BARA BÖRJA SLUTA SÖRJA

Visst är svenska flygtekniker väldigt duktiga. Visst. Men att bygga flygplan blir ändå ofta bängligt eftersom flygplan förr eller senare måste upp i luften. Och då. Då kan vad som helst hända. Flygplan är farliga redan i fredstid, och tänk då om det skulle bli krig. Och tänk då Sverige som har en ÖB som brukar vara sjukskriven redan i fredstid. Hur skulle han må om det blev krig. Det blir nog bäst för alla att vi behåller freden. Det där med krig bör man vara väldigt försiktig med.
     Hursomhelst kände Ylva en som hette Åsa och var gift med en testpilot. Testpiloten testade, störtade, och dog. Fast just i den där vevan råkade Åsa träffa en annan man. En man som inte var testpilot, snarare tvärtom.
     "Ujujuj! Det är farligt att flyga! Gu vilket ruggigt sätt att dö!" tyckte Robert som var flygrädd och dessutom gift med Ylva.
     "HUR man dör är av begränsat intresse!" ansåg Ylva "Men ATT man dör är ett jävla sätt!"
     "Joomen, cancer?" försökte Robert fresta.
     "Ständigt denna cancer! Jag är så less cancer att jag kan spy! Även om man botar all cancer kommer precis lika många att dö för det!" hävdade Ylva som var välutbildad och i sina bästa år.
    "Jaa, på sikt då, kanske..?" sa Robert som nog hade sina bästa år bakom sig.
     "På sikt är vi alla döda!" avgjorde Ylva "Och fram till den dagen är vi alla döende!"
     "Men så kan man väl ändå inte se på saken..?" muttrade Robert och gick ut för att i gengäld se på gräset. Gräset bara växte och växte. Snart skulle gräset vara så högt att gräsklipparen svärande skulle ge upp. Och vad skulle då hända? Skulle kaos komma på besök, eller skulle grannarna hinna före?
     Hursomhelst var det dags att rulla fram gräsklipparen. Till att börja med. Och sen fick man se. Ansåg Robert som var man.
    Men Ylva som var kvinna var inte inkopplad på gräsklipparproblematiken. I stället satt Ylva och funderade på den här Åsa, som alltså varit gift med en testpilot, men som nu träffat en ny man, och som nu, ja?
     "Egentligen borde Åsa vara lycklig? (funderade Ylva) Men det är Åsa inte? Testpiloten var en jävla typ? Och när han var vid liv var Åsa olycklig värre? Men när han nu äntligen är borta ur bilden? Är Åsa också olycklig? Förre mannen var alltså en elak jävla idiot? Som dessutom hade gula tänder? När han var full? Men är numera död? Men nye mannen lär vara hur bra som helst? Säger Åsa själv? Och har dessutom fördelen att vara vid liv? Och Åsa är också vid liv? I varje fall var hon vid liv i går vid tretiden? Och jag tror inte ens den nye mannen snusar? Inte vad jag hört? Och Åsa är inte den som håller tyst? Om nåt? Eller om nån? Så Åsa borde vara lycklig? Rent av jättelycklig? Men är alltså motsatsen? Deprimerad påstår hon? Somliga kan då verkligen konsten att krångla till det för sig? Framförallt om somliga är kvinnor? Och heter Åsa? Det är väl någon slags specialbegåvning? Ungefär som den där simultankapaciteten? Som var så populär förr? Men som sen bara försvann? Ungefär som dronten? Fast långt senare? Men dom kommer kanske tillbaka? Båda två? Eller ingen av dom? Eller bara en? Det blir många frågor kvar när man saknar svar?"
     Ylva tog tankepaus och gick ut för att se på det långa gräset, den korte mannen, och ingenting särskilt.
     "Börjar inte gräset bli lite högt?" sa Ylva utan att bry sig ett dugg om gräset.
     "Jajajajaja!" sa Robert manligt och hämtade bensindunken som stått i garaget och surnat till under vintern. Men det där med att byta olja, aldrig! Det är bara bögar som byter olja, ansåg Robert.
     Och! Robert fick rätt på sätt och vis. Redan efter fjorton flåsande ryck fick Robert igång gräsklipparen. Hurreka! Och Robert kunde nu puttra fram och tillbaka, fram och tillbaka över tomten som vilken god granne som helst.
     Men Ylva gick in och ringde upp: "Men varför måste du sörja så förbenat? Han var ju en elak jävla idiot? Det sa du ju själv när han levde?"
     "Klart han var en elak jävla idiot... på sitt sätt... fast snäll mot hunden... ibland... när han var full... och så snusade han... överallt... men nu är han en död jävla idiot... stor skillnad... när man blir död blir man bra... man blir bra när man dör... man blir bra ett bra tag... ganska bra blir man när man dör... (försökte Åsa förklara den här bängliga sorgebiten) förstår du hur jag menar... på ett ungefär... eller...?"
    "Förstår och förstår!" sa Ylva " Det handlar inte om att förstå, det handlar om att fatta!"
     "Jaha, just det, jag fattar..?" höll Åsa med utan att fatta ett dugg. Hon var nog lite mesig Åsa. Det var hon nog. Det är inte roligt att behöva skriva ner det. Men så var det. Nog.
     "Jag tycker att det borde vara ett lätt fall!" tyckte Ylva som var känd för att alltid säga ungefär precis vad hon tyckte.
     "Ett lätt fall? Jaa? Det är det väl egentligen också, kanske..." erkände Åsa som druckit vin till maten och till vinet.
     "Ett lätt fall!" upprepade Ylva brutalt "Det är bara börja sluta sörja!"
     "Bara börja sluta sörja? Visst. Du har rätt. Men det hör inte till god ton att se närståendes död som ett lätt fall..." sa Åsa som brukade bry sig om vad andra tyckte. Och Åsa var inte ensam. Det finns många som Åsa. Och alla bor i villa och har hund, men hursomhelst fortsatte Åsa: "Därför har jag för avsikt att utåt fortsätta vara salongsdeprimerad ett tag till. Låt oss för enkelhetens skull säga fram till påsk. Så ser det bättre ut. Så kan ingen sen komma. Så kan ingen säga nåt. Du vet. I alla fall utåt. Tror jag. Hur tycker du det låter..?"
     "Det låter bra! Eller det låter i varje fall bättre!" sa Ylva som var nöjd över att ha lyckats ingripa i Åsas liv.
    Och Ylva kunde nu förnöjt gå ut och titta på den egne mannen som puttrade runt, runt på villatomten.
     Ungefär som om sån där ful liten trädgårdstomte plötsligt gått och fått såväl liv som motor, till råga på eländet.
     Ja. Ungefär.
     Liknelser har aldrig varit min starka sida.
     Men å andra sidan är jag ganska händig på att sätta punkt.

