UNDVIK ÅRTAL

SF?
Science fiction.
Roligt i små doser.
Ju mindre doser, desto roligare.
Blir fantasilöst i längden med en massa fantasi.
Och undvik årtal.
Årtal åldras fortare än man tror.


Man tar fyrmilakliv in i framtiden. Tror man. Man tar tag i några trådar. Man fördubblar trådarna. Man får fram en helt egen framtid. Och man påstår: "Så här kommer det att gå om ni inte beaktar mina kloka ord!"


Och Orwell?
Undvik årtal.
Alla utopier handlar om gårdagen.
Och tiden går, men framtiden går om på slutet.


Eftersom människor är besvärliga, inte minst i arbetslivet, började man så smått snegla på djurvärlden. Först fick man "Människans fjäskigaste vän", labradåren, att arbeta som knarkhund. Och det gick hur bra som helst, ända tills han själv fick smak  på kokain, och labradåren ute ur sagan.
     Men sen lyckades man få orangutangerna, med sina erkänt långa ludna armar, att utföra enklare handgrepp inom industrin. Men industrirobotarna blev billigare i längden, och luktade dessutom betydligt bättre.
     Säga vad man vill om genmanipulation, men nog är han som påhittig! Nu fick han ankor, med liksom påskruvade hundhuvuden, att arbeta som brevbärare! Ankor? Med hundhuvuden? Som brevbärare? Fiffigt värre! Hurreka!
     Ankhundarna skötte sig så bra att man glatt kunde avskeda samtliga mänskliga brevbärare. Ankhundarna var heller inte så noga med lön och liknande tjafs, utan var glada över att få komma ut i samhället och göra rätt för sig. Ankhundarna nöjde sig med dels äran, dels födan, och billigare än så blir sällan arbetskraft.
     Kvarvarande postkunder var visserligen få, men belåtna. Ankhundarna var nämligen vana vid att stiga upp tidigt, med tuppen, så nu kom posten fram tidigare än man tidigare trott vara möjligt. Och inte behövde man några gula cyklar heller. Nej, ankhundarna vaggade fram i rask takt med postväskan i mun, ingen teknik, inga problem.
     Postgeneralen gratulerade sig själv, och passade på att höja sin egen lön. Och alla var glada.
     Men redan efter några år, några problem. Ankhundarna blev, till allmän förvåning och fasa, en militant djurgrupp. Alla problem med: "Brevbärare biten av hund!" var visserligen borta, men i gengäld kunde man allt oftare läsa: "Hund biten av brevbärare!"
     Och nu inträffade dessutom världshistoriens allra första riktiga djurstrejk. Den tändande gnistan var "Kalle Anka Och Son", som serietidningen nu hette. "Kalle Anka och Son" utkom varje vecka i en ohyggligt stor upplaga, och ansågs vara landets viktigaste tidning, eftersom den effektivt bidrog till att hålla barn & ungdom inom de av staten fastslagna fantasiramarna.
     Men så delades plötsligt "Kalle Anka Och Son" inte längre ut! Ankhundarna bar ut den gamla vanliga posten, reklam & räkningar, men inte ett enda exemplar av "Kalle Anka Och Son" delades ut, katastrof!
     Detta tvära avbrott i en annars trygg indoktrineringsström fick förstås såväl raska som rysliga konsekvenser. Barn & ungdom på glid välte bilar, pensionärer, ja allt som gick att välta, och redan samma kväll fick Polisgeneralen uttala sig i TV.
     "Vad ämnar ni vidtaga för åtgärder?" frågade TV rutinerat.
     "Skjut ner dom som rapphöns!" svarade Polisgeneralen.
     "Vilka ska ni skjuta ner?" undrade TV intresserat.
     " Dom som strejkar och bråkar ska skjutas ner!" svarade Polisgeneralen, som var känd för att inte lägga fingrarna emellan.
     "Men här handlar det om två helt olika grupperingar!" försökte TV förklara "Det är barn som bråkar, men det är djur som strejkar!"
