MEN VI ÄR INTE DÄR ÄN

Som om backarna börjat bli brantare och brantare. Det är nå fel på den här backen. Den var inte så här brant förr. Och en vacker dag orka han inte cykla ända upp. Han bytte bakdrev, han lagade växeln. Men hur många växlar man än har kan man aldrig lura bena. Aldrig. Barn går bra lura, ben aldrig. Det var bättre backar förr. Större. Mycket större. Fast mindre. Fast bättre. På nå vänster. Men så länge man får behålla maten ska man inte klaga. I alla fall inte på maten. Och så länge man får behålla cykeln rullar det på rätt bra.

Men tänderna ska vi inte tala om. Inte ett ord om tänderna, om tänderna måste man tiga. Tänderna gulnar och glesnar och en vacker dag blir det väl frågan om ändå inte. Nå men vi är inte där än.

Och en vacker dag fick han ryggskott eller nåt åt det hållet. Han hade aldrig haft problem med ryggen förr men nu var det dags.
     "Hur har du det med ryggen?" var det en som fråga.
     "Javafan man får väl lära sig leva med den där skiten!" svara han.
     Och det får man väl. Vi lever väl i ett fritt land. Fast det där med frihet är bängligt värre, det ska vi inte gå in på, inte här.

Och sen då sex. Förr kunde man få utlösning flera gånger om dan. Fast på natten. Fast då var man ju ung. Om ens det. Men sen gick det dåligt då man druckit. Man fick vara väldigt försiktig med alkohol om man hellre ville satsa på sexet. Det var väl nackdelen. Eller fördelen. Eller båda. Man måst välja, sex eller sprit eller snusk eller Explorer, ibland blir det bängligt värre välja. Framförallt om man vill välja rätt och en vacker dag blir det väl tvärstopp. Jo vi är inte där än men det är bara en tidsfråga, å andra sidan är allt en tidsfråga.

Håret glesna och gråna eller blev snarare som grönt. Och en vacker dag är det inge snack om saken. Då återstår bara köpa keps. Köpa keps är det enda som hjälper. Inte är det roligt och inte hjälper det ett dugg men vad ska man annars göra. Fördelen med köpa keps är att man ofta får kepsen på köpet när man köper något annat. Problemet är bara hitta  något annat men problem är till för att lösas som man sa förr, så vi får se hur jag gör.

Vänner flyttar eller bara försvinner. Och en del vänner är inte längre vänner fast fiender är väl ändå att ta i. Och en del vänner går till och med och dör, nog är väl det att överdriva det hela, man blir som paff, det är ett jävla sätt egentligen, men man är inte där än.

Skulle vara om det sitter några bortglömda gamla vänner på ålderdomshemmet och trycker. Men ålderdomshemmet har dom lagt ner för länge sen. Nu bor där bara flyktingar. Det blir inte riktigt samma sak med flyktingar som med folk. Och inte är dom ett dugg gamla heller dom flesta. Men det blev väl för dyrt för dom med alla gamla. Eller för trångt. Eller mögel. Numera ska alla gamla helst bo hemma eller ännu hellre ligga i graven. Då trivs dom. "Inge schlams i vår kommun!" som det står på skyltarna. Det tog dom hundratusen för att hitta på. Men en vacker dag sitter man väl själv där i en gungstol. Utan att ens orka gunga själv. Precis som när man var liten. Man är tillbaka där man börja. Fast aningen äldre. Alldeles ensam. Utan hund. För hunden har kommunen lagt beslag på och låtit dräpa. Och sen säljer kommunen skinnet till kineserna. Och kallt blir det också när man sitter stilla. Kallt nå så in i spisen och när sen då lannstinge vill ha tillbaka sin filt, hur kommer det då å gå om vintern blir kall. Huwwa. Undrar om det alls bär sig för dom hela det här spektaklet med skatter och kommunalråd och lannsting och det. Men numera har man ju inte mycke göra med själva samhället och tur det

