DJUR OCH NATUR I UR OCH SKUR

Det finns många tunga yrken. Men att vara djur- och naturfilmare anses allmänt vara världens tyngsta yrke. Och idag går naturligtvis mina tunga tanker till den igår avlidne djur- och naturfilmaren Börje Suckson.
     Ingen har gjort mer, för att få fler svenska barn, att dyrka fler djur än Börje Suckson! Och hans insatser för naturen ska vi bara inte tala om, eftersom de talar för sig själv.
     Men vägen dit var lång. Mycket lång. Ofta fick Börje tillbringa en tråkig vecka i en tråkig skog, bara för att sedan få fram en enda tråkig bild av en tråkig uggla! Då ångrar många sitt yrkesval, så icke Börje. Nej, Börje fortsatte bara att envist filma och vissla, ty Börje var även en mycket skicklig visslare. Jag kan härma honom än idag, om jag får tid på mig att värma upp. Börje och jag var nämligen barndomsvänner, som man sa förr.
    Och jag kommer väl ihåg att Börje redan som liten pjutt var väldigt intresserad av djur, och dylikt. Hemma i köket hade han en tam grävling, en tam vessla, en tam utter, en tam gädda, samt två påfallande beskedliga föräldrar.
     Börje trivdes dock aldrig i den sterila skolmiljö, som var så vanlig förr. Men när Börje äntligen fick lämna skolsalen begav han sig genast rätt ut i naturen, för att där smyga sig efter första bästa djur som råkade passera. Men aldrig för att döda. Aldrig. Utan alltid för att spionera, och därigenom lära sig mer om hur djur gör, när dom till exempel gör djur, och så vidare. Börje behandlade alltid alla djur på precis samma sätt som han själv ville bli behandlad.
     Men en bit upp i tonåren råkade Börje ut för en allvarlig kris när han en dag, av en olycklig slump, upptäckte att somliga djur faktiskt var så elaka att de åt upp andra djur!
     En alltid lika skakande upptäckt för en sann djurvän, men dessvärre inte helt ovanlig, fast för Börje, som alltid trott benhårt på alla djurs lika värde, var krisen nu ett fullbordat faktum.
     I samma sorgliga veva avled Börjes båda spaka föräldrar helt oväntat, vilket knappast förbättrade krisen. Börje funderade rent av, bitvis, på att ta livet av sig berättade han för mig, som satt handfallen på en stol och inget kunde göra.
     Men som tur var räddades Börje till livet, och till filmkonsten, av ett vänligt sinnat lodjur.
     Och naturen blev, som så ofta, den allra bästa medicinen mot pjunk, grubbel och dysteri.
    Och Börje Suckson kunde snart inleda sin trevande bana som Sveriges i särklass främste djur- och naturfilmare genom tiderna, och även internationellt.
     För vem har väl inte idag glömt bort att komma ihåg att minnas alla Börje Sucksons oförglömliga djur- och naturfilmer!?
     Jag behöver väl egentligen inte ens nämna titlar som: "Räven slukar hönan i ett nafs - utan att skämmas ett endaste dugg!"
     Och den för sin tid skandalomsusade och frispråkiga: "Grabben i busken utan komplex."
    Den dyra, och dystra, djungel-expeditionen resulterade i långvarig sjukdom samt den tropiska långfilmen: "Djungeln biter tillbaka!"
     Ett stort ekonomiskt fiasko, men konstnärligt en minst lika stor framgång. Även om såväl recensenter som publik svek.
    Samt sist, men minst, den bara åtta minuter långa, men i gengäld genomtrevliga: "Med glada lappgubbar året runt i ur och dur!"
     Och vem minns väl inte Börjes banbrytande debattfilmer?
     Hans tidiga inlägg i miljödebatten: "Midvinterskrot."
     Hans rasande inlägg i skoldebatten: "Håll trut!"
    Och hans tyvärr missförstådda inlägg i sextiotalets intensiva ormdebatt: "O mor! Anaconda stor orm!"
     Börje fick genom åren mottaga en hel drös med priser. Bland annat fick han den utländska, men jätteduktiga, juryns jättestora pris vid filmfestivalen i Florens 1954.
     Men allra stoltast var Börje över Skansenpriset, där alla på Skansen inneboende djur hade rösträtt,  oavsett ras, kön, eller storlek.
     Idag är Börje borta. Men hans filmer kommer att leva kvar för evigt. I alla fall så länge någon orkar sitta kvar ända till slutet. Nå, bortsett kanske från färgfilmerna då, som tyvärr redan har börjat blekna. Men än idag kan man tydligt se att det en gång har varit färgfilmer. Ty så är det nu en gång i naturens obevekligt visa, men samtidigt smågrymma, kretslopp som väntar oss alla, när vi en gång skola nå ändstationen, med allt vårt levnadsbagage under armen, vid resans slut, och Börje var härvidlag inget undantag. Även om han var en het djurvän, var han i första hand en varm människa.
     Någon har sagt, att svenskarna tycker mer om naturen, än tvärtom.
     Det må vara en överdrift.
     Men för Börje var det bokstavligen sant.
     Sådan var Börje Suckson. Och sådan förblev han. Ända in i det sista.
     Där andra såg rullstolen som en förolämpning, såg Börje sin rullstol som en förlängning av sin filmkamera. Och han lät sig aldrig hindras av sin totala blindhet, han filmade på, in i det sista.
    Ty, trots alla sina djurfilmer, var Börje i botten humanist. Kanske den sista riktigt stora djur- och naturhumanisten i Sverige.
     Men, nu är Börje obevekligt borta. Och inga ord, eller minnen, kan få honom tillbaka.
     Men, någonstans inom mig kan jag evinnerligen höra Börje vissla vidare i sin djuriska himmel.
     Tack Börje, för all djur och natur du skänkt oss!
     För dig var ingen myra för liten!
     För dig var ingen val för stor!
     För dig var alla djur lika!
     Och hur många av oss kan,
     idag,
     med handen på hjärtat,
     säga sammalunda?
     Vi vet alla svaret:
     Få.
     Mycket få.
     Om ens det.


















