Nu var det vinter, nu var det halt, nu halkade Hon, och nu bröt Hon armen.
"Fan vad det gör ont att bryta armen!" konstaterade Hon och for till Akuten.
Att bryta armen är inget nöje, och att fara till Akuten är inte heller alltid så roligt, men den här gången gick det ganska bra.
Sjukhuset gipsade och stod i, som sjukhus brukar göra, och så fick Hon fara hem igen,
Nu var Hon hemma igen, och allt var som förr, fast nu hade Hon förstås ont i armen. För att dämpa smärtan drack hon en hel del. Och när man skriver "drack" menar man, lustigt nog, alltid alkohol. Och alkoholen sänkte smärtan, men höjde humöret. Alkohol har alltså många goda egenskaper, men är också känt för att ställa till det för såna som bara blir förbannade.
Men, när dom nu ändå bara blir förbannade, tycker man kanske att dom kunde låta bli? Men det brukar dom själva sällan tycka.
Med tiden blev armen bra, och Hon var tillbaka på jobbet, men Hon fortsatte i alla fall att dricka en hel del, och Han-som-Hon-var-gift-med började nästan undra.
"Ett glas vin till maten har ingen dött av!" sa Hon världsvant "Se bara på Frankrike!"
Och Han-som-Hon-var-gift-med såg på Frankrike. Och där såg det väl ut som det brukade se ut, och där hade kanske ingen direkt dött av ett glas vin till maten, så det var väl ändå inget att..?
Armen var inte bara som ny. Den var till och med bättre och starkare än förr. Det är fördelen med att bryta kroppsdelar, även om man även här bör ta det lilla lugna.
För att fira sin nya fina arm firade Hon med att dricka en hel flaska vin till maten. Till varje måltid. Och varje dag. Alldeles ensam. Då kan man börja tala om att fira, men Han-som-Hon-var-gift-med började tala om helt andra saker, och försökte försiktigt, försiktigt trappa ner henne.
Men Hon ville inte alls höra på nedtrappningsörat. Hon valde istället att bli förbannad vilket tyvärr är ett vanligt alternativ i många äktenskap: "Att man dricker en flaska vin till maten, bara därför att det är så jävla gott med en flaska vin till maten, vad i helvetes jävla gubbslem är det för konstigt med det!?" sa Hon, eller snarare skrek Hon.
"Kanske inte konstigt..." försökte Han-som-Hon-var-gift-med att dämpa "Men det lär visst vara skadligt i längden, och dessutom säger dom att kvinnor tål alkohol sämre än män..."
"Förbannade genus-grisar! Kuk-jävla-helvetes-patriarkat-kramare!" skrek Hon, som stundtals var feminist som alla andra, och öppnade en flaska till, bara för att visa att kvinnor kan.
Så var det. Så gick det till. Och precis så illa lät det. Jag är tvungen att redovisa varje ord, hur fult det ordet än må vara. Men en författare får aldrig dra sig för att utnyttja verkligheten.
Det är nog det värsta med alkoholen, att den drar ner vårt vackra svenska språk i smutsen? Det svenska språket är i normalfallet ett mycket vackert språk. Många kännare anser till och med att det svenska språket är det vackraste av alla tänkbara språk.
Men det gäller naturligtvis bara på nykter språklig kaluv. Utspätt med ett flertal flaskor sötsurt rödtjut börjar svenska språket snart att likna en gödselstinkande drängstuga. Solkat, sölat, sliskigt, slibbigt, samt liksom nedkletat och klibbigt, ligger svenska språket där hjälplöst krälande och kravlande i dyn. Och har språket väl börjat förfalla är det så gott som omöjligt att hejda nedbrytningsprocessen.
Språket blir bara sämre och sämre. Folk börjar blanda ihop verb och substantiv. Många slutar helt att skilja på adjektiv och adverb. Ordklasser föraktas öppet, böjningsformer klumpas hänsynslöst ihop till en enda stinkande gråsvart sörja i rännstenen.
Och kasus ska vi bara inte tala om.
Och i månget äktenskap blir all verklig gemenskap mellan makar omöjlig.
Och Han-som-Hon-var-gift-med kunde ingenting göra. Absolut ingenting.
Han kunde bara sitta i soffhörnet och hjälplöst åhöra hur hennes språk hela tiden sjönk och sjönk, allt djupare och djupare, likt en torpederad ubåt på havet.
Men Han-som-Hon-var-gift-med försökte ändå allt. Precis allt. Till och med att slå dövörat till. En gammal huskur som räddat månget äktenskap. Men förgäves. Huskurernas tid var förbi.
Det blev bara värre och värre. Och värre. Hennes språk förföll. Och förföll.
Till sist återstod bara tre små ord: "Magiskt", "Sjukt", och "Grymt".
Hon talade inte längre.
Hon grymtade.
Ett sjukligt grymtande, som inte var det minsta magiskt.
Det var det värsta man hört.
Det sa alla.
Och själva slutet kom som en befriare.
tisdag 20 augusti 2019
måndag 12 augusti 2019
Augustpalmisering 4/
4/
Älwens sång
Älwen. Som sett släkten komma och gå. Och drulla i. Och drunkna.
Älwen. Som haft tid på sig att verkligen tänka efter. Men som egentligen aldrig fattat ingenting.
Älwen. Som hade inlandsisen att tacka för hela sin existens. Men som aldrig tackade.
Älwen. Den visa Älwen. Som hade nog med sitt. Som hade ett kall, som kanske snarare var en uppgift.
Älwen vars enda uppgift var att brusa storslaget. Men det är inte alltid så lätt att brusa. Och det var inte alltid Älwen heller var på humör för att brusa. Men Älwen var plikttrogen värre, och sjöng sin sång:
"Dom bespottar en och kastar grindar på en och det vet man ju hur det blir med järn som ligger på botten och rostar och går an förr var man en ren och fin älv utan rost och det men det var innan här fanns folk fast djuren var inte dåliga dom heller på att svina ner men undrar om ändå inte folk är värre än fä har man varit med lika länge som jag har man tyvärr en hel del att jämföra med men vad hjälper det att jämföra i längden när det enda man kan göra är att fortsätta att flyta på och surra på så storslaget man bara orkar och ids det är inte lite man idag begär av en älv det ska hela tiden rulla på det ska hela tiden rinna på och glada miner vill dom helst ha fast det är klart att arbetarklassen också har det jobbigt med allt arbete och ackord och allt dom nu har för sig men det är väl ändå ingen anledning att spotta snus på andra som sköter sig och att vara författare är förstås inte heller lätt säger dom tänk bara på alla ord som ska hamna i rätt ordning först ska man ha ett verb sen ett predikat och om inte det hjälper slänger dom visst in ett adverb på slutet vad nu det kan vara men det har jag i alla fall hört eftersom författare ofta brukar flockas likt kanadagäss vid flodstränderna det är tydligen ett internationellt fenomen och flera författare gör slut på sina liv genom att hoppa i floden eller som i det här fallet älven och så får en annan som vanligt städa upp efter dom ett svineri är vad det är ja egentligen är alltet ett enda stort svineri det är synd om floderna och det är inte lätt vara älv heller nuförtiden med alla krav på att brusa storslaget när brusandet börjar tar på krafterna man är inte ung längre och att dessutom försöka se vis och storslagen ut vilket begränsar ens frihet dag ut och natt in och inte en dag ledig heller inte ens på mickelsmässoafton och ibland tänker jag den som ändå bara fick vara en helt vanlig banal liten bäck och slapp alla episkt storslagna krav fast jag vet ändå inte om jag skulle vilja byta ner mig till att bli en banal liten bäck som till och med en halt och lytt lätt kan hoppa över man vet vad man har men man vet inte vad man blir när man byter till något annat det är den visdom jag har kommit fram till efter alla dessa år och efter allt detta rinnande hit och dit och då är det så för något har man väl ändå fattat av alltet efter alla dessa år av betänksamt framrinnande verksamhet."