Kroppen är i stort sett som han är. Betydligt äldre än man själv och klenare än Fantomen. Inge göra åt kroppen just. Men så länge själen rullar på hoppar här inga halta hästar i farstun som man säger. Och dom säger att ett glatt humör är den bästa huvudkudden. Kanske det. Men jag vet ändå inte. Jag behåller vanliga kudden för säkerhets skull och en vacker dag tappar man väl hela humorn i sjön. Då står man där vackert där man sitter. Eller ligger. Och läkarna står maktlösa runt omkring en och bara glor. Men vad kan läkarna göra åt sjukdom och sånt. Läkarna kan inge göra. Läkarna kan bara skaka på huvet. Det kan man lika gärna göra själv. Än så länge. Men utan humorn är egentligen allt ingenting. Hälsan och humorn, och en till jag glömt namnet på. Utom dom tre i behåll står man sig slätt. Har man en gång mistat humorn kommer han aldrig igen. Säger dom som provat. Då ligger han bara kvar där på sjöbotten. Rostig och jävlig. Som vi alla till sist. Men vi är inte där än.

Och en vacker dag är det dags stulta fram till graven. Fast nu måste man ha hjälp för att stulta. Då har det gått långt. Då har man gått för långt, då har man hållit på för länge. Hoppas dom grävt duktigt pojkarna så man ryms ordentligt. En del gravar nuförtiden är ju små nå så förbenat. Knappt dom skulle får ner ens en ekorre. Va nu han sku dit å göra. Men bara för att man är död vill man inte veta av nå schlams. Men jodå. Här ser väl bra ut. Härifrån. Gott om plats för armarna i alla fall. Om man skulle få lust vifta till. Nu har dom bara fylla på jord pojkarna så man får det isolerat och mysigt oppanpå. Och sen sköter naturen resten. Det blir gräs och grejer gisssar jag. Inga problem. Nu är man här.

Men här har man väl inte mycke säga till om just. Men va ska man egentligen dit opp å göra. Det sa dom aldrig. Dom predika bra men förklara dåligt. Det behövs mer forskning och mindre religion var det nån som sa på radion. Och förr kunde visst folk konsten att dö som folk. Fast förr dog folk förstås som flugor. Hur det gick för flugorna sa dom inge om på radion. Man får aldrig reda på allt man vill veta. Aldrig. Själv har jag alltid varit petnoga med liv och död och masonit och det. Och vi är i alla fall några stycken som vill veta precis hur det blir sen. Lite detaljer och det. Så man kan välja själv sen i lugn och ro. Och sen får man väl höra med dom vad dom säger. Vad dom har å komma med. En säger si och en säger så, men vi är inte där än. Men vi är på god väg.

