EN MAN SOM HATAR EVERT TAUBE

En man som avskyr Evert Taube borde inte vara genomrutten men det var den här. Varje kväll gick han upp i en trappuppgång, ringde på en dörr och frågade: "Har ni ägt eller äger ni någon skiva med Evertåb?"
     Om svaret blev jakande begärde han skivan fram till dörren. Så knäckte han skivan med en hand, kastade bitarna i sopnedkastet och ringde på nästa dörr.
     Jo. Man ringde förstås efter polisen och polisen kom förstås: Fyra man och en hund med batong.
     Han ställde samma fråga till poliserna: "Äger ni eller har någon av er fyra någonsin ägt en skiva med Evertåb?"
     Och när svaret uteblev slog han ner alla fyra och så återstod bara hunden: "Äger du någon skiva med Evertåb?" sa han sakta så att hunden skulle fatta, den såg ovanligt dum ut.
     "Voff?" sa hunden och viftade på batongen.
     "OK Buster! Du får en chans till. Har du en skiva med E-v-e-r-t-å-b?"
     "Voff-voff?" svarade hunden osäkert, men nu slokade batongen betänkligt.
     "Då så!" sa mannen som hatade Evert Taube dystert eftersom han även hatade våld. Men ibland var våld det enda raka: "Då återstår bara en sak..."
     "Voff-voff-voff!" hävdade hunden, dum som den var.
     "Då återstår alltså bara en sak att göra!" sa mannen och gjorde så.
     Grannarna sa efteråt att det var bland det värsta dom sett.
     Och iväg till nästa trappuppgång. Samma sak där.
     Men han var i alla fall rättvis. Han behandlade alla lika. Han behandlade alla lika illa och han gick alltid rakt på sak: "Riiing! Har ni någon skiva med Evertåb?"
     Om svaret blev "ja", blev skivan knäckt.
     Om svaret blev "nej", blev det en följdfråga: "Har ni någon gång i edert liv innehavat en skiva med Evertåb eller har ni någonsin i något sammanhang uttalat eder positivt om densamme?"
     Och om svaret nu blev "ja", blev svaranden naturligtvis nedslagen. TJONG BARA! Så låg han där och blödde. Eller hon. Blod som blod. Men det låg aldrig något personligt agg bakom alla dessa nedslagningar. Det var en ren principsak.
     Och så vidare till nästa dörr. Inget onödigt tjafs. Pang på bara. Total koncentration.
     Man måste nog ändå beundra en sån här kille. Hans hängivenhet. Hans totala satsning på ett enda mål. Detta totala uppgående i saken, denna järnvilja, dessa nerver och armar av stål. Kort sagt, en seg men tjusig idrottstyp. Viljan att alltid vara bäst. En vinnarskalle inte av denna världen. En segertå snabb som en vinthund och en mästarmuskel seg som läder. Förmågan att alltid kunna ta fram det där lilla extra när det behövdes som bäst. Millimetrar, metrar, mil samt skålpund. Alla mått precis på pricken. Hans mål satt alltid som handen i handsken, Sverige skulle behöva flera som han. En två-tre tusen borde räcka, men vi säger väl tiotusen när vi ändå är på gång.
    Nä. Man måste verkligen beundra en sån här kille. Hans styrka. Hans koncentration. Hans uthållighet. Hans svenska sisu, hans frisyr, hans förmåga att kunna stänga av allt.
     Visst är det glesbygd där uppe på toppen. Visst. Och visst blåser det av bara hellwitti där uppe. Men det är det värt. Att tillhöra eliten är, som man alltid brukar säga, att tillhöra eliten.
     Man måste beundra honom även om det i och för sig var en jävla typ. Man tycker att en som så helhjärtat hatar Evert Taube också borde ha en massa andra goda egenskaper, men i det här fallet: SVAR NEJ.
    Rutten rätt igenom. Finns inte ett gott ord att säga om honom. I alla fall inget ord jag kommer på.
    Rutten. Ja. Men också energisk. Totalt omöjlig att stoppa.
     Och i kväll kommer han att stå utanför din dörr med sin fråga.
     Men kommer du verkligen att vara redo?
     Vågar du välja väg?
     Har du mod nog?
     Svåra frågor det där.

TOMMY-OCH-ANNIKA

Tommy-och-Annika hånas ibland som typiskt svenska lagompersoner. Men då har man inte förstått att Tommy-och-Annika är de verkliga huvudpersonerna i böckerna om Pippi Långstrump.
     Tommy-och-Annika har det småtråkigt i sin småstad, men Tommy-och-Annika har barnslig fantasi och ett tomt grannhus. Grannhuset förses med en låtsaskamrat och så är Pippi på plats. Pippi får det som Tommy-och-Annika saknar: Frihet från föräldrar, evigt skollov, egna djur, extrem styrka och ekonomiskt oberoende.
     Tommy-och-Annika är två helt vanliga barn med helt vanliga barnsliga fantasier. Och barnfantasier uppskattas inte alltid av vuxna rätt-tänkare. Skolgårdshistorier är ofta osmakliga och därför får Pippi det här lite sjuka draget som dåtida kritiker retade upp sig på. Det var innan Astrid Lindgren blev ASTRID LINDGREN.
     Pippi ÄR konstig och det är just det konstiga som är poängen med Pippi. Två vanliga barn totar till en ovanligt konstig låtsaskamrat.
     Första Pippi-boken skrevs samtidigt som superseriehjältarna slog igenom i Sverige och det märks.
Den som tror sig vara Stålmannen är inte särskilt sund och den som tror sig vara Stålflickan är inte sundare, men Tommy-och-Annika tror sig aldrig vara Pippi. Pippi är en komplementfantasi, och så blir Tommy-och-Annika två hela personer. Men Pippi är bara en marionett som stoppas undan i leksakslådan, grannhuset, varje kväll.
     Tommy-och-Annika bestämmer och kan stänga av Pippi när som helst. Doktor Frankenstein kunde däremot inte stänga av sin skapelse och då gick det som det gick.
     Pippi finns bara i fantasin, det är därför Pippi alltid blir så pinsam på teater eller film:
     - Det är bara en vuxen som gör sig till!
     - Man kan inte vara sådär stark utan muskler!
     - Man ser ju trådarna!
     En fantasifigur mår inte bra av att konkretiseras. Ju mindre man visar av monstret, desto kusligare blir skräckfilmen.
    Pippi är alltså Tommy-och-Annikas kreativa komplement till en ibland tråkig vardag. Vilket visar värdet av att ha tråkigt och vara tvungen att hitta på något själv.
     Och som alla vuxna vet är det just den vanliga, småtråkiga, vardagen som är det verkliga livet. Vardagens värde varar men den barnsliga fantasin försvinner, på samma sätt som Pippi försvinner när Tommy-och-Annika växer upp.
     Ibland möter man fantasier om Pippi "när hon blir stor". Men Pippi kan naturligtvis aldrig bli stor. Det är huvudpersonerna Tommy-och-Annika som växer, utvecklas och blir stora. Pippi glöms bort när hon inte längre behövs och det är ingenting sorgligt med det.
     Men snart kommer nya barnkullar och kompletterar sina småtråkiga liv med en redan färdig fantasifigur. Och det är väl bra. På sitt sätt. Men det är alltid bättre att hitta på något själv. Det vill säga att göra som kreativa Tommy-och-Annika gjorde när de hittade på Pippi.
     Och sorgligast av allt är nog vuxna som har Pippi som förebild. Då har man inte fattat något. Att beundra starka kvinnor är dessutom lika korkat som att beundra starka män.
     Sådana barnsligheter hör hemma bara hos barn.

BOSSE ÄR SNÄLL HAN ATT HAN ÄR

Grannar omtalas alltid som par. Ett par exempel:  BosseåGreta, VeraåJohannes, AnnalisaåKent.
     Och när det gäller grannar finns också en dumregel: Ju sämre paret trivs ihop, desto mer envisas paret med att göra "allt" ihop.
     Och nu kom BosseåGreta oväntat över till HanåHon som helst hade velat slippa men vad gör man.
     "Komma över" är en förskönande omskrivning för att lasta av varandra på andra.
     HanåHon suckade invärtes och sa: "Men gu va roligt att ni kom över!"
     "Vi svenskar är alldeles för stela med alla våra inbjudningar1 Annat är det i sydliga länder! Där bara går alla till alla precis hur som helst! Och när som helst! Så osvenskt1 Så spontant! Så trevligt!"
     (Så dumt.)
     Greta följde med ut i köket men Bosse blev kvar, och säga vad man vill om Bosse men han ansågs vara väldigt snäll. Och snällhet ansågs vara bra. Visst. Men Bosses snällhet var så nära släkt med dumhet att man bara blev trött. I synnerhet om man var man. Och det var Han ju. Kvinnor däremot framhöll gärna Bosses snällhet som förebild för de egna, mera normalsnälla, männen. Men skulle verkligen någon kvinna stå ut med Bosses evinnerliga snällhet i mer än ett dygn? Bortsett från Greta då, men Greta var ju dels van och dels i köket.
     Han suckade, satte sig och bjöd Bosse på det Han råkade ha hemma vilket råkade vara gin. Han försökte samtala med Bosse, men Bosse var så snäll att han sällan hade några åsikter om något eller någon, och då kan man tänka sig vilka givande samtal man hade med Bosse, suck.
     Snällhet är trevligt i teorin men odrägligt i praktiken. Ibland. Och kvinnorna var i köket för att fixa något i matväg. Så där satt Han. Och där satt Bosse. Och var snäll. Suck, suck.
     "Skål!" sa Han fyndigt och Bosse höll snällt med. Himla tur det fanns alkohol. Hur skulle det annars gå. Skulle någon stå ut med helnykter snällhet i längden? Vem i så fall? Jesus? Dag Hammarskjöld? Astrid Lindgren? Nä. Ingen. Skål!
     Alkohol är visserligen en välsignelse men i villans värld finns också PRYLAR. Prylar är viktiga. Prylar är till för att prata om, därav namnet PRATPRYLAR.
     Aktuellt exempel på pratpryl var: BASTU.
     "Ööö, jag hörde ni skaffat bastu..?" sa Bosse inspirerat och så pratade man bastu i en kvart. Hur skulle det gå utan pratprylar, det skulle inte gå. Men till och med bastukonversationer svalnar med tiden. Och fruarna fortsatte fixa i köket. Dom till och med skrattade konstaterade Han bittert där Han satt vackert med bara snälla Bosse.
    Vad kan man göra, man kan fylla på: "Ja, jag fyller väl på jag, kluck-kluck-kluck!"
     Och så kunde man konversera kring Bosses nya lättmetallstege några minuter. Men sen var pratprylarna slut. Fanns det verkligen ingenting mer, var verkligen allt slut, hjälp.
     Men! (kom Han på) Det finns musik att ta till när orden tagit slut: "Vad tycker du om för musik?" frågade Han förhoppningsfullt.
     "Jag tycker om all musik" svarade Bosse snällt.
    "Nej, nej, nej, nej! Bara inte den där idiotiska repliken! Suck, suck, suck!" tänkte Han tyst men sa högt: "Men vad vill du höra då?"
     "Ta vad som helst, jag tycker om all musik, ööö..." började Bosse utveckla, den för honom invecklade tankegången "all musik är lika bra, alla människor har samma värde, och, ööö, så all musik är bra, utom,ööö, kanske..."
     "Utom kanske?" uppmuntrade Han. Väldigt vilken fart det var på Bosse! När det gällde att få sprutt på folk var gin tydligen bäst! Även på såna som verkar vara ohjälpligt sinnessnälla! Nu hade Bosse åsikter om musik och allt, nu får vi höra:
     "Utom kanske, ööö, opera..." sa Bosse trevande "dom bara ylar hela tiden och, ööö, jazz är ju bara oväsen, och klassisk musik är bara plinkplonk och sån där jävla modern musik som låter som en motorsåg är bara bluff och popmusik är bara dunkadunka och dragspel tål jag inte och alla dansband är dumma i huvet och inga av dom yngre kan sjunga och alla äldre är antingen döda eller mossiga så när man börjar tänka efter, ööö, blir, ööö, all musik, bara buller..?" tänkte Bosse efter, kanske för första gången i sitt medelåldriga liv.
     "Men vad vill du höra då?" sa Han desperat. Men egentligen utan hopp.
     "Ta vad som helst!" sa snälla Bosse "Jag tycker om all musik."
     Ingen musik blev det, men Han fyllde på det som gick, och lite till. Sen gick Han ut i köket för att se hur det gick där. Bäst kolla så kvinnorna inte hade det allför trevligt, någon jämställdhet får det vara i ett hushåll.
     Bosse satt snällt kvar i soffan. Utan sällskap och utan musik, men med gin i glaset.
     Han var snäll Bosse. Att han var. Det sa alla. Bosse var så snäll att ingen i onödan ville vara med honom. Ingen utom Greta, men Greta räknas inte. Hon var dels van, dels i köket. Då är det väl ingen konst vara med någon, då man får vara i ett annat rum.
     Bosse var snäll han. Att han var.
     Han är snäll han Bosse. Att han är.
     Bosse är snäll.
     Det är sällan man stöter på såna som Bosse i litteraturen.
     Det är därför man blir glad över att stöta på litteraturen.
  