Älwens sång
Älwen. Som sett släkten komma och gå. Och drulla i. Och drunkna.
Älwen. Som haft tid på sig att verkligen tänka efter. Men som egentligen aldrig fattat ingenting.
Älwen. Som hade inlandsisen att tacka för hela sin existens. Men som aldrig tackade.
Älwen. Den visa Älwen. Som hade nog med sitt. Som hade ett kall, som kanske snarare var en uppgift.
Älwen vars enda uppgift var att brusa storslaget. Men det är inte alltid så lätt att brusa. Och det var inte alltid Älwen heller var på humör för att brusa. Men Älwen var plikttrogen värre, och sjöng sin sång:
"Dom bespottar en och kastar grindar på en och det vet man ju hur det blir med järn som ligger på botten och rostar och går an förr var man en ren och fin älv utan rost och det men det var innan här fanns folk fast djuren var inte dåliga dom heller på att svina ner men undrar om ändå inte folk är värre än fä har man varit med lika länge som jag har man tyvärr en hel del att jämföra med men vad hjälper det att jämföra i längden när det enda man kan göra är att fortsätta att flyta på och surra på så storslaget man bara orkar och ids det är inte lite man idag begär av en älv det ska hela tiden rulla på det ska hela tiden rinna på och glada miner vill dom helst ha fast det är klart att arbetarklassen också har det jobbigt med allt arbete och ackord och allt dom nu har för sig men det är väl ändå ingen anledning att spotta snus på andra som sköter sig och att vara författare är förstås inte heller lätt säger dom tänk bara på alla ord som ska hamna i rätt ordning först ska man ha ett verb sen ett predikat och om inte det hjälper slänger dom visst in ett adverb på slutet vad nu det kan vara men det har jag i alla fall hört eftersom författare ofta brukar flockas likt kanadagäss vid flodstränderna det är tydligen ett internationellt fenomen och flera författare gör slut på sina liv genom att hoppa i floden eller som i det här fallet älven och så får en annan som vanligt städa upp efter dom ett svineri är vad det är ja egentligen är alltet ett enda stort svineri det är synd om floderna och det är inte lätt vara älv heller nuförtiden med alla krav på att brusa storslaget när brusandet börjar tar på krafterna man är inte ung längre och att dessutom försöka se vis och storslagen ut vilket begränsar ens frihet dag ut och natt in och inte en dag ledig heller inte ens på mickelsmässoafton och ibland tänker jag den som ändå bara fick vara en helt vanlig banal liten bäck och slapp alla episkt storslagna krav fast jag vet ändå inte om jag skulle vilja byta ner mig till att bli en banal liten bäck som till och med en halt och lytt lätt kan hoppa över man vet vad man har men man vet inte vad man blir när man byter till något annat det är den visdom jag har kommit fram till efter alla dessa år och efter allt detta rinnande hit och dit och då är det så för något har man väl ändå fattat av alltet efter alla dessa år av betänksamt framrinnande verksamhet."
fredag 9 augusti 2019
Augustpalmisering 3/
3/
Ännu en lärorik tillbakablick: Men nere vid älwen fortsatte festen som med tiden blev temmeligen liflig. Ity man var van vid tolv timmars arbetsdag, ville man icke gå hem innan man plikttroget festat minst lika länge. Någon strejk i modern mening var det dock icke fråga om. Det var icke lätt att strejka när man ännu ej hört ordet "strejk". Eller "strajk" som sa då. Olika stavningar, ja, men ändå samma lilla ord som än idag får kapitalister i alla länder att darra som asplöv. Ordet "strejk" är det farligaste av alla ord, i alla fall om man beaktar storleken.
"Fasiken att grammfånen icke är uppfunnen än!" suckade en ung, men senig, arbetare.
"Seså! Tåla dig Frank!" genmälde en äldre, men senig, arbetare "När vi väl erövrat allmänne rösträtten ska du se att vi få grammfån och all övriger kultur med på köpet!"
"Men huru länge skola wi då behöwa vänta?" envisades Frank som var en otålig, men senig, ung man.
"Lugn bara! Stopp och belägg! Idag hawa wi vunnit vår första seger! Men redan om fyrtio år kommer vi att här hawa wår första fackförening!" sade den äldre, men senige, arbetaren tryggt.
En mediumgammal, ehuru senig, arbetare sade förtjust: "Men nog wart han rädder tysken när han sågo att wi alla woro förbannade!"
"Visst wart han rädder tysken. Men det torde icke räcka länge för oss att bara vara förbannade. Vi må ock wara förbannade på ett förnuftigt sätt."
"Jo, det är klart!"
" Och det skall även vara en ilska som räcker länge."
"Jo, det är klart?"
"Hela livet ut skall den ilskan räcka!"
"Wafaan pratar di om?" muttrade en gammal, men senil, arbetare, men kollektivet var idel öra.
"Och wi måste vara många om den förnuftiga och långvariga ilskan!" fortsatte Smålands-Lasse inspirerat "Wi måste vara alla! Och när vi väl alla bliwit alla, då äro vi också alla alla, och när wi alla äro alla, äro vi också eniga alla, och då när wi werkligen alla äro eniga, då!"
"Och då vadå?!" muttrade den gamle senilarbetaren, men kollektivet var med på noterna, vilket kollektiv är kända för att vara: "Jo det är klart! När wi alla äro alla! Äro wi alla eniga! Och när alla äro eniga äro alla alla! Och då! Då ska det skålas i pilsner!"
"Och då måste vi alla helt lägga av med det reaktionära pilsnerdrickandet!" fortsatte Smålands-Lasse obevekligt "Mången god ilska hawer blivit dränkt i suraktig pilsner!"
Kollektivet hängde fortfarande med, men med påtagligt avtagande entusiasm: "Jo. Det kan väl vara? Men nog skulle det wäl ändock smaka maffe med en pilsner..?"
"Klart det skulle smaka maffe! Men det är just det som är felet med pilsner! Om pilsner smakade hästpiss skulle det vara bättre för arbetarklassen!" Smålands- Lasse gav aldrig, aldrig upp.
"Sa han verkligen hästpiss?" muttrade senilarbetaren "Det var inte snällt sagt!"
Man behövde tydligen en pratpaus. Man var ännu inte rikrigt van vid att debattera. Man ställde sig och spottade som en man snus i älwen..
Frank satt lite avsides, eftersom han inte nyttjade snus, och såg fundersam samt senig ut. Vad funderade väl Frank på denna vackra vårdag anno år 1850?
Ingen aning. Det är svårt att veta efter alla dessa år.
Men arbetarklassen tycker som bekant inte om grubblare eller död-dansare: "Nej! Gaska upp dig nu Frank!" försökte Stora Lappland "Du sitter där och ser ut som en uggla som spytt ut smöret i sjön!"
"Jag grubblar på di häringa grindarna..?"
"Bry dig int om grindarna! Grindarna hawer vi kastat i älwen för gott!"
"Men, vad war det egentligen för slags grindar?" sade Frank fundersamt, men senigt "Tänk om det var återvändsgrindar?"
"Det där med återvändsgrindar är bara drawel! Skål Frank! Nog hawer vi arbetare rätt fira en sådan här dag!" menade Stora Lappland.
"Nog hawer wi wäl rätt fira, men..." fortsatte Frank sina funderingar.
Och visst var det ovant att fundera för Frank. Men när man väl har kommit igång med funderiet brukar det fortsätta av sig själv.
"Du grubblar för mycket Frank! Och dom säger du läser bucker också? Ta dig i akt Frank! Den som läser bucker kan själv bli sån!"
"Så väl är det nog inte..." sa Frank, som faktiskt läste bucker i smyg.
"Framtiden är vår! Skål!" skrålade Vippersta-Nisse.
"Framtiden finns inte, förrän det är för sent" sa Frank tyst. "Men skål i alla fall!" sa han högt.
