Finns inget lättare än att lura barn. Men om det ändå skulle gå trögt att lura, kan man förstås alltid muta barn. Barn är beroende och okunniga, och såna som är okunniga och beroende brukar det alltid gå bra att muta.
Över till något helt annat, som kanske ändå är samma sak: "Den som inte kan skilja på form och innehåll kan inte skilja på HC Andersen."
Sa nån. Men vem?
Nå. Hursomhelst. Ett bra exempel är den kända och enfaldiga berättelsen "Kejsarens nya kläder" där bara det oskyldiga barnet kan säga sanningen.
Tror jag det. Barnet råkade vara dåligt mutat just den dagen. Far hade lovat Barnet en ny mössa, men sen hade Far supit upp alla mösspengarna, så det blev ingen mössa för Barnet, men det blev i gengäld ett jävligt surt barn.
Fast visst är den väl vacker, den där vackra tanken. Att barnet lever liksom nära naturen, och naturen ljuger aldrig, även om han kanske kan verka vara lite grym ibland mellan varven.
Och historien är nästan lika lärorik som naturen. Ja, historien har nog blivit populär just för att man lär sig så förskräckligt mycket av han, skulle jag tro. Och historien har, bland annat, en hel del att berätta om häxor.
Förr tog man avstånd från häxor. Ja, man rent av ogillade häxor, och så snart man fick fatt i en häxa brände man henne på bål.
En redig brasa bara, och sen slapp man den häxan för gott, hurra!
Men (för det finns alltid ett MEN i historien och även i alla bra historier) snart dök det upp nya häxor. Ja, hur många häxor som helst dök det upp.
"Men det var väl ändå himla konstigt!?" tyckte man förr "Att det verkar som om det bara blir fler och fler häxor, ju fler häxor man eldar upp!?"
Och: "Ja gu va konstigt!" sa man också, men man fortsatte ändå att bränna upp häxor, för säkerhets skull, för vad skulle man annars göra.
Men de verkliga specialisterna på att snoka fram häxor ur sina hålor var på den här tiden barnen.
Och då stod där mitt i byn ett käckt litet barn (samma barntyp som senare skulle bli Hitler-jugend, Stalin-pionjär och gå i jättemysiga demonstrationer FÖR freden och FÖR miljön, men MOT kärnvapen och MOT rasism) där stod alltså ett otäckt litet barn med pekfingret riktat mot en grannkvinna som inte hade haft vett att fjäska för det käcka och otäcka lilla barnet.
Och där! Där var pekfingret! Och där var alltså häxan!
Och det var ingen tvekan om den saken, det oskyldiga barnet hade ju själv fått välja.
Och detaljer, vad hade häxan egentligen gjort?
"Gjort och gjort! Det vet man väl vad häxor brukar göra!"
Och det som barnet uppgav stämde ju precis på pricken med hur häxor brukade härja.
Och om barnets fantasi ändå inte riktigt räckte till, fanns förstås alltid tortyr att tillgå. För det här var på den gamla goda tiden, då man inte daltade, och det.
Inga problem, och så var skuldfrågan avklarad.
Då återstod bara att bygga ett bål, och alla i byn hjälpte till. Gammal som ung deltog med entusiasm i bålbyggandet, ingen var för liten för att dra sin pinne till brasan.
Och vilket fint bål det blev!
Och vad stort det blev!
Kollektiv bygger bra, ibland bygger kollektiv ohyggligt bra.
Och det utpekande barnet fick förstås äran att tända den allra, allra första tjärstickan.
Och tack vare ett oskyldigt barn blev det ett muntert sprakande bål.
Och huj vad det brann!