JA INTE VET JAG MEN

dom skulle väl egentligen aldrig ha gift sig / i alla fall inte med varandra / men det gjorde dom / och då gick det som det gick / om dom nu ens var gifta / hon sa han försökte strypa henne / men han sa det var hon som börja med hammarn / hammarn hitta dom aldrig sen / men den dyker väl upp en vacker dag / blodig och jävlig / dom sa det bara var på skoj / hon var i alla fall inte från trakten / och det vette fan var han kom ifrån / men hit kom dom båda två / konstiga namn / båda två / nästan utländska på nå vis / men bara för att man är mörk behöver man inte nödvändigt vara neger / inte det / man ska inte tro på allt förtal man hör / fast pappan var visst järnhandlare från början var det nån som sa / kan det inte ha varit därifrån dom fått hammarn / ja inte vet jag / och polisen visste ännu mindre / och ändå var dom tre stycken / och en hund / och alla hade ficklampor / utom hunden förstås/ en labrador tror jag / svart som kokkaffe / fast Bylin räknas inte / han blev polis bara för att han simmade så dåligt / fanns inge annat välja på för Bylin / och stugan dom bodde i / ja bodde och bodde / och stuga och stuga för den delen / det var snarare som en boda / att dom inte frös ihjäl / hade kanske varit lika bra / nu gick det som det gick / fast folk får göra precis som dom vill / för mig / lått dom / aldrig att jag lägger mig i / aldrig / fast djurplågeri har jag nog aldrig varit mycket för / i alla fall inte för egen del / det var blod överallt sa Bylin / fast å andra sidan slapp dom städa upp sen eftersom allt brann upp / det finns fördelar med allt / nackdelen med grannar är att dom ofta bor ganska nära / innan var huset helt tomt / det gick int ens bo där trodde vi / och delvis fick vi väl rätt / man brukar få rätt om man envisas / och ännu längre tillbaka fanns där bara sly / om ens det / men det var före min tid / det kommer jag tydligt ihåg / man ska inte lägga sig i / det gick int ens elda i spisen / det var ingen spis i vanlig mening heller / snarare som en kamin / några rostiga gamla kaffeburkar bara / men dom var rökare båda två / så rök såg jag flera gånger / ingen rök utan eld som det står i bibeln / och snusade gjorde dom båda två / men det gör ju Bylin med / och dom drack väl en hel del också gissar jag / knark har jag aldrig smakat / aldrig / om nån bjöd mig på heroin skulle jag tacka nej direkt / vette faan hur man skulle må nästa dag / nä fifaan för heroin / starka saker det där har jag fått för mig / jag håller mig till kaffe och kexchoklad / man vet vad man har / och på vintern bör det ha varit ännu värre / nu blev det ju som tur var bara en vinter / en halv / och den var ändå rätt varm för att vara vinter / men ändå / kallt nå så in i spisen / howwa / fast dom var ju två från början / och ganska unga med tanke på åldern / då håller man värmen bättre / fast sex och sånt har jag slutat med / helt / sex är inget för vuxna / det var mera när man var barn det / då var man nyfiken värre / ja fifaan / en del kunde hålla på i timmar / och ibland fick man sitta och titta på / fast nog blev det segt i längden / samma hela tiden / men jag trivs bra ändå i och med att jag är sportintresserad / jag tittar på all sport som rör sig / hon lär ha varit lite sådär sa dom / ganska så opålitlig / stora bröst och små kjolar / det är en jävla kombination / så när hon kom och ville låna kaffe sa jag ifrån / då sa jag direkt att det är lika bra att vi med en gång / sa jag / och hon sa inge alls / hon var tystlåten för att vara från stan / och det var just kvällen innan det / men dom hade ingen teve / dom hade ju bara fotogen / om ens det / precis som förr i tiden / då hade man hästar luddor och fotogen / det var i stort sett allt / men sen kom radion / Farbror Sven minns jag mycket väl / han bruka prata på Vasaloppet / Jerring var en jävel på idrott och sport / Sverige vann alltid på hans tid / och Hyland var här en gång och ville jag skulle prata  i radion om hur det var att bo här / men ja sa att ja inte visste / och då gick han till grannen istället / men han visste inte heller så Hyland fick fara in till stan igen / som vanligt / dom trodde kanske dom skulle leva sundare på landet / och visst är det sunt på landet ibland för en del / men inte för alla / inte det / för en del går det åt hellwitti / som sagt / men det var inte jag som ringde / fast jag hörde hur det som bankade till flera gånger / som om nån gått och hoppat på plåttaket / och nån jävel som skrek och gick an / men ringde gjorde jag inte / jag tyckte inte det var min sak / och det tyckte inte Bylin heller när han var hit sen / dom bodde ju ganska långt bort också / flera hundra meter / sällan man ser poliser här ute nuförtiden / det var mera rusch förr / det fanns till och med en fiskbil ett tag / Ruben hette han som körde fiskbilen / ja körde och körde / Ruben kunde fan-i-mig inte ens bromsa / och sen när alla fick moped var det full fart / jag har kvar Novoletten än idag / klart den är rostig och kilremmen är av och sadeln har spruckit / men annars är den i nyskick / vi får se hur jag gör / i och med att jag är sportintresserad hinner jag sällan med något annat / tragedi sa Bylin / men han tar då alltid i / han surrar jämt / Jag tycker tragedi är att överdriva / ibland bara händer det saker / det blir som det blir / det bara är så / det är inget att gorma om / det finns gott om folk / av alla de sorter och slag / folk är då ingen bristvara direkt / det är inte mycke att gapa om / det finns folk så det räcker / och blir över / så inte vet jag

BRÖDERNA MARX?