    
    

INGELA OCH ULF

Ingela trodde på fredsrörelsen, men Ulf trodde på skyddsrum.
     "Fast nog var väl ändå Alva Myrdal fasligt snäll på sin tid?" försökte Ingela övertyga.
     "Säg ett krig som Alva stoppat!" sa Ulf och gick fnysande ut på tomten för att gräva sig fram till trygghet.
     Ulf var en lycklig man. Får man väl säga. Ulf hade ett hederligt, men tråkigt arbete, vilket är en stor lycka. Och Ulfs fritid bestod nu också av arbete. Det är då livet är som bäst. Det är då man slipper tänka, det är då man slipper slams, det är då man är lycklig, och det var alltså Ulf.
     Och Ulf grävde på. Och Ulf grävde djupt, och djupare ändå, och sist kom Ingela för att beundra.
     "Oj! Ska du till Kina?" sa Ingela när hon såg gropen. Men Ulf förklarade pedagogiskt att DÄR skulle dom ha sängar, DÄR skulle dom ha stege, DÄR skulle dom ha bombsäker ståldörr, DÄR skulle dom ha luftintag, DÄR skulle dom ha vattenförråd, DÄR skulle dom ha konserver, DÄR skulle dom ha det, och det, och så vidare, och det, men absolut inte DET!
     "Oj!" sa Ingela imponerat "Men tänk om det inte blir något krig? Då har vi grävt ner oss helt i onödan!"
     "Det är inte kriget som är det viktiga!" sa Ulf manligt "Det viktiga är tryggheten!"
     "Oj!" sa Ingela och gick in i villan för att steka kotletter utan ryggrad som hon köpt till extrapris.