DEN DJÄVULSKA DÄCKAREN

Den Djävulska Däckaren är inte så känd som den borde vara. En djävulsk bok. Verkligen djävulsk. Kalla kårar till tusen.
     Men egentligen hade man redan gjort allt med däckarna. Några roliga. Många tråkiga. Rafflande. Taffliga. Realistiska och listiga. Låsta rum och öppna slut. Påklistrad samhällskverulans. Mord och blod samt sex. Ointressanta intressen: Mat, vin, trav, pop, opera, stadsvandringar. Och mera mord och blod. Och slut som inte var några slut: "Men vem var det egentligen som mördade vem och varför?"
     Varianter: Offret är mördaren. Detektiven är berättaren som är mördaren som är skittråkig. Läsaren är mördaren. Butlern är betjänten som är så spännande att man måste gäspa. Men mest bara ingenting. Och allt för ingenting, men den som vill ha en dålig bok har bara att ta vilken prisbelönt däckare som helst. Så blir alla glada. Och dumma.
     Den Djävulska Däckaren däremot. Sålde dåligt. Sålde inte alls. Drogs in. Tystades ner. Alla berörda var dessutom döda.
     Men själva tanken var väl inte så tokig: Läsaren mördas när han läser. Eller, tokig och tokig.
     Verkar vara en helt vanlig töntdäckare ända tills läsaren kommer till sidan 58. Då sprättar det plötsligt upp en giftampull ur boken och läsaren avlider under sedvanliga plågor. Och giftet? Tja, det är inte så noga med giftet, det försvinner väl spårlöst på grund av en sinnrik kemisk process. Eller på grund av något annat, det är inte så noga, huvudsaken är att huvudpersonen dör. Och det gör han.
     Den perfekta däckaren. Har du  läst den kommer du aldrig att läsa någon annan däckare. Eller någon annan bok. Eller något.
     Författaren kan inte ha varit riktigt klok. Men eftersom alla däckarförfattare är galna var det ingenting särskilt med det. Skulle man spärra in alla däckarförfattare skulle man få ett fängelse som räckte tre varv runt jordklotet.
     Den Djävulska Däckaren såldes i 12 exemplar. Av förklarliga skäl fick den aldrig några recensioner. Större delen av upplagan gick till bokrean. Där såldes 45 exemplar. Alltså såldes. Men eftersom bara ett fåtal läsare dog som flugor lästes få av dessa 45 exemplar. Vilken tur.
     Och resten av upplagan gick nästan av sig själv till en container. Sen gick jag till containern och så hamnade större delen av restupplagan i mitt källarförråd. Två banankartonger.
     Om någon tvivlar är det bara att gå ner i min källare. Om någon törs. Källartrappan är genomrutten. Lyset fungerar inte. Och nere i källarvarven finns ohyggliga vrår där ingen vet vad, eller ens vem, som döljer sig. Man har sett röda ögon lysa ondskefullt i mörkret, som röda ögon har för sed. Man har hört ohyggliga vrål. Man vet inte riktigt vad man skall likna dessa ohyggliga vrål vid. Vid "ohyggliga vrål" kommer nog närmast. Den skrämda ortsbefolkningen uppför sig som skrämd ortsbefolkning brukar göra på bio. Det är nästan omöjligt för mig att få fatt i dugligt tjänstefolk. Inte ens enarmade eller enögda vill, eller vågar, ställa upp. Möjligen någon enstaka puckelrygg. Alla gör korstecken så snart jag nämner mitt postnummer. Ganska irriterande.
     "Vissa saker skall man icke forska i!" svarar byborna och spottar på fönstret. Deras händer skakar så att de spiller ut, inte bara sitt eget, utan även ditt glas. Du beställer en ny omgång. Rom. Skitstark rom. Men samma sak igen. Skak, spill, vidskepelse, och du vet  inte vilken av dom som är värst.
     Finns bara en sak att göra. Att dricka direkt ur flaskan. Det går det med. Du har redan sjunkit lågt när du nu halsar skitstark rom direkt ur flaskan. Men det ska bli värre ändå. Jajamen.
     Ett ganska ohyggligt ställe denna bortglömda gamla by. Djupt uppe i den fasansfulla dalen där man anar sju sekels församlade ondska. Och på sju sekel bör man få ihop en rejäl bunt ondska.
     Och nätterna är ännu värre. Dinosaurier springer omkring och hojtar efter hämnd. Men du kan inget göra. Du vet bara att du aldrig mer kommer att våga gå in i duschen. Du vet att du inte längre bryr dig om något. Du vet att du inte längre vet ett dugg.
     Så länge du bara får sitta kvar i det mögliga värdshuset och halsa skitstark rom går det väl an. När man är full blir alla monster små. Varulvar & vampyrer? Tja! Har man sett en varulv har man sett dom alla! Och vampyrer är vanligare än getingar numera. När man är full finns det inga problem. Problemen pausar för den fulle.
    Ni försöker förgäves ge varandra trygghet.Den trygghet som den ondskefulla månen för evigt försöker beröva eder. Ni dricker, och varulven vrålar. Ty ute i den blodröda men isande natten vrålar varulven ohyggliga ramsor. Ramsor som du sluppit höra sedan du äntligen fick lämna skolgården långt, långt bakom dig. Men nu är ramsorna tillbaka. Här hos dig. Precis bakom knuten.
     Du vet vad du måste göra. Men du vill inte. Vill inte. Kan inte. Vågar inte. Orkar inte. Ids inte, du har nog blivit lite lat. Men det hjälps int. Du måst det du måst.
     Och plötsligt krossas det väldiga blyfönstret med ett olycksbådande KA-BA-SLAM!
    Och en jättelik berguv flyger in på jakt efter någons blod. Det handlar troligtvis om ditt blod eftersom berguven nu styr rakt emot ditt oskyddade huvud, men DÅ! Då mister du medvetandet. Och lika bra var väl det.
     Ett alternativ vore att ha en kniv som hoppar upp när man bläddrar fram sidan 58. En inbyggd men mycket kraftfull fjäder får kniven att med våldsam kraft flyga rakt upp i strupen på den intet ont anande däckarläsaren. Som sen dör under sedvanligt vidriga former. Ren rutin. Och sen? Tja, sen efter sidan 58 kan boken vara hur svagt skriven som helst. Eller inte skriven alls. Helt tom. Det bör bli enklast. Tomma, men ändå ack så talande, sidor.
     Så. Hur man än gör. Det kan bara sluta på ett sätt. Läsaren dör. Det är alltid däckarläsaren som är offret. Någon har slagit ihjäl läsarens tid. Kan man tänka sig grymmare brott än att döda någons dyrbara tid. Tid är det enda vi har. Och tid är det enda vi har att förlora.
    Eller. Man kanske kan tänka sig att sidan 58 vid beröring växer ut till en vidrig samt slemmig fångstarm som obönhörligt slingrar sig runt läsarens hals och sakta stryper läsaren så att alla ögon tränger ut ur sina invanda hålor.
     En ganska otrevlig bok på det hela taget. Och jag vet vad den heter. Jag kan alltså undvika att läsa den. Men det kan inte du. Du lever farligt.
    Du kan ta fram vilken dussindäckare som helst. Tror du. Den ser helt ofarlig ut. Och du börjar läsa. Du fortsätter att läsa. Du närmar dig sidan 58. Och allt ser ut att vara lika poänglöst som vanligt, en typisk däckare med andra ord, andra böcker finns inte längre, men då: SVOOOSCH!
    Så jag vet. Men du vet icke. Och du kommer aldrig att få veta. Därför finns bara en sak att göra för dig. Att aldrig, aldrig läsa en enda däckare.
     Då har du en viss chans att åldras. Och att åldras har alltid varit din dröm. Åldras omgiven av barn, barnbarn, hamstrar, fåtöljer, tavlor, tårtor, gulnade teveapparater och kaffekoppar till förbannelse. En lycklig, och lyckad, ålderdom. Du sitter i gungstolen insvept i det vita hårets virriga vishet. 
      Men han kan vara djävulskt listig: "Djävulen ligger ofta gömd i en kaffekopp!" som det spanska uttrycket lyder. Men Djävulen själv lyder ingen. Inte sen han startade eget. Han kan slå till när och där man minst anar det. Och däckaren kan vara förklädd. Kanske Den Djävulska Däckaren kommer förklädd till en helt vanligt hederlig svensk kokbok. Då ligger du illa till vill jag lova. Kanske att du aningslöst bläddrar fram till sidan 58 i kokboken. Kanske att du är intresserad av KALOPS. Det skulle du inte ha varit. Ibland är husmanskost det sista du behöver.
     Himmel!
     Djävulskt grymt!
     Fast finurligt förstås.