Bröderna Marx? Hur många bröder fanns det egentligen?
     Få se nu. Det var Groucho, det var Chico, det var Harpo, och det var Zeppo...
     - Zeppo?
     - Med i första fem filmerna, och det var Gummo...
     - Gummo?
     - Aldrig med i filmerna, och så var det en bror till, vad hette han nu igen?
     - Ingen aning.
     - Det är inte många som känner till den sjätte brodern.
     - Hur många?
     - Bara en.

Den sjätte Marx-brodern hette Burpo och var inte riktigt klok. Burpo bodde alltså på dårhus där han hade det bra. Burpo satt i rullstol, fast satt gjorde han sällan, nä Burpo rullade fram och tillbaka, fram och tillbaka som en dåre på dårhusets välklippta gräsmattor. Det var ett rätt trevligt dårhus, för att vara dårhus, och Burpo hade det bra.
     Man märkte tidigt att Burpo var knäpp och när fem Marx-bröder traskade till skolan rullade Burpo redan glatt omkring på sitt dårhusområde. Burpo trivdes bättre på dårhuset än bröderna i skolan, sägs det.
     Men skolan tog snart slut och fem Marxbröder slet på scener och turnéer i tjugo år innan dom blev berömda över en natt.
     Burpo rullade runt i sitt dårhus, blev inte ett dugg berömd, men hade det bra. Och varje vecka skrev Burpo ett brev till sina bröder.
     - Kunde Burpo skriva?
     - Burpo skrev bra om han fick bra hjälp att skriva. Dårar och direktörer skriver sällan, dårar och direktörer dikterar. Det finns även andra intressanta likheter mellan dårar och direktörer, men nu var det Burpos brev: Fantasifulla brev. Galenskaper, tokerier, absurda påhitt och vildsinta utvikningar.
    Fem bröder läste brev, skakade på fem huvuden, men kunde inte låta bli att skratta och en dag råkade en Marx-broder använda en typisk Burpo-formulering på scenen och publiken tjöt av skratt.

Tiden gick, turnéerna gick, rullstolen rullade och breven kom som vanligt. Ett brev per vecka och då och då använde någon scen-broder någon Burpo-formulering och publiken reagerade alltid positivt. Alltid. Aha. Här fanns något. Men vad.
     Fem bröder började samla ihop Burpo-brev. Man lusläste, man strök under, man bearbetade, man testade på scenen.
     Och publiken skrattade alltid åt Burpismerna. Alltid. Aha!
     Och så var brödernas komediform färdig och samtidigt slog ljudfilmen igenom och resten vet vi.

MEN KAN VERKLIGEN DEN SÄMSTA HJÄRNAN HA VARIT HJÄRNAN?
   Bra fråga. Fast. Hjärna och hjärna. Det handlar inte om hjärna utan om att tänka annorlunda. Tänka och tänka.Fem reser runt. Fem i knipa. Fem på rutinens brant. Fem fastnar i fälla. Fem använder sånt som alltid brukar fungera. Och eftersom publiken skrattade snällt, så var det väl bra? Men det var inte bra. Folk var roade, men inte oroade. Det var här Burpos brev kom in. Som en kil. Kil och kil, Men som något nytt, annorlunda, oväntat.
     - Men måste man inte alltid ge folk vad folk vill ha?
     - Att ge folk vad folk vill ha, är att ge folk vad folk redan har, och alltså att egentligen ge ingenting. En humorist måste alltid ligga minst ett steg före sin publik. Humor måste alltid ligga i tätklungan. Annars är det ingen humor, bara underhållning. Annars kan folk lika gärna vara lika roliga på egen hand. Den som vet vad han vill ha, vet ingenting, och vill alltså inget ha, en sann humorist måste vara som haren i ett långlopp, men dessutom uthållig!
      - Jag förstår?