Och äntligen hade Frank blivit som folk.
Fast det var ändå bäst att hålla ögona på Frank.
Många blev konstiga av att läsa bucker, och nufördåtiden var det inte bara borgare som blev konstiga av att läsa bucker. Smittan hade spridit sig även till arbetarklassen, som förr varit så gott som immun mot bucker. Man visste inte alls vad smittspridningen berodde på, och därför skyllde man som vanligt på myggorna.
Ännu en lärorik tillbakablick: Men nere vid älwen fortsatte festen som med tiden blev temmeligen liflig. Ity man var van vid tolv timmars arbetsdag, ville man icke gå hem innan man plikttroget festat minst lika länge. Någon strejk i modern mening var det dock icke fråga om. Det var icke lätt att strejka när man ännu ej hört ordet "strejk". Eller "strajk" som sa då. Olika stavningar, ja, men ändå samma lilla ord som än idag får kapitalister i alla länder att darra som asplöv. Ordet "strejk" är det farligaste av alla ord, i alla fall om man beaktar storleken.
"Fasiken att grammfånen icke är uppfunnen än!" suckade en ung, men senig, arbetare.
"Seså! Tåla dig Frank!" genmälde en äldre, men senig, arbetare "När vi väl erövrat allmänne rösträtten ska du se att vi få grammfån och all övriger kultur med på köpet!"
"Men huru länge skola wi då behöwa vänta?" envisades Frank som var en otålig, men senig, ung man.
"Lugn bara! Stopp och belägg! Idag hawa wi vunnit vår första seger! Men redan om fyrtio år kommer vi att här hawa wår första fackförening!" sade den äldre, men senige, arbetaren tryggt.
En mediumgammal, ehuru senig, arbetare sade förtjust: "Men nog wart han rädder tysken när han sågo att wi alla woro förbannade!"
"Visst wart han rädder tysken. Men det torde icke räcka länge för oss att bara vara förbannade. Vi må ock wara förbannade på ett förnuftigt sätt."
"Jo, det är klart!"
" Och det skall även vara en ilska som räcker länge."
"Jo, det är klart?"
"Hela livet ut skall den ilskan räcka!"
"Wafaan pratar di om?" muttrade en gammal, men senil, arbetare, men kollektivet var idel öra.
"Och wi måste vara många om den förnuftiga och långvariga ilskan!" fortsatte Smålands-Lasse inspirerat "Wi måste vara alla! Och när vi väl alla bliwit alla, då äro vi också alla alla, och när wi alla äro alla, äro vi också eniga alla, och då när wi werkligen alla äro eniga, då!"
"Och då vadå?!" muttrade den gamle senilarbetaren, men kollektivet var med på noterna, vilket kollektiv är kända för att vara: "Jo det är klart! När wi alla äro alla! Äro wi alla eniga! Och när alla äro eniga äro alla alla! Och då! Då ska det skålas i pilsner!"
"Och då måste vi alla helt lägga av med det reaktionära pilsnerdrickandet!" fortsatte Smålands-Lasse obevekligt "Mången god ilska hawer blivit dränkt i suraktig pilsner!"
Kollektivet hängde fortfarande med, men med påtagligt avtagande entusiasm: "Jo. Det kan väl vara? Men nog skulle det wäl ändock smaka maffe med en pilsner..?"
"Klart det skulle smaka maffe! Men det är just det som är felet med pilsner! Om pilsner smakade hästpiss skulle det vara bättre för arbetarklassen!" Smålands- Lasse gav aldrig, aldrig upp.
"Sa han verkligen hästpiss?" muttrade senilarbetaren "Det var inte snällt sagt!"
Man behövde tydligen en pratpaus. Man var ännu inte rikrigt van vid att debattera. Man ställde sig och spottade som en man snus i älwen..
Frank satt lite avsides, eftersom han inte nyttjade snus, och såg fundersam samt senig ut. Vad funderade väl Frank på denna vackra vårdag anno år 1850?
Ingen aning. Det är svårt att veta efter alla dessa år.
Men arbetarklassen tycker som bekant inte om grubblare eller död-dansare: "Nej! Gaska upp dig nu Frank!" försökte Stora Lappland "Du sitter där och ser ut som en uggla som spytt ut smöret i sjön!"
"Jag grubblar på di häringa grindarna..?"
"Bry dig int om grindarna! Grindarna hawer vi kastat i älwen för gott!"
"Men, vad war det egentligen för slags grindar?" sade Frank fundersamt, men senigt "Tänk om det var återvändsgrindar?"
"Det där med återvändsgrindar är bara drawel! Skål Frank! Nog hawer vi arbetare rätt fira en sådan här dag!" menade Stora Lappland.
"Nog hawer wi wäl rätt fira, men..." fortsatte Frank sina funderingar.
Och visst var det ovant att fundera för Frank. Men när man väl har kommit igång med funderiet brukar det fortsätta av sig själv.
"Du grubblar för mycket Frank! Och dom säger du läser bucker också? Ta dig i akt Frank! Den som läser bucker kan själv bli sån!"
"Så väl är det nog inte..." sa Frank, som faktiskt läste bucker i smyg.
"Framtiden är vår! Skål!" skrålade Vippersta-Nisse.
"Framtiden finns inte, förrän det är för sent" sa Frank tyst. "Men skål i alla fall!" sa han högt.
Och äntligen hade Frank blivit som folk.
Fast det var ändå bäst att hålla ögona på Frank.
Många blev konstiga av att läsa bucker, och nufördåtiden var det inte bara borgare som blev konstiga av att läsa bucker. Smittan hade spridit sig även till arbetarklassen, som förr varit så gott som immun mot bucker. Man visste inte alls vad smittspridningen berodde på, och därför skyllde man som vanligt på myggorna.
torsdag 8 augusti 2019
Augustpalmisering 2/
2/
Det går tid. Som det så ofta gör i Augustpalmiseringar.
Tanken är god: Genom att studera historien ska man lära sig att förstå, förändra, och förbättra nuet.
Kan man tänka sig godare tanke, knappast. Synd bara att, men det får jag ta en annan gång.
Några obligatoriska historiska hållplatser: August Palm stultar in från vänster och brand-talar. Alltid om politik, aldrig om alkohol.
Branting smyger in från höger. Redan här bör man antyda att Branting egentligen inte var mycket för det här med mysigt blodiga revolutioner.
Och Ådalen! Förstås. "Man har skjutit svenska arbetare förr!" är en obligatorisk replik i pjäsen. Att påpeka att det aldrig upprepades är förbjudet.
Norrskensflamman får bokstavligen leva upp till sitt vackra namn.
Och tänk alla som hamnade i arbetsläger, bara för att dom hejade på snälla Farbror Stalin!
Och man muttrar i mjugg mot "Dom höga herrarna!"
Och man tar gärna ut "Framtidens segrar för det arbetande svenska folket!" lite i förväg.
Och man går kanske ända fram till ATP? En jämlikhetsreform, som skulle få högavlönade löntagare, att bli högavlönade även som pensionärer.
Men idag är ATP en död anka som man talar tyst om, tiderna förändras, och förr drog man sig inte ens för att ge sig på Palme, eftersom man då inte visste att han retroaktivt skulle befordras till proletärt helgon.
Men för det mesta höll man sig till säkra kort: Elaka köpmän, och elaka landsfiskaler. Svält och bajonetter. Samt massor med amatörer, som glatt myllrade ut och in på scenen, iklädda de mest dekorativa trasor man bara kunde tänka sig.
Och till sist, för att få det hela att gå ihop, till sist tog man till "Internationalen-tricket".
Det vill säga: Myllret på scenen börjar sjunga Internationalen. Viftar uppfordrande med de röda fanorna. Och publiken reser sig lydigt, och sjunger snällt med. Och om du blivit riktigt påverkad höjer du nu också din knutna näve. Men det ansågs av många vara överkurs.