DEN OBETÄNKSAMME EKORREN

Den Obetänksamme Ekorren bodde i skogen. Och på sommaren gick det bra att bo i skogen. Skogen serverade nötter, rötter, frukter och bär. Och Den Obetänksamme Ekorren proppade i sig så att det stod härliga till. Ja han blev så fet att träden vägrade bära honom och så fick han gå i stället för att hoppa. Men Ekorren var lika glad för det. Att hoppa i träd blir rätt tråkigt i längden, och så lade sig Den Obetänksamme Ekorren för att sova under en gran.
    Han sov tungt, och när han vaknade var det vinter. Vått och kallt var det, och snö och slask och allmänt elände.
    "Men va inni!?." sade Den Obetänksamme Ekorren "Det måste vara den där vintern som jag har hört en del om. Vintern verkar inte vara  särskilt trevlig, och dessutom är jag hungrig. Nu ska det sannerligen smaka med en nöt!"
     Men alla nötter var spårlöst försvunna.
    "Nå!" sade Ekorren "Finns det inga nötter så nog finns det rötter!"
     Men alla rötter var fastfrusna.
    "Det var värre det!" sade Ekorren "Men lite frukt och bär bör man väl ändå kunna få tag i?"
    Men frukt och bär fick han inte alls tag i. Däremot blev det kväll och Den Obetänksamme Ekorren var såväl sur som hungrig. Natten kom och när månen tveksamt dök upp var Ekorren fortfarande hungrig och sur.
     Nu började Den Obetänksamme Ekorren högljutt klaga över naturen och dess idiotiska organisation. Han klagade över bristen på ätbara produkter. Han hånade det så kallade naturliga kretsloppet. Han klagade över livets gång, över kylan och snön samt över hela konceptet med årstidsväxlingar.
    Just då flög en berguv förbi. Berguvar kan på grund av sin storlek och stora klokhet aldrig hålla tyst. Så vill du ha ett gott råd eller en lång föreläsning ska du vända dig till närmaste berguv. Och den där och då aktuelle Berguven slog sig ner på en gren och sade: "Det är lätt att sitta där och klaga! Men du har egentligen bara dig själv att skylla! Varför samlade du inte förråd sommartid som alla de andra skogsborna?"
     "Förråd?" sade Ekorren förvånat "Jag har inte hört ett pip om att samla förråd? Är det så det är tänkt? Att man skall samla förråd sommartid för att senare förtära dessa förråd vintertid?"
     "Just så är det tänkt!" sade Berguven självbelåtet "Ta bara mig som ett sedelärande men blygsamt exempel! Jag började samla redan i maj och idag har jag fullt med möss i mitt skafferi! Obetänksam har du varit, men jag kanske ändå får bjuda på en kall mus?"
     "Tack men jag nyttjar inte möss!" sade Ekorren med viss avsmak "Men här har vi tydligen råkat hamna rakt in i en viktig principdebatt! Varför har ingen informerat mig om förrådslagringsprincipen? Jag har bott här i skogen i hela mitt liv, det vill säga en vår och en sommar och en höst, men inte ett enda ord om livsmedelslagring har nått mig! Så här får det bara inte gå till! Vem är det egentligen som ansvarar för informationen här i skogen?"
     "Jaa, det är i första hand Räven..." sade Berguven som inte alls var nöjd med den vändning som diskussionen hade tagit.
     "Och var befinner sig då Räven?"  frågade Ekorren.
     "Räven raskar över isen, därborta!" pekade Berguven. Och mycket riktigt. Över isen därborta raskade just en räv.
     "Ohoj du där!" ropade Ekorren "Kom hit ett tag! Det är några punkter jag skulle vilja ha lite klarhet i!"
    Räven närmade sig motvilligt: "Vad gäller saken?"
    "Det är alltså ni som har hand om informationsbiten här i skogen, är det rätt uppfattat?" sade Ekorren.
    "Jaa..." sade Räven "Det kan man kanske säga..."
     "Hur kommer det sig då att ni har underlåtit att meddela mig om att allmän lagring av matprodukter skall ske under sommarhalvåret?"
    "Men?" sade Räven "Men det har aldrig utgått separat skrivelse till varje enskild skogsbo om detta. Vi bedömde det nog som tämligen självklart..."
    "Självklart!?" fnös Ekorren "Och ni skall föreställa informatör! För en informatör får inget vara självklart! Här föreligger en uppenbar informationsmiss. för att inte säga ett allvarligt tjänstefel, som jag givetvis kommer att beivra! Nu är ni så god och följer med mig till närmaste högre myndighet!"
     Men Räven hade ingen som helst lust att följa med till närmaste högre myndighet som var Björnen. Och om man väcker den björn som sover på vintern blir denna björn väldigt. väldigt vrång, ja, det där känner alla till.
     "Vänta ett tag!" sade Räven listigt "Om vi skulle göra så här i stället..."
     "Hurdå så här?" undrade Den Obetänksamme Ekorren.
    "Vi skulle kunna utrusta er med ett reservförråd tills en noggrannare utredning kan sättas igång frampå vårkanten. Hela vårt utredningsmaskineri står nämligen så gott som stilla vintertid."
    "Tja?" sade Ekorren "Visa mig ett reservförråd så skall jag besiktiga det. Och sen får vi se."
    "Vi råkar ha ett reservförråd precis här intill!" sade Räven och visade Ekorren en ihålig men trevlig tall fullproppad med nötter, rötter, frukter och bär.
     "Tja! Det här ser väl inte så pjåkigt ut. Det får duga, tills vidare. Vem ligger bakom det här förrådet?"
    "Det var en mycket flitig skogsarbetare av hamstersläktet som släpade och slet sommaren lång. Men tyvärr hamnade han under en fyrhjuling i september och eftersom han saknade anhöriga tillföll förrådet skogskommunen. Så det är bara att flytta in! Jag skickar över alla papper i morgon så får du fylla i!"
    "Vi säger så!" sade Den Obetänksamme Ekorren och flyttade belåtet in i den ihåliga men välutrustade tallen.
    "Puh!" pustade Räven till Berguven som satt helt förstummad på sin gren.
     "Det där var en hård jävel!" fortsatte Räven "Vi måste se till att få han invald i skogsfullmäktige så snart som bara möjligt! Om han får stå utanför fullmäktige kan han nog ställa till en hel del besvär!"
     "Uhu!" instämde Berguven, klokt nog.
     Och snart var Den Obetänksamme Ekorren invald i skogsfullmäktige, vilket bara var början på en lysande politisk karriär som med tiden skulle föra honom till riksdag & regering.
    Men det är en annan historiett, även om det egentligen är samma.

KOLLEKTIV SÖRJA

En del har otur. Som nu då med Palme.
     En del satsar fel. En del har otur. Som nu då med Hon och Palme.
     Palme gick på bio. Det var det sista han gjorde, och så var det dags börja sörja. Sörja kollektivt. Alla skulle sörja.
     Men nu var det så att Hon alltid hade pratat illa om Palme. Att prata illa om Palme hade alltid gått hem. Klart att nån då och då försvarade Palme lite lätt, och så fick man en lagom liten debatt som spetsade festen. Inga problem, det hade varit hur trevligt som helst att prata illa om Palme. Men nu stod Hon där vackert.
     Men sagt var sagt. Det gick inte att backa. Att nu plötsligt börja prisa Palme skulle bara göra saken värre. Att hålla tyst var bäst. Och egentligen hade Hon aldrig brytt sig om Palme. Palme var bara en manlig maktsymbol, och såna skulle man prata illa om. Som kvinna. Trodde Hon. Gjorde Hon.
     Men nu hade Hon ingen rätt att sörja, och att sörja var nu en gång det roligaste Hon visste.
    Egentligen för sorgligt för ord, men jag försöker ändå, och jag tar hela sörjan från början: Hon hade sörjt Finland, och balter, och Ungern, och Hammarskjöld, och Kennedy Ett och Kennedy Två, Martin-Luther-King, Gustav-Den-Femte och Gustav-Den-Sjätte, och Folke Bernadotte fast bara så smått, och Raoul Wallenberg fast han levde visst på nåt konstigt vis, och kusiner, fastrar, mostrar och allt vad släktingar nu kan kalla sig.
     Men den här gången fick Hon inte vara med och sörja. Hon hade himla otur med Palme. Hon var utanför. Ensam. Isolerad. Och kaffesugen.
     Alla Andra fick vara med i den kollektiva sörjan. Alla Andra fick tända ljus. Alla Andra fick skräpa ner med blommor. Alla Andra fick bli rödögda, goda & ädla.
     Ooo den härliga sorgen! Ooo den härliga gråten! Och, ooo ooo ooo, framförallt den härligt självbelåtna sorgkänslan.
     Men. Hon hade bundit upp sig. Gick inte att nu plötsligt sadla om till påbjuden Palmedyrkan. Men Många Andra sadlade om. Vilken tur Många Andra hade, ooo vilken tur.
     "Ingen blir väl bättre av att bli mördad?"  tyckte Hon surt i smyg. Men Många Andra tyckte annorlunda. Hon var ensam, isolerad, bitter, butter, sur, samt kaffesugen som sagt.
     Och, om inte kaffe hjälper, vad hjälper då?
     Kaffe hjälpte inte. Sorgen över att inte få vara med och sörja var för stor. Och därtill kom tankarna: "Men tänk om jag ändå, på nåt konstigt sätt, är ansvarig, eller så..?"
     Det anses klurigt att anklaga Wagner för Hitler. På något vis. Liksom retroaktivt. Va.
     (Nietzsche ska vi däremot inte dra upp. Är man så svårstavad har man rätt vara i fred.)
    Och! Säger jag eder! På precis samma sätt äro alla som förtalat Palme också ansvariga för hanses död! Vilket inte ens behöver bevisas! Amen.
     Nä. En del har otur. En del satsar på fel häst, utan att ens fatta att det är en häst. Och Hon fick inte tända ett enda ljus. Hon fick inte sitta och småsnyfta i en enda kyrka. Hon fick inte känna sig ädel & god. Hon fick egentligen ingenting, och bara att passera en blomsteraffär blev en pina. Hon var utanför allt och alla. Alla Andra fick sörja och ha kul.
     Sorgligare kan det inte gärna bli. Eller det kanske det kan.
    Men idag vet vi att bättre tider skulle komma även för henne. Det skulle komma Diana, Estonia och Noshörningen Nelson.
     GLÖM ALDRIG NOSHÖRNINGEN NELSON!
     Det skulle komma massor med mysigt elände. Inga problem. Hon skulle få sörja så det stod härliga till. Hon missade visserligen Palmetåget men det går fler tåg. Sorgen anländer till stationen varje helgfri torsdag.
     - Men maken? Hon var gift sa du? Vad gjorde han?
     - Han var som tystlåten. Han hade inte sagt ett ord om Palme. Eller om någon.
    - Vad gjorde han för att stödja henne i hennes sorg?
    - En bra sorg behöver inte stödjas. En bra sorg står för sig själv.
    - Hur gick det sen då?
     - Sen gick sorgen över av sig själv. Som så ofta.
     - Vem talade Hon illa om nu då?
     - Skolan.
     - Ah! Skolan. Ett säkert kort.
     - Kanske. Vi får se. Men man skulle kanske lära sig mer om man fick färre läxor och fler facit.
     - Kanske.
     TÄND ETT LJUS! SLÄNG EN BLOMMA! BLI RÖDÖGD! BLI SENTIMENTAL! GÅ I KYRKA! GÅ DIREKT TILL KYRKAN UTAN ATT PASSERA FÖRNUFTET!
     BÖRJA SÖRJA: Och vid vägkanten där en berusad bilist lyckades köra sig själv och två till åt hellwitti - tänd ett ljus! Jo, han var en skitstövel. Visst var han en riktigt skitstövel. Men nu är han död, det är viss skillnad. Tänd på!
     VILKEN SÖRJA: Om så Djävulen själv dog i en trafikolycka skulle det snart tändas tusen djävulsljus
     men nu får du väl ändå ge dig.

"Nilsson 2 Christina, grevinna de Casa Miranda (1843-1921), sångerska,sopran; turnéer i USA och Europa; donator."

"1859 debuterade hon och fick samma år ett hem och mångsidig utbildning hos Franz Berwald i Stockholm."
"Från 1872 var hon gift med den franske bankiren A. Rouzeaud, och från 1887 med den spanske greven de Casa Miranda."
"Alla människor skulle spela på börsen, ryktena om kolossala förmögenheter vunna i en handvändning ryckte med sig även de mera betänksamma."
"Rouzaud lydde rådet. En miljon! Det vore ju alldeles tillräckligt för att Kristina och han kunde förverkliga den länge närda drömmen att sluta det tröttsamma kringflackandet."
"Nilsson, Christina (Christine, Kristina)"
"debuterade i Paris 1864, gjorde fram till 1887 triumfatoriska konsertresor i Gamla och Nya världen."
"Och i stället för att bli omåttligt rik såg sig Rouzaud plötsligt ruinerad."
"Grämelsen över allt vad han förlorat, gjorde honom grubblande, hypokondrisk, och tecken började snart visa sig till en förlorad sinnesjämvikt."
"Kristina förstod, gripen av fasa, hur det var fatt men lyckades behärska sig och låtsades gå in på hans förslag. Med entusiasm talade han då om det stora företaget."
"På detta sätt fortgick det fem dagar och fem nätter. Kristina dignade av trötthet, men Rouzaud sov ej, åt ej, han tänkte bara på sin stora bank."
"N. ägde en mjuk sopran, skiftningsrik och med högt utvecklad koloraturteknik, och var en utmärkt, intensiv scenartist."
"Efter en konsultation med tre specialister för sinnessjukdom, däribland den berömda Charcot, beslöts att han skulle föras till privat vårdanstalt."
"N. blev Sveriges näst Jenny Lind hittills mest berömda sångerska."
"Hans mani hade tagit sig ett nytt uttryck. Han inbillade sig vara en aktie som oupphörligt steg. Han ville klättra på träden i trädgården, från gren till gren, högre och högre, för att på detta sätt framställa stigningen."
"Hon firade triumfer även på konsertestraden, huvudsakligen med operaarior och koloraturutsmyckade svenska folkvisor."
"Fullständig apati inträdde, han åt nästan intet, talade nästan ej, blott då och då några ord utan sammanhang."
"Hans maka, som under denna tid dagligen besökte sjukhuset, led mycket. Hennes yttre bar även spår därav. All glättighet hade försvunnit ur hennes förut så livliga anletsdrag."
"varvid hennes "exotiska" charm bidrog till framgången."
"Konung Oscar skrev efter Rouzauds död följande innerliga brev till sin landsmaninna:"
"(med den för henne inlagda folkvisan `Näckens polska`)."
"Tre dagar efter dödsfallet ägde begravningen rum."
"Kristina Nilssons tillstånd var närmaste tiden efteråt högst oroande. Hon åt föga, sov ingenting alls och grät oupphörligt."
"Efter någon månad kunde hon åter flytta tillbaka till Paris och det började redan talas om ett förestående gästspel i april i London."
"och i USA, där hon 1883 medverkade vid invigningen av Metropolitan."
"I London mötte Kristina Nilsson bland andra bekanta personligheter Oscar Wilde. De träffades vid en middag, där författaren skulle föra sångerskan till bordet."
"(då hon 23 september 1885 sjöng i Stockholm från Grand Hôtels balkong, utbröt panik i folkmassan och 20 personer ihjältrampades)."
"Framåt sommaren genomgick hon en stärkande vattenkur vid den fashionabla badorten Harrowgate i Yorkshire."
"Turnén skulle räcka 6 månader och inbringa henne inemot en halv miljon."
"Hennes avskedsuppträdande ägde rum i London 1891."
"På grundval av en donation av N. stiftades 1931 Christina Nilssons fond, som ut delar stipendier åt svenska sångstuderande vilka ej uppnått 30 års ålder."

