FEM MOT EN

Det knackade på dörren. Fast det egentligen fanns ringklocka. Och allt. Knackade, inte bankade, som hemma hos Beethoven.
     Han öppnade, utan entusiasm.
     Nå, det var tydligen i alla fall inte Döden.
     "Han kommer senare!" sa Nån därute.
     En handfull. Högst fem. Svårt se i mörkret. Och mörkare blir det varje natt, för varje natt som går.
     Där var Blodtryck. Som visst alltid höll sig framme.
     Där var Diabetes, som inte ville vara sämre.
     Och där var Gikt.
     "Gikt? Jag trodde han var död för länge sen?"
     "Sjukdomar dör aldrig, dom bara byter namn!" sa Nån glatt.
     Där var Parkinson, en stor svart skugga, och längst bak han man var mest rädd för. Han som aldrig sa något, men som ändå alltid fick heta "Herr". Herr Alzheimer.
     "Vad vill ni?" frågade Han, som mycket väl visste vad dom ville.
     "Bara det gamla vanliga!" svarade Nån.
     "Jag tänker inte bjuda in er" sa Han.
     "Fast ibland blir vi faktiskt inbjudna!" påpekade Nån.
     "Blir ni?" undrade Han förvånat.
     "Har du aldrig hört talats om sjukdomsvinster?" frågade Nån.
     "Sjukdomsvinster? Joo? Kanske? Men jag trodde bara det var sånt dom hittade på, för att göra sig märkvärdiga."
     "Vad är det för fel på att vara märkvärdig?" frågade Nån, som verkade vara pratsam värre.
     "Många är bättre på att prata, än på att bota!" sa Han surt.
     Och det blev tyst ett tag.
     Han ville egentligen stänga dörren. Men visste inte riktigt om han vågade. Ibland är det klokt   vara oartig. Ibland inte.
     "Ja, och nu är vi här!" sa Nån.
     "Jag ser det" sa Han.
     "Och nu blir vi kvar här!" sa Nån.
     "Ska ni stå här på trappan, alla fem?" frågade Han.
     "Inte nödvändigtvis på trappan. Men vi ska hålla oss här i närheten. Vi ville bara visa upp oss. Visa att vi fanns. Visa att vi finns. Alla fem. Till att börja med. Och sen får vi se vem som blir först. Men nu vet du!"
     "Nu vet jag!" sa Han, och stängde dörren.


"Jaha? Typiskt dom skulle komma när det var som mörkast. Komma smygande som. Ja. Jag vet egentligen inte som vad. Smygande som, såna som smyger, antar jag. Fast väldigt artiga. Artiga värre. Men vad hjälper det vara artig, när man kommer med elände. Och välklädda var dom visst också. Fast det var förstås mörkt, då är det lätt vara välklädd. Och han längst bak sa inget. Det är dom som säger minst, som biter bäst. Det säger alla. Och dom borde ju veta, eftersom dom säger det.
     Fem mot en. Rättvist värre. Fast det kunde förstås varit ännu värre. Man kunde varit döv. Som Beethoven. Eller blivit blind. Som hon. Vad hon nu hette. Men hon var visst väldigt blind. Eller både och. Eller värre ändå. Det finns ju dom som inte ens finns, också.
     Nu vet jag att framtiden är oviss värre. Men att veta, och samtidigt inte riktigt veta, är ingen särskilt bra blandning.
    Och fem mot en, är nog nästan för många för en man.
    Det här med rättvisa blir visst ibland aningen orättvist."

SVERIGES SÄMSTA STAD

Alla undersökningar har visat att X är Sveriges sämsta stad. Den vidrigaste och värsta. Men vad beror det på? Och vem bär egentligen ansvaret? För att försöka besvara dessa frågor reser vi till X. För att se med egna ögon. För att lyssna med egna öron. För att lukta med egna näsor. Och nu är vi där. Nu är vi här. Vi är i X. Den ökända staden X. Eller är det en kommun? Många frågor. Men nu kan vi se svaren med egna ögon. Vi ser ruttna hundkadaver ligga planlöst utslängda på Storgatan. Ingen vacker syn. Vi räknar till i genomsnitt ett hundkadaver per kvadratmeter och invånare. Samtliga kadaver är inbäddade i en vidrig förruttnelseprocess. "Lika gott!" tänker vi "I en sådan här stad kan ändå ingen hund leva ett anständigt hundliv. Ingen hund kan vara lycklig i denna kommun. Varför ska alltid de oskyldiga djuren drabbas värst? Och just hundarna?" Men vi har ännu inga svar. Inte på våra frågor. Vi fortsätter vårt viktiga arbete. Vi närmar oss stadens kärna. I trappuppgångarna råder ett svineri utan like. Väggarna har inte sett en skurtrasa på år och dag. Flugorna är obeskrivligt feta. Och över allt svävar fisklukten. Den dystra lukten av rejält rutten fisk. Som ligger över den döende staden. Som ett jättelikt svampmoln. Kommuninvånarna gå hopkurade som i en oändlig dvala. Fulla av mögliga drömmar om en framtid som aldrig kommer åter. Då de hade hopp. Då de hade mat. Då de hade hund. Då de hade framtidstro. Och då det fortfarande fanns rullatorer åt alla. Då ropen skallade: "Ropen skalla! Rullatorer åt alla!" Rullatorer utan punktering. Och utan rost. Rullatorer med framtidstro. Alla fönsterrutor är trasiga. Det finns inte ett helt fönster i hela staden. Och ingen orkar längre laga någonting. I bästa fall har man ersatt fönsterrutan med ett torkat bananskal. I sämsta fall med en hoptorkad hund. Men för det mesta med ingenting. Ingenting. Det är ett starkt ord, men tvärs över staden ligger den ständigt stinkande lukten från nedlagda industrier. Urbefolkningen i X har för länge sedan upphört att tvätta sig. Vartill skulle renlighet tjäna när allt ändå är för sent? När tvålen tagit slut? När handduken är noppig? Barn med svarta, eller i bästa fall grådaskiga, ansikten springer
fritt omkring på gator och torg. Och rotar förgäves i de vidriga soptunnorna. Men där finns inte längre något att rota i. Det finns inte ens sopor längre. Så långt har det gått. Så långt har det alltså fått gå. Men vem bär egentligen ansvaret? Ingen vill ta på sig hundhuvudet. Vi fortsätter vårt arbete. Värst av allt är att porrskyltningen antagit förfärande proportioner. Här finns allt: Barnporr, hundporr, hästporr, svinporr, