VARFÖR SUPER JUMBO?

Människan är grym, tacka vet jag Naturen, för att inte tala om djuren.
     Elefanten Jumbo bodde i Thailand och en dag gick han ut i djungeln för att göra inget särskilt. Men i djungeln råkade Jumbo, av misstag, smaka på en umganufrukt. Frukten smakade inte bra, men annorlunda. Jumbo åt en umganufrukt till, och en till, och i Jumbos elefantmage började det hända märkliga saker.

FAKTARUTA: Elefantens stora passion är alkohol. Den får han från umganuträdet. Umganufrukten destilleras av infödingarna till starksprit men den får en liknande effekt när den jäser i elefantens mage. Elefanten stapplar omkring, tar vilda språng samt ryter så att det hörs kilometervis. Ofta uppkommer det slagsmål.

Jumbo slocknade snart, ovan vid alkohol som han var, men redan nästa helg hittade Jumbo ett nytt umganuträd och var åter packad.

MORALRUTA: Jag tar avstånd från umganu.

Men tänk att Naturen kan få fram alkohol i en elefantmage! Nog är han påhittig Naturen, men så är han populär också. Miljöpartiet brukar applådera Naturen något i hästväg och Centerpartiet är nästan lika goda kålsupare. Nå. Supa kål är en sak. Men för Jumbo gällde det att supa alkohol. Och alkohol är farligast av allt att supa säger många.
     Och så blev det långhelg. Och umganu till tusen. Och Jumbo kom inraglande i elefantbyn och förde ett jävla liv även med elefantmått mätt, och då kan man tänka sig.
     Det trumpetades ogillande här och där men Jumbo var stor och stark, vann ett par slagsmål och övriga elefanter valde att gå ur stigen för Jumbo när han var full. Vilket han nästan alltid var. När han inte var bakfull vilket nog var värre. Ja. Det var ruggigt att se. Det sa alla.
    Jumbo söp och sov, sov och söp. Ibland när han vaknade, isolerad, arbetslös, bostadslös, tandlös och utslagen, hände det att han blev deprimerad men Jumbo tröstade sig snart med umganu: - Ävagöre att jag är isolerad? Lite isolering ska väl en ellfant tåla! Och hur kan man vara isolerad när djungeln är full med umganu?
     Jumbo missbrukade umganu vareviga dag och tyckte att det var väl lika bra det. Men då tyckte Jumbo fel. Att vara full jämt är meningslöst. Då missar man rusets kontrastmagi. Då kan man lika gärna vara nykter jämt anser många.
     Jumbo blev utstött ur elefantsamhället av de rätttänkande elefanterna. Jumbo vinglade ensam fram genom djungeln. Fanns det ingen stig så skapade han en stig, knak, brak, duns!
     Och Jumbo skrålade på den kända elefantlåten: "Di jolifanta bamba di bama lama loo!" (Little Richard 1957)
     Men musik hjälper inte. Sång ändrar ingenting. Bortkörd, bedrövad, isolerad, utslagen, men jävligt, jävligt full försvann Jumbo in i djupaste djungeln där han bäddade åt sig under en storgran.
     Dyster? Sådär. Men än fanns det umganu kvar och snart var det full fart igen: - Vem vill vara med i deras skitsamhälle? Dom gör inget annat än sliter och släpar! Borgarellfanter av plast hela bunten! Och fjäskar för folk på cirkus gör dom också! Men jag är fri! Totalt fri från allt! Och det är inget fel på mig, det är fel på ellfantsamhälle!
     Och Jumbo slocknade under sin storgran.
     Men efter fylla kommer bakfylla. Visst kan även små bli bakfulla men Jumbo var bakfull hela han och vi vet ju hur stor han var.
     De väldiga öronlapparna hörde hur någon härjade inni huvudet med en slägga, gång på gång, dong-dong-dong, dunk-dunk-dunk, aldrig mera umganu!
     Men efter att ha tömt en bäck: - Aldrig så många umganufrukter på samma gång, lagom är bäst!
     Och gårdagens djärva tanke "Det är inte fel på mig utan på samhället!" lät inte riktigt lika bra.
     Men? Det var väl ändå inte så dumt? Det är samhällets fel att jag föddes som ellfant, och inte som ekorre, och då bör det väl också vara samhällets fel att jag är bakfull? Och då vill jag naturligtvis ha ett bättre samhälle och det helst redan idag! Men för att förändra samhället krävs analys, teori, taktik samt strategi och nu i första hand mera umganu!
     Och Jumbo vacklade iväg till sitt hemliga umganuställe. Här var förekomsten av umganuträd synnerligen riklig på grund av en Naturens nyck som man säger när man inte riktigt vet vad man ska säga.
      Jumbo hade inga berikande kontakter med kollektivet. Jumbo hade ingen stimulerande arbetsmiljö. Jumbo hade inget välfungerande familjeliv. Jumbo hade egentligen ingenting. Utom umganu.
     Stackars Jumbo. Enda räddningen hade varit att resa runt i skolorna som varnande exempel för de små elefantinerna. En nyttig levande läxa, liksom.
     Men tyvärr fanns det få skolor i djungeln så elefantinerna fick aldrig möta denna lärorika levande läxa.
    Och Jumbo jagades långt in i djupaste djungeln där inte ens bandarer ville bo.
     Bara en enda gång lyckades Jumbo ta sig in i elefantbyn. Han ställde sig mitt på torget och sluddrade fram sin numera enda tanke: - Det är samhällets fel att jag är full!
     Men snart var Jumbo utburen i djungeln där han fortsatte sitt tragiska elefantliv. Berusat  vacklande fram mot den oändliga elefantgrav som väntar oss alla.
     Jag tror att vi människor har mycket att lära av Jumbos öde.
     Men jag vet inte riktigt vad.
     Eller när.
     Men det är nog bara en tidsfråga.