FORNA TIDERS MATTANTER

O forna tiders mattanter! Som såg ätande skolbarn som fiender! Besvärliga barn som bara störde verksamheten! Barn som skulle lära sig veta hut! För själva hade mattanterna minsann fått slita hund!
     (Men hur gör man egentligen när man sliter hund? Och vad går hundslitarprojektet egentligen ut på? Och om barnen bara stör verksamheten, vad går då verksamheten egentligen ut på?)
     Den som ständigt skäller och gnäller blir sällan populär. Men ingen mattant var ett dugg intresserad av att bli populär, det viktiga var att ungarna skulle lära sig veta hut. Det där med maten var bara en förevändning för hutvetandet. Att sen hutvetarprojektet ständigt misslyckades var en helt annan sak. Gnäll & skäll visade sig som vanligt vara kontraproduktiva. Båda två.
     Men forna tiders mattanter hade aldrig gått charmkurs, forna tiders mattanter hade inte läst pedagogik & psykologi, forna tiders mattanter var som dom var.
    Men tiden gick obevekligt vidare och forna tiders mattanter blev först pensionerade, sedan balsamerade. Och forna tiders mattanter blev K-märkta och hamnade på Historiska Museet. Idag kan man se mattanterna där i montern bredvid Caligula. Madame Tussaud i London visar mattanter i skräckavdelningen men det är att ta i.
    Caligula ja. Det var den där elake läraren i filmen "Hets" från den gamla goda tiden då lärarna hade makt att förtrycka eleverna. Idag är det tvärtom tack vare utvecklingen.
     Det var forna tiders mattanter det. Det var tider det. Men idag är mattanten en matfarbror eftersom könsroller bara är sociala konstruktioner.
     "Men vad är det för fel på sociala konstruktioner?" undrade en som inte hängt med i debatten. Såna ska hålla tyst. Tacka vet jag forna tiders mattanter. Då var det aldrig tal om någon debatt. Då var det sleva upp så det stänkte över hela klassen! Och passade inte galoscherna fick galoscherna gå hungriga! Och gunåde den som lekte med maten!
     Jo. Jag kommer väl ihåg hur det var då forna tiders mattanter härskade här på jorden. Först kom dinosaurierna, men sen grep mattanterna makten. Och sen kom Palme, men sen kom ingenting.
     Då var det ordning och reda. Då var det inge slams i samhället.
     Det var tider det. Men idag vet man inte vem som bestämmer.
     Somliga lagar, andra äter, men vem är det som slevar upp?
     Klasskampen tog slut, men vem var det som fick säga "Vi vann!" ?
     Förr fanns inga frågor. Bara svar.
     Idag är det tvärtom tack vare utvecklingen.

GÅ PÅ JUPE

"Vi ska gå på jupe!" sa den tyske ubåtskaptenen, men besättningen svarade med butter tystnad.
     "När vi befinna oss i en ubåt är det självklart att vi ska gå på jupe! Poängen med ubåtar är att städse sträva mot största möjliga jup! Låtom oss dyka! Mot jupe! Det är en order!"
    Och när en tysk ubåtskapten vrålar ORDER! upphör all tankeverksamhet. Så måste det vara i det militära. Därför vore det bra om vi slapp det militära.
     "Ajaj!" sa besättningen buttert på tyska och ubåten började tveksamt att dyka. Ja, hade ubåten egentligen något val. Krigsrätter är inga tebjudningar. Då är det roligare att lyda order. Sen får order vara hur dumma dom vill, och det vill order ofta.
     Hundra meter under ytan var man, mörkt var det, och grumligt värre blev det.
     "Achja!" sa kaptenen förnöjt "Vi närmar oss jupe! Nu börjar det likna någonting!"
     "Tycker mest det liknar ingenting..." muttrade den småsinta och småväxta besättningen. Ubåtar är små i förhållande till sin storlek och därför har ubåtar helst dvärgar som besättningsmän. Det är praktiskt, det är billigt, och det ser konstigt ut. Men efter några år i en trång ubåt vänjer man sig vid det mesta. Det blir fukt, det blir lukt, himla tur det inte är krig jämt.
     "Dykom weiter!" gav kaptenen order. Kaptenen var inte dvärg, kaptenen var hela en-å-sexti och kaptenen var mjuk men orättvis, som så många andra kaptener.
     Ubåten dök och dök, men så TJAFF! landade ubåten i bottenleran.
     Man var framme. Man var på jupe. Det riktiga jup dit alla jupingar längtar.
     "Äntlich!" vrålade kaptenen på tyska, det bästa av alla vrålspråk, alltså ett gott språkval.
     "Äntlich är vi på yttersta jupe! Aldrig förr i mänsklighetens historia har någon lyckats sjunka lika lågt som vi! Vi har kommit lågt, vi har kommit långt och snart vetom vi huru verkligheten verkligen ser ut på jupe!"
     Men det var bara det att det var så mörkt att man egentligen inte såg någonting.
     Men det var bara det att det var så grumligt och grylligt att man i alla fall inte hade sett någonting.
     Och det fanns kanske ändå ingenting att se. Vilka växter vill frivilligt bosätta sig på botten? Vilket djur vill ha tusen-miljoner ton vatten som tak? Men, vem vet. Naturen är konstig.
     Men sen var det också det att ubåten fastnat i bottenleran.
    "Hum" muttrade en modig besättningsdvärg "Nu är vi alltså på jupe. Men nog verkar jupe vara överskattat..."
     "Hur menar du då din dvärgschweinhund!?" vrålade kaptenen eftersom det inte var något fel på hans hörsel, nej, det var inte kaptenens hörsel det var fel på.
    "Well!" menade den modige dvärgen Som jag ser det, eller snarare som jag inte ser det, är jupe överskattat av tre skäl!
     Skäl ett: Det är mörkt, det är svart, det är dunkelt på jupe.
     Skäl två: Det är grumligt, grylligt och grumsigt, det är otydligt, det är svårtolkat, det är svårbedömt på jupe.Inte ens det mest tyska teoribygge skulle kunna skingra hälften av den totala outgrundlighet som härskar här på jupe.
     Och så är jag framme vid skäl nummer tre, det för oss idag viktigaste skälet: Genom vår, i och för sig ambitiösa, resa mot jupe har vi fastnat i bottensörjan. Vi kommer kanske aldrig åter upp till den vardagliga yta där större delen av mänskligheten håller till, och i många fall även trivs förträffligt. Vem bryr sig om jup när man har det bra på ytan? Vi som är här får kunskap om jupe, ja det får vi förstås, men det enda vi kommer att lära oss är förmodligen att jupe inte går att tolka, att det i grunden inte finns något fast jup och att jupe alltså egentligen inte existerar.
     Nå, att gå på jupe är naturligtvis ingen dålig ambition för en ubåt men att för evigt sitta fast i bottensörjan är ett för högt pris. Anser jag, och många med mig. Ty alla kan inte vara jupa, några måste vara ytliga också, jupare än graven har jag inget behov av att bli, och annars...nej, jag vet inte riktigt..." avslutade dvärgen eftersom luften började ta slut.
     "Äch!" sa kaptenen heroiskt å allas vägnar "Något får man offra! Och vad kan vara mer lämpligt att offra än livet! Vi har verkligen lyckats gå på jupe! Jupare än vi har mänskligheten aldrig varit!
     Om vi sen sitter fast, eller inte sitter fast, det är en helt annan frågeställning!"
     Och det hade han förstås helt rätt i.

NYA KEJSARENS NYA KLÄDER

H.C. Andersen skrev sagor och sagan om "Kejsarens nya kläder" känner alla till. Tror alla, men en repetition skadar aldrig: Det var en gång en kejsare som var klädtokig. En kejsare var en slags högavlönad kung och eftersom kejsaren tjänade bra köpte han kläder till tusen. Men en dag kom två bedragare...
     "...och sade, att de förstod konsten att väva det allra vackraste tyg man kunde tänka sig. Det var inte bara det, att färgerna och mönstret var ovanligt smakfulla, utan de kläder, som syddes av tyget, hade den förunderliga egenskapen, att de var osynliga för varje människa, som inte dög till sitt ämbete eller också var otillåtligt dum.
    - Det vore ju ena förträffliga kläder, tänkte kejsaren, om jag hade dem på mig, så skulle jag kunna komma underfund med, vilka män i mitt rike, som inte duger till det ämbete de innehar. Jag kunde skilja de kloka från de dumma, ja, det tyget måste genast vävas åt mig! Och han gav de bägge bedragarna en stor summa pengar på hand, för att de skulle börja sitt arbete."
     Och sen börjar bedragarna bluffa att dom väver va och så skickar kejsarn några gubbar för att kolla det hela men när gubbarna inte ser nå tyg alls blir dom nervösa värre och tänker att de va då själva fan att man ska va oduglig och dum men så kommer en av dom på att dom ska bluffa och sen när gubbarna kommer tillbaka till kejsarn för att rapportera säger dom att tyget var tjusigt till tusen  men sen blir det då dags för kejsarn att själv kolla kläderna som bedragarna påstod nu var klara men kejsarn ser inte heller någe och bedragarna bara låssas att dom klär på han men i själva verket finns det ju inga kläder alls och till sist blir kejsarn ändå tvungen gå näck ut på stan för att visa upp sina nya fina kläder för alla fast sagan säger inget om kalsonger men i alla fall så vågar inte en enda stadsbo säga något för ingen vill verka oduglig och dum va.
     "Ingen ville att någon skulle märka, att han ingenting kunde se, för då hade han ju varit oduglig i sitt ämbete eller varit mycket dum. Ingen av kejsarens dräkter hade gjort sådan lycka.
     - Men han har ju..."
     ...jävligt häftiga kläder! sade ett litet barn, ty det lilla barnet var manipulerat av mode med mera. Därför såg det lilla barnet mer än alla andra. Först av alla såg det lilla barnet kejsarens nya kläder!
     Se det var ett duktigt litet barn som såg vad man skulle se. Och det smarta lilla barnet fick förhöjd månadspeng som kom väl till pass när det sluga lilla barnet köpte kläder, och köpte kläder, och köpte kläder, och har det listiga lilla barnet inte slutat köpa kläder så köper han väl än.
     Det var alltså den nya sagan om kejsarens nya kläder. Om du inte riktigt har förstått får du väl fråga någon. Men det är dumt att fråga H.C. Andersen för han är dels död, och dels dansk. Och danska begriper ingen, och de döda är ofta kryptiska.
     Odrägliga barn och sentimentala sjöjungfrur, jaja, dessa danskar och allt vad dom kan hitta på.
     Men man behöver egentligen aldrig bry sig om författarnas avsikter och åsikter. Intentioner är ingenting och åsikter och avsikter är bara byggnadsställningar som kan plockas bort när det litterära bygget väl är klart.
     Och ingen har väl någonsin köpt budskapet i "Kejsarens nya kläder"? För att köpa myten om det ack-så-kloka barnet måste man själv vara väldigt barnslig och omogen.
    Det är därför det finns förbud mot reklam riktad direkt till barn. Det är nämligen mycket lätt att lura barn. Vilket alla vet, men ingen säger högt, ungefär som i sagan.
     Och lika lätt som det är att lura barn, lika lätt är det att skilja på form och innehåll.
     Men om du inte kan skilja på form och innehåll kan du inte skilja på H.C. Andersen.
     Och då bör du nog läsa något annat.