Tiden gick. Som så ofta i litteraturen. Och Ulf grävde. Ulf murade. Ulf snickrade. Ulf målade. Ulf köpte konserver i kartonger, och så var det klart.
     För att fira hade dom fest nere i nya skyddsrummet. Inget märkvärdigt. Bara dom två och en flaska surt, men i gengäld ganska symboliskt, rödvin.
     "Vad tycker du?"  undrade Ulf.
     "Åjo! Men, blir det ändå inte lite dystert?" svarade Ingela försiktigt.
     "Om det blir krig, blir det nog dystrare utanför!" sa Ulf bistert.
     "Synd bara att det inte finns några fönster" vågade Ingela.
     "Fönster är krigets första offer!" sa Ulf som läst på.
     "Jag menar för gardinerna" menade Ingela.
     "Sätt gardinerna på sängarna" föreslog Ulf.
     "Det blir inte samma sak" sa Ingela som var kvinna, och alltså visste hur det verkligen var. I alla fall hur det verkligen var med gardiner och det.
     "Jaja! Det blir nog bra med gardiner och det!" trodde Ulf, som inte alls var insatt i gardinproblematiken.
     "Är det här jag ska sova?" undrade Ingela.
     "Eller om du hellre vill sova under?" undrade Ulf artigt tillbaka.
     "Spelar kanske ingen roll var man sover i krig..." trodde Ingela dystert.
     "Tvärtom!" sa Ulf "I krig bör man göra det så bekvämt för sig, som man bara kan! Det är bästa knepet att klara sig i krig! Det säger alla!"
     Ingela studerade hyllorna: "Hur länge räcker maten?"
     "Tre månader, kanske till och med tre och en halv!" sa Ulf som räknat ut exakt, på ett ungefär.
     "Och sen då..?" undrade Ingela.
     "Sen får vi se!" svarade Ulf tryggt, utan att egentligen ha någon som helst täckning för sin trygghet.
     "Tur i alla fall att vi inte har hund!" ansåg Ingela.
     "Hurdå hund?" undrade Ulf förvånat.
     "Det skulle bli himla trångt med hund!" trodde Ingela.
     "Det blir alltid trångt med hund. Oavsett storlek!" sa Ulf, som inte alls tyckte om hundar.
     "Utom Lassie förstås" sa Ingela som sett filmen.
      "Vem?" undrade Ulf.
      "Lassie. Det var en hund på bio. Han var jättesnäll. Eller om det var en hon? Han är hur som helst död nu" sa Ingela sorgset.
      "En död hund, är en bra hund!" sa Ulf brutalt. En del män kan verkligen vara råa. Men som tur var fortsatte Ulf: "Det här skyddsrummet är bara till för oss två!"
     "Men, tänk om det står nån stackare utanför, och gråter, och bankar på ståldörren, för att bli insläppt, och det råder fullt krig där ute, med bomber och granater, och raketer, och gas, och taggtråd, och allt vad dom nu har, vad gör vi då..?"
     "Då skjuter jag!" sa Ulf "Det är det dom här gluggarna är till för. Först vrålar man, sen siktar man, och allra sist skjuter man!"
     "Men, verkar inte det väldigt ogästvänligt, att vråla till folk, som man kanske inte ens känner..?" tyckte Ingela som inte tyckte om krig. Inte ens i fred, och inte ens i fantasin.
     "Jag skjuter varenda jävel som försöker ta sig in med våld!" sa Ulf, som hellre såg filmer med vapen, än filmer med hundar, blommor och små barn.
     "Men, du har väl ändå inget vapen..?" frågade Ingela oroligt.
    "Inte än. Men kanske sen. Och dessutom har jag faktiskt varit signalist på A8 i Boden!" svarade Ulf stolt.
     Och så satt dom då där nere i nya skyddsrummet och tittade och tänkte. Utan att säga något särskilt. Det var i alla fall ett fint skyddsrum. Väldigt fint. Det var heltäckningsmatta överallt, vilket alltid ger ett hemtrevligt intryck. Och jag skulle kunna hålla på ett bra tag och berätta hur fint det var där nere. Men då skulle storyn aldrig komma till skott, så det får vara. Även om det är synd. Tur i alla fall att jag fick in det där med heltäckningsmattan.
     Men nu gällde det! Nu var det allvar! Nu gick det inte längre att skjuta upp!
     "Nå!" sa Ulf nervöst "Kommer du att trivas här nere? Om det blir krig där uppe? Tror du? Svara ärligt!"
     "Åjo" trodde Ingela som fått i sig några glas "Det brukar alltid bli mysigt med levande ljus, men..."
     "Hurdå men?" undrade Ulf oroligt.
     "Men hur mycket kostar allt det här egentligen?" vågade Ingela fråga.
     "Kostar och kostar" undvek Ulf frågan "Jag har inte riktigt räknat ihop rubbet. Men trygghet måste alltid få  kosta!"
    "Visst är det trevligt med trygghet!" sa Ingela som fyllt på "Tryggheten är alltid värd sitt pris! Och personligen föredrar jag nog trygghet, framför otrygghet i nästan alla lägen! Skål!"
     "Skål!" pustade Ulf ut.
     "För tryggheten!" sa Ingela, och tömde glaset.
     "Ja, som jag ser det, får alla försöka bli trygga på sin fason" funderade Ulf  högt "Och själv har jag satsat på att gräva mig fram till trygghet, och jag har då verkligen gått på djupet med hela  den här trygghetsproblematiken, anser jag nog. Andra har valt andra vägar. Visst. Och sen får vi se vem som satsat rätt. Den som surrade om freden, eller den som grävde en grop åt sig själv och sin familj!"
    "Men!" sa Ingela.
    "Men?" sa Ulf. Få män tycker om ordet "men".
    "Men! Vi måste ta hit kryddor!" fortsatte Ingela sin tankegång "Annars blir det för tråkigt med bara konserver i krig i längden!"
     Och Ingela tog dit kryddor. Och Ingela kom på att dom behövde böcker. Om det skulle bli ett långvarigt, och kanske långtråkigt, krig. Och hyllpapper. Och italiensk språkkurs. Och korsordstidningar. Och pennor till tusen.
     Ja, dom hade verkligen himla trevligt när dom pysslade med sitt nya fina skyddsrum. Och Ulf kom på att dom skulle ta dit en liten TV också. Det var nog bra med radio, men TV är ändå alltid TV.
     "Men tror du verkligen TV sänder i krig?" frågade Ingela.
    "Klart TV sänder i krig!" svarade Ulf "Det är i krig man bäst behöver underhållning! Det säger alla. Fast det finns förstås risk för att det kan bli en hel del repriser."
     "Inget fel på repriser!" sa Ingela glatt och hängde upp strimlade gardiner lite här och var och där. Det blev snyggt, det blir alltid snyggt med gardiner, himla snyggt blev det.
    Och det var det.
    Det är trevligt för ett par att ha gemensamma intressen.
    Och vad kan vara mer gemensamt än trygghet?
    Skulle vara otrygghet då.
   Men jag brukar undvika otrygghet i mina texter.
   Jag tror inte på att måla Fan i farstun.
   I alla fall inte i onödan.
   Så jag väljer att sluta här.
   Ungefär.

