TASS, TASS, TASS

Tass, tass, tass. Det är ett otäckt ljud när man inte vet vad det är, och när man vet vad det är blir det ännu otäckare. Tass, tass, tass.

BirgitåBo hade det bra. BirgitåBo hade hund, villa och varandra. Vad kan man mer begära av livet, bara att det ska vara för evigt, men det ska det inte, tass, tass, tass.

"Kusin-Lasse är död!" sa Birgit plötsligt en dag.
     "Få se nu" sa Bo "Kusin-Lasse-vemdå?"
     "Ingen du träffat" sa Birgit "Jag har inte sett Lasse själv på säkert tjugo år. Jag vet inte ens om han var riktig kusin, men han var i alla fall rätt fet som barn."
     "Och nu är han död?" frågade Bo.
     "Verkar så" svarade Birgit "I alla fall ska han begravas. I Falun."
     "I Falun?" sa Bo "Varför just där?"
     "Lasse bodde visst i Falun på slutet" sa Birgit.
     "Konstigt ställe att bo på" ansåg Bo.
     "Alla kan inte bo i Stockholm" påpekade Birgit.
     "En del är konstiga" sa Bo.
     "Jag var rätt mycket i Falun som barn" sa Birgit.
     "Som barn ja" sa Bo "Det är skillnad."
     "Ja nog är det skillnad" sa Birgit förvånat "Nu är till exempel Kusin-Lasse död. Det är nog en väldig skillnad på att vara död? Tänk, förr var han hur frisk och fet som helst, och så plötsligt TJOFF! bara..."
     "Tänker du sörja eller..." undrade Bo intresserat.
     "Nä det behövs knappast?" trodde Birgit "Jag kände han egentligen inte alls."
     "Då behöver vi inte åka på begravningen heller?" hoppades Bo.
     "Nä! Vad ska vi till Falun och göra?" avgjorde Birgit.
     "Säg det!" sa Bo och ingen for till Falun. Faluborna fick försöka begrava sina döda på egen hand och det gick hur bra som helst. Det är inte bara Stockholmare som duger till att dö vilket många tror eftersom Massmedian bor i Stockholm.
     Och vad är egentligen en kusin om man betraktar kusinen filosofiskt? Inte mycket. Dessutom var kusinerna bättre förr. Dagens kusiner kan man gott vara utan, annat är det med föräldrar.

Det tassade väldigt runt villan en natt  (Tass, tass, tass!) och tidigt på morgonen ringde telefonen.Det var Bo som svarade, det skulle han kanske inte ha gjort.
     "Hallå? Ja det är jag!" svarade Bo surt, det var brodern.
     "Men tjena Hasse, det var inte igår, det var roligt!" Men det var mindre roligt när det visade sig att fadern gått bort, fast först fattade Bo lite långsamt: "Gått bort? Det är väl bara bra att han kommer ut så han inte stelnar till helt? Jaså. GÅTT BORT! DÅ fattar jag! Men det var ju, det var ju inte roligt. Hur gick det till? Jaha. Och dom kunde inget göra? Nähä. Och när hände allt det här då? Jaså. Och hur mår hon då? Det är klart. Det måste ju. Ja. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Alla stora ord blir väldigt små en sån här gång. Visst. Visst gör vi det. Det gör vi. Hej. Det ska jag. Hej."
     Birgit som var kvinna förstod att något hade hänt men för enkelhetens skull berättade Bo ändå vad som hade hänt.
    "Det var tråkigt" sa Birgit.
     "Ja. Det var tråkigt" sa Bo och stod kvar vid telefonen.
     "Fast han var i alla fall över åttio." tröstade Birgit.
     "Åttiotre" sa Bo och båda for upp till begravningen.
     Och for ner igen.
     Men sen blev det en ny begravning där uppe.
     Men sen var det i alla fall lugnt ett tag.

BirgitåBo hade det bra. BirgitåBo hade hund, villa, varandra och ett arv. Arv är användbara, man kan bland annat resa. BirgitåBo reste, men sen kom BirgitåBo hem igen. Inte var det särskilt roligt att resa men man  brukade nu en gång resa när man fick för mycket pengar. Bäst göra som folk så ingen skulle märka en, men nu var resan i alla fall över. BirgitåBo satt i soffan och smakade på resespriten.Äntligen resans höjdpunkt. Taxfri sprit smakar bättre än vanlig. Det beror på att flaskan är större och starkare, eller så beror det på något annat.
     "Men det är rätt jobbigt att resa också!" sa Birgit.
     "Men intressant" sa Bo utan entusiasm.
     "Och man får se mycket" sa Birgit trött.
     "Nästan lika mycket som på teve" sa Bo.
     "Och man får många minnen att komma ihåg att inte glömma bort" påpekade Birgit "Kommer du ihåg den där restaurangen?"
     "Vilken jävla restaurang?" sa Bo.
    "Den med hummern och hajen!" sa Birgit och Bo kom i alla fall ihåg hummern.
     "Fast skönt vara hemma ändå!" fastslog Birgit och klappade hunden som klarat resan bra genom att klokt nog hålla sig hemma.
     "Men man känner sig nog ändå mest hemma i hemmet?" trodde Bo och gäspade stort. Birgit skulle bara vattna blommorna men sen i sängen hade dom till och med ihop det till sin stora överraskning.
     "Puh! Fast det är skönt att ha ihop det!" sa Bo och ställde väckarklockan.
     "Att det är! Puh!" instämde Birgit och drack vatten.
     "Himla tur vi har varandra!" summerade Bo deras situation, men en vacker dag hade BirgitåBo inte längre varandra.
     Bo bara låg död där  på dörrmattan (precis innanför dörren) och Birgit förstod egentligen ingenting. Läkarna förstod egentligen inte så mycket mer men mumlade yrkesskickligt något om hjärtat och så blev det begravning.
     Birgit fick blommor så vaserna tog slut och Alla ställde snällt upp. Det var väldigt tröttsamt med Alla som snällt ställde upp och planlöst drällde omkring i villan.
     Men redan nästa dag försvann Alla spårlöst och snällt och Birgit fick äntligen lugn och ro.Hon satt ensam uppe och smuttade på begravningssherryn. Sherryn smakade bra. Kanske lite torr. Men torrhet passar bra till begravningar som lätt tenderar att bli åt det torra håller till. Birgit smuttade och hörde hur det tassade runt villan.
     "Tass, tass, tass?" tänkte Birgit "Undrar vad det är för ljud det där egentligen? Kan det vara sopgubbarna, men det är väl ändå för tidigt? Men sopgubbar kanske vill börja rysligt  tidigt för att sen ha hela dagen fri till att vara trött på? Egentligen vet vi människor väldigt lite om sopgubbar. Eller om något. Men, man får väl vara nöjd med det lilla man vet, även om det är det lilla, tur i alla fall att jag har hunden."
     Birgit hade det hyfsat. Hon hade hund, villa och pengar så det räckte. Vad kan man mer begära av livet, eller samhället som man numera säger.
     Birgit funderade på livet och döden, och allt vad dom nu hette, men under tiden dog hunden. Nå, den var ju ganska gammal. Få se nu, i hundår räknat borde den vara, ja, gammal, men nu var den hur som helst död och nu var det för sent att sätta in en ny hund.
     Birgit hörde folk allt sämre men tassandet hörde hon allt bättre. Konstigt egentligen det där tassandet. Vad det kunde betyda. Och nu hade dom börjat banka på fönstren också. Och en gång såg hon hur dom vred ner dörrhandtaget. Fast som tur var hann hon låsa. Och hela tiden hörde hon "Tass, tass, tass!" till och med när hon sov.

Tass, tass, tass. Det är ett otäckt ljud när man inte vet vad det är, och när man vet vad det är blir det ännu otäckare. Tass. Tass, tass.