FÖRE DIN TID

Kalix-Kalle var på sin tid en känd skidåkare och en gång svor han åt Jerring i radion när han var förbannad på föret, men om han var på gott humör kunde han stanna upp mitt i en tävling för att prata med nån han kände, fast för det mesta var han på vrången.
     Och en gång kallade han landshövdingen för "gubbjävel" men nu är han död sen länge, och så var det Kalix-Kalle som råka ut för en lavin också.
     Kalix-Kalle var ensam ute och skidra men så plötsligt bara låg han under flera ton snö.
     "Jilacken anacka!" tänkte Kalix-Kalle "Nu gäller det hålla huvet kallt men kroppen varm!"
     Högra handen gick röra, så smått, och Kalix-Kalle grävde upp som en grotta runt huvudet och axlarna. Inte var det mycket till grotta men han fick i alla fall fri båda armarna.
     Det var mörkt, det var kallt, det var blött, det var dåligt med luft, det såg inte särskilt bra ut insåg Kalix-Kalle. Fötterna och skidorna satt fast långt därnere men han fick i alla fall loss en skidstav.Och så hade han en chokladkaka i fickan. Det var en rätt god chokladkaka (för att vara under kriget) och  Kalix-Kalle tuggade och tänkte: "Hur många meter snö det nu kan vara ovanpå huvet? Om det är flera meter kommer dom inte att hitta mig förrän frampå vårkanten. Och då kan det vara desamma."
     Han prova sticka upp skidstaven. Jo? Nog verka staven gå genom? Om han riktigt sträckte på sig och tog i? Jajamen!
     Det har sina fördelar vara spänstig och nu fick Kalix-Kalle i alla fall luft. Chokladkakan var uppäten men i andra fickan hittade Kalix-Kalle en begagnad biobiljett: "Bio? Vadå för jävla bio? Fåsenu. Det måst ha varit Kassablanka. På Röda Kvarn. Med den där jävla svenska fjällan,
Birgit-nånting? Och visst hade dom hårt där nere med krig, och tyskar, och negrer, och kvinner och annat elände. Men det är hårt sitta fast i snö också, och fan så mycke kallare!"
     Kalix-Kalle tryckte fast biobiljetten på staven och stack upp den genom lufthålet. Om nån skulle råka komma förbi. Om nån skulle råka se nåt. Om nån skulle råka bry sig. Man vet aldrig med nån.
     Men tre dar senare hittade man Kalix-Kalle, inte minst tack vare att biobiljetten stack upp och var röd mot allt det vita.
     Och Kalix-Kalle hade klarat sig hyfsat. Det var egentligen bara ena benet. Jo. Men det var i alla fall nedanför knät.
     Först kom räddarna, sen kom tidningarna och så blev Kalix-Kalle HJÄLTE. Man hann knappt gräva fram han färdigt förrän hjältetjafset drog igång. Levande hjältar är lättare att intervjua än döda men Kalix-Kalle gjorde vad han kunde för att sabotera.
    Men vad hjälper det att svära och tiga mot tidningarna, inte hjälper det, inte ett dugg. Tidningarna strök svordomarna men la i gengäld till tjocka lager av hjältetjafs.
     Men till sist lugna det ner sig och en fot kortare fick Kalix-Kalle äntligen vara i fred. Så smått.
    Skidrandet var över för Kalix-Kalles del men hjälterollen fick han dras med. Gammal idrott glömmes alltid, men en gång hjälte alltid hjälte. Alla vardagsfega vill ha hjältar och eftersom hjältar tyvärr är en bristvara får gamla hjältar ofta gå i repris.
     Men efter DET STORA DRAMAT kommer alltid det lilla livet tillbaka. Livet efter kidnappningen, efter jordbävningen, efter översvämningen, efter mordet, efter månlandningen, efter kapningen, efter olyckan, efter rånet, efter gruvraset, efter lavinen och efter allt annat som spikar fast folk i ett stort drama som folk sen aldrig blir fria från.
     Och det lilla, lilla livet lyckas sen aldrig leva upp till det stora dramat. Det lilla livet visar sig vara jättetråkigt och sen går det som det går. Om inte värre. Sprit. Skilsmässa. Självmord. Osv.
     Men Kalix-Kalle drog sig undan helt. Så gott det nu gick. Det vill säga dåligt.
     Han bodde ensam i ett gammalt torp bara nån mil bort från där vi hade sommarstugan. Och en gång skymta jag han i skogen, fast när han fick se mig smet han. Jag har aldrig sett någon halta så fort.
    Byn sa han var folkilsk och att det var bäst hålla sig undan, men en gång smög vi fram till torpet hans för att spana. Det var spännande värre.
    Byn sa han bruka kasta sten på folk som kom för nära och därför bruka byn kasta sten på hans torp. Och några sa han bruka skjuta med haggelbössan på folk när han vart riktigt förbannad.Om det var sant, eller om det bara var som byar alltid brukar hålla på visste vi inte, men vi var nervösa värre när vi kröp fram mot torpet.
     Men vi såg inge alls. Fönstren var smutsiga nå så inni spisen, och det enda vi egentligen såg var att det kom lite rök ur skorsten.
     "Ingen rök utan eld!" säger det dummaste av alla ordspråk (och det vill inte säga lite)men inte var det mycke eld kvar i Kalix-Kalle inte. Bara nån månad senare hittades han död. Inlindad i gamla mögliga tidningar och med en massa medaljer hängande runt halsen. Eller hur det nu var. Det lär hur som helst ha luktat förjävligt.
     Men då gick jag på läroverket inni stan och när jag hörde om Kalix-Kalle tänkte jag: "Jaha? Jaja. Så kan det gå."
     Jag kom inte på något bättre för jag var ung då och när man är ung är det svårt komma på något bra. Man får som mera fantasi när man blir äldre säger dom. Eller så får man hörapparat. Eller käpp. Eller yrsel. Det är olika det där med åldern, jag vet inte om du har tänkt på det?
     Fast allt det här kan knappast intressera dig.
     Det var ju långt före din tid.
     Men jag tänkte ändå jag skulle berätta om Kalix-Kalle.
    Kanske mest bara för att ha det bortgjort.

FYRTIOTREÅRSKRISEN

Nu Conny och fyrtiotreårskrisen (farligast av alla kriser) och Conny till att börja grubbla, till att börja slarva med rakningen och till att börja säga: "Vad har jag egentligen fått ut av mitt liv?"
     "Du har ett hus, en hund, en bil, en båt, en fru samt två tonåringar!" försökte frun, Marie.
     "Äh! Vad är det! Det har ju alla!" sa Conny bittert och hällde upp det vin varav ingen blir glad.
     Marie smuttade solidariskt och försökte förstå. Kvinnor försöker ofta förstå, även när kvinnor inte förstår ett dugg, så Marie försökte förstå och Conny försökte bli full, men Conny ohjälpligt fast i farliga fyrtiotreårskrisen och Marie hjälplös i trevliga tresitssoffan.
     Ny klunk. Ny natt. Ny dag.
     Conny bakfull i badrumsspegeln: "Faaan också! DOM hade lurat honom! DOM hade lovat honom allt men han hade inte ens fått hälften! Många hade visserligen fått ännu mindre, men alla som fått mer irriterade mest! Tänk alla rika! Tänk alla kända! Tänk alla smarta! Som blåser skattemyndigheten och drar till Bahamas!Tänk alla som ständigt skaffar nya fräscha fruar! Tänk alla som får skaka hand med kungen! Tänk!"
    Och Conny helt oväntat (för alla utom för mig) till att plötsligt börja intressera sig för åsikter, ideologier, tankar, tidningsartiklar, debatter och annat kulturkrafs som han dittills föraktat och Conny till att upptäcka "Ohoj! Här finns massor med grejer!" och Conny till att besöka åsiktsmarknadens varuhus och komma hem först frampå kvällen med bakluckan full.
     "Men, vad har du nu skaffat?" sa Marie och försökte låta positiv.
     "Åsikter i storförpackning!" sa Conny ivrigt, packade upp och visade.
     "Jaha?" sa Marie men menade "Nähä!"
     " Om man köpte tjugo åsikter fick man en hel halv ideologi på köpet!" meddelade Conny förtjust.
     "Vad ska man ha en hel halv ideologi till?" undrade Marie.
     "Den går bra frysa in!" påpekade Conny.
     "Men? Men vad gör man egentligen med alla dom här åsikterna?" envisades Marie.
     "Man bär dom såhär, eller såhär!" demonstrerade Conny.
     "Jaha..." sa Marie. Glad över att Conny var glad. Jovisst. Men samtidigt oroad över att han hade förändrats. Förändringar är farliga saker. Man vet vad man har, även när man inte har något särskilt. Men man vet inte vad man får för man när mannen förändras. Farliga saker det där med förändringar.
    Marie var tveksam men Conny var fyrtiotre och kastade sig handlöst in i åsikternas nya spännande värld. Inte en dag utan att han drog på sig en tre-fyra åsikter och gick ut för att visa upp sig. Släkt, vänner och grannar började gömma sig bakom gardinerna för att slippa se (och framförallt höra) eländet, men inte märkte Conny något inte! Nä Conny var lika nyfrälst och glad för det.
     Så en dag knöt Conny på sig en prickig religion, drog på sig alla åsikterna samtidigt (lager på lager) och la alla ideologier i en svart sopsäck som han släpade efter sig på trottoaren som en stor svart fet hund. Och så gick Conny fram och tillbaka, fram och tillbaka genom villaområdet ända tills DOM kom och tog han, någon hade ringt.
     "Hur var det här då?" undrade DOM rutinerat.
     "Här vare bara bra!" sa Conny och började entusiastiskt visa upp allt han hade men DOM ville inte vara med om några dumheter: "Följ nu snällt med här bara! Kliv upp i bilen sa jag! Låt skräpet ligga kvar! Sitt still och snacka inte så förbannat!"

Efter ett halvår var Conny hemma i villan igen. Nu var han som vanligt. Fast fyrtiofyra. Den farligaste av alla kriser var över.
     "Det kan man kalla fyrtiotreårskris!" sa Conny stolt.
     "Det lär vara vanligt hos män" sa Marie och förstod och förstod och förstod.
    "Jomen det var visst ett osedvanligt svårt fall!" hävdade Conny belåtet och det höll väl Marie med om. Samtidigt började hon bäva lite lagom vid tanken på att själv snart fylla fyrtiotre.
     Men kanske att allt det där är lättare för kvinnor?
     Kanske. Inte vet jag.