     "Djur?" sa Polisgeneralen "Det var värre. Vi inom polisväsendet är varma, ja ofta rent av heta, djurvänner! Utom när det gäller katter, det är förstås katter som strejkar?"
     "Det är alltså ANKHUNDARNA som strejkar!" påpekade TV skarpt.
     Polisgeneralens förstånd stod stilla. Men kom igång igen. Så smått: "Ankhundar? Inte bra. Man kan inte skjuta ner en ankhund hur som helst. Det kan råka vara polishundsblod i den. Och vad ska  polisfacket då säga?"
     Polisfacket sa ingenting, men Psykgeneralen sa: "Man måste försöka förstå!" Och gjorde så, eftersom hans jobb gick ut på att försöka förstå, även om det sällan lyckades.
     Regeringen var "skakad", vilket regeringar ofta brukar vara. Men regeringen ville ändå inte uttala sig, eftersom "det var för tidigt" vilket det ofta är, och förblir. Regeringen nöjde sig med att "mana alla inblandade till besinning", vilket inte heller är så dumt. Nej, såna där regeringar kan nog vara bra att ha ibland.
     Fast natten blev för hemsk ute i landet. För att inte tala om inne i stan. Och alla väntade nu nervöst på statsministerns stora tal, men så blev det också ett gripande tal. Ungefär som Churchill. Fast bättre. Och på svenska. En stor fördel.
     Statsministern frammanade minnet av såväl Rin Tin Tin som Lassie. Men han framhöll även de goda inhemska krafterna med Trofast, Karo och Fjompe i spetsen. Hundporren flödade. Inte ett människo-öga var torrt, och nu trodde alla att ankhundarna äntligen skulle sluta strejka.
     Men det gjorde ankhundarna inte alls. Tvärtom. Statsministern hade brett på så tjockt med hundporr att han helt glömt bort den minst lika viktiga ankbiten. Och ankhundarna blev egentligen bara förbannade. Strejken hade visserligen varit vild, men nu blev den rent av rasande.
     Tidigare hade strejken egentligen bara gällt just "Kalle Anka Och Son" som man angripit för dess kränkande fördomsfullhet mot svaga och utsatta grupper:
     "STOPPA KALLE ANKA OCH HANS SONS HETS MOT DJURGRUPP!"
     "NED MED ONKEL-TOM-ANKORNA!"
     "VI VILL INTE LÄNGRE BÄRA HUNDHUVUDET!"
     "ROPEN SKALLA - SKÄLL UT ALLA!"
     "OCH SÅ VIDARE!"
     Kampen hårdnade. Nu kom strejken att gälla själva samhällssystemet. Hårdare än så kan en kamp knappast bli. Ja, det skulle vara ragnarök då?
     Stora skaror av barn & ungdom fortsatte att glatt ansluta sig till strejken. Visserligen mest för att få full sysselsättning nattetid, med att kasta sten och bränna bilar, men ändå.
     Samhället bävade. Och det tycker samhällen rysligt illa om att göra.
     Fanns inget annat att göra än att beslutsamt bita tag i den buttra sanningen: Det hade gått troll i hela den där ankhundsbiten.
     Och Postgeneralen vidtog de mest kraftfulla åtgärder man bara kunde tänka sig: samtliga ankhundar avskedades! Och fördes därefter till särskilda uppsamlingsläger. Där de sedermera isärtogs i sina djuriska beståndsdelar. De djuriska beståndsdelarna frös man in i en "bank" för framtida återvinning. Eller uppätning. Eller vad det nu kunde bli.
     Man återanställde samtliga mänskliga brevbärare som haft en hård tid och i många fall farit illa. Men  de gula cyklarna for nu åter muntert fram och tillbaka, fram och tillbaka genom stad och land.
     Och alla var åter nöjda. Alla, utom Postgeneralen som enligt egen uppgift "tog hela ansvaret". Men till hans stora glädje visade sig detta bara betyda att han behövde säga detta. Lönen påverkades inte alls, tvärtom.
     Postverket kompenserade sig glatt för de ökade kostnaderna genom häftiga portohöjningar. Nu blev det dyrare att skriva brev än att supa sig full. Men eftersom intresset för fylleri var större än intresset för skriveri var det ingen som protesterade.