Och då är allt fullbordat. Man har kollektivt kommit fram till lösningen på alla problem. Förr, nu, och för all framtid.
Och frågan är väl, om man kan komma längre än så i konsten?
Bra fråga. Men svår att besvara. Och nu lämnar vi konsten bakom oss, och återgår till fabriken där allt började. Men nu är det nutid. Och nu börjar jag själv att jobba på just den här fabriken. Vilket lustigt sammanträffande.
Fast mest blev det väl jobba. Det är tyvärr ofta så på många arbetsplatser, på grund av den så populära utsugningen.
Men det är klart att jag hann med att agitera på rasterna. Arbetarna blev väldigt glada när jag berättade att arbetarklassens frigörelse skulle vara deras eget verk.
"Å-fan! Säger du det! Toppen!" sa arbetarna i kör, fast på finska eftersom det var det vanligaste språket på fabriken. I alla fall tror jag att det var det dom sa, mina kunskaper i finska var små.
Först var jag på sanitetsporslinsfabriken. Det vill säga, handfat och klosetter.
Sen var jag på badkarsfabriken. Det vill säga badkar.
Och det är väl inte mycket att säga om det egentligen? Har man sett ett handfat, eller ett badkar, har man sett dom alla. Och vad badkar har med klasskamp att göra, vet jag inte heller, men att tomma badkar bullrar bäst, det vet jag.
Och alla mina arbetarvänner! Det går nämligen tre vanliga borgarvänner på en enda arbetarvän. Det kallar jag klasskillnad, men högst av allt var att känna DET ARBETANDE SVENSKA FOLKET.
Men det var bara två stycken i Sverige som gjorde det och båda två var, lustigt nog, författare.
Alla arbetare var hur kloka som helst, så det var knappt jag hann anteckna allt klokt dom sa, eftersom jag var tvungen att arbeta då och då mellan varven. Jävla utsugning, jävla badkar, men sådan är kapitalismen!
"Flera av mina bästa vänner är arbetare! Först visar jag färgbilder från Kina! Så diskuterar vi Hegel! Men sen går dom snällt hem! Och jag är precis som en av dom!"
Att vara svensk arbetare är varken särskilt svårt eller särskilt ovanligt, men i gengäld hedervärt till tusen! Tusen gånger mer hedervärt än att, till exempel, vara tysk och disponent!
Och genom att jag nu återinfört den tyske disponenten har jag varsamt lett läsaren tillbaka till huvudfåran, som alltså var just den där fabriken, och året var alltså 1850.
Fast nu gick det förstås en massa år igen, och utvecklingen gick ännu fortare. Och nu var det KF som ägde fabriken. Och klart det blev skillnad med KF som ägare! Skillnad som mellan natt och dag. Fast i Norrbotten kan förstås natt och dag glida ihop på sommaren, men det får ändå duga som liknelse.
Stor skillnad var det. Staketen runt fabriken hade med tiden bara blivit bättre och bättre. Och det var taggtråd, och det var kameror, och det var vakter, och det var otrevliga hundar.
"Grr!" säger hunden, i brist på bättre argument, men varför argumentera när man kan bitas?
Här kunde alltså den tyske disponent-kemisten ha lärt sig en hel del knep, om han inte varit död, men det var han, så nu var han ute ur sagan.
Och det var grindar. Samma gamla grindar. Fast nya. Återvändsgrindar. Som om ingenting hade hänt på alla dessa år.
Ingenting var i grinden ändrat.
Det går tid. Som det så ofta gör i Augustpalmiseringar.
Tanken är god: Genom att studera historien ska man lära sig att förstå, förändra, och förbättra nuet.
Kan man tänka sig godare tanke, knappast. Synd bara att, men det får jag ta en annan gång.
Några obligatoriska historiska hållplatser: August Palm stultar in från vänster och brand-talar. Alltid om politik, aldrig om alkohol.
Branting smyger in från höger. Redan här bör man antyda att Branting egentligen inte var mycket för det här med mysigt blodiga revolutioner.
Och Ådalen! Förstås. "Man har skjutit svenska arbetare förr!" är en obligatorisk replik i pjäsen. Att påpeka att det aldrig upprepades är förbjudet.
Norrskensflamman får bokstavligen leva upp till sitt vackra namn.
Och tänk alla som hamnade i arbetsläger, bara för att dom hejade på snälla Farbror Stalin!
Och man muttrar i mjugg mot "Dom höga herrarna!"
Och man tar gärna ut "Framtidens segrar för det arbetande svenska folket!" lite i förväg.
Och man går kanske ända fram till ATP? En jämlikhetsreform, som skulle få högavlönade löntagare, att bli högavlönade även som pensionärer.
Men idag är ATP en död anka som man talar tyst om, tiderna förändras, och förr drog man sig inte ens för att ge sig på Palme, eftersom man då inte visste att han retroaktivt skulle befordras till proletärt helgon.
Men för det mesta höll man sig till säkra kort: Elaka köpmän, och elaka landsfiskaler. Svält och bajonetter. Samt massor med amatörer, som glatt myllrade ut och in på scenen, iklädda de mest dekorativa trasor man bara kunde tänka sig.
Och till sist, för att få det hela att gå ihop, till sist tog man till "Internationalen-tricket".
Det vill säga: Myllret på scenen börjar sjunga Internationalen. Viftar uppfordrande med de röda fanorna. Och publiken reser sig lydigt, och sjunger snällt med. Och om du blivit riktigt påverkad höjer du nu också din knutna näve. Men det ansågs av många vara överkurs.
Och då är allt fullbordat. Man har kollektivt kommit fram till lösningen på alla problem. Förr, nu, och för all framtid.
Och frågan är väl, om man kan komma längre än så i konsten?
Bra fråga. Men svår att besvara. Och nu lämnar vi konsten bakom oss, och återgår till fabriken där allt började. Men nu är det nutid. Och nu börjar jag själv att jobba på just den här fabriken. Vilket lustigt sammanträffande.
Fast mest blev det väl jobba. Det är tyvärr ofta så på många arbetsplatser, på grund av den så populära utsugningen.
Men det är klart att jag hann med att agitera på rasterna. Arbetarna blev väldigt glada när jag berättade att arbetarklassens frigörelse skulle vara deras eget verk.
"Å-fan! Säger du det! Toppen!" sa arbetarna i kör, fast på finska eftersom det var det vanligaste språket på fabriken. I alla fall tror jag att det var det dom sa, mina kunskaper i finska var små.
Först var jag på sanitetsporslinsfabriken. Det vill säga, handfat och klosetter.
Sen var jag på badkarsfabriken. Det vill säga badkar.
Och det är väl inte mycket att säga om det egentligen? Har man sett ett handfat, eller ett badkar, har man sett dom alla. Och vad badkar har med klasskamp att göra, vet jag inte heller, men att tomma badkar bullrar bäst, det vet jag.
Och alla mina arbetarvänner! Det går nämligen tre vanliga borgarvänner på en enda arbetarvän. Det kallar jag klasskillnad, men högst av allt var att känna DET ARBETANDE SVENSKA FOLKET.
Men det var bara två stycken i Sverige som gjorde det och båda två var, lustigt nog, författare.
Alla arbetare var hur kloka som helst, så det var knappt jag hann anteckna allt klokt dom sa, eftersom jag var tvungen att arbeta då och då mellan varven. Jävla utsugning, jävla badkar, men sådan är kapitalismen!
"Flera av mina bästa vänner är arbetare! Först visar jag färgbilder från Kina! Så diskuterar vi Hegel! Men sen går dom snällt hem! Och jag är precis som en av dom!"
Att vara svensk arbetare är varken särskilt svårt eller särskilt ovanligt, men i gengäld hedervärt till tusen! Tusen gånger mer hedervärt än att, till exempel, vara tysk och disponent!