SISTA CHANSEN

Nu tänkte Han fylla 68. Nu dags tänka på döden.
Livet hade väl varit. Sådär. Inget särskilt bra liv. Säger vi.
Nä. Ett ganska misslyckat liv. Måste vi erkänna.
Ljug inte. Säger vi.
Alltså dags se framåt: Döden kunde kanske bli bättre? Kanske.
Men bara att dö skulle inte lösa några problem. Men kanske ett bra eftermäle? Dom över död man? Sista chansen. Liksom.
    - Om man skulle bygga en pyramid som Rasmus IV? (tänkte Han) Men pyramider är dyra (fortsatte Han att tänka) gick bra bygga pyramider när man hade slavar men idag skulle Facket säga ifrån: "Glöm det grabben! Slaveri tar vi avstånd från, tacka vet vi kollektivavtal!"
    Så en fattigpensionär får sällan pyramid. Tyvärr.
    Men en ovanlig text på gravstenen då: "Här vilar den-och-den som var en riktig spelevink och gjorde det-och-det!"
     Och alla skulle stanna och läsa. Och häpna. Och skratta. Och undra. Och så vart man odödlig. Ett tag. Tills dom blev less läsa. Tills nån hitta på nå bättre.
     Men Piraten har förstört allt med sin fåniga gravstenstext.
    - Om det där Piraten skrev är roligt är jag Rasmus IV! (hävdade Han) Men en lyckad begravning borde man väl ändå kunna få till tycker jag! (tyckte Han)
     Begravningar är teater för efterlevande. Låt oss alltså försöka få till så bra teater som möjligt. Får man inte automatiskt. Tvärtom. Agerar du inte när du är död får du standardbegravningen. En död teater där kokkaffet är det enda som påminner om liv.
     - Nä! Man måst schälw dra i trådarna när man lever! Sen blir det bara schlams av alltet! Vet man ju hur det nu är (sa Han) nu är det ett litet kapell, en stor trälåda och en präst som antyder att det finns mening i det meningslösa.
     Nå. Prästens jobb är att antyda, ingen präst har själv varit död särskilt länge, men nu far jag till Gamla New Orleans! (kom Han på)
     - Om det någonsin var så i Gamla New Orleans vet jag inte, men nu säger jag eder, det skall sannerligen bliva så!
     Och Han tänkte ut ett trevligt testamente: Till min begravning anlitas ett tradjazzband. Så traddigt som möjligt.
    Trälådan får vara kvar. Trä är ett levande material som även passar perfekt för de döda.
    Några stadiga gubbar som kan konsten att kånka i takt.
    Först spelar bandet en långsam sak. Men inte religiös så det stör. Och gubbarna börjar kånka...nu närmar sig kistan gropen...nu sänks kistan sakta ner i gropen...och kistan är på plats...NU!
     Någon vettig säger några vettiga ord. Men inte religiösa så det stör. Lite Vadan & Varthän brukar alltid gå hem, men sen: Sen brakar bandet igång med en riktigt rivig tradjazzlåt!
     Och det där med döden? Det där glömmer vi. Vi som lever, vi lever och nu traskar den utvalda skaran till lämpad lokal.
     Många huttrar. Det blev väldigt kallt ute vid gropen. Döden drar, säger dom. Nu ska det bli skönt komma inomhus och nu är vi där.
     Man äter, man dricker, man tradjazzar, man surrar och man minns en massa som man glömt.
    (Jag glömde: På kistan hade man ristat in "Om man inte är road är man död!" och på andra långsidan "Om man är död är man inte road!" Eller något åt det hållet. Tänk om man rent av skulle rista runor? Tänk om det skulle visa sig att asatron var den rätta religionen? Konstigare saker än så har hänt.)
     Under tiden äter och dricker gästerna och surrar om Vadan & Varthän, man vet inte riktigt vad man ska tro, för många är det första gången.
     Men till sist är det en som knackar i glaset för att tala om att han löst allt det där med Vadan & Varthän. Hur det ligger till. I grunden. Och det.
     Men. Tyvärr. Han är för full. Han kan inte riktigt förklara. I alla fall inte med ord. Sånt händer. Men ändå. Bra försök.
     Hur har Han själv det i trälådan då?
     - I trälådan har jag det bra. Jag har sällskap av en katt och en cykel. Katten är död och cykeln är liten men man måste tänka framåt. Tänk på Yttersta Dagen! Alla vill vara först men har man med sig cykeln hamnar man i tätklungan. Först till kvarn - försten att bli salig! Halleluja! Eller halleluja är kanske att ta i, vi får se.
     Och en katt blir ett bra sällskap. Den kan spinna och så, det kan inte jag. Men jag kan lära mig, gott om tid, evigheten är väldigt lång säger dom som testat.
     Fast har man bra sällskap behöver evigheten ändå inte uppfattas som seg (tänkte Han men eftersom Han aldrig skrev ner vad Han tänkte fick Han en helt vanlig standardbegravning).
     Han sumpa sista chansen. Liksom

HURU OFTA MÖTA VI ICKE UTTRYCKET "FÖRFATTARNAS" HÄMND"

Finns fördelar med att vara författare. Man kan hämnas på alla och man kan på sikt få allt att bli precis som man vill. Visserligen bara retroaktivt men ändå, vi lever mer retroaktivt än vi tror.
 Författaren bestämmer, en behaglig känsla där han sitter och ordbehandlar verkligheten, och just nu stoppar han in en klasskamrat i texten ser jag. Men bara som exempel. Inte som hämnd. Tror jag.

Det ringde på villadörren. Sånt händer men för det mesta är det mormoner, jultidningar eller kokosbollar. Författaren öppnade eftersom han kände för att bli störd och där var en klasskamrat han inte sett på tjugo år. Eller tjugofem. Eller mer.
     "Kom in, kom in!" sa Författaren när han fattat och nu satt Klasskamraten i soffan med en grogg i handen: "Nä, jag säger då inte nej, haha!"
     "Jahahahadu!" sa Författaren som inte visste vad han skulle säga "Nähähähädu, det var inte precis igår det inte!"
     "Nä det var det inte det, inte precis igår inte!" höll Klasskamraten med, drack ur och fick påfyllt: "Tacktack! Vaheterdenu, vars har du gjort av frun då?"
     "Hon är inni stan" svarade Författaren vagt. Författare är ofta vaga i nutid. Först efteråt förvandlas författare till rytande retroaktiva lejon "inni stan och handlar, och själv då..?"
     "Jaaajooo du vet" sa Klasskamraten "Du vet hur det kan bli med skilsmässa och skit allmänt trassligt med rubbet där ett tag och tre barn tog hon med sig jag hade råkat skriva över lite för mycke på henne dum och snäll som man är men det ska nog ordna upp sig bara jag får ordning på prylarna!"
     "Vilka prylar?" undrade Författaren.
     "Jooduvet, man måste bearbeta, och alla prylar och det då va..." sa Klasskamraten dystert.
     "Just det, just det?" försökte Författaren fatta. (Vad menar han med prylar?)
     "Men det var i alla fall gott med en grogg, jävligt gott!" sa Klasskamraten och räckte fram glaset.
     Författaren fyllde på (fanns inget annat att göra) och frågade den farligaste frågan av alla frågor som finns i det här landet: "Och, fåsenu, vad jobbar du med nu då..?"
     "Jaa joo du vet hur det är jag hade egen firma och allt och det gick hur fint som helst i flera år nästan ett tag men sen otur ryggskott och orättvisa skatter och annan förföljelse rent förtal bara för att jag råkat skriva fel siffror på några jävla papper och så kom några och rotade till och med i soptunnorna för att få bevis och sätta dit mig och anonyma brev och kastade sten på fönstret jag tror det var samma ena men kunde inget bevisa eftersom det var mörkt och sen på sätt och vis konkurs advokaten var en jävla pappskalle från Danmark dessutom så jag fattade absolut ingenting vad han sa men jag räknar kallt med att komma igen vilken dag som helst och visa dom jävlarna att här hoppar inga handikappade hästar inte haha men just för tillfället ligger jag lite lagom lågt och lurar liksom tills allt lugnat ner sig och ordnat upp sig jo du vet hur det kan bli men det där kommer att greja upp sig bara jag får ordning på prylarna skål!"
     "Skål!" sa Författaren och tänkte: "Alltså inget arbete. Förmodligen tabletter? Och alkohol förstås. Bäst fråga försiktigt!"
     Och Författaren frågade försiktigt men allt kröp ändå fram, det är fördelen med att fråga, och fallet var löst: Inte lyckad. Inte lycklig. Klart slut.
     I gymnasiet, för hundra år sen, hade Klasskamraten varit glad, sund, snygg, sportig och begåvad. Nu var han fet, dyster, dum, sjuklig, alkoholiserad och utslagen. Fast utslagen med slips, det är skillnad på utslagen och utslagen.
     "Det var väldigt-väldigt tråkigt att höra!" sa Författaren och ledde Klasskamraten till dörren "Fast det var jävligt-jävligt roligt att träffa dig igen! Efter alla dessa år. Och du ska se att det ordnar upp sig, bara du får ordning på prylarna!"
    "Jaajoo kanske" suckade Klasskamraten "Men det värsta var att hon fick vårdnaden om hunden OCKSÅ! En labbradår dessutom!"
     "En labbradår?" frågade Författaren eftersom författare älskar konkreta detaljer. Men jag undrar. Om man la alla naturbeskrivningar jag hoppat över i en rad skulle det bli en väldigt lång rad. Detaljer är tråkiga. Tycker jag.
     "En LABBRADÅR!" tjöt Klasskamraten "Och det är dom finaste hundar som finns! Det finns inga finare hundar än labbradårer! Eller hur, har jag inte rätt va!?"
     "Labbradårer är fina hundar!" instämde Författaren (som hatade hundar) och lyckades få ut Klasskamraten genom dörren "Jävligt fina hundar, jävligt- jävligt fina, i alla fall för att vara hundar..."
     Klasskamraten trycktes in i taxin och försvann därmed ur texten men i gengäld kom just då Frun hem.
     "Men VEM var det där!?" undrade Frun.
    Och Författaren drog den tragiska klasskamratshistorien utan att förtiga något. Döremot la han till en hel del som gjorde sig bra i sammanhanget.
     "Och när vi gick i gymnasiet hade han allt! ALLT! Bra betyg, bra föräldrar, bra på idrott, bra moped av det då välkända märket Puch, fast grön, inte röd och tjejerna var som bävrar efter han! Jag var avundsjuk då, nästan, men nu idag har han ingenting! INGENTING! Ingen moped, ingen hund, inget hus, inget jobb, ingen familj, INGENTING!"
    "Men det var väl roligt att höra för dig!" sa Frun som kände sin man nästan lite för bra.
    "Får man verkligen tycka så?" sa Författaren och tyckte verkligen så.
     "Skadeglädje är också glädje!" sa Frun glatt eftersom hon var nöjd med sin dag. Eller med sitt liv. Eller vad hon nu var nöjd med. Inte vet jag.
     "Tja? Inte blev jag väl direkt deprimerad?" erkände Författaren och ansåg sig därmed vara självkritisk till tusen.
     "Knappast ditt fel att din klasskamrat är alkoholist" påpekade Frun nyktert.
     "Ibland bänglar ödet med folk, så man blir mörkrädd, som en, som en utbränd moped..."  försökte Författaren som hade druckit en hel del han med.
     "Men det ordnar kanske upp sig?" föreslog Frun utan att bry sig ett dyft.
     "Man kan alltid hoppas!" avrundade Författaren eftersom han märkte att texten höll på att ta slut.
     Många författare hinner inte få in lite hopp på slutet.
     Då blir det dystert värre för läsarna.
     Men den här gången gick det bra.

VARFÖR SUPER JUMBO?

Människan är grym, tacka vet jag Naturen, för att inte tala om djuren.
     Elefanten Jumbo bodde i Thailand och en dag gick han ut i djungeln för att göra inget särskilt. Men i djungeln råkade Jumbo, av misstag, smaka på en umganufrukt. Frukten smakade inte bra, men annorlunda. Jumbo åt en umganufrukt till, och en till, och i Jumbos elefantmage började det hända märkliga saker.

FAKTARUTA: Elefantens stora passion är alkohol. Den får han från umganuträdet. Umganufrukten destilleras av infödingarna till starksprit men den får en liknande effekt när den jäser i elefantens mage. Elefanten stapplar omkring, tar vilda språng samt ryter så att det hörs kilometervis. Ofta uppkommer det slagsmål.

Jumbo slocknade snart, ovan vid alkohol som han var, men redan nästa helg hittade Jumbo ett nytt umganuträd och var åter packad.

MORALRUTA: Jag tar avstånd från umganu.