  

ALDRIG MERA GRÖT

Om man befinner sig på verkstadsgolvet och verkligen vill gå på djupet, var hamnar man då?
     Då hamnar man under verkstadsgolvet. Verkstadsgolvet är någon annans verkstadstak.
     Men vem är det då som bor långt där nere under verkstadsgolvet?
     Kan inte vara svårt att gissa. Under verkstadsgolvet bor naturligtvis Verkstadstomten.
     Nu finns det visserligen inga tomtar men vad gör det. Det är så många som inte finns nuförtiden. Tänk bara på Elvis, tänk bara på Alexander Den Digre, tänk bara på vem som helst men fort nu tillbaka innan berättelsen hinner ta slut innan den ens hunnit börja:
     Det var en gång en gammal fabrik som mest tillverkade handfat, men under det dammiga verkstadsgolvet bodde alltså Verkstadstomten.
     Verkstadstomten var bara en handfull hög men i gengäld var han hela femhundra år gammal och Verkstadstomten var snäll må du tro. Varenda natt kröp han upp genom golvet för att hjälpa Den Stackars Nattarbetaren som alltid brukade somna. Den Stackars Arbetaren vaknade så upp efter nattskiftet utvilad men förundrad över att allt arbete var gjort och aldrig att han glömde bort att sätta ut gröt till Verkstadstomten.
     Tiden gick och så blev det julafton men även nu arbetade man natt, ty det var en mycket flitig fabrik. Man lyfte på handfat, man lyfte av handfat, man lyfte upp handfat, ja där var ett väldigt lyftande. Men man blir trött av att lyfta i längden och Den Stackars Nattarbetaren somnade snart, trots att det var julafton och allt.
     Verkstadstomten kröp upp genom golvet precis som vanligt och när han fick syn på Den Sovande Arbetaren skakade Tomten på huvudet och muttrade: "Ock-ock-ock! Ligga och sova på betald arbetstid! Han borde egentligen få sig en riktig läxa, men när jag nu tycker det är så roligt att arbeta? Det är inte lätt att få jobb för oss som är aningen äldre, femhundra-plus som man numera säger. Så han får sova så får jag jobba, så blir alla glada och nöjda!"
     Så gick julnattskiftet och alla andra nattskift. Arbetaren sov men Tomten arbetade. Så åt Tomten sin näringsriktiga gröt och allt var frid och fröjd.
     Men så fick Facket nys om tomtebiten och Facket sa ifrån direkt att så där fick det bara inte gå till.
     "Så här får det bara inte gå till!" sa Facket bestämt "Vi kan omöjligt ha överårig och oavlönad arbetskraft i fabriken! Det är såväl fackligt som politiskt uteslutet, för att inte tala om skyddsaspekten! Vi kan aldrig godta att mossiga medeltida mytfigurer kommer hit och sliter gröten ur munnen på organiserade svenska arbetare! Hade bara Branting fått leva hade han sagt ifrån för länge sen, för att inte tala om Tage  plus Palme, skärpning! Nu håller du dig vaken på nätterna eller så får du dagtid och då vet du vad som händer, då får du sänkt lön!"
     Och Den Sömnige Arbetaren försökte verkligen skärpa sig. Han var nämligen inte särskilt angelägen om att få sänkt lön. Det går lätt att vänja sig vid höjd lön men motsatsen lär, lustigt nog, vara betydligt svårare. Så nu höll han sig vaken på nätterna, så gott det nu gick.
     Han gäspade och han gäsp-a-ade men det värsta var väl att han inte längre fick sätta ut gröt till Tomten för Facket hade myndigt förklarat att grötproblematiken snarast var ett fall för långvården.
     Och Den Sömnige Arbetaren lyckades verkligen hålla sig vaken med hjälp av kaffe-kaffe-kaffe, men nu var det i gengäld magen som sa ifrån. Magen morrade, röt till, gav upp helt och så blev det sjukskrivning.
     En sjukskrivning kommer sällan ensam, och det blev dagtid, det blev sänkt lön, det blev förtidspension och så var Den Sömnige Arbetaren helt ute ur sagan.
     Men så kom en ny nattskiftsarbetare! Tomten fick nytt hopp och kröp darrande upp genom verkstadsgolvet för att hjälpa till och i gengäld få gröt.
     Men Den Nye Nattskiftsarbetaren visade sig vara utländsk medborgare.
     För det första förstod han inte vad Verkstadstomten viskade.
     För det andra trodde han inte på svenska tomtar eftersom han var muslim och alla religioner har som bekant sina  egna hustomtar.
     För det tredje var han här bara tillfälligt för att tjäna ihop till en fru, två bilar, tre hus och fyra barn, eller om det nu var tvärtom, och resten fick vara för hans del. Ingen politik, inga fackföreningar, ingen kultur och framförallt inga konstiga svenska seder eller myter.
     Han hade fullt upp med sitt, han ville inte veta av några svenska tomtar: "Stick dy åt hellvettet bara!"
     Aldrig mera gröt. Och utan gröt tynade Tomten sakta men säkert bort. Tomten hade mistat jobbet, mistat gröten, mistat glädjen, ja Tomten hade mistat det mesta. Tomten sjönk längre och längre ner i  mörkaste myten och där är det dammigt och deppigt värre må du tro.
     Aldrig mera gröt!
     Tomten bleknade bort, försvann spårlöst, och tvärslut.
    

MEN DEN HÄR GÅNGEN

"Men den här gången är det rätt!" sa Maj (43), men även den här gången blev det fel.
     Om det var misshandel, om det var impotens, om det var dålig andedräkt? Om det var sprit, om det var snus, om han redan var gift? Hursomhelst, ingen kunde ens förstå att Maj ens nånsin hade trott.
     Alla förhållanden som börjat så bra och slutat så dåligt. En gång räckte det med en enda fel replik,  ja egentligen var det väl ett enda fel ord. Många män är noga med språket. Iallafall med andras.
     En annan gång blev en man förbannad på "hennes jävla mössa!" Många män är känsliga. Iallafall när det gäller egna känslor. Och andras mössor.
     En tredje man kom aldrig (alltså till mötesplatsen) trots att han lovat och lovat och låtit så snäll. Maj satt ensam och blond vid en dyster kaffekopp i två timmar men till sist så.
     "Om du helt enkelt skulle ge upp?" föreslog en väninna som själv mer eller mindre.
     "Är det inte lika bra du vänjer dig vid att leva ensam?" trodde en annan som också i stort sett.
     "Män är svin!" fastslog en halvfeminist. En populär teori, fast kanske mest hos kvinnor.
     "Nänä!" sa Maj "Nästa gång kommer det att gå bra!"
     Men inte gick det väl särskilt bra nästa gång heller. Vad det nu var för fel den här gången? Var han för liten, var han för invandrad, eller borde han inte ens få gå lös?
     Svårt säga, även om man som författare egentligen borde ha tillgång till rubbet, hursomhelst blev det fel igen.
     "Svin-svin!" sa halvfeministen förtjust eftersom hon stämplat upp till heltidsfeminism.
     "Resignera, skaffa katt, och var som folk!" ansåg en annan som gått tre -veckors-sommarkurs-i-positiv-resignation-för-starka-kvinnor-i-lantlig-ekomiljö-med-vegetariska-kostkristaller-och-magneter-till-tusen.
     "Ge dig!" uppmuntrade väninnan.
     Men inte gav Maj upp inte. Aldrig det. Inte Maj inte. Nä, Maj bara snörvlade vidare: "Nu först är jag nog riktigt redo att träffa Den Rätte!"
     "Den Rätte!?."  fnös alla förväntansfullt, och "Svin-svin-svin!" klagade kvinnokören som i en antik kör, eller iallafall nåt åt det hållet.
     Tiden gick. Kanske inte så långt men iallafall en bit, och en ny man.
     "Men den här gången känns PRECIS allt rätt!" sa Maj.
    Väninnorna suckade som bara väninnor kan sucka, ty när det gäller att sucka är den svenske mannen ett u-land.
     Men nu börjar jag bli osäker. Det går åt hellwitti för Maj stup i kvarten, och hon tycks aldrig bli nå klokare, eller nå? Fast å andra sidan får Maj förstås ett rätt omväxlande liv? Men hur stor omväxling står egentligen en fyrtiotreårig kvinna från Älgböle ut med?
     Svårt säga. Men den här gången kändes visst allt PRECIS rätt? Det var inte första gången (det var det sannerligen inte) men det kanske var sista? Och allt kommer kanske att bli hur bra som helst?
     Varför inte. Sånt händer. Vi säger så.
     Lite lycka i litteraturen har ingen dött av.
     Men bara för den här gången.
    