Och genom att jag nu återinfört den tyske disponenten har jag varsamt lett läsaren tillbaka till huvudfåran, som alltså var just den där fabriken, och året var alltså 1850.
Fast nu gick det förstås en massa år igen, och utvecklingen gick ännu fortare. Och nu var det KF som ägde fabriken. Och klart det blev skillnad med KF som ägare! Skillnad som mellan natt och dag. Fast i Norrbotten kan förstås natt och dag glida ihop på sommaren, men det får ändå duga som liknelse.
Stor skillnad var det. Staketen runt fabriken hade med tiden bara blivit bättre och bättre. Och det var taggtråd, och det var kameror, och det var vakter, och det var otrevliga hundar.
"Grr!" säger hunden, i brist på bättre argument, men varför argumentera när man kan bitas?
Här kunde alltså den tyske disponent-kemisten ha lärt sig en hel del knep, om han inte varit död, men det var han, så nu var han ute ur sagan.
Och det var grindar. Samma gamla grindar. Fast nya. Återvändsgrindar. Som om ingenting hade hänt på alla dessa år.
Ingenting var i grinden ändrat.
onsdag 7 augusti 2019
AUGUSTPALMISERING
Augustpalmisering 1/
Motsatsen till science fiction är Augustpalmisering.
Det vill säga: Eftersom det var mer kläm i klasskampen förr går man tillbaka i tiden. Man rotar i gamla böcker, gamla tidningar, gamla protokoll, och gamla människor, och sen skriver man en tjock bok eller en tunn pjäs. Och får beröm.
Beröm vill man ha, så jag hakar på, och börjar med att skriva: Nu var det 1850.
Fast först ska man förstås knåpa ihop detaljer, tills man fått fram rätt tidsmiljö. Det vill säga, tills man fått fram den tidsmiljö, man i förväg bestämt att man vill få fram. Och det brukar inte vara särskilt svårt. Allt kan bevisas genom urval.
Men det där är ett tråkigt knåperi, så det hoppar jag över, och går rakt på den historiska pudeln:
"Men så kom, 1850, en tysk kemist som disponent. Han införde en mycket sträng disciplin på fabriken och det kanske inte var fel. Men han tog kanske i lite för bryskt då han lät bygga plank runt fabriksgården med två bevakade portar för att kontrollera ankomst- och avgångstider."
En elak disponent är alltid en bra början. Och nu borde jag dra ihop den obligatoriska skaran kallad: "Folket!", "Massorna!", "Arbetarklassen!", eller kanske allra bäst: "Kollektivet!"
Borde jag. Men jag har aldrig tyckt om folksamlingar. Och jag har alltid haft svårt att mysa kollektivt. Och dessutom brukar det bli bängligt att släpa på en helt kollektiv i en liten novell. Det brukar liksom bara gröta ihop sig när dom blir för många.
Men, om vi säger så här: Visa mig en kollektivläsare, så lovar jag att skriva en kollektivnovell.
Jag nöjer mig med en individ i taget, och nu, det vill säga 1850, står en arg ung man på fabriksgolvet och muttrar: "Va inni glöheta hellwitti?! Är det här en fabrik, eller ett fängelse!? Di här grindarna ska bort! Om det så blir det sista jag gör på den här tallriksslickarfabriken! Sätt i gång och lyft nu gubbar! Så ska vi kasta grindarna i älwen!"
Och man lyfte, och man slängde grindarna i älwen. Kollektiv lyfter bra, kollektiv slänger bra, och på den här härliga tiden var arbetarna bättre på att handla än på att förhandla.
Här har jag alltså nyttjat författarens gudomliga rätt att ljuga, genom att jag förvandlat en beskedlig insjö till en stolt brusande älw, som dessutom blivit gammelstavad och allt. Härigenom har jag uppnått största möjliga episka kraft, samt fått in den norrländskt exotiska natur som är så populär söderut.
Helst hade förstås också samtliga deltagare talat bredast tänkbara dialekt. Men dels får det vara någon måtta på ljugeriet, och dels låter dialekt enfaldigt. I alla fall i tryck. Och på bio.
Hur som helst, nu åkte de hatade grindarna i älwen, eller i sjön, eller i varje fall i vattnet!
Och det blev ett duktigt PLUMS! som hördes över hela det dåtida samhället.
PLUMS! sjöng det, och samhället vaknade förvånat: "Vadå PLUMS!?"
Och den elake tyske kemistdisponenten kom förstås snart rusande till fabriken. Jag hade tur där, att han råkade vara tysk. För det vet ju alla, att tyska elakingar är elakast av alla elakingar.
Från ena hållet kom alltså en tysk disponentkemist rusande mot fabriken, men från andra hållet (nu ser jag scenen framför mig lika onaturligt övertydligt som i ett arbetarspel) från andra hållet kommer en skara arbetare rusande för att lära den där jäwla tyska fängelsedirektörn att talas vid på god svenska!
Men enligt protokollen blev diskussionerna inte särskilt givande, trots de informella formerna. Tysken kunde inte svenska. Arbetarna kunde inte tyska. Och ingen kunde esperanto. Det är ofta språkliga problem som förhindrar samförståndsandan i företag, i alla fall var det så på den här tiden.
Tysken svor och gormade. På tyska. Arbetarna tände till. På svenska. Och när språket helt drog sig tillbaka, rusade arbetarna på tysken, slog honom, ryckte av honom hår och skägg, samt kastade till sist även honom i älwen.
Det var, som sagt, mer kläm i klasskampen förr. Men härmed voro arbetarna nöjda, påstår protokollen. Arbetarna drog upp tysken ur älwen och bjöd honom till och med på pilsner som plåster på såren. Något som tysken dock envist avböjde.
Resten av dagen förvandlades för arbetarna till fest, men för tysken till förkylning.
"Rätt åt han! Ingen hade bett han suga ut oss!"
Denna dramatiska dag blev historisk. Ja, historisk och historisk. Men den nådde i alla fall den dåtida tidningen med rubriken: "ARBETARUPPRORET VID GUSTAVSBERG!"
Den tyske disponentkemistens eftermäle blev dock ganska gott meddelar, till min häpnad, dokumenten: "Han var i alla fall mycket duktig och förbättrade affärerna men han lyckades aldrig vinna sina underlydandes förtroende."
Tråkigt. Men vad skulle han med förtroende till, som hade så bra affärer?
Och här avslöjar vi dessutom indirekt borgarklassen. Det är nämligen så att den här borgarklassen är ganska komplicerad. Den går liksom att indela i två delar: Penningborgare, och kulturborgare.
Och mellan dessa två borgardelar förekommer inget som helst tankeutbyte, bara en smal men betänksam penningström.
Och med tiden har arbetarklassen (som bekant en av de trevligaste klasserna vi har här i landet) förstås förvirrat till det en hel del, genom sin listiga taktik att liksom infiltrera borgarklassen inifrån. Som om det inte var nog bängligt med klassanalys redan innan! Och idag lär det till och med finnas arbetare som är moderater, om inte värre!
Jag undrar vad August Palm skulle ha sagt? Han skulle väl ha dött om han fått höra det!
Dom har nog rätt, dom som säger att det var bättre förr, och som tillägger, att kanske inte bara för att det var bättre, utan kanske ännu mer för att det var förr, låt oss alltså vrida klockan tillbaka, så att den äntligen visar rätt tid, vår bästa tid var förr!
Motsatsen till science fiction är Augustpalmisering.
Det vill säga: Eftersom det var mer kläm i klasskampen förr går man tillbaka i tiden. Man rotar i gamla böcker, gamla tidningar, gamla protokoll, och gamla människor, och sen skriver man en tjock bok eller en tunn pjäs. Och får beröm.
Beröm vill man ha, så jag hakar på, och börjar med att skriva: Nu var det 1850.
Fast först ska man förstås knåpa ihop detaljer, tills man fått fram rätt tidsmiljö. Det vill säga, tills man fått fram den tidsmiljö, man i förväg bestämt att man vill få fram. Och det brukar inte vara särskilt svårt. Allt kan bevisas genom urval.