Men tänk att Naturen kan få fram alkohol i en elefantmage! Nog är han påhittig Naturen, men så är han populär också. Miljöpartiet brukar applådera Naturen något i hästväg och Centerpartiet är nästan lika goda kålsupare. Nå. Supa kål är en sak. Men för Jumbo gällde det att supa alkohol. Och alkohol är farligast av allt att supa säger många.
     Och så blev det långhelg. Och umganu till tusen. Och Jumbo kom inraglande i elefantbyn och förde ett jävla liv även med elefantmått mätt, och då kan man tänka sig.
     Det trumpetades ogillande här och där men Jumbo var stor och stark, vann ett par slagsmål och övriga elefanter valde att gå ur stigen för Jumbo när han var full. Vilket han nästan alltid var. När han inte var bakfull vilket nog var värre. Ja. Det var ruggigt att se. Det sa alla.
    Jumbo söp och sov, sov och söp. Ibland när han vaknade, isolerad, arbetslös, bostadslös, tandlös och utslagen, hände det att han blev deprimerad men Jumbo tröstade sig snart med umganu: - Ävagöre att jag är isolerad? Lite isolering ska väl en ellfant tåla! Och hur kan man vara isolerad när djungeln är full med umganu?
     Jumbo missbrukade umganu vareviga dag och tyckte att det var väl lika bra det. Men då tyckte Jumbo fel. Att vara full jämt är meningslöst. Då missar man rusets kontrastmagi. Då kan man lika gärna vara nykter jämt anser många.
     Jumbo blev utstött ur elefantsamhället av de rätttänkande elefanterna. Jumbo vinglade ensam fram genom djungeln. Fanns det ingen stig så skapade han en stig, knak, brak, duns!
     Och Jumbo skrålade på den kända elefantlåten: "Di jolifanta bamba di bama lama loo!" (Little Richard 1957)
     Men musik hjälper inte. Sång ändrar ingenting. Bortkörd, bedrövad, isolerad, utslagen, men jävligt, jävligt full försvann Jumbo in i djupaste djungeln där han bäddade åt sig under en storgran.
     Dyster? Sådär. Men än fanns det umganu kvar och snart var det full fart igen: - Vem vill vara med i deras skitsamhälle? Dom gör inget annat än sliter och släpar! Borgarellfanter av plast hela bunten! Och fjäskar för folk på cirkus gör dom också! Men jag är fri! Totalt fri från allt! Och det är inget fel på mig, det är fel på ellfantsamhälle!
     Och Jumbo slocknade under sin storgran.
     Men efter fylla kommer bakfylla. Visst kan även små bli bakfulla men Jumbo var bakfull hela han och vi vet ju hur stor han var.
     De väldiga öronlapparna hörde hur någon härjade inni huvudet med en slägga, gång på gång, dong-dong-dong, dunk-dunk-dunk, aldrig mera umganu!
     Men efter att ha tömt en bäck: - Aldrig så många umganufrukter på samma gång, lagom är bäst!
     Och gårdagens djärva tanke "Det är inte fel på mig utan på samhället!" lät inte riktigt lika bra.
     Men? Det var väl ändå inte så dumt? Det är samhällets fel att jag föddes som ellfant, och inte som ekorre, och då bör det väl också vara samhällets fel att jag är bakfull? Och då vill jag naturligtvis ha ett bättre samhälle och det helst redan idag! Men för att förändra samhället krävs analys, teori, taktik samt strategi och nu i första hand mera umganu!
     Och Jumbo vacklade iväg till sitt hemliga umganuställe. Här var förekomsten av umganuträd synnerligen riklig på grund av en Naturens nyck som man säger när man inte riktigt vet vad man ska säga.
      Jumbo hade inga berikande kontakter med kollektivet. Jumbo hade ingen stimulerande arbetsmiljö. Jumbo hade inget välfungerande familjeliv. Jumbo hade egentligen ingenting. Utom umganu.
     Stackars Jumbo. Enda räddningen hade varit att resa runt i skolorna som varnande exempel för de små elefantinerna. En nyttig levande läxa, liksom.
     Men tyvärr fanns det få skolor i djungeln så elefantinerna fick aldrig möta denna lärorika levande läxa.
    Och Jumbo jagades långt in i djupaste djungeln där inte ens bandarer ville bo.
     Bara en enda gång lyckades Jumbo ta sig in i elefantbyn. Han ställde sig mitt på torget och sluddrade fram sin numera enda tanke: - Det är samhällets fel att jag är full!
     Men snart var Jumbo utburen i djungeln där han fortsatte sitt tragiska elefantliv. Berusat  vacklande fram mot den oändliga elefantgrav som väntar oss alla.
     Jag tror att vi människor har mycket att lära av Jumbos öde.
     Men jag vet inte riktigt vad.
     Eller när.
     Men det är nog bara en tidsfråga.

STACKARS PONTUS

          VÄRDINNAN X
           VÄNINNAN Y


     Y: Aah! God sherry!
     X: Kanske lite i torraste laget.
     Y: Sherry ska vara torr på gränsen till tråkig.
     X: Hur var det på mötet?
     Y: Som väntat. Som vanligt. Män, män, män. Ständigt dessa män. Män som talar, talar, talar men aldrig säger något.
     X: Men det går ändå framåt med jämställdheten. Pontus kom hem alldeles nedbruten igårkväll.
     Y: Nedbruten? Pontus?
     X: Han hade råkat ut för en kvinnlig blottare.
     Y: En kvinnlig brottare? Som bröt ner Pontus?
     X: Inte brottare, blottare!
     Y: Aah! Detaljer, detaljer!
     X: Pontus gick genom den där otäcka gångtunneln från garaget, och flera lampor var trasiga, och vinden ven olycksbådande som den brukar göra i skräckfilmer, och Pontus är ju väldigt, väldigt känslig innerst inne, han skulle inte kunna klubba ihjäl en ko en gång, men just när Pontus trodde han hade klarat sig och pustade ut hoppade hon fram!
      Y: Blotterskan?
      X: Plötsligt bara stod hon där framför Pontus och visade upp allt hon hade, och lite till påstod Pontus!
     Y: Vad gjorde stackars Pontus?
     X: Pontus stod liksom förlamad. Pontus ville ropa på hjälp men fick inte fram ett ljud. Pontus kunde inte röra ett finger. Men så släppte krampen, Pontus pep till och rusade därifrån så fort det bara gick.
     Y: Det var det värsta!
     X: Nej det värsta var att Pontus tappade sin diplomatportfölj. Han kom hem alldeles förstörd. Jag fick hålla på och trösta hela natten. Och nu är stackars Pontus sjukskriven på obestämd tid och diagnos.
     Y: Stackars Pontus.
     X: Och så fort jag tar i honom skriker han.
     Y: Det är väldigt vanligt bland män.
     X: Synd på diplomatportföljen. Den var visserligen tom, bara en massa meningslösa papper, men den var dyr. Och Pontus känner sig väldigt ensam utan sin portfölj, alla dom andra direktörerna har samma dyra modell. Pontus brukade sitta och leka med kodlåset när han kände sig nervös. Ja, han var nog lika förtjust i sin portfölj som i sitt mjukisdjur.
     Y: Mjukisdjur..?
     X: Ett lejon. I naturlig storlek. Om inte mer.
     Y: Det är väldigt vanligt bland män med just lejon.
     X: Pontus har det alltid med i sängen. Mellan oss, så jag inte ska börja tafsa i sömnen, säger han.
     Y: Jämställdheten går framåt. Nu har vi fått kvinnliga blottare också. Det var verkligen på tiden.
     X: Men måste jämställdheten gå fram över min stackars Pontus?
     Y: Jämställdheten är hård mot de mjuka.
     X: Det var tydligen en blond liten sak. Högst trettio trodde Pontus. Fast hon hade långa svarta stövlar som gick ända upp till naveln. Det var allt hon hade på sig påstod Pontus.
     Y: Jämställdheten måste få kosta.
     X: Men varför måste just min Pontus betala priset?
     Y: Var förvarar du Pontus idag då?
     X: Han har låst in sig.
     Y: Låser han ofta in sig?
     X: Då och då. Det är en garderob som jag ändå inte använder så det är inga problem.
     Y: Stackars Pontus.
     X: Det är bara bra för Pontus att få gråta ut. Mer sherry?
     Y: Gärna. Den var så torr så att jag måste skölja ner den med ett glas till.
     X: Tack vare den ökade jämställdheten gråter dagens svenska män betydligt bättre än sina förfäder. Det är bara bra för männen, även om man kan bli lite less på det evinnerliga bölandet dag ut och dag in.
     Y: Det är helt normalt. Men ändå, stackars Pontus!
     X: Ja, stackars och stackars. Han har ju mig och sitt mjukisdjur. Många får nöja sig med mindre. Tänk bara på Afrika!
     Y: Afrika?
     X: Afrika är ett u-land när det gäller mjukisdjur.
     Y: Det beror nog på kolonialismen.
     X: Eller så beror det på något annat, skål!
     Y: Gärna, skål!

SANN HISTORIA

Om inte Josep Stalin dött hade allt varit annorlunda idag. Bland annat hade Josep Stalin varit vid liv. Många har påstått att Josep Stalin begick misstag. Men ingen har kunnat påvisa vad det i så fall skulle ha rört sig om för misstag. Ty hur man än vrider och vänder på historien kan man bara komma fram till en enda sak: Josep Stalin var en stor djurvän.
     I våra dagar är det lätt att sprätta dynga på de döda. Men eftersom många döda inte kan försvara sig bör vi som lever för deras skull lyfta fram alla kalla fakta i ljuset. Det är alltså hög tid att återerövra den sanna historien om när Josep Stalin räddade en hund:
     NÄR JOSEP STALIN RÄDDADE EN HUND: Redan som liten jesuit var Josep Stalin en varm, ja nästan het djurvän. Så snart Josep fick syn på en hund bar han den varsamt hem till jesuitskolan. Med tiden blev han relegerad på grund av denna sin vana. Jesuiter har som vi vet många goda egenskaper men just när det gäller djur är jesuiternas irritationströskel låg.
     Så kom RYSKA REVOLUTIONEN! Tsaren blödde sitt sista näsblod! Lenin kom tillbaka! Lenin tog makten! Lenin dog.
     Efter Lenins död erhöll Stalin posten som "Kommissarie för de mänskliga rättigheterna i sydöstra Sovjet" och det allra första sekret han utsände från denna viktiga post gällde Lenins hund. Den varmhjärtade kommissarien rekommenderade livligt Lenins hund till balsamering på den unga sovjetstatens bekostnad. Sekretet antogs enhälligt av politbyrån under långvariga och starka applåder. Och än idag kan man se denna hund ligga i den lilla kistan vid Lenins sida.
     En man som i tider av hård yttre och inre press först av allt tänker på att balsamera upp ett oskyldigt djur, en sådan man är i sanning en god man.
     Man skulle kunna fylla volymer med berättelser om Josep Stalins vänlighet mot djur. Intet djur var honom främmande. Han behandlade alla djur lika. För Josep Stalin var alla djur lika mycket värda. Om dom så kallade sig snokar, sniglar, steklar, lämlar, älgar, ekorrar eller hundar.
     Jag erinrar mig särskilt en episod från DET STORA FOSTERLÄNDSKA KRIGET...
     ...1942. Jag tjänstgjorde som skvadronsfältskär. Läget var kritiskt. Vi var totalt isolerade någonstans i närheten av fronten, men på vilken sida, ingen visste, få ville veta. Det var femtio grader kallt och hård vind. Vi hade inga tält, saknade helt vinterutrustning och på den kala och isiga tundran fanns ingen ved alls. Det enda vi hade att värma oss med var vår flammande patriotism. Men den räckte till för oss. Ja vår patriotism värmde faktiskt så bra att tyskarna nattetid brukade smyga sig fram till vår bivack för att försöka stjäla till sig lite värme. Tyskarnas egen patriotism värmde nämligen mycket dåligt eftersom den var felaktigt ideologiskt konstruerad, all forskning visar att kommunistisk patriotism värmer bäst.
     Så en dag nådde oss ett rykte om att kamrat Josep skulle komma till oss på visitering. Till att börja med trodde vi inte på ryktet, det lät alltför fantastiskt. Stalin hade en stor sovjetstat att sköta, hur skulle han kunna hinna med att besöka oss som bara var en obetydlig liten enhet i det väldiga krigssovjetmaskineriet? Därtill kom att vi befann oss på extremt farlig och utsatt punkt, vi befann oss långt bakom tyskarnas linjer.I alla fall trodde vi det. Vi var faktiskt inte säkra på var vi befann oss eftersom våra kartor för längesedan frusit ihop och var omöjliga att vika upp. Ryktet verkade hur som helst helt otroligt.
     Men det otroliga ryktet visade sig snart vara sant. En dag gjorde en rysk häst halt vid vår vallgrav. Och ut ur hästen steg kamrat Josep Stalin.
     Hela divisionen svimmade av akut fosterlandskärleksöverdos. Hade tyskarna passat på att anfalla just då hade det gått illa.
     När vi vaknade till sans fann vi att Josep just baddat samtliga våra pannor. Nu sade han lugnande på sitt manligt sträva men samtidigt ack så mänskliga sätt: "Nå!"
     Jag reste mig, gjorde ett par vacklande ställningssteg och vrålade med gäll röst: "Ers Kamrat! Bataljon XYZ under rast!"
     "Gott!" sade Josep som alltid fann de rätta orden, men så blev allt tyst. Vi vågade inte säga något och Josep kom tydligen inte på något att säga. Josep var en strålande talare men han var också en man som skydde allt onödigt tal.
     Det var en hund som räddade oss ur den låsta situationen, ty just när tystnaden började bli pinsam fick Josep syn på ett bylte i snön någon kilometer bort. Josep hade mycket skarp syn. Glasögonen bar han bara därför att han fått dem av en gammal arbetare som velat tacka honom för att det blivit revolution, rättvisa, och så vidare.
     Vi hade alltså stått blickstilla i givakt i nära tre timmar då Josep plötsligt sade: "Vafan är det där?" varvid han pekade åskådligt på byltet borta i snön.
     "Det är troligtvis bara en tysk som försöker smyga sig fram för att snylta på vår patriotiska ryssvärme Ers Kamrat!" svarade jag nervöst.
     "Usch! Har ni tyskjävlar här också!" sade Josep med förakt i den stålhårda stämman.
     "Bara ett fåtal! De gör ingen direkt skada för närvarande!" svarade jag, ännu mer nervöst.
     "Varför klubbar ni inte ihjäl dom!?" frågade Stalin misslynt.
     "Vi gör så gott vi kan..." genmälde jag, nu drypande av nervositet.
     "Ni gör så gott ni kan! Men det är tydligen otillräckligt!" sade Stalin bistert och började med bestämda steg gå bort mot byltet. Han hade tydligen för avsikt att egenhändigt klubba ihjäl den fräcke inkräktaren med sin snugga som han alltid hade i munnen. Nervöst stod hela vår pluton kvar och väntade i givakt.
     Döm om vår förvåning när Josep kom tillbaka varsamt bärande på en sanktbernhardshund! Hunden som var en god människokännare, i alla fall för att vara hund, slickade tacksamt Josep i ansiktet. Här kunde man snart tala om ombytta roller ty nu bjöd Josep hunden på konjak ur den fälplunta han alltid hade hängande runt halsen. Josep själv nyttjade sällan starkt, om det inte var vodka, men denna plunta var en gåva från det kirgaskiska folket som velat tacka honom för att det blivit revolution, rättvisa, och så vidare.
     Hunden piggnade snart till av konjaken och avlade rapport till Kamrat Stalin. Det visade sig att hunden från början varit välutbildad dubbelspion. Men nu hade hunden helhjärtat på heltid gått över till det arbetande ryska folkets rättmätiga sida. Josep mottog allvarsamt rapporten. Därpå utnämnde han hunden på fläcken till major i Röda Armén.
     Hunden gjorde honnör, svängde om på bakbenen och begav sig åter ut i kylan. Ut på nya djärva uppdrag.
     Josep Stalin stod länge och såg efter hunden som försvunnit i den vinande snöstormen. Så talade han, och dessa ord kommer jag aldrig att glömma: "Tänk om alla ryssar voro lika djärva som denna hund..."
     Vi lade alla dess oförglömliga ord på minnet: "Tänk om alla ryssar voro lika djärva som denna hund..."
     Och än idag upprepar jag ofta dessa ord för mig själv: "Tänk om alla ryssar voro lika djärva som denna hund..."
     Nog äro dessa ord en stor ledares ord. Nog äro dessa ord, ord som kan inspirera alla och envar till att för evigt försvara sitt dyrköpta fosterland. Nog visar dessa ord, och en sådan extrem djurvänlighet, om egenskaper långt över de normala!
     Jag skulle också kunna berätta om den gång då Josep Stalin räddade livet på en val genom att bära den i sin ryggsäck tvärs över den väldiga floden Volga.
    Men det räcker med en enda sann historia för att återerövra Josep Stalins ära och minne.
     En sann historia säger ofta mer än tusen osanningar.
    