Ibland tyckte bröderna att Burpos påhitt var i vildaste laget (när allt kom omkring var Burpo inte riktigt klok) men bröderna fortsatte ändå att använda Burpo-breven, det var både billigt och bekvämt.
     Publiken blev ibland förbryllad men när den väl kommit in i Marx-världen kom den ut igen road, oroad och något mer som jag saknar bra ord för.
    Tiden gick. Igen. Nu bara tre bröder på filmduken och humorn alltmer utspädd med tråkiga kärlekspar, fåniga handlingar och svaga musikinslag.
     Bröderna blev äldre och tröttare men pengarna strömmade glatt in och bröderna betalade generöst för Burpo som bytte upp sig till en elektrisk rullstol som kunde göra femtio kilometer i timmen (mer än jag på cykel) och Burpo hade det bra. Som vanligt.
     Burpo mådde som en galen prins i en slaktarbutik. Ungefär. Burpo körde som en dåre, Burpo åt, drack och skrev brev. Burpo var fri att göra som han ville, så länge han höll sig innanför gallret. För galler fanns det förstås. Det får vara måtta på friheten annars blir det bara anarki och slams. Och slams vill väl ingen ha.

DEN SOM BEUNDRAR BRÖDERNA MARX HAR INTE FÖRSTÅTT BRÖDERNA MARX.
Den som dyrkar bröderna Marx saknar sinne för bröderna Marx. Att bekämpa enfaldig dyrkan är bröderna Marxs budskap. Budskap och budskap. Bekämpa bokdyrkan! Bekämpa tokdyrkan? I alla fall: Bekämpa dyrkan.
     Bröderna Marx var bra. Bröderna Marx gjorde inte en enda film som var bra. Och bröderna Marx kommer förmodligen aldrig att göra en bra film.
     Bröderna Marx är bra ändå.
    Det är just därför att filmerna är så dåliga, som filmerna är så bra.
     Bröderna är separerade från det dåliga. Det är inte brödernas fel att deras filmer är dåliga, bröderna Marx är alltid oansvariga.
     Bröderna Marx spelar med, och spelar mot, den dumma handlingen. Vanliga komiker får ansvara för sina filmers handlingar, men bröderna Marx tar aldrig något ansvar: Det är filmbolagets fel. Det är det unga och dumma kärleksparets fel. Det är regissörens fel. Det är musikens fel. Det är publikens fel, men det är aldrig Margaret Dumonts fel.
     Ju sämre en bröderna Marx-film är - desto bättre blir den.
    Det som var dåligt igår, är bättre idag.
    Eller, bättre och bättre. Roligare. Och tiden går glatt vidare:

BURPO MARX?
En dag blev Burpo less. Slutade diktera brödrabrev. Slutade rallyåka elektrisk rullstol. Satt bara och stirrade rakt in i väggen. Som en äkta dåre. Burpo uppförde sig äntligen som en riktig dåre. Helt rätt på ett dårhus.
     Inga fler Burpo-brev och sista filmerna blev som dom blev. Trötta. Matta. Tråkiga. Fast förstås, ändå.
     Bröderna drog sig belåtna tillbaka. Tillbaka och tillbaka. Lite teve av och till. Men teve räknas inte. Och en dålig roll i en dålig långfilm var inte heller att ekonomiskt förakta.
    Burpo drog sig inte tillbaka. Burpo drog sig in i sig själv, för nu ville Burpo ut.
   Burpo ville ut, men ingen ville ha ut Burpo. Ingen. Nu först såg han riktigt sjuk ut där han satt och stirrade rakt in i väggen.
     Burpo hade det bra där han var. Ansåg  bröderna.
     Men Burpo började fundera på att fly. Det var väl bara att ta rullstolen och köra med full fart rätt in i gallret, tänkte Burpo. Det var väl bara att köra på? Full fart genom gallret och sen fick man väl se hur det var på den andra sidan.
     Kanske redan i morgon. Eller om det var bättre vänta till helgen då personalen var dummare. Ska man fly ska man först fundera, tänkte Burpo.