VAR EN GÅNG

Var en gång en kvinna som levde ensam i en koja, långt inne i de djupa skogarna.
     En dag kom en man till kojan, och eftersom det var vinter kom han till skids. Han lutade skidorna mot kojväggen och klev in: "Guds fred i kojan."
     "Guds fred" svarade kvinnan, och mannen blev kvar i åtta år.
     Var på 1700-talet, så man jagade, man fiskade, man odlade, och man svalt. Och man levde  väl som folk gjorde mest, fast långt bort ifrån folk, avstånden var större förr.

Men en dag spände han på sig skidorna och tackade för sig: "Tack för mig då. För den här tiden. Nu drar jag vidare."
     "Jaha. Det bär iväg nu" konstaterade kvinnan.
     "Nu for jag" sa mannen och skidrade in i skogen.
     Han skidrade sakta och hann fundera: "Jag trivdes nog inte. Kände mig instängd. Skulle aldrig gått i längden. Fast synd ändå.
     Måste laga vänstra bindningen. Så här kan man inte åka omkring. Inte i längden."


Var en gång en kvinna som levde i en koja i skogen. En dag for en man ifrån kojan. Och nu var hon helt ensam i kojan, med bara åtta barn som sällskap.
     Hon såg mannens skidspår slingra bort in i skogen. Det var ett ovanligt slingrigt skidspår. Han hade visst haft något fel på en bindning. Men det skulle väl gå att laga.
     "Ja. Det var det" tänkte hon och gick in i värmen i kojan.
     "Han trivdes nog aldrig" tänkte hon senare på natten, när barnaskaran somnat.
    Men själv var hon vaken, och tittade in i glöden. Där fanns inget särskilt att se.
    Och hon lyssnade på vargarna, som sorgset ylade ute i naturen. Det var inte mycket att höra på.
    Hon grät inte.
    Hon skrattade inte.
    Hon var allvarsam, men hon tänkte.
     Och att tänka är alltid en bra början på ett slut.