Men det där är ett tråkigt knåperi, så det hoppar jag över, och går rakt på den historiska pudeln:
"Men så kom, 1850, en tysk kemist som disponent. Han införde en mycket sträng disciplin på fabriken och det kanske inte var fel. Men han tog kanske i lite för bryskt då han lät bygga plank runt fabriksgården med två bevakade portar för att kontrollera ankomst- och avgångstider."
En elak disponent är alltid en bra början. Och nu borde jag dra ihop den obligatoriska skaran kallad: "Folket!", "Massorna!", "Arbetarklassen!", eller kanske allra bäst: "Kollektivet!"
Borde jag. Men jag har aldrig tyckt om folksamlingar. Och jag har alltid haft svårt att mysa kollektivt. Och dessutom brukar det bli bängligt att släpa på en helt kollektiv i en liten novell. Det brukar liksom bara gröta ihop sig när dom blir för många.
Men, om vi säger så här: Visa mig en kollektivläsare, så lovar jag att skriva en kollektivnovell.
Jag nöjer mig med en individ i taget, och nu, det vill säga 1850, står en arg ung man på fabriksgolvet och muttrar: "Va inni glöheta hellwitti?! Är det här en fabrik, eller ett fängelse!? Di här grindarna ska bort! Om det så blir det sista jag gör på den här tallriksslickarfabriken! Sätt i gång och lyft nu gubbar! Så ska vi kasta grindarna i älwen!"
Och man lyfte, och man slängde grindarna i älwen. Kollektiv lyfter bra, kollektiv slänger bra, och på den här härliga tiden var arbetarna bättre på att handla än på att förhandla.
Här har jag alltså nyttjat författarens gudomliga rätt att ljuga, genom att jag förvandlat en beskedlig insjö till en stolt brusande älw, som dessutom blivit gammelstavad och allt. Härigenom har jag uppnått största möjliga episka kraft, samt fått in den norrländskt exotiska natur som är så populär söderut.
Helst hade förstås också samtliga deltagare talat bredast tänkbara dialekt. Men dels får det vara någon måtta på ljugeriet, och dels låter dialekt enfaldigt. I alla fall i tryck. Och på bio.
Hur som helst, nu åkte de hatade grindarna i älwen, eller i sjön, eller i varje fall i vattnet!
Och det blev ett duktigt PLUMS! som hördes över hela det dåtida samhället.
PLUMS! sjöng det, och samhället vaknade förvånat: "Vadå PLUMS!?"
Och den elake tyske kemistdisponenten kom förstås snart rusande till fabriken. Jag hade tur där, att han råkade vara tysk. För det vet ju alla, att tyska elakingar är elakast av alla elakingar.
Från ena hållet kom alltså en tysk disponentkemist rusande mot fabriken, men från andra hållet (nu ser jag scenen framför mig lika onaturligt övertydligt som i ett arbetarspel) från andra hållet kommer en skara arbetare rusande för att lära den där jäwla tyska fängelsedirektörn att talas vid på god svenska!
Men enligt protokollen blev diskussionerna inte särskilt givande, trots de informella formerna. Tysken kunde inte svenska. Arbetarna kunde inte tyska. Och ingen kunde esperanto. Det är ofta språkliga problem som förhindrar samförståndsandan i företag, i alla fall var det så på den här tiden.
Tysken svor och gormade. På tyska. Arbetarna tände till. På svenska. Och när språket helt drog sig tillbaka, rusade arbetarna på tysken, slog honom, ryckte av honom hår och skägg, samt kastade till sist även honom i älwen.
Det var, som sagt, mer kläm i klasskampen förr. Men härmed voro arbetarna nöjda, påstår protokollen. Arbetarna drog upp tysken ur älwen och bjöd honom till och med på pilsner som plåster på såren. Något som tysken dock envist avböjde.
Resten av dagen förvandlades för arbetarna till fest, men för tysken till förkylning.
"Rätt åt han! Ingen hade bett han suga ut oss!"
Denna dramatiska dag blev historisk. Ja, historisk och historisk. Men den nådde i alla fall den dåtida tidningen med rubriken: "ARBETARUPPRORET VID GUSTAVSBERG!"
Den tyske disponentkemistens eftermäle blev dock ganska gott meddelar, till min häpnad, dokumenten: "Han var i alla fall mycket duktig och förbättrade affärerna men han lyckades aldrig vinna sina underlydandes förtroende."
Tråkigt. Men vad skulle han med förtroende till, som hade så bra affärer?
Och här avslöjar vi dessutom indirekt borgarklassen. Det är nämligen så att den här borgarklassen är ganska komplicerad. Den går liksom att indela i två delar: Penningborgare, och kulturborgare.
Och mellan dessa två borgardelar förekommer inget som helst tankeutbyte, bara en smal men betänksam penningström.
Och med tiden har arbetarklassen (som bekant en av de trevligaste klasserna vi har här i landet) förstås förvirrat till det en hel del, genom sin listiga taktik att liksom infiltrera borgarklassen inifrån. Som om det inte var nog bängligt med klassanalys redan innan! Och idag lär det till och med finnas arbetare som är moderater, om inte värre!
Jag undrar vad August Palm skulle ha sagt? Han skulle väl ha dött om han fått höra det!
Dom har nog rätt, dom som säger att det var bättre förr, och som tillägger, att kanske inte bara för att det var bättre, utan kanske ännu mer för att det var förr, låt oss alltså vrida klockan tillbaka, så att den äntligen visar rätt tid, vår bästa tid var förr!
fredag 2 augusti 2019
4/
(Fjärde delen.)
Vittnet traskade runt. Han hade inget annat att göra än att traska runt. Och ibland rotade han i sophögarna från förr. En dag hittade han en urgammal stencileringsapparat från sextiotalet. Eller kanske från sjuttiotalet? Hur som helst, urgammal. Först fattade han inte alls vad det var, men sedan dök det upp dunkla minnen från förr. Aha! En sån där! Vad dom nu hette? Men dom var väldigt vanliga då!
Och Vittnet, som var väldigt praktisk för att vara Salig-Helig, lärde sig snart hur man skulle sköta stencileringsapparaten. Och Vittnet började trycka små flygblad. Precis som man, vi, dom, gjorde förr. Han hade ett dunkelt minne av att han själv en gång hade, fast det var förstås länge sen, idag är idag.
Vittnet tryckte flygblad som uppmanade alla att bereda sig på den RIKTIGA undergången. Alltså den RÄTTA undergången. Det var nu helt klart att nuvarande undergång blott var Djävulens bländverk. Och det visste man ju sen förr hur duktig Djävulen var på att lura folk och fä.
Och med hjälp av Bibeln, och fantasin, räknade Vittnet ut när den RIKTIGA, den RÄTTA, undergången skulle ske. Och det var inte långt dit heller, räknade han ut. Här fanns hur mycket som helst att göra! Men nu var tiden knapp!
Vittnet bankade på en himla massa dörrar. Vittnet försökte tvinga sina flygblad på folk. Men ingen ville öppna sin dörr, och ingen ville öppna sitt hjärta, och ingen ville läsa, och absolut ingen ville förstå. De voro alla förstockade och tjockskalliga till tusen.
Och alla de övriga Saliga-Heliga funderade på, om inte Vittnet egentligen borde deporteras till det ökända, men ändå i stort sett okända, Andra Stället?
Men eftersom de Saliga-Heliga numera icke voro särskilt företagsamma, utan snarast lite lata (Det blir lätt så när Gud eller liknande styr) blev det inget av med det heller. Man nöjde sig med att kasta glåpord, småsten, samt lite av varje på Vittnet.
Men Vittnet gick obevekligt vidare, och bankade på ännu en motsträvig port. Och på en port till. Och en till.