BITTERHETEN

Ingen har rätt bli bitter före fyllda fyrtiotre, men sen är det bara att bekvämt överlämna sitt liv åt bitterheten.
     Bitterheten brukar kretsa kring karriären när den inte behandlar det bittra i att vara: Kvinna, invandrare, barnlös, sjuk, och död. Eller det bittra i att vara: Man, svensk, barnfamilj, frisk, levande, ja det finns bitterhet så det räcker åt alla. Men om det ändå inte skulle räcka har man hela historien att ösa ur. Det är bara att bittert börja gnälla om hur elaka Dumma Dom var förr mot häxorna, mot indianerna, mot arbetarna, mot trälarna, mot slavarna, statarna, samerna och romerna, mot dronten, dodon, enhörningen och kvaggan, det är bara ösa på, historien bjuder.

Och nu fyllde Han plötsligt fyrtiotre utan att fatta hur det egentligen hade gått till, men det hade väl gått till precis som vanligt: Ena foten framför den andra, ena året efter det andra och till sist hade Han vacklat ända fram till fyrtiotre.
     Hon uppvaktade med kaffe-och-tårta på morgonen.
     Han vaknade, gäspade och: "Ööö..?"
     "Du fyller fyrtiotre!" påpekade Hon och hällde upp.
     "Va ska de va bra för?" undrade Han och sörplade.
     "Det brukar man göra vid din ålder" sa Hon som hade bråttom till jobbet "Hur känns det fylla fyrtitre då"
     "Som vanligt" trodde Han men där trodde Han fel. Först frampå kvällen fattade han allvaret: "Jaha, då var man alltså fyrtiotre då?"
     "Jajamen!" höll Hon med, Hon hade fått likör Hon.
    Han hade också fått likör men likör hjälper inte mot bitterhet, sen må likören vara hur stark den vill och innehålla hur många munkar och örter som helst.
     "Alla dom andra fyrtiotreåringarna har gjort karriär!" sa Han bittert.
     "Nu tar du väl i!" tyckte Hon "Hasse Jansson har väl ändå inte gjort någon karriär att tala om, och han har fyllt femtio!"
     "Äh, Hasse Jansson!" fnös Han "Hasse Jansson är en dumskalle!"
     "Eller Kenneth Wikström?" föreslog Hon djärvt.
     "Kenneth är ju alkoholist!" sa Han föraktfullt.
     "Nåmen, Lasse Lundman då?" sa Hon "Lasse har du väl ändå en bra bit bakom dig i karriären?"
     "Att ha Lasse Lundman bakom sig är en mänsklig rättighet!" sa Han brutalt "Jag pratar om dom riktiga killarna! Dom som gjort riktig karriär. Dom som är rika, berömda, omgifta och lyckliga!"
     "Tror du verkligen dom är så lyckliga?" frågade Hon finurligt eftersom Hon läst en hel del.
     "Dom ser i varje fall jävligt lyckliga ut på bild!" svarade Han som var såväl bitter som otröstlig. En ruggig kombination, men dessvärre vanlig i Mellansverige.
     Ingen riktigt lyckad fyrtiotreårsdag. Bitterheten hade slagit till, och har man väl fått in bitterheten i bostaden brukar den vara nästan omöjlig att bli av med. Mycket, mycket värre än silverfiskar och getingar, ring Anticimex själv och fråga.

Men sen ordnade det upp sig med bitterheten och det. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, om det kan ha varit något magnetiskt, men hur som helst blev Han less på att vara bitter och sa: "Ävafan! Det kan vara detsamma med karriären och all den där skiten! Om hundra år är vi ändå alla glömda!"
     "Alla utom Hitler och Elvis!" trodde Hon.
     "Sku va dom då" höll Han halvhjärtat med "Men även om inte riktigt alla skulle vara riktigt, riktigt glömda så kommer fanimig alla att vara riktigt, riktigt, riktigt döda! Och fram till dess vi är döda kan vi lika gärna vara glada som bittra!"
     "Så ska det låta!" sa Hon som ännu inte insett bitterhetens förrädiska lockelse. Men så var Hon bara trettionio och det är ju ingen ålder. Men det kan bli.