UTE MED BOKBUSS

Tiden gick, och Yttersta Dagen.
     "Är det egentligen alls lönt fara ut med bokbussen idag?" sa Bibliotekarien.
     "Tveksamt!" tyckte Chauffören.
     Men dom for ändå iväg. Klockan nio. Som vanligt. Boken måste fram. Väl.
     "Om det ens blir några lån idag?"
     "Svårt veta hur folk reagerar. En del lånar kanske extra mycket för att ha nå göra när evigheten drar igång till kvällen."
     April. Minus fem. Snö. Och Yttersta Dagen. Som sagt.
     "Om vi alls får nån vår i år?"
    "Man borde väl i alla fall få helgtraktamente en sån här dag?"
    In på småvägarna med den stora bokbussen.
    "Titta där står det en älg!"
     "Undrar hur dom har tänkt ordna för djuren?"
     "Dom sa inge särskilt på radion om djuren. Det blir kanske samma för dom som för oss?"
     "Rättvist till tusen. Fårena här och lejona där, och knotten mittimellan!"
      "Måste lejona resa ända upp hit från Afrika? Hur har dom egentligen tänkt med all logistik?"
     "Det blir många frågor när man saknar svar. Vi får se till kvällen. Men det känns nog ändå lite konstigt. Jag trodde det bara var en saga, allt det där med Yttersta Dagen och det, men icke!"
    "Sagor är inte det sämsta, och myter är inte alltid mysiga."
     "Men det ska bli spännade värre att se vars man hamnar! Men det blir nog fullt i folk på båda ställena. Tur man är flexibel."
     Alviksträsk. Skolan. Småklasserna kliver in. Gnäller glatt som vanligt: "Varför har ni inga Kitty? Inga Biggles? Har ni inga mysterieböcker? Vars står varulvarna?"
     Men sen lånar dom snällt av det vi har. Som vanligt, men: "Har ni nå rellischösa böcker om Gud, eller Moses , eller Gösta Vasa?"
    Vi blir nog som lite förvånade. Fast Yttersta Dagen är förstås aningen annars: "Har ni nå Däniken? Nå om rymden och himlen? Nå om stora svarta hål som äter upp alla som råkar komma i närheten? Nå om Jesus när han var liten och innan han lärt sig trolla å de?"
     Jo. Det blir faktiskt lite Vadan & Varthän-stämning i bussen. Men alla är på gott humör. Äntligen händer det något. Man blir less vardagslunken i längden. Och snart händer det grejer. Till kvällen smäller det.
     Och så tar vi matrast. Som vanligt. På med radion. (Som vanligt). Väderleken, sjörapport och sport. Nån har passat på att hoppa över tio meter i längd. Det var inte dåligt, men påven har däremot uttalat sig kritiskt om Yttersta Dagen-spektaklet. Han är väl rädd mista jobbet. Annars inget särskilt.
     "Typiskt ändå det här skulle komma före första maj! Att dom nödvändigt ska sabotera den enda riktiga arbetarhelgen!" säger Chauffören som ibland är kommunist. Ibland inte. Han är flexibel.
     "En sån här dag får man nog försöka klara sig på egen hand?" tror Bibliotekarien "Facket har nog inte mycket att sätta emot?"
     "Säg inte det!" säger Chauffören "Facket kan vara en listig fan om bara han vill!"
     "Många på biblioteket tog kompledigt idag. Men jag tycker det är lika bra jobba på som vanligt. Man blir bara nervös när man är ledig och tvingas sitta framför teven och glo på elände eller allsång."
    "Och beställda böcker måst ut! Hur skulle det annars se ut? Det skulle bara bli slams! En bra bok är den bästa huvudkudden som man säger!" säger Chauffören.
     "Kanske inte som kudde, men nog är böcker ändå som behändiga!" avgör Bibliotekarien som studerat två år i Borås.
     Så far vi till Sjulsbyn. Där var det en som beställt "Utvandrarna" och han blev så glad när han fick den "i sista minuten" som han sa att han bjöd på kokkaffe och korvsmörgås. Vi prata om hur det skulle bli med älgjakten till hösten. Men ingen visste. Man fick väl vänta och se. Som vanligt.
     Resten ren rutin. Inga fler lån. Bara några dumma däckare. Och en Alice Lyttkens som var beställd sen länge. Att möta evigheten tillsammans med Alice Lyttkens är kanske en bra idé. Kanske inte.
     Vi var tillbaka på huvudbiblioteket fem i fyra. Bra tid, eftersom vi hade betalt till halv fem.
     Men nån gång ska man väl gå med vinst.
     Varför inte på Yttersta Dagen.

VÄNTA NI BARA

Finns något dystrare än en stängd korvkiosk? Skulle då vara en öppen men nu var den hur som helst stängd. Tre stycken stod runt kiosken och vänta på att dom nån gång skulle öppna. Det var Strindberg, det var Beckett och det var en kille till jag glömt namnet på.
     Strindberg bankade otåligt på glasrutan: "Öppna! Annars!" morrade han. Beckett verkade vara van vänta, dom har andra seder söderut, men tredje killen sa: "Lugn i stormen! No vetti dom öppnar nån gång! Och då ska man verklitt käka korv!"
     "Kanske med mos?" funderade Beckett.
     "Korv med allt!" sa Strindberg bestämt.
     "Håll korvgluggarna öppna pojkar!" tyckte den tredje och man var väl i Skellefte om jag minns rätt. Skellefte är känt för tre saker: Varmkorv, senap, samer och nåt jag glömt, var nog inget viktigt.
     Strindberg var som vanligt prydlig. Han hade skinnjacka, blåa mockaskor samt något egendomligt på huvet, vetefan vad dom kallas dom där hattarna.
     Beckett verkade vara klädd lite mera hur som helst. Han hade platt hatt, röd blazer och byxor gjorda av 55 % terylen och 35 % vanolen.
     Tredje killen var klädd som folk. Synd jag glömt just han. Här hade jag alltså själva FOLKET men har ändå inte den blekaste. Men så är det ofta.
     Nu tände dom i alla fall lyset bakki glasrutan. Snålvattnet forsade fram men frös genast till is eftersom man faktiskt var frammi februari.
     "Fan va kallt!" hävdade Strindberg och hoppa runt värre.
     "Joo" höll Beckett tveksamt med men tredje killen gick fram till glasrutan: "Öppna då nån gång för inni helwitti" vrålade han.
     Enda som hände var att lyset slocknade. Att vråla är inte alltid effektivt. Tredje hade fått en läxa och nu vart han tyst.
     Strindberg kunde aldrig stå overksam och hänga, han hade alltid huvet fullt, så nu gick han till automaten och skulle köpa cigaretter. Men hade han enkroner? Tillräckligt många? Och var dom ändå inte för gamla?
     Strindberg svor, men Beckett bjöd i gengäld på Bill.
     "Tack-tack!" sa Strindberg surt, han tyckte inte om att vara skyldig.
     "Egentligen sluta ja röka igår!" sa Tredje men tog i alla fall en Bill för att inte vara den.
     "Joo. Nu står vi här" sa Beckett med viss rätt.
     "Nu är det bara att vänta" försökte Strindberg vara fryntlig och folklig.
     "Men no är det förbannat att dom alltid ska bängla!" sa Tredje och rökte långsamt men säkert sin andra Bill. Redan om trettio år skulle han få lungcancer. Men vafan. Man kan int hållpå bry sig i allt bängel dom hittar på söderut.
     "Det skulle kanske finnas fler korvkiosker i samhället?" föreslog Beckett försiktigt.
    "Nä, det finns bara en korvkiosk!" fastslog Tredje.
     "Det finns bara en korvkiosk, och det skall så vara, efter det är så!" avgjorde Strindberg.
    "Man skulle nästan kunna skriva en pjäs om några som bara stod och väntade?" funderade Beckett.
     "I hellwitti!" sa Tredje "Folk skulle smita hem i pausen!"
    Beckett ville inte riktigt ge sig: "Men om man slopa pausen..."
   "En hel pjäs?" sa Strindberg tveksamt "Det vore väl att ta i. Men man skulle kanske kunna ha med en scen om en grabb som står och väntar utanför en stängd dörr? Utanför en opera eller så? Som vill in, men egentligen aldrig kommer till dörren?"
    "Gu att ni surrar!" sa Tredje och spotta. Jo, han var från själva Skellefte minns ja nu.
     Men nu hände det saker. Nu tände dom lyset innanför glasrutan igen. Nu skulle dom väl snart öppna. Men sen tog det förstås ett tag tills dom fått fart på grillen. Man fick väl vänta och se. Tids nog skulle det bli korv. Det var det som var det viktiga. Resten var inte så noga.