Där skulle komma större stenar. Där skulle komma grövre glåpord. Och där skulle komma flygande lite av varje. Men det visste Vittnet. För Vittnet visste allt. Vittnet var nämligen den ende som kände till hela Sanningen.
Och att sprida Sanningen är sannerligen inget för mesputtar. Och Vittnet var i sanning ingen mesputte. Det kan jag vittna om, som känt honom ett bra tag nu.
Och Vittnet bankade sig förnöjt framåt i tillvaron.
Och Vittnet var den enda riktigt levande människan, och lycklig därtill.
Och själv är jag också nöjd med att i alla fall ha tagit mig ända fram till slutet, trots att jag ofta känt mig liksom motarbetad.
Vittnet traskade runt. Han hade inget annat att göra än att traska runt. Och ibland rotade han i sophögarna från förr. En dag hittade han en urgammal stencileringsapparat från sextiotalet. Eller kanske från sjuttiotalet? Hur som helst, urgammal. Först fattade han inte alls vad det var, men sedan dök det upp dunkla minnen från förr. Aha! En sån där! Vad dom nu hette? Men dom var väldigt vanliga då!
Och Vittnet, som var väldigt praktisk för att vara Salig-Helig, lärde sig snart hur man skulle sköta stencileringsapparaten. Och Vittnet började trycka små flygblad. Precis som man, vi, dom, gjorde förr. Han hade ett dunkelt minne av att han själv en gång hade, fast det var förstås länge sen, idag är idag.
Vittnet tryckte flygblad som uppmanade alla att bereda sig på den RIKTIGA undergången. Alltså den RÄTTA undergången. Det var nu helt klart att nuvarande undergång blott var Djävulens bländverk. Och det visste man ju sen förr hur duktig Djävulen var på att lura folk och fä.
Och med hjälp av Bibeln, och fantasin, räknade Vittnet ut när den RIKTIGA, den RÄTTA, undergången skulle ske. Och det var inte långt dit heller, räknade han ut. Här fanns hur mycket som helst att göra! Men nu var tiden knapp!
Vittnet bankade på en himla massa dörrar. Vittnet försökte tvinga sina flygblad på folk. Men ingen ville öppna sin dörr, och ingen ville öppna sitt hjärta, och ingen ville läsa, och absolut ingen ville förstå. De voro alla förstockade och tjockskalliga till tusen.
Och alla de övriga Saliga-Heliga funderade på, om inte Vittnet egentligen borde deporteras till det ökända, men ändå i stort sett okända, Andra Stället?
Men eftersom de Saliga-Heliga numera icke voro särskilt företagsamma, utan snarast lite lata (Det blir lätt så när Gud eller liknande styr) blev det inget av med det heller. Man nöjde sig med att kasta glåpord, småsten, samt lite av varje på Vittnet.
Men Vittnet gick obevekligt vidare, och bankade på ännu en motsträvig port. Och på en port till. Och en till.
Där skulle komma större stenar. Där skulle komma grövre glåpord. Och där skulle komma flygande lite av varje. Men det visste Vittnet. För Vittnet visste allt. Vittnet var nämligen den ende som kände till hela Sanningen.
Och att sprida Sanningen är sannerligen inget för mesputtar. Och Vittnet var i sanning ingen mesputte. Det kan jag vittna om, som känt honom ett bra tag nu.
Och Vittnet bankade sig förnöjt framåt i tillvaron.
Och Vittnet var den enda riktigt levande människan, och lycklig därtill.
Och själv är jag också nöjd med att i alla fall ha tagit mig ända fram till slutet, trots att jag ofta känt mig liksom motarbetad.
torsdag 1 augusti 2019
3/
(Tredje delen.)
Men inte bara "Frid broder!" och "Frid syster!"
Utan nu även "Frid älg!"
Ty även djuren voro nu fridsamma. Det vill säga, snälla djur gick fritt och fromt omkring i samhället, men alla djur som varit elaka, och till exempel ofredat eller ätit upp andra djur, stektes nu i helvetesgrillen.
Frid. Lag och ordning. Ordning och reda. Man kunde lita på folk. Och på fä. Inga överraskningar. Ingen som skrek och störde. Ingen som skrattade högt. Lugn och ro. Gott om plats för alla. Och alla hälsar alla på samma fridsamma sätt: "Frid broder! Frid syster! Frid älg! Frid frid!"
Fast en del tvångsförflyttningar blev förstås nödvändiga. Man ville fördela de Saliga-Heliga så att det blev rättvist. Eftersom de Saliga-Heliga var så få, blev det annars brist på sina håll. Minst en salig i varje kommun, borde det vara ansåg ledningen. Men eftersom alla insåg att det var nödvändigt med tvångsförflyttningar, var det naturligtvis inga tvångsförflyttningar. Tvång som man uppskattar uppfattar man sällan som tvång.
Jag har för mig att det faktiskt inte fanns fler än hundratusen-nånting Heliga-Saliga? Fast siffran kan förstås vara alldeles fel. Siffror är ofta fel har jag noterat.
Vittnet hamnade i Australien. Resan var lång, men gratis. Det var vackert värre i Australien och nu fick Vittnet sannerligen omväxling till tusen. Att fredligt hälsa på en känguru är inte alls samma sak som att hälsa på en älg, vilket varje etolog känner till.
Men bortsett från nyhetens behag med kängurusarna blev det snart ett fridsamt liv även här för Vittnet. Och ett påfallande glest liv. Det var väldigt långa avstånd mellan de Saliga-Heliga, eftersom Australien är mycket större än man tror.
Ett glest, och småtråkigt liv, fast förstås fridsamt värre. Och frid är nog bra, men ihållande frid kan bli rätt irriterande i längden. Något måste göras, men vad?
Vittnet blev tvungen börja med harpa. Som alla andra. Utom kängurusarna som visade sig vara väldigt omusikaliska för att vara däggdjur. Till och med valar brukar sjunga och tralla när dom är på gott humör, men just kängurusar har väldigt svårt att få till det rent musikaliskt.
Fast i början lät Vittnets harpospel rent förjävligt om Sanningen ska fram. och det ska den. Det var väl det, att han inte var riktigt intresserad av att spela harpa? Eller så var det något annat, men det lät i alla fall rent förjävligt. Himla tur att det var så långt till grannarna.
Han gav upp hela harp-plonkeriet flera gånger, men efter några års harp-harvande fick han sin harpa att låta nästan som en harpa. För egentligen är det ganska lätt att spela harpa: Man trycker här, man petar där, man fingrar och står i, och till sist uppstår ett avstressande plinke-plonk. Halleluja!
Jaja. Halleluja hit, och halleluja dit. Har man hört ett halleluja, har man hört dom alla, Ansåg Vittnet. I smyg. Det var säkrast att hålla tyst. I alla fall med avvikande åsikter.
"Och vad spelar det för roll för en människa, om hon spelar harpa för en känguru men förlorar sin själ på kuppen?" Tänkte Vittnet, även om tanken inte var alldeles glasklar, för själen fanns förstås kvar. Det var inte själen som skavde. Men NÅGOT var det som skavde? Men VAD var det som skavde?
Vittnet hade börjat grubbla. Och att grubbla är aldrig bra. Att börja grubbla kan sluta precis hur som helst. Om inte värre. Jag börjar bli orolig för han. Jag skulle kanske ha hållt mig till Arbetaren?
Vittnet byggde om sin harpa till bumerang. Kreativt till tusen och alltid lite omväxling. Och det tog sannerligen sin tid. Men tid fanns det gott om. Det fanns alldeles för gott om tid. Och hela tiden tillkom ny tid.
"Jävlars vad jag är less på tiden, och på tillvaron, och på mig själv!" Tänkte Vittnet. Någonstans inom sig. Men sade det icke högt. För hur skulle det ha sett ut? Så långt hade det ännu inte gått. Så lågt hade Vittnet ännu inte sjunkit. Det var nog bara en tillfällig pryl, kanske något han ätit?