     Och datan, och nätet, och y-post, och Den Sociala Smeten, och allt vad dom kallade sig, hade hur som helst fått hela den där brevbiten att verka lika föråldrad som stumfilmen eller fotogenlampan.
     Men redan tidigare hade man börjat kasta lystna blickar på De Kloka Delfinerna.
     Nu bodde visserligen De Kloka Delfinerna, korkat nog, i vattnet.
     Men, å andra sidan, skulle man inte kunna tänka sig att
   

KRING MARTA OCH MARIA

Så här låter Lukas:
     Hos Marta och Maria
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade. "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas från henne."
    Fast förr lät Lukas:
När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus. Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord. Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: "Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig." Då svarade Herren och sade till henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda, men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne."
     Lukas är Lukas, men jag är glad över att jag inte är bokstavstroende.
     Dom hade promenerat och pratat i flera timmar men nu var dom hungriga och klev in i ett hus som verkade vara välvilligt inställt.
    Ena hemmadottern hette Marta och hon satte genast igång med maten. Det var inte varje dag man fick besök av guds son, inte ens på den här tiden då han hade hälsan.
     Andra hemmadottern hette Maria och hon satt klistrad vid Jesu fötter och hörde på hans glänsande konversation. Nu var det egentligen Marias matlagningsvecka men det struntade hon helt i. Marta blev sur och föreslog att Maria i alla fall borde hjälpa till. Men Jesus avfärdade Marta med en dräpande replik.
     Marta återgick till sin spis, och fortsatte sitt bestyr, det skulle visst bli en gryta.
     Gott om folk: Jesus plus tolv apostlar som var stora i maten eftersom dom tidigare varit fiskare, snickare, murare, skräddare, och allt vad dom nu hade varit.
     Marta rörde surt i en stor gryta. Jesus talade. Maria lyssnade. Men Marta tänkte: "Jesus pratar som han vill - men i skallen står det still!"
     Bara tänkte. Men ändå. Lättade något.
     Men Herren hade, till råga på allt, osedvanligt bra hörsel: "Vad muttrar du där borta vid din spis Marta?" frågade han oväntat.
     "Ingenting!" svarade Marta skamset och rörde ännu ivrigare i sin gryta. Men arg var hon och ett tag tänkte hon nästan sabotera sin egen mat, men hennes obotligt husliga natur tog ut sin rätt.
     Maten blev, som vanligt, god. Och när Marta såg hur alla glupade i sig kände hon sig ändå ganska nöjd. En del ville visst mest bara prata? Och förstod inte det här med att jobba? Och att om ingen lagade mat, kom det heller aldrig någon mat på bordet? Men dom kunde kanske inte rå för det? Verkade vara någon slags sjukdom? Att aldrig kunna se verkligheten som den var? Man borde kanske  egentligen snarare tycka synd om dom?
     "Ta för er pojkar! Det finns mer i köket!" Och maten tystade munnen ett bra tag. Och sedan drog Jesus några  lustiga liknelser: "Vad är det för likhet mellan en apostel och en elefant?"
     Och till och med Marta blev tvungen att skratta. Och den där Judas var visst alltid en tillgång? Han fattade i alla fall att mat inte var gratis. Alltid något.
    Förlänga? Förbättra? Modernisera? Brodera ut?
    Visst. Men samtidigt har man då förstört berättelsen.
    Det är den korta, men dunkla, enkelheten som är bra.
    Bra att fortsätta fundera på.
    Men att fundera är en sak, att försöka förbättra är en annan.
    Marta (35?) & Maria (28?)gör ett inhopp på nio (9!) rader. Så försvinner båda spårlöst. Men har hunnit sätta outplånliga spår efter sig. På nio rader! Bra jobbat! Men av vem?