"Ett sjätte sinne är bra, men en sjätte broder är bättre."
(Burpo Marx i brev 1944)




 

LANDET LAG-OM

Landet Lag-om var ett mycket snällt land. Landet Lag-om ville skydda alla sina medborgare mot allt ont. Och Landet Lag-om kom på: Lag-om-cykelhjälm!
     - Jättesnällt! tyckte alla, utom cyklisterna som tyckte att cykling även utan hjälm var nyttigare än ingen cykling alls, men Landet Lag-om avfärdade föraktfullt: - Vad som är nyttigt bestämmer jag!
     Och det blev lag-om-cykel-hjälm.
     - Men var är alla cyklister? undrade Landet Lag-om när han nästa morgon välvilligt blickade ner på gatan.
     - Cyklisterna slutade visst att cykla... mumlade medhållarna.
     - Lömska typer! Men vad gör dom då istället? undrade Landet Lag-om.
     - Dom åker kanske buss? gissade medhållarna.
     - Då inför vi lag-om-buss-åkar-hjälm! sa Landet Lag-om beslutsamt, man måste skydda människor mot deras egen dumhet.
     Och så gjorde man det. Och så slutade folk att åka buss.
     - Faan också! sa Landet Lag-om besviket, men upptäckte så att bilåkandet ökat kraftigt: - Aha! Det är där dom gömmer sig!
     Och lag-om-bil-sitteri-hjälm infördes med omedelbar verkan.
     Medborgarna slutade i stort sett att åka bil men på trottoarerna smög det  omkring en hel del suspekta typer: - Hallå där! Försök inte! Lag-om-fotgängar-hjälm!
     - Nu har vi räddat många små liv! sa Landet Lag-om belåtet, men vart tog dom rädda små liven vägen?
     - Dom sitter väl hemma och tittar på teve? trodde medhållarna.
     - Utan hjälm? Tänk om dom ramlar ur tevesoffan! Ujujuj! Då inför vi lag-om-teve-tittar-hjälm! sa Landet Lag-om och nu blev befolkningen så paralyserad att ingen vågade dö på en vecka. Nollvisionen var äntligen genomförd.
     Men så snubblade en gamling på en matta och lag-om-totalförbud-mot-mattor snabbinfördes.
    Och där ramlade en åldring ur sängen, lag-om-sov-i-säng-förbud blixtinfördes eftersom det på grund av fallhöjden var säkrast att alla alltid sov på golvet. Livet blev hårt, men tryggt.
     - Allt det här kommer att rädda en FÖRFÄRLIG massa liv! trodde medhållarna men när man samlade ihop siffrorna visade det sig att dödligheten fortfarande var etthundra procent. Varken mer eller mindre. Precis som vanligt.
     Men nu blev Landet Lag-om nästan arg: - Det var då ena jävla otacksamma typer! men en påhittig medlöpare föreslog den slutgiltiga lösningen: Lag-om-absolut-förbud-mot-att-ständigt-springa-omkring-och-dö-lite-hipp-som-happ-och-därigenom-sabotera-statistiken!
     Det hade förstås avsedd effekt. Ett tag. Men snart var allt som vanligt igen. Nedrans.
     Det är himla otacksamt att försöka vara snäll mot såna som vägrar att förstå sitt eget bästa.
     Och att ständigt slita som ett djur med att lägga livet tillrätta för människor som inte vill ha sina liv tillrättalagda.
    Landet Lag-om gav upp. Han abdikerade, eller la av som man numera säger.
    Landet Lag-om var trött, intill döden trött.
    Han var sörjd av alla, men saknad av ingen.
    Den som bestämmer åt andra, faller själv däri.

