När folk dör förändras folk.
Palme förvandlades över en natt, förmodligen till sin postuma förvåning, till folkkär landsfader.
Men även helt normala personer förvandlas och förädlas när dom dör.
Om en helt normal familj utplånas i en bilkrasch anses det alltid ha varit en osedvanligt präktig familj.
Om det sen egentligen var familjefadernförarens fel? Om han kört som en dåre? Om han varit lite lätt berusad? Om paret grälat i bilen? Om en grinig unge ryckt föraren i armen? Om familjens vidriga hund bitit föraren i benet?
Spelar ingen roll! Alla störande detaljer ska bort ur bilden. För annars framstår inte bilkraschen som en riktigt präktig TRAGEDI.
Fast, egentligen, var det en garanterat dålig familj, som dessutom, egentligen, var på väg att skiljas men som i stället körde av vägen och in i en tall och: BOOM-KRASCH-PANG!
Och tidningar & teve helgonförklarar familjen med namn och bild och ålder och allt. Och till och med den vidriga hunden avbildas och sörjs av enfaldiga djurvänner.
Och det tänds ljus, och det läggs ut leksaker, och hundkex, och blommor så det står härliga till, och det samlas och sörjs i kyrkor.
Och kyrkorna är jätteglada över att äntligen få bli fyllda med folk.
"Tragedier drar tydligen fler folk än religioner. Och det kanske är sorgligt på sitt sätt?" säger prästen "Men man måste förstås alltid följa med sin tid. Och det gör vi kristna så gärna!"
Men tyvärr läser även brottslingar tidningar, och ser i värsta fall på teve.
Och brottslingar till att inse. "Aha! Nu bör den där familjens villa stå behagligt och behändigt tom!"
Och brottslingar till att i stort sett ostört passa på att länsa villan på värdesaker och liknande, som till exempel en oöppnad flaska Koskenkorva med hela 60 procent.
"Döda behöver varken prylar eller pengar eller Koskenkorva!" resonerar brottslingar glatt.
Och det var väl i och för sig rätt resonerat. Men! Men nu uppstår ändå stor vrede hos den tidningsläsande och tevetittande allmänheten: "Men hur kan man ha mage att stjäla från en så fin, och dessutom så död, familj som till råga på köpet varit utsatt för en så stor tragedi!?"
Säger den upprörda allmänheten upprört.
Som om brottslingar någonsin skulle vara snälla. Som om folk inte fattat att brottslingar inte är som folk. Brottslingar har helt andra utgångspunkter: Nämligen att stjäla, misshandla, mörda och stå i. Samt kanske värst av allt: Att ha ett besinningslöst begär till din nästas grannes åsninna. Eller vad det nu står i de dåligt uppdaterade tio-Guds-Bud som brottslingar hur som helst struntar i. För om du vill vara brottsling vill du inte vara som folk. Men om du är folk, och är upprörd över att just brottslingar begår brott är du måttligt begåvad. Men din dumhet är ju din ensak.
Men sen då? Efter TRAGEDIN? Hur går det då? Ja, då går livet, som vanligt, vidare som vanligt, i alla fall för alla som överlevt.
Jag skulle till och med kunna tänka mig att större delen av Svenska Folket kommer att överleva den nuvarande kungens kommande död och begravning? Vi skall, nästan, alla den vägen vandra, och så vidare, den som lever får se, om han får se något särskilt när han dör.
Och efter TRAGEDIN skaffar sig snart många som mistat sin omistliga livskamrat en ny omistlig livskamrat. Eller lovar i alla fall att fundera på saken. Och många som funderat på att skilja sig blir praktiskt nog skilda alldeles av sig själv, eller heter det "av sig själva"? Det är svårt med språk, inte minst när det gäller tragedier, men även ofta annars har jag märkt.
Och en viril men nybliven änkling som var uppe ända i den annars ofta småvrånga sjuttioåttaårsåldern fick faktiskt ihop det med en femtonåring! Fantastiskt. Men eftersom det var i mörkaste utlandet räknades det inte riktigt, och tur var väl det.
Och en annan saknade sin forna fru så förskräckligt att han inrättade en fond till fruns minne. Snällare kan ingen vara. En riktigt präktigt gammaldags fond som bara belönade fruar som inte var ute och slamsade i arbetslivet. Utan som snällt höll sig hemma och bearbetade och bevakade barn, och hem, och hus och hund. Och ju fler barn den belönade frun fick - desto mer fondpengar fick frun förstås. Visst var väl det en värdig minnesfond över en fru som försvunnit i havet! Visst. Fast det tyckte kanske inte riktigt alla, men i alla fall några.
Ja, det fanns, och finns, många trevliga sätt att bearbeta sin sorg. En del sorgesätt anses vara bra, men andra anses vara liksom lite sämre.
Några börjar supa på heltid, eller "självmedicinera" som det numera heter.
Några blir mer eller mindre halvknäppa.
Men dom flesta fortsätter ungefär som förr.
Det där med att börja ändra sig och stå i kan ofta vara bängligt värre, så det får vara så länge.
Tidningar bryr sig sällan om livet efter TRAGEDIN, och teven bryr sig ännu mindre.
För när livet bara är vardag, och vardag och vecka 46, är livet tämligen ointressant. Tycker såväl tidningar som teve. För EGENTLIGEN, och liksom innerst inne, är livet bara en enda lång radda av trevliga tragedier. Tycker både tidningar & teve.
Men det tycker inte jag. Jag tror inte på TRAGEDIER. I alla fall inte som sanningar. Och kanske egentligen inte som någonting alls. Och jag tror inte ens att våra populäraste tragediexempel säger ett dugg om VÅR TID.
VÅR TID är vår vardag. Och tur är väl det. Så om du köper en kvällstidning för att i lugn och ro få frossa i en trevlig tragedi, gör du det lika mycket för att i lugn och ro få strunta i precis samma tragedi.
Tragedin är alltid någon annanstans än där du är.
Där du är- är aldrig tragedin.
Om du inte råkar vara på teatern förstås.
Men det är ju ett extremfall,
för vad skulle du nödvändigt dit å göra?
