DÄCKARNÖTET

Kriminalassistör Jenkins hade samlat alla misstänkta i biblioteket. Ett mord hade begåtts under natten. Mord är ett allvarligt brott. Mord måste utredas.  Men Jenkins var van. Han hade utrett tolv mord, och fått minst lika många hängda. Men det här fallet såg ut att bli en svårtuggad nöt även för Kriminalassistör Jenkins.
     "Var voro ni när mordet begickos?" frågade han mordoffrets syster, utan att slösa tid på artighetsfraser.
     "Jag voro nere i källaren" svarade Mary Blyton surt, utan att ens bry sig om att öppna munnen.
     "Vad gjorde ni nere i källaren?" frågade Jenkins slugt.
     "Vad brukar man göra nere i källaren?" genmälde Mary, som var en hårdhudad fisk.
     "Här är det jag som ställer frågorna!" påpekade Jenkins kallt.
     "Jag tvättade" erkände Mary Blyton buttert.
     "Aha! Tvättade! När en kvinna är blöt om fötterna har hon antingen tvättat, eller mördat! Märkte ni något misstänkt nere i källaren?"
     "Jag märkte att det var fel på tvättmaskinen" muttrade Mary. Det var uppenbart för alla att Mary hade något, eller någon, att dölja. Men vad? Förhören fortsatte obevekligt.
     "När fann ni er husbonde död?" frågade Jenkins betjänten Butler, som svettades betydligt mer än normalt för en betjänt.
     "Jag fann husbonden död vid 06.44-snåret" försökte Butler slingra sig. Men hans formidabla svettning talade ett helt annat språk.
     "Aha! 06.44! Det vill säga..?" avfyrade Jenkins.
     "Det vill säga, vad ska jag säga, väldigt tidigt?" framviskade Butler som var ökänd för att vara onormalt morgontrött, vilket sannerligen inte talade till hans fördel.
     "Tidigt och tidigt!" muttrade Jenkins "Det är aldrig för tidigt för mord! Eller för sent! För den delen!"
     Betjänten Butler utlöste vid dessa brutala ord en hysterisk gråtattack, som dock varken förbättrade hans hörbarhet eller situation: "Det var inte jag! Det var inte jag! Det var DOM! DOM har sammansvurit sig mot mig! DOM hatar mig därför att jag röstade socialistiskt 1926!"
     "Exakt VEM, avser ni med DOM?" frågade Jenkins sakligt. Han hade såväl sett som hört hysteriska tårar förr. Gråt och tandagnisslan gjorde inte längre något som helst intryck på Kriminalassistör Jenkins, som dessutom var känd för att vara tämligen omutlig.
     Betjänten Butler pekade med ett darrande, men askgrått, pekfinger på Änkedomprostinnan! En i sanning sensationell vändning i fallet!
     "Släpp mitt pekfinger!" fräste Jenkins irriterat, och vände sig knipslugt mot Änkedomprostinnan: "NÅ!?"
     Änkedomprostinnan reste sig värdigt. I hela sin längd. Och frågade artigt men kyligt: "Måste jag besvara edra impertinenta frågor?"
     "Måste och måste!" muttrade Jenkins rutinerat "Det finns inga måsten när det gäller mord! Men om ni vägrar att svara kommer jag att anteckna: Änkedomprostinnan- vägrar- att- svara- på- alla- frågor- om- det- mord- hon- antas- vara- delaktig- i!"
     "Och detta skulle då, för min personliga del, innebära..?" funderade Änkedomprostinnan högt, en vana hon lagt sig till med på grund av sin höga ålder, ungefär som yrsel, bensår eller inkompedens.
     "Detta skulle då, för min personliga del, innebära att ni tvingade mig till rutinartat pappersarbete! Vilket inte är min starka sida! Konkret utredningsarbete ute på fältet, gärna av mordkaraktär, är mera min tekopp!"
