(Någon tänder lyset. Någon prasslar med en tidning)
- Ah! Äntligen ett livstecken från Berit! En dödsannons. Det var nog skönt för henne att få sluta.
- Jag märkte aldrig att Berit hade börjat.
- Cancer. Förstås. Men annars har dom visst blivit väldigt duktiga på att rädda liv.
- Det går inte att rädda liv. Dödligheten är och förblir etthundra procent.
- Så pass? Etthundra procent, är inte det en onödigt hög siffra? Jag hade nog väntat mig mer av nollvisionen.
- På sin höjd att man kan förlänga liv.
- Ja, egentligen fanns det väl bara en som kunde rädda liv?
- Doktor Frankenstein förmodar jag?
- Jaja. Inte nog med att man måste vänta på döden, snart måste man väl börja vänta på färdtjänsten också.
- Men inte verkar du väl vara särskilt rädd för döden?
- Som tur är har jag redan hunnit skriva över mitt liv på barna.
- Förr kunde folk konsten att dö som folk.
- Förr dog folk som flugor, och flugorna dog som folk, och alla visste vad som gällde.
- Men idag är Sverige ett u-land när det gäller konsten att dö.
- Men det är ingen brådska för min del. Jag behåller min plats i kön.
- Den som dör sist släcker lyset!
(Någon leker med lysknappen)
- Låt det vara tänt, i alla fall så länge det lyser.
- Att vara död är att vara energisnål.
- Jag tror på positivt tänkande. I alla fall delvis. Ibland. Men det får naturligtvis inte urarta till slams.
- Jag är positiv så länge jag får behålla maten.
- Och behålla det goda humöret.
- Och behålla hälsan.
- Och behålla livet.
- Fast jag har läst om så kallade nära-döden-upplevelser.
- Nära skjuter ingen hare.
- Man liksom svävar upp ur sin egen kropp.
- Att sväva kan sluta illa. Tänk bara på Andréexpeditionen.
- Sen färdas man i en lång mörk tunnel tills man äntligen kommer ut i ljuset.
- Ständigt detta ljus! Säkrast ta med solglasögon till himlen.
- Och så ser dom ofta någon slags Jesus-liknande gestalt i slutet av tunneln.
- Jag har läst att det rent tekniskt är väldigt svårt att bygga tunnlar.
- Inte vet jag. Man får hoppas dom har rätt.
- Jag tror ingenting. Så har jag ingenting trott. Då är man på säkra sidan om det sen visar sig att man har trott fel.
- En del tror på reinkarnation också. Vad nu det ska vara bra för?
- Någon slags evig återvinning. Man får nytt liv som returpapper.
- Eller så återföds man som ölburk.
- I så fall starköl. Gärna belgiskt. Det brukar vara starkt.
- Men om man ändå inte vet om att man blivit reinkarnerad, kan man väl lika gärna låta bli?
- Man märker kanske ingen större skillnad? Eller så blir man van.
- Det blir kanske ingen förändring alls när man dör?
- Bortsett från att man är död då, det bör väl ändå upplevas som en viss förändring?
- Den som avskyr förändringar kommer kanske att trivas som död.
- Egentligen kanske man inte alls kan fatta döden?
- Eller evigheten.
- Eller pensionssystemet.
- Eller hur man byter batterier.
- Men döden är ändå en naturlig del av naturen. Som om nu det skulle hjälpa.
- Döden är naturlig avgång.
- Utan fallskärm.
- Fast många säger att naturen är vis.
- Är han? Vis? Jämfört med vem då? Med dronten?
- Om vi inte hade döden skulle vi kanske ha väldigt tråkiga liv.
- Vi har väldigt tråkiga liv. Och vi har döden.
- Döden är livets undertext.
- Jag tror inte på under. Och ännu mindre på mirakel.
- Och när man blir äldre blir undertexten hörbar.
- Trots att hörseln blir sämre. Konstigt egentligen.
- Man hör att det är något, eller kanske någon, som knaprar och knaprar på en. Dygnet runt, året runt, ibland är det ett jävla liv.
- Men jag fyllde ju femtio häromnyss! Inte ska väl jag då behöva höra på sånt där knaprande!
- Knaprande passar bättre för pensionärer. Dom har ändå inget annat för sig.
- Vi är alla pensionärer på sikt. Men man ska inte sikta på folk, som sa man när jag var barn.
- Femtio är väl ingen ålder, inte nuförtiden när folk har jeans och allt!
- Och jag såg en åttiotreåring som var tatuerad häromdan. Det var ingen vacker syn.
- Jag tycker att det borde finnas något mellan femtio och döden.
- Mellan femtio och döden finns bara barnbarn.
- Där barnbarn går in, går vettet ut.
- Ja, det borde finns någon bättre mening än barnbarn?
- Förr letade man efter livets mening.
- Sen hittade man den.
- Livets mening var att samla pensionspoäng.
- Svårare än så var det inte.
- Ju fler poäng, desto mer mening.
- Det var dessutom lätt att fatta.
- Det behövdes inte längre en massa religioner med en massa konstiga bud.
- Har du läst Bibeln?
- Nej men jag har sett boken. Den låg dold bakom deckarna.
- Alla dör. Men en del dör ovanligt mycket. I deckarna gör dom inget annat än dör.
- Nå men dom brukar hinna med att supa lite också.
- Något roligt ska dom väl ha innan dom dör.
- Det blir många som har dött, när man börjar tänka efter.
- Jag kommer precis ihåg vad jag gjorde när Palme dog.
(Paus)
- Nå vad gjorde du?
- Jag sov. Det är alltid bra att vara utvilad. Man vet aldrig vad som väntar.
- Den som sover, syndar sällan.
- Och vilket jävla liv det blev på Palme när han dog!
- Och vilken debatt sen.
- Usch ja.
- Debatter kommer och går. Men kommer tyvärr alltid till dörren.
- Ett tag handlade debatten bara om dagis.
- Sen handlade debatten om skolan.
- Och så var det dags för gamlingarna.
- Men nu gäller debatten dödingarna.
- Debatten har blivit äldre och äldre. Debatten har mognat.
- Debatten har blivit övermogen.
- Idag är det mera dödis än dagis i debatten.
- Ropen skalla, dödis åt alla!
- Så får man inte säga.
- Just därför måste man säga så.
- Den som skämtar på morron, är död innan kvällen.
- Då har han i alla fall haft roligt halva dan.
- Ja. Ibland går det fort för en del när det går undan.
- Och det finns faktiskt en liten chans. Döden tycks i första hand drabba dvärgar. Det är alltid "Lilla Mamma", det är alltid "Lilla Pappa".
- Är man tillräckligt lång kanske man klarar sig.
- Man kan alltid hoppas.
- Den som alltid hoppas har full sysselsättning.
- Fast egentligen är man förstås inte förvånad över att folk dör.
- Man är bara förvånad över att folk dör JUST DÅ.
- Tänk vad förvånad man då ska bli när man själv dör.
- JUST DÅ.
(Just vid "JUST DÅ" släcker någon lyset)