TÅGKORRIDOR

(Steg kommer!)
Han: Menhäj!
Hon: Mmm?
Han: Känner du int igen mäj?
Hon: Njäää?
Han: Stig-Åke? Vi gick ju i samma klass och allt!
Hon: Jaså, DEN Stig-Åke.
Han: Jajamen!
Hon: Jaha. Så du lever än.
Han: Jo men no är de präcis, ja kommer direkt från Thailand.
Hon: Thailand, ja det kan jag tänka mig.
Han: Dom var visserligen små, men dom var snälla till tusen!
Hon: Kvinnorna?
Han: Ja intfan menar ja hundarna, höhö!
         Och du far också norrut, är det hemlängtan?
Hon: Nej det är begravning.
Han: Åjdå! Är det pappa eller mamma?
Hon: Båda.
Han: Åjdå det var inte dåligt, roligt menar jag. Även om det kanske blir billigare när man kan slå ut  
         det på två
Hon: Jag ser det knappast som något nöje.
Han: Dä präcis som tandläkarn, men dit måst man ändå, vare sig man vill eller ej! Häromnyligt drog han ut en tand på mig och blodet barra forsa, ser du håle, längst in, kolla vicken krater!
Hon: Det är i alla fall vackert här uppe i Norrland.
Han: Då skulle du sett Thailand, där var det vackert värre! Mycke sand, mycke mat, mycke dricka och mycke folk, fruntimmer mest faktiskt vad ja kunde se.
Hon: Vackert, men väldigt, väldigt många granar...
Han: Men älg hade dom inte, annars hade dom fanimig allt!
         Joo, det var ett tag sen. Det var det. Tiden går som man säger söderut. Men du ser ändå rätt ung ut för att vara så pass, jaa, jämnårig.
Hon: Tiden gick och jag fick en ny hund.
Han: Men det var då förbenat bra, va va de för märke på han då?
Hon: Hon var en labrador. Men det blev aldrig samma sak. Och sen flyttade jag söderut.
Han: Hela den där hundhistorien, va säger du, dä ju tusen år sen, de glömmer vi va?
Hon: Man är känslig i den åldern. Man glömmer ingenting.
Han: Men om man tänker efter, hundar brukar inte bli så förbenat gamla, han skulle ändå varit dö ida?
Hon: Jaja. Vi ska alla den vägen vandra. Och så vidare.
Han: Jo dom säger visst de en del.
         Höddu, från de ena till de andra, har du hunni skaffa nå yrke, eller är du gift på heltid, eller nå?
Hon: Jag är väl snarast skild på heltid.
Han: Åjdå! Men no kan du väl få tag i nån ny om du ligger i?
Hon: Och så är jag lärare på gymnasiet.
Han: Åjdå, gymnasiet.
Hon: I Örebro.
Han: Åjdå, Örebro.
Hon: I matematik och fysik.
Han: Men huvva, hur är det då menar jag?
Hon: Det är ett yrke.
Han: Ja förstår präcis hur du menar. Fast schälw har ja no mest jobbat me lite av varje. Älgjakten tar ju mesta tiden.
         Höddu, ja råka få me mig en flaska från resan, vill du smaka? Kolla kolla vicken fin bild på etiketten med palmer och allt!
Hon: Nej tack.
Han: Aah! Törs du verklitt int smaka?
Hon: Nej tack, jag ska snart sova.
Han: Det där med sova är väldigt olika. En del sover aldrig, andra sover dygnet runt och schälw ligger jag väl nånstans mittimellan. Aah! Starkt men gott, jag tycker man blir som törstig när man åker tåg.
         Fast det var ju bra du glömt bort hunden, och allt, och det.
Hon: Glömt har jag inte, men nu glömmer vi det där.
Han: Ja, ja minns då inte särskilt mycke schälw! Vi va ju ganska fulla allihop också.
Hon: Inte minst hunden.
Han: Ja fifaan va kul vi hade!
Hon: Inte hunden.
Han: Jomen han hade också kul. På sitt sätt, jag såg han vifta på svansen en sväng. Iallafall i början, innan det började gå snett på slutet.
Hon: Godnatt.
Han: Godnatt? Undrar vad hon mena med det? Man hinner knappt säga nå innan kvinnerna stänger dörren. Annat var det i Thailand, där var det då inga dörrar direkt. Men här hemma i Sverige är kvinnerna känsliga som, ja, ja vet inte som vad, fast ändå blir kvinner äldre än män, det är konstigt med kvinner och djur, och allt, och det.
         Aah! Undrar nu åt vicke håll dom satt kaffevagnen? Vi säger väl DITÅT!
(Steg går!)