Vittnet blev less på sin bumerang. Vittnet kastade bort sin bumerang. Men bumerangen kom tillbaka. På bumerangers vis. Och bumerangen förvandlade sig åter till harpa.
Jag har ingen aning om hur det där egentligen gick till. Det var väl lite magiskt det hela, skulle jag tro. Men att drabbas av bumeranger, och harpor, och magiska förvandlingar, helt utan förklaringar, utlöste en kris hos Vittnet. En rejäl KRIS. Och när någon hälsade "Frid!" svarade Vittnet nu "Strid!"
Alla de andra Saliga-Heliga började snegla snett på Vittnet. Han såg inte frisk ut? Och visst hade han något konstigt i blicken? Man hade ju hört om några som krisat och krasat? Och som sedan hade deporterats till Det Andra Stället, varifrån ingen någonsin återvänder? Visst var det mest bara rykten. Visst. Men även rykten går gärna in genom vidöppna öron. Bäst vi börjar låsa portarna igen! Även om det egentligen är förbjudet. Säkrast att dra ner rullgardinerna även på dagen! Så han inte ser om vi är hemma! Eller inte! Sch! Nu kommer han!
Vittnet bankade på de låsta portarna. Vittnet skrek i alla trappuppgångar han kunde komma in och skrika i. Vittnet ville förklara hur han upplevde sin situation. Men ingen var intresserad av hans situation. Portarna voro trånga och förstärkta, och därtill låsta med sjuhimlalås.
Och Vittnet gav upp och gick hem.
Det fanns inget annat att göra, än att ge upp och gå hem.
Och då gjorde han det.
Han traskade på hem till sig.
Och tiden traskade också på. År efter år. Och så vidare. Precis om tiden brukar göra. Och det var sannerligen ingenting särskilt med det.
Men inte bara "Frid broder!" och "Frid syster!"
Utan nu även "Frid älg!"
Ty även djuren voro nu fridsamma. Det vill säga, snälla djur gick fritt och fromt omkring i samhället, men alla djur som varit elaka, och till exempel ofredat eller ätit upp andra djur, stektes nu i helvetesgrillen.
Frid. Lag och ordning. Ordning och reda. Man kunde lita på folk. Och på fä. Inga överraskningar. Ingen som skrek och störde. Ingen som skrattade högt. Lugn och ro. Gott om plats för alla. Och alla hälsar alla på samma fridsamma sätt: "Frid broder! Frid syster! Frid älg! Frid frid!"
Fast en del tvångsförflyttningar blev förstås nödvändiga. Man ville fördela de Saliga-Heliga så att det blev rättvist. Eftersom de Saliga-Heliga var så få, blev det annars brist på sina håll. Minst en salig i varje kommun, borde det vara ansåg ledningen. Men eftersom alla insåg att det var nödvändigt med tvångsförflyttningar, var det naturligtvis inga tvångsförflyttningar. Tvång som man uppskattar uppfattar man sällan som tvång.
Jag har för mig att det faktiskt inte fanns fler än hundratusen-nånting Heliga-Saliga? Fast siffran kan förstås vara alldeles fel. Siffror är ofta fel har jag noterat.
Vittnet hamnade i Australien. Resan var lång, men gratis. Det var vackert värre i Australien och nu fick Vittnet sannerligen omväxling till tusen. Att fredligt hälsa på en känguru är inte alls samma sak som att hälsa på en älg, vilket varje etolog känner till.
Men bortsett från nyhetens behag med kängurusarna blev det snart ett fridsamt liv även här för Vittnet. Och ett påfallande glest liv. Det var väldigt långa avstånd mellan de Saliga-Heliga, eftersom Australien är mycket större än man tror.
Ett glest, och småtråkigt liv, fast förstås fridsamt värre. Och frid är nog bra, men ihållande frid kan bli rätt irriterande i längden. Något måste göras, men vad?
Vittnet blev tvungen börja med harpa. Som alla andra. Utom kängurusarna som visade sig vara väldigt omusikaliska för att vara däggdjur. Till och med valar brukar sjunga och tralla när dom är på gott humör, men just kängurusar har väldigt svårt att få till det rent musikaliskt.
Fast i början lät Vittnets harpospel rent förjävligt om Sanningen ska fram. och det ska den. Det var väl det, att han inte var riktigt intresserad av att spela harpa? Eller så var det något annat, men det lät i alla fall rent förjävligt. Himla tur att det var så långt till grannarna.
Han gav upp hela harp-plonkeriet flera gånger, men efter några års harp-harvande fick han sin harpa att låta nästan som en harpa. För egentligen är det ganska lätt att spela harpa: Man trycker här, man petar där, man fingrar och står i, och till sist uppstår ett avstressande plinke-plonk. Halleluja!
Jaja. Halleluja hit, och halleluja dit. Har man hört ett halleluja, har man hört dom alla, Ansåg Vittnet. I smyg. Det var säkrast att hålla tyst. I alla fall med avvikande åsikter.
"Och vad spelar det för roll för en människa, om hon spelar harpa för en känguru men förlorar sin själ på kuppen?" Tänkte Vittnet, även om tanken inte var alldeles glasklar, för själen fanns förstås kvar. Det var inte själen som skavde. Men NÅGOT var det som skavde? Men VAD var det som skavde?
Vittnet hade börjat grubbla. Och att grubbla är aldrig bra. Att börja grubbla kan sluta precis hur som helst. Om inte värre. Jag börjar bli orolig för han. Jag skulle kanske ha hållt mig till Arbetaren?
Vittnet byggde om sin harpa till bumerang. Kreativt till tusen och alltid lite omväxling. Och det tog sannerligen sin tid. Men tid fanns det gott om. Det fanns alldeles för gott om tid. Och hela tiden tillkom ny tid.
"Jävlars vad jag är less på tiden, och på tillvaron, och på mig själv!" Tänkte Vittnet. Någonstans inom sig. Men sade det icke högt. För hur skulle det ha sett ut? Så långt hade det ännu inte gått. Så lågt hade Vittnet ännu inte sjunkit. Det var nog bara en tillfällig pryl, kanske något han ätit?
Vittnet blev less på sin bumerang. Vittnet kastade bort sin bumerang. Men bumerangen kom tillbaka. På bumerangers vis. Och bumerangen förvandlade sig åter till harpa.
Jag har ingen aning om hur det där egentligen gick till. Det var väl lite magiskt det hela, skulle jag tro. Men att drabbas av bumeranger, och harpor, och magiska förvandlingar, helt utan förklaringar, utlöste en kris hos Vittnet. En rejäl KRIS. Och när någon hälsade "Frid!" svarade Vittnet nu "Strid!"
Alla de andra Saliga-Heliga började snegla snett på Vittnet. Han såg inte frisk ut? Och visst hade han något konstigt i blicken? Man hade ju hört om några som krisat och krasat? Och som sedan hade deporterats till Det Andra Stället, varifrån ingen någonsin återvänder? Visst var det mest bara rykten. Visst. Men även rykten går gärna in genom vidöppna öron. Bäst vi börjar låsa portarna igen! Även om det egentligen är förbjudet. Säkrast att dra ner rullgardinerna även på dagen! Så han inte ser om vi är hemma! Eller inte! Sch! Nu kommer han!
Vittnet bankade på de låsta portarna. Vittnet skrek i alla trappuppgångar han kunde komma in och skrika i. Vittnet ville förklara hur han upplevde sin situation. Men ingen var intresserad av hans situation. Portarna voro trånga och förstärkta, och därtill låsta med sjuhimlalås.
Och Vittnet gav upp och gick hem.
Det fanns inget annat att göra, än att ge upp och gå hem.
Och då gjorde han det.
Han traskade på hem till sig.
Och tiden traskade också på. År efter år. Och så vidare. Precis om tiden brukar göra. Och det var sannerligen ingenting särskilt med det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)