     "Tekopp...?" mumlade Änkedomprostinnan.
     "Och dessutom hava vi tillgång till metoder som få fram sanningen ur samtliga samhällsklasser..." påpekade Jenkins, som visste att enkla men råa fakta ibland brukade bita tag i även de mest inpiskade kriminella.
     "Har ni? Menar ni...?" utbrast Brorsdottern förfärat "Men? Men, ni avser väl ändå inte, ändå inte, vad som populärt kallas, TORTYR!?"
     "Naturligtvis inte!" avbryskade Jenkins "Tortyr är inte vår tekopp! Jag åsyftar traditionella förhörsmetoder, som jag inte kan ingå på i detalj, emedan det skulle kunna väcka anstöt hos den tidningsläsande, men för övrigt bildade, allmänheten!"
     Men Brorsdottern gav inte upp så lätt: "Men, vad skilja då dessa metoder från, TORTYR?!"
     "Namnet!" bet Jenkins av. Han hade sett alldeles för många brorsdöttrar under sina hundår som ridande polis. Har man sett en brorsdotter, så har man, men nu var Jenkins trött på alla sofistiska undanflykter! Det var tydligtvis en förhärdad och inpiskat enveten skara misstänkta han hade sittande i ring runt sig i det makabra biblioteket, där man fortfarande kunde se spåren av mänskligt lidande.
     Men Jenkins var i sin tur en slug gammal bulldogg. Han fortsatte obevekligt sitt förhör, även om han nu bytte offer: "Men huru kunde ni vara så tvärsäker på att den mördade verkligen var mördad, och inte bara låg och tog igen sig, vilket vore helt naturligt emedan det var natt?"
    "En massa blod! En massa lösa kroppsdelar! Och såna där, vad säger man, såna där slamsor?" svarade Nevön nervöst.
     "Slamsor!" fnös Jenkins "Bättre kan ni!"
     "Men kanske framförallt allt blod! Det var blod, blod, blod precis överallt! Man halkade omkring i allt blod! Det var riktigt otäckt där ett tag, innan man blev van!" fortsatte Nevön.
     "Blod är nog bra, men blod är inget bevis!" fnyste Jenkins som hört många liknande undanflykter. Just att skylla på sin dåliga mage hade han hört till leda. Dålig mage, och dåliga nerver,  och dåliga finanser, jaja!
     "Men! Ni saknar helt sjukvårdsutbildning! Hur kan ni då ha mage att uttala er om dödsorsaker som om ni vore mångårig rättsläkare!?" Jenkins fick in en fullträff. Nevön stammade mer än han talade: "Nejnejnej, men, i och med att huvu-huvudet låg liksom för sig, en bbb-bra bit bort från själva bbb-bodyn, anto-tog jag..."
     "Här är det jag som antar! Ni har bara att besvara mina frågor!"
     "Ledsen Sir!"
    "Ledsen och ledsen! Det är listigt av er att låtsas vara ledsen! Visst! Här är dock ett bestialiskt mord begånget! Sånt få sällan mungipor att vridas uppåt! Och när det dessutom handlar om en nära släkting, må vara på en diskret sidolinje. ger det heller inte alltid upphov till ihållande skrattanfall!"
     Nu var det tyst i biblioteket, som för tillfället hyste fler släktingar än böcker, men så är det förstås ofta i bibliotek. Men nu hade Jenkins äntligen lyckats dyrka upp sin dittills så hårdhudade församling. Nu återstod bara för honom att fortsätta. Som så ofta i polisarbete: "Vad var er klocka när ni senast iakttog den?"
     "Tyvärr saknar jag klocka. Den är tyvärr pantsatt."