VÅRA TANKAR GÅR TILL

HAN var alltid vänlig. HAN hjälpte alla som ville ha hjälp. HAN var i hög grad uppskattad av sina medarbetare. HAN höll en låg profil. HAN var krävande. HAN kunde verka butter och tvär. HAN tyckte mycket om att vistas ute i naturen. HAN hade alltid familjens bästa i sinnet. HAN var generös med att lära ut. HAN spelade fiol till allas glädje. HAN älskade att göra utflykter i närområdet. HAN hade ett utomordentligt väl utvecklat sinne för ekonomi. HAN var en skicklig och omtyckt ledare. HAN var en person med fötterna på jorden. HAN hade ett glatt kynne. HAN var öppen för nya intryck och kunde ibland synas outtröttlig. HAN skapade effektiva ledningsgrupper. HAN gillade såväl snö som strapatser. HAN var en rättskaffens människa som aldrig stack under stol med sina åsikter. HAN lyckades med att ta fram det bästa hos alla. HAN ställde upp oavsett vad eller vem det gällde. HAN var med sin humor en god berättare. HAN kombinerade djupa kunskaper inom sitt ämne med ingående kännedom om utvecklingen i hans ämne. HAN föredrog praktiskt arbete. HAN kunde också ta promenader och uppskattade god mat. HAN var en uppskattad gäst på bjudningar. HAN var dessutom mycket musikalisk. HAN var enkel att kommunicera med och hjälpte alltid yngre kollegor och hade svar på alla frågor. HAN var alltid starkt närvarande i det han för stunden ägnade sig åt. HAN kunde få andra medlemmar att engagera sig. HAN älskade solen och havet och inte minst segling. HAN var en ömsint människa och en omtänksam förälder. HAN utförde sina uppgifter med omsorg och allvar. HAN var generös, omtänksam och hade ett stort hjärta. HAN gladde sig över barnbarnet. HAN gladdes också över att halvårsvis kunna vistas i Spanien. HAN slutade röka och började vara mer rädd om sin hälsa. HAN var vänfast och pålitlig in i det sista. HAN lämnar ett stort tomrum efter sig.