MIN FRU HAR PÄLS

- God dag! Var snäll och lyssna! Jag heter Olivier Delon. Jag är fransman. Jag är lärare. Jag skall nu presentera min familj för er. Detta är min fru.
- God dag. Jag heter Yvonne Delon. Jag är fransyska. Jag är fyrtiotvå år. Jag är sjuksköterska. På återseende.
- Min fru har päls.
- Har ni något att förtulla?
- Nej jag har ingenting att förtulla.
- Och fröken?
- Jag har en liten flaska parfym.
- Jaså.
- Och en stor flaska parfym. Den lilla flaskan är till Jacqueline.
- Jaså.
- Min fru har päls.
- Jaså.
- God dag farbror Charles. Hur står det till?
- Jag mår bara bra. Tack kära Louise. Hur står det till med dig och Pierre?
- Jag mår bara bra tack. Men Pierre är död. Han har arbetat för mycket, alldeles för mycket. Han ville inte lyssna på doktorn, eller sin fru.
- Och Georg?
- Georg åkte i måndags. Han åkte till landet för att hälsa på släktingar, fastrar och kusiner. När han åkte lovade han att han skulle skriva till mig regelbundet.
- Min fru har päls.
- Har ni något att förtulla?
- Ja jag har en flaska parfym och en flaska whisky.
- En flaska parfym?
- Ja en flaska parfym.
- Och vad är det här?
- Det är en flaska whisky.
- Bra tack.
- Min fru har päls.
- Jag har beställt bord för middag.
- Hur många personer?
- Fem.
- Var vänlig och kom med.
- Min fru har päls.
- Jag hoppas att du haft en angenäm resa.
- Ja tack Bruce.
- Får jag föreställa min fru Sara.
- Sara det här är Bruce. Ni har träffats förut.
- När vi träffades hade ni bråttom till ett sammanträffande.
- Min fru har päls.
- När skulle jag kunna få min rock?
- Jag kan låta er få den i morgon.
- Min fru har päls.
- Vi kan låta er få två rum.
- Han gav mig en av sina böcker.
- Var snäll och tala långsamt.
- Har ni något att förtulla?
- Ja jag har en flaska whisky och en flaska parfym.
- Och vad är det här?
- Här är ert bord.
- Ja det är utmärkt.
- Min fru har päls.
- Ja min herre.
- Hör på mig är du snäll.
- Min fru har päls.
- Var snälla och hör på mig.
- Min fru har päls.
- Låt oss språka lite med varandra.
- Min fru har päls.
- Ni lyssnar på grammofonskivan.
- Min fru har päls.
- Var snäll och lyssna! Jag är lärare!
- Min fru har päls.

KÄND FÖRFATTARE

Hon som en gång var en känd författare. Men som nu stapplar omkring på ostadiga ben, i uppenbart virrig ålderdom. Och hennes omgivning har glömt, eller har aldrig ens vetat, att hon en gång varit någon. Eller något. Tragiskt.
- Nåmen tänk på alla som aldrig varit kända. Av någon. För något.
-Och nu på ålderns dimmiga höst har hon överlevt sig själv. Fel tid, fel stad, och fullt med fel folk  runt omkring henne.
- Nåmen alla överlever sig själv till sist. Om dom ens lever så länge.
- Och hon har också överlevt sitt verk. Ingen läser längre hennes kända romaner. Hennes berömda böcker förvaras i dammiga magasin, dit ingen längre hittar.
- Nåmen tänk på alla som aldrig haft något verk att överleva.
- Och hon har inte längre kvar sin stiliga roll, som den kända författaren till. Ja till. Vad var det nu boken hette. Den filmades ju. Och allt. Var det inte av han, som senare blev Ingmar Bergman. Och allt. Och med hon i huvudrollen. Vad hon nu hette. Som var så känd. Då. Och som sen gifte om sig med han. Vad han nu hette. Som sen dog. När det nu var. Du vet han med. Ja. Hade han mustasch. Eller inte.
- Nåmen många har aldrig haft någon roll att mista. Många har bara jobbat på, bra eller dåligt. Fått betalt, bra eller dåligt. Fått familj, bra eller dålig. Och till sist fått pension. Välförtjänt dålig pension. Och det enda som då återstår för många, är att försöka  bli bäst på att ha det sämst. Men det är inte så lätt att bli bäst på att ha det sämst:
     - Min pension är så liten, att den inte ens når upp till bordet!
     - Jag har inte fått en blund i ögona på fem år!
     - Huvudsaken man får behålla maten, men det får man aldrig!
     - Du har det bra du, som i alla fall orkar gnälla!
     - Jag ser fram mot att äntligen få dö!
     - Du har det bra du, som i alla fall har framtidstro!