    "Aha! Pantsatt! Det förklarar en hel del! Då hade ni ett motiv, bortsett från alla blodfläckar ni förgäves har försökt ge en naturlig förklaring! Vad kan vara mer naturligt än blod, men motivet är viktigast just nu, och världens vanligaste motiv är PENGAR! Som mordmotiv kommer PENGAR på första plats, som tvåa kommer dålig social bakgrund, men som trea kommer dåligt humör! Nu ligger ni riktigt, riktigt illa till! Jag råder er att antingen tiga, eller tala med er advokat!"
     "Tyvärr känner jag ingen advokat. Vi rör oss i  helt olika samhällsklasser. Min far började som enkel bonde, och slutade som en ännu enklare bonde. Tyvärr."
     "Bespara mig er social-realistiska kommunist-propaganda!" röt Jenkins rutinerat.
     "Mina nerver äro totalt utslitna, samt ohjälpligt intrasslade i varandra! Jag har inte sovit på åtta dygn, och måste dessutom ständigt ha tillgång till en toalett! Detta sliter på såväl hälsan som humöret!" försökte Hon förgäves förklara sin situation. Men Jenkins lyssnade inte på sina sentimentala öron. Då skulle han aldrig kunnat utöva sitt arbete. En polis som störs av känslor, är en dålig polis, och en polis som ständigt kräver krisgrupper kan lika gärna lägga av, och sluta störa andra med sitt omanliga pjoskeri, och detta gäller även kvinnliga poliser.
     "Den som sover bra, är i gengäld en dålig mördare!" fastslog Jenkins. Han var van. Han hade varit med förr. Han hade hört allt. Han hade sett det mesta. Men nu var det dags för Jenkins att sätta in sitt specialtrick: Nämligen en totalt överraskande direkt-stöt som fällt fler mördare än den friat!
     "Det förenklar för oss alla om ni erkänner att ni missbrukar OPIUM!" spottade Jenkins fram!
     Dödstystnaden vilade åter över librariaret. Men till sist framflämtade Den Tredje Jarlen Till Westsinister: "Ja. Jag erkänner. Jag äter en tallrik opium varje morgon. För att liksom komma igång. Men gör detta mig nödvändigtvis till mördare?"
     "Nödvändigtvis och nödvändigtvis!" suckade Jenkins som tröttnat på alla försök att smita undan till rena språkfrågor. Men mord har inget med ord att göra! Även analfabeter äro fullt kapabla att begå mord. Detta visste Jenkins väl. Kanske rentav alltför väl?
      "Opium är inte att leka med! Många har börjat sin dag med en stilla tallrik opium, bara för att senare på natten sluta som rasande slaktare!"
     "Jag har en tandläkartid att passa..." inflikade den trevlige och charmerande Halvbrodern.
     "Vem har inte det?" skämtade Jenkins välvilligt. Det var inte ofta Jenkins skämtade, men NÄR han gjorde det, gjorde man klokt i att vara road.
     "Kan jag gå nu?" hoppades den trevlige och charmerande Halvbrodern.
    "Klart ni kan gå... ni är inte misstänkt för något..." sade Jenkins sakta med ett listigt leende.
    "Då kilar jag väl då, vi ses!" sade den trevlige men charmerande Halvbrodern. Och alla åsåg med förvåning och fasa huru den totalförlamade, men genomtrevlige, Halvbrodern reste sig upp ur sin mekaniserade rullstol, och med spänstiga steg försvann ut genom den nu så gott som osynliga lönndörren!
     Jenkins tände en cigarett: "Jahapp. Det var det, det. Fallet är avslutat. Och avklarat!" sade Jenkins lugnt, och bolmade belåtet vidare på sin cigarr.