NÄRKONTAKT I ÖVRE NORRLAND

Jag är mest känd som cyklist men ändå har många undrat: "Har han verkligen inge körkort eller nå?"
     Nä, det har han verkligen inte men en gång körde jag nästan bil.
     Fåsenu, dä måst ha vari sextitre när jag låg inne i Boden för att försvara Boden mot förtal, eller var det sextifyra?
     Vi säger sextitre. Det är ändå ingen som bryr sig och sanningen ska hur som helst lära sig att sitta vackert, det är litteraturens huvuduppgift, alltså: Sextitre.
     Vi var ute på en sån där militär övning där man först satte upp tältet och sen rev ner tältet igen. Det ansågs vara väldigt lärorika övningar och vi var en liten patrull som dessutom skulle slänga ut trådar i terrängen.
     Trådar i terrängen, vad skulle det vara bra för? Jo, sen skulle man prova telefonera genom trådarna man slängt ut. Om det då gick bra telefonera var det bara börja rulla upp trådarna igen. Men om det inte gick telefonera fick vi fortsätta slänga ut trådar ända tills man kunde höra vad man sa:"Kalle Adam, Kalle Adam! Förbindelsen provas! Klart slut!"
     Det var väldigt Sisyfos-artat det hela med tråd och tält och telefoner och med hela artilleriet egentligen. Om Beckett hade legat på A8 hade han aldrig behövt hitta på den absurda teatern, han hade varit nöjd ändå.
     Men mest var det pauser och raster och inget särskilt som vanligt och då var det en som kom på att jag borde lära mig att köra bil. Vi hade visserligen ingen bil men vi hade en Niehunnratrea, det var som en jeep fast med tält ovanpå.
     Körkort hade jag alltså inte, jag var väl den ende på A8 som saknade körkort, bortsett kanske från någon fyllerist, men nu satt jag ändå bakom ratten på Niehunnratrean och växlade upp och ner, upp och ner, som en inföding.
     Riktigt varför man skulle växla fattade jag aldrig men det hörde tydligen till god ton, och inte gjorde det mig nåt, upp och ner, upp och ner!
     Växlar ja. Här kräver texten en liten utvikning, eller kanske snarare utbuktning: Jo, jag var alltså cyklist från början, men det här var i början på sextitalet då cyklarna för det mesta saknade växlar så jag var ovan växla men växlade kanske just därför desto mera, upp och ner, upp och ner, det gick undan värre där ett tag.
     Vägen var inge vidare, en smal och slingrig skogsväg men som tur var fanns där inga andra fordon och farten var väl ändå inte särskilt hög, ska vi säga kring sexti, högst och det var rätt lätt köra bil tyckte jag ända tills vägen plötsligt tog slut och just där hade nån dåre ställt en lagård.
     Och pang in i lagårdsväggen.
     Och allt vart som tyst ett tag.
     Men så kom hemmansägaren ut ur sitt hus och synade välvilligt skadorna som var mycket måttliga. Nån enstaka bräda åt hellwitti bara.
    Nu måst man minnas att det här var på sextitalet och då ansågs Folket vara bra. Och eftersom hemmansägaren ansågs tillhöra Folket fick han en tia för brädan. Bra betalt för en gammal bräda på den här tiden.
     Så var det. Så gick det till när jag nästan körde bil.
     Det var en skakande upplevelse, men lärorik, och jag drog många slutsatser.
    Först drog jag en slutsats som sa: "Det var helt enkelt inte MENINGEN att jag skulle ha körkort!"
     Sen drog jag en annan slutsats som sa: "Du kommer att möta Folket flera gånger i ditt liv, men dessa möten kommer inte alltid att bli konfliktfria!"
     Även patrullen hade synpunkter, en sa: "Kan väl vara värt en tia å få närkontakt med Folket!"
     En annan sa surt: "Faaan också! Nu får ja skäll när ja kommer tillbaka med Niehunnratrean buckli å jävli!"
    Men en tredje genmälde: "Nåvagöre? Dä int din bil! Staten bjuder på varenda buckla!"
     "Det heter inte Staten, det heter Samhället här uppe i Övre Norrland!" påpekade en fjärde som såg lite längre än vi andra. Men så var han också furir, vi andra var bara vanliga meniga.
     Själv var jag väldigt menig på den här tiden. Jag var bara arton-nitton och det är ju ingen ålder men ändå ganska vanlig när man är ung och militär.
     Fast om man fattat hur ung man egentligen var då, hade man väl dött direkt.
    Det är bängligt värre vara ung när man är i den där åldern.
    Och visst finns det många problem i Övre Norrland, visst gör det, ta bara gruvorna, skogarna, älgarna, mopederna och knotten.
     Men att vara ung och militär kommer nog ändå alltid att vara värst.