Tveksamt om döden blir så mycket bättre. Men kanske bättre bli död, innan man blir bortglömd. Som hon, som en gång var så berömd. Som var en så känd författare. Men nu har allt, som en gång var så bra, egentligen bara blivit till en belastning: "Det gör mer ont att ramla ner från skorstenen, än att dratta omkull i potatislandet!" Som man sa förr. På landet.
- Nåmen många blir virrig när dom blir gammal. Det är inget gapa om.
- Tragedi är kanske att ta i.
- Lite svinn får man räkna med.
- Men ändå.
- Det är lika för alla.
- Det är olika för alla.
- Men det här liknar ingenting! Vet du vad jag tror?
- Ja.
- Jag tror att intresset skulle ha blivit betydligt större, om du klart och tydligt talat om redan från början, vilken känd författare du tänkte på!
- Det tror jag med.

HON SOM

Hon som jag en gång kände. Eller, kände och kände. Men hon som jag en gång delvis kände. Hon som alltid tog ut allt elände i förskott.
     Hon som redan i förväg, men kanske ännu mera efteråt? Hon som alltid VISSTE att cykeln skulle bli stulen. Men hon som också fick säga: "Vad var det jag sa!"
     Och hon som VISSTE att jag skulle "överge" henne, långt innan jag visste någonting alls.
     Hennes osäkra "Så länge det nu varar..." förvandlades till trygga "Vad var det jag sa!"
    (Och vad sa jag? Jag sa: "Jag står bara inte ut med din ständigt negativa attityd!"
     Fast, det sa jag förstås inte. Jag sa inget särskilt. Jag bara gick. Män är bättre på att gå, än på att prata.
     Men jag undrar över ordet "överge"? Kan man verkligen "överge" kvinnor nuförtiden? Kan man "överge" kvinnor som är självständiga, självförsörjande, välutbildade, och som till och med har körkort och egen bil?)
     Alltså. Om hon som redan i förväg. Och kanske ännu mera efteråt:
    "VI skulle ha!"
     "VI borde haft!"
     "VI skulle inte ha!"
     "VI borde inte haft!"
    Alltid VI. Aldrig JAG. Men den som surrar om VI anklagar andra. Bara den som vågar säga JAG kan lära något av sina misstag.
     Alltså. Aldrig lära av egna misstag. Men, kanske av andras? Hon ville i alla fall inte bli som DEN! Eller ännu mindre som DEN!
     Sa hon.
     Kunde bara sluta på ett sätt. Eller två. Att hon blev som DEN. Eller kanske ännu mera som DEN.
     "Vad var det jag sa!"
     Sa hon inte.
     Ett skyddsnät mot besvikelser. Ett skyddsnät uppspänt innan man ens börjat jobba på cirkus. Men ett skyddsnät som är så uppenbart grovt och fegt att cirkuspubliken börjar bua. Publiken buar och går hem. Nej, det var värre än så. Publiken kom aldrig ens till föreställningen.
     Och det uppenbart fega och grova skyddsnätet drog till sig just de besvikelser man trodde sig slippa. Sorgligt sånt där.
    Och säg den vidriga sjukdom hon inte fick! I förväg. I fantasin.
    Men förr eller senare slår sjukdom till i verkligheten, och då: "Vad var det jag sa!"
    Sorgligt sånt där. Så länge det nu varar. Men det varar inte så länge. Och när hon då dör blir det bara en repris: "Vad var det jag sa!"
     Duns ner i graven. Eller uppeldad. Inte ens bortglömd. Bara borta.
     Fast det är förstås rätt roligt att få rätt. Och att få sista ordet.
     "Vad var det jag sa!" utbrast Den Döda muntert.
     Men. Att få rätt. På så sorgligt sätt. Är verkligen det så roligt?
     Och att få sista ordet, när sista ordet är meningslöst, kan det vara något nöje i längden?
     Sorgligt sånt där.
     Men! Det går bra leva sorgligt också! Ett dåligt liv är inget dåligt alternativ, när man tänker på alternativet! Tröstar många. Många tröstar, men ingen tror på trösten.
     Fast många har förstås haft det värre.
     Och man får vara tacksam, värre.
     Det är mycket man får.
     Men det får räcka.
     Det får duga.