     HURU KUNDE KRIMINALASSISTÖR JENKINS VETA VEM SOM MÖRDAT VEM OCH VARFÖR?


     Skicka in din lösning till närmaste polis!
     Märk kuvertet "DÄCKARNÖTET"!


  

I KORTHET

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans, visade det sig att hon var havande genom helig ande.


Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: "De har inget vin." Jesus svarade: "Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än."


En annan av lärjungarna sade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." Men Jesus svarade: "Följ mig och låt de döda begrava sina döda."


När Jesus kom hem, samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig iväg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen.


Judarna förargade sig över att han hade sagt: "Jag är brödet som har kommit ner från himlen", och de sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han kommit ner från himlen?"


Men Jesus sade till dem: "En profet är ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem." Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. Och han förvånade sig över att de inte ville tro.


De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.

TRE SYSTRAR

Tre systrar. En var smart, en var lärare, men den tredje var inget särskilt.
     Den som var smart hade smart bil, smart bostad, smart hund, smart man, smart sommarstuga, samt en väldig massa smarta men svarta pengar.  Blev snart och smart pensionerad, men fortsatte att vara smart ända tills hon plötsligt dog.
     POFF! bara, och så var hon död. Kanske ingen särskilt smart död, men "Gud vad hon var smart!" sa ändå alla på begravningen.
     En annan som var lärare, men helt normal, fortsatte att vara lärare och helt normal ända tills hon blev pensionär. Men fortsatte förstås att vara helt normal även som pensionär. Hon spelade bridge, gick på tråkig teater, påtade i trist trädgård, tänkte ut poänglösa presenter, kånkade på fula blomkrukor, lagade mat, bakade, dammade, gick ut med sopor, gick ut med hunden, gick ut med maken, och gick och dog.
     En helt vanlig död, inga märkvärdigheter. Och en helt normal begravning. Fast ett fåtal nära-och-kära var förstås lite rödögda mot slutet, men det hör till på begravningar, det är helt normalt, det är inget att haka upp sig på, det brukar ofta gå över.
     Men nu var bara den tredje systern kvar. Hon som egentligen inte var något särskilt. Varken smart eller lärare, och vad återstår då? Men nu var hon i alla fall aningen äldre, och nu hade hon väl ändå lärt sig en hel del av livet, antar jag?
     Tja? Det kan diskuteras? Om hon lärt sig något särskilt? Just av livet? Men vem har väl det?
     Hon hade haft tre tråkiga jobb, och två ännu tråkigare män. Ett par tråkiga barn, och en utvecklingsstörd hund. Och ingen hade varit särskilt rumsren, om man säger så.
     Hon hade rest bort några gånger, men kommit tillbaka minst lika många gånger. Hon hade några väninnor, som inte var värre än andra, hon hade det väl hyfsat, det var verkligen inget särskilt med hennes liv, verkligen inte.
     "Skönt slippa konstiga karlar, skönt slippa tråkiga jobb, skönt slippa resa, skönt slippa hundjäveln, skönt hundar inte blir så gamla!" tänkte hon, utan att tänka det i ord.
     Och barnen? Barnen hade nog med sitt, och med sina egna barn, och sina egna hundar, skönt slippa ansvar för andra, och äntligen få vara i fred! Synd bara att man inte längre var lika ung, som man väl ändå var när man var ung, om man nu kom ihåg rätt?
     "Himla tur vi har våra sjukdomar!" tänkte hon (utan att ha en tanke på att hon tänkte just det) "För vad skulle vi annars ha att prata om?"
     Och hon hade förstås helt rätt. Eftersom "hälsan tiger still" är hälsan en tråkmåns som aldrig kommer att bli populär i sällskapslivet. Hälsan bara sitter där och tiger, och försöker göra sig märkvärdig, hälsan har aldrig något intressant att komma med, hälsan är rena döden.
     Nej. Tacka vet jag sjukdom! "Alltid något!" sa han som fick cancer.
     Och nån berätta om hur Dom skar. Och hur Dom bedöva. Och hur hon spydde. Och om dropp och det. Och när det svartnade för ögonen. Och svetten bara rann. Och hur hon föll som en sten i golvet. Och läkarna visste ingenting. Och om hur hon liksom svävade precis ovanför sängen uppe i taket, och kunde höra precis allt Dom sa, fast Dom hade ändå inget att säga, men tack vare hokus-pokus, och örter, och tusenåriga kineser, blev hon sen hur frisk som helst, och så vidare.
     Det var trevligt med en karriär där man inte behövde vara vacker, klok eller ens något, bara sjuk, sjuk, sjuk!
       För så är det förstås. Bara i sjukdomen bor jämlikheten. Och jämställdheten, fast hon hade förstås aldrig riktigt kunnat skilja på jämlikhet och jämställdhet. Ibland visste hon inte ens vilken av dom som ansågs vara bäst.
     Men vilken gemenskap! Alla bidrog generöst med egna sjukerfarenheter, ingen tjuvhöll på en enda liten krämpa, allt slängdes fram på bordet, aldrig en tyst minut, aldrig en död sekund!
     Och om någon gick och dog, ersattes någon genast av en ny fräsch sjukling. Inga problem, det fanns alltid reserver att ta till.
     Och den tredje systern trivdes som en? Ja, vad ska jag säga? Som en prinsessa i en slakteributik? Men det är väl ändå ingen särskilt lyckad liknelse, jag får fortsätta fundera.
     Hon var, som sagt, inget särskilt, och det var inget särskilt med henne, och det var inget särskilt med hennes liv, men det spelade inte längre någon roll.
     Vad är det för mening med att vara smart, när man är död?
     Och vad är det för mening med att vara lärare, när man inte längre är lärare?
     Men att vara sjuk ger däremot alltid mening åt livet. Ja, att vara sjuk är nog det mest meningsfulla man kan ta sig till, skulle jag tro?
     "Hela samhället är sjukt!" säger en del entusiaster, men det är kanske ändå att ta i.
     Tre systrar. Från början. Fast bara hon kvar. Och tiden hade suddat bort en massa saker som en gång såg ut att vara så viktiga, så viktiga, så att det inte vara klokt.
     Det där med arbete? Det där med familj? Det där med att resa? Det där med att hela tiden göra saker? Det där med att alltid vara så himla smart? Det där med att ha hund, och det där med att försöka vara som folk?
     Och när hon tänkte efter (vilket hon aldrig gjorde) kom hon fram till att hon egentligen inte hade haft något särskilt dåligt liv.
     Men varför skulle hon tänka efter.
     Hon hade aldrig varit särskilt mycket för att tänka efter.
     Och varför skulle hon ändra sig nu på slutet.

