När man är liten har man inga nerver. Men snart börjar man växa. Man får moped, hårväxt, slips, samt problem med en massa motsatta kön. Och även tecken på nerver kan nu börja visa sig. Om man har otur. Och många unga har otur.
Nerver är ena listiga små rackare, säger dom.
När som helst kan nerverna slå till.
Nerver är inte att leka med.
Vem som helst kan drabbas av nerver.
När som helst, och hur som helst.
Men de flesta svenskar lever ändå ett fullt normalt liv. Ett liv helt utan nerver. Ett fullt normalt liv, med alla de glädjeämnen som bara en daglig arbetsplats kan skänka oss. Och vi bildar små, men jättetrevliga, kärnfamiljer. Vi knäcker teveprogram, vi håller hund, vi vädrar våra fördomar och våra husvagnar, vi grillar, och vi står i.
Och många klarar sig ända fram tills dom fyller trettionio. Då brukar det börja dra ihop sig. Men många fortsätter utan problem att fylla fyrtio, och tror sig därigenom vara på den säkra sidan: "Nerver? Det är sånt som bara dom andra får! Och dom har nog sig själva att skylla? Jag menar? Om dom ändå inte? På någe vis? Ingen har väl bett dom skaffa nerver? Eller nå, va?"
Och de ännu odrabbade går lugnt omkring på sina dagliga arbetsplatser. Och ler lika sunt och dumt som vanligt. Inga problem.
Men alla har inte samma tur. Ragge har just idag fyllt fyrtiotre, och säger just nu till sin fru: "Jag vet inte, men? Jag tyckte nästan jag kände som en liten nerv inatt?"
Och frun blir förstås orolig: "Säg inte att du också!?"
"Nejnej!" säger Ragge raskt "Inte kan det vara nerver! Inte! Det var väl något jag åt? Kanske isterband?"
"Ja, isterband är inte att leka med" säger frun som är allvarligt oroad. Och vem skulle väl inte vara det. Barnen har på grund av den spända stämningen börjat gråta så smått, för säkerhets skull. Barn är nämligen väldigt känsliga. Barn märker direkt om det är något fel. Skaffa därför aldrig barn om det är något fel.
Men Ragge tar i alla fall sin sunda Volvo och far till sin sunda arbetsplats. Som vanligt. Som han gjort så många gånger förr. Och hittills alltid utan några som helst problem. Och Ragge är nu fyrtiotre år och en morgon gammal.
Men redan nästa år fyller Ragge fyrtiofyra. Och nu är det inte längre något snack om saken: NERVER.
Men på arbetsplatsen märker man först ingenting, eftersom Ragge inte är där. Ragge är sjukskriven. Men så märker man på arbetsplatsen att Ragge är sjukskriven. Och när Ragge en gång, av misstag, råkar titta in på arbetsplatsen kan inte ens gamla säkra sexskämt pigga upp honom. Och då inser många: "Har du hört om Ragge?"
"Nävadå? Har han vunnit på tips?"
"Tvärtom. Han har fått nerver."
"Fifan!"
"Ja, det säger alla."
"Och han som alltid ställde upp och lånade ut sprit när det verkligen gällde!"
"Det är alltid dom bästa som drabbas värst. Säger dom."
"Nerver? Fifan! Hoppas bara det inte smittar."
"Dom säger nerver är värre än heroin."
"Då håller jag mig hellre till sprit. Då vet man i alla fall vad det är för fel när man får baksmälla."
"Fifan."
Fast Ragge förde en tapper kamp mot nerverna. Men en ojämn kamp. Nerverna var många, men Ragge var ensam. Helt ensam. Ja, det fanns förstås en familj. Men vad kan en helt vanlig kärnfamilj egentligen göra mot en massinvasion av nerver? Inte mycket. Och det gjorde den inte heller.
Men Ragge var vältränad. I alla fall hade han varit vältränad. Och Ragge var fortfarande stark. Rätt stark. Ragge kunde lyfta en telefonkatalog på rak arm. Alltså, en storstockholmsdel. Och det på den tiden då telefonkataloger fortfarande var telefonkataloger. Och på den tiden Ragge var ung. Och stark. Och vältränad. Det var då det. Och det var ett tag sen. Men nu är nu, och idag är inte igår, säger dom. Och ibland har dom rätt.
Men nerver kommer inte snällt krypande, en och en. Då skulle det vara lätt att angripa nerver med en vanlig flugsmälla. Tjong bara! Nej, nerver kommer krypande och krälande i miljoner. Och förökar sig något förskräckligt. Efter en enda förökad vecka kan det handla om inte mindre än tusen-miljoner nerver! Och det är många. Det säger alla.
Men Ragge kämpade tappert mot "sina" nerver. Och Ragge kämpade, minst lika tappert, mot "sin" företagsläkare, som åter ville sjukskriva honom för NERVER.
"Men kan du inte sjukskriva mig för SPRIT istället?" vädjade Ragge.
"En läkare får aldrig ljuga!" sa företagsläkaren bistert "I alla fall aldrig om sjukdomar!"
"Nåmen, du behöver väl inte direkt ljuga..." föreslog Ragge, som liksom blivit lite listig på grund av sitt lidande "Det räcker väl om du råkar slinta lite lätt med kulspetsen..?"
"Så agerar icke vår yrkeskår!" sa företagsläkaren med ett snett leende, som på avstånd fick honom att likna Elvis Presley.
Ragge trummade desperat på doktorns bord. Doktorn däremot tänkte högt: "Hum? (tänkte doktorn högt) Hum! Men jag är inte i första hand läkare, utan jag är i första hand FÖRETAGSLÄKARE! Här ser jag alltså en möjlighet..."
"Hurdåhurdå?" undrade Ragge hoppfullt.
"En läkare måste visserligen alltid tala sanning. Men en FÖRETAGSLÄKARE behöver blott tala sanning om det gynnar företaget. Om det skulle komma ut att det förekommit nervfall på företaget skulle vi få väldigt svårt att rekrytera personal. Och just nu behöver vi väldigt många personal. Hum? Vi sätter DROGPROBLEMATIK!"
"Tacktack snälla doktorn! Ingen skulle vilja ta i mig med tång om det skulle komma ut att jag fått nerver!"
"Nej, nerver äro icke att leka med" sa företagsläkaren empatiskt "Nerver har till och med förekommit i min släkt. Fast i utkanten av släkten, och inte på min sida naturligtvis. Men nu får ni själv göra en liten uppoffring! Först raka vägen till Systemet! Och försök se lite lagom härjad ut! Sedan bör ni varje vecka se till att ni sitter på parkbänk och vrålar minst en kvart om dagen så ni såväl syns som hörs!"
"Inte har jag supit så särskilt förr, men när det nu är för hälsans skull är det ju en helt annan sak!" sa Ragge beslutsamt.
"När det gäller hälsan får man aldrig dra sig för något" sa företagsläkaren "Det sa redan Hippokrates!"
"Hippovemdå?" sa Ragge.
"Det var länge sedan" sa företagsläkaren.
"Sprit är i alla fall något man kan ta på" sa Ragge och reste sig.
"Nerver äro mer åt det psykiska hållet" instämde företagsläkaren, som genom sitt yrke sett både det ena och det andra.
Och Ragge traskade hemåt med sina klirrande flaskor: "Visst är det bra att det finns sjukvård. Och visst är det bra att det finns sprit. Men det är väl ändå tveksamt om vård och sprit hjälper mot nerver i längden? I det långa loppet? Om inte nerverna bara blir grövre, hårigare, listigare, och fler, av att man hela tiden daltar med dom, och ger dom uppmärksamhet?"
Ragge var inte van vid att grubbla. Men Ragge gjorde ändå sitt bästa: "Man hör ju på nätterna hur nerverna gnager i väggarna och knäpper och försöker ta sig in fast jag spikat för med plåt och hönsnät och armerat trävirket och allt och när jag är ute med hunden på kvällen kommer dom flygande i stora svarta flockar och försöker fastna i håret på en dom är precis överallt inte minst under sängen och garderoben ska vi bara inte tala om jag har inte vågat öppna dörren på länge och dom kan visst ändra färg och form precis hur som helst och det gäller inte bara mig nu heller hela familjen drabbas ju när nerver hela tiden kryper fram och tillbaka fram och tillbaka över fru och barn på väg till mig och hunden darrar och skakar hela tiden som en sån där vad dom nu heter dom där som darrar så förskräckligt och ibland verkar det som om hela samhället har blivit med nerver jag undrar just jag hur allt det här egentligen ska sluta."