     Inget vet. Fler frågor än svar: Vad är viktigt? Hur fördelar med det nödvändiga hushållsarbetet på ett rättvist sätt? Vad är rättvisa? Vad är sanning? Och ska man verkligen alltid vara rättvis? Vem dömer? Vem väljer? Vem lagar bäst mat? Och vem bestämmer när det verkligen är viktigt att välja? När måste man bryta vanor? När blir en praktisk rutin en opraktisk fiende? Åt vem överlåter man konsekvenserna av sina val? Finns det alltid en förlorare? Är verkligen alla problem lösbara? Och i så fall av vem? Vad är viktigare? Mat eller prat? Vars är mössan? Hur många frågetecken finns det egentligen?
     "Bry dig inte om mat!" sade Jesus, men Marta drog ändå igång sina grytor. Och hon slamrade till tusen i sitt kök. Var det kvinnans uråldriga trumsolo med kastrullerna? Eller var det fångarnas desperata protestkonsert med plåtmuggarna? Frågor, frågor, frågor.
     "Vi äro icke hungriga!" ropade lärjungarna i kör.
     "Så säger alla karlar!" tänkte Marta "Dom säger ett, men menar två! Vet man ju hur karlar är! Tänker bara på en sak! Vill bara en sak! Mat, mat, mat!"
     Jesus talade om väsentligheter, bland annat var han ett tag inne på vadan & varthän, men kanske utan att riktigt kunna reda ut det. Och Maria hade hittat en vinflaska och alla deltog glatt i den livliga diskussionen.
     Maria var inte särskilt lik sin syster. Men varför ska systrar vara lika? Det räcker bra om systrar är släkt.
     "Marta är mutad av vanor och rutiner!" sade Maria, och det var inte snällt sagt.
     "Hurdå mutad?" undrade Petrus, som inte var känd för att tänka snabbt.
     "Hon lever bara för sina rutiner! Hon skulle bli olycklig om hon inte fick stå och röra i sin gryta, fast vi alla sagt att vi inte är hungriga!"
     "Egentligen är det helt oviktigt med mat!" ansåg en apostel.
     "Fast mat kan vara väldigt gott ibland!" hävdade Judas.
     "Den husmor som icke kan säga, idag måste jag odla upp hela min själ, och så bryter alla rutiner, och tillsäger hela sin familj, idag fån i allen lagen edren mat själven, en sådan husmor är en inför Gud dålig människa, huru god husmor hon än må synas vara uti människoögon..." sade Jesus på prov.
     "Det där ska jag skriva upp!" sade Tomas, som gärna ville ha allt på papper.
     "Nej för guds skull!" sade Jesus " Tankegången är oklar, och formuleringarna är inte alls bra! Sitt inte och märk ord på det där enfaldiga lärjungesättet! Det går inte att vara naturlig om ni ska sitta och anteckna allt jag säger! Fast det är klart att ni ska lyssna noga! Jag är dock guds son, och vi är sannerligen inte många. Men ni måste framförallt lära er att tänka själva. Ni får aldrig nöja er med att citera mig, hur bra citaten än är! En religion som bara består av upprapade citat är en dålig religion!"
     "Men om man hör en bra formulering, är det väl bara naturligt att man vill skriva ner den och bevara den?" envisades Tomas, som alltid var, som han var.
     "Intressant att du drog upp just det där!" bytte  Jesus ämne " Det kommer mig, osökt, att tänka på en lustig episod som hände mig för bra många år sedan! Då var vi fortfarande bara två, och en dag skulle jag och den där andre, vad han nu hette, ut i öknen och fiska lax. Och hur det nu var så kom vi snart in på att börja tävla om vem som hade största..."
     Marta hörde systerns glada skratt, men Marta log lugnt: "Låt dom prata! Snart kommer dom att vara hungriga!"
     Och Marta rörde runt i sin gryta samtidigt som hon, utan att veta om det, gick till litteraturhistorien, till religionshistorien, till psykologihistorien, och nu senast, till kvinnohistorien.
     Hade Marta vetat om det, hade det blivit en mycket nervös gryta.
     Men nu blev det en mycket god gryta.
     Och Marta slevade upp: "Ät nu! Ni får fortsätta prata efter maten!"
     Och så fick det bli.
     Marta fick sista ordet.
     Allt har sin tid.
     Ibland är mat viktigare än prat.
     Det svåra är bara att veta när det är ibland.