NÄR JAG NÄSTAN HANN IKAPP BOKBUSSEN

Jag har nästan blivit ombedd att berätta om hur det egentligen gick till när jag inte blev bibliotekarie. Jag vägrade länge, eftersom det var en ganska pinsam episod, men till sist insåg jag att sanningen nog ändå hade rätt att få krypa fram.
     Dessutom tänkte jag att mina erfarenheter kanske kunde lära Alla Andra en hel del, när Alla Andra sen fick läsa om dom. Fast jag kom aldrig riktigt på hur det där skulle fungera i detalj i praktiken, men ändå:
      Nå! Hursomhelst. Det är många år sen nu. Tie, tjuge?  Vi säger väl femton, för enkelhets skull.
      Då var jag ung och ganska grön bibliotekarie, och nästa morgon skulle jag för första gången fara ut med bokbussen. Det är ett stort kliv i ett ungt bibliotekarieliv att för första gången åka bokbuss,
och jag hade svårt att somna kvällen innan, kommer jag ihåg. Men till sist somnade jag.
     Den natten drömde jag en hel del, men eftersom jag glömt bort alla drömmarna, antar jag att det inte var något viktigt.
     Jag sov. Och jag drömde. Och jag sov. Men till sist vaknade jag. Fast för sent!
     "Bokbussen har redan gått!" sa väckarklockan.
     "Fan-i-helvete-jävlars-surmört!" sa jag.
     Men istället för att bara slappt skylla på "samhället", som så många andra på den här tiden, hoppade jag upp på cykeln och for iväg som en raket! Först for jag mot huvudbiblioteket och hoppades på en rejäl försening, men just då såg jag bokbussen smita runt hörnet, och jag for efter!
     Sen dundrade bokbussen över Bergnäsbron, men jag for efter!
     I princip var bussen snabbare än cykeln, även om jag då var ung, rask och radikal. Cykeln var däremot varken ung, rask, eller radikal. Det var en blågrön Monark med skevt bakhjul och en enda växel, vilket i och för sig cyklarna var helt nöjda med vid den här tiden.
     Jag har aldrig varit rojalist, eller ens vidskeplig, men ändå har jag haft såväl Monark- som Krooncyklar. Konstigt egentligen? Skulle det kunna vara så illa att mitt omedvetna är rojalistiskt? Det lär vara rätt vanligt att ens omedvetna är mer konservativt än man själv, har jag läst nånstans. Väldig tur då att det inte är det omedvetna som har rösträtt! Då skulle samhället idag sett för bedrövligt ut! Kanske att vi inte ens skulle haft pappamånader, tanken svindlar, men åter till huvudspåret:
     Jag insåg att min enda chans låg i bokbussens första stopp: "Fem minuter i Älgträsk vid före detta affären."
     Jag visste inte vars Älgträsk låg. Jag hade aldrig varit där. Inte cykeln heller, men vi trampade ändå tappert på båda två. Jag hade ingen som helst lust att avsluta min bibliotekariekarriär innan den ens hunnit börja!
     Jag trampade på, och trampade på, skulle jag hinna?
     Nej. Det skulle jag inte. Plötsligt var jag i Älgträsk. Och där var före detta affären. Som såg ut precis som före detta affärer brukar göra. Men där var ingen bokbuss. Där var ingenting.
     Jaha?
     Eller kanske snarare: nähä!
     Jaja.
     Det fanns bara en sak att göra. Att vända om. Att inse att min väg, inte var bokbussens väg. Att inse att bibliotekets värld, inte var min värld. Att till och med börja tvivla på om böckerna och jag egentligen hade något gemensamt i grunden, trots att vi växt upp tillsammans båda två.
     Sakta och snopet cyklade jag tillbaka. Men jag var inte bitter. Nej, jag var tacksam. Tacksam över att ödet på ett så osedvanligt tydligt sätt, skänkt mig ett pedagogiskt pekfinger.
     Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle bli bibliotekarie.
     Och det blev jag inte heller.
     Ödet fick, som så ofta, helt rätt.
     Och att brottas mot sitt öde är sällan värt besväret.
     Och definitivt inget för mig, som var rätt lat redan då.
     Nå!
     Vad blev jag då?
     När jag nu inte blev bibliotekarie?
     Ja?
     Vad ska jag säga?
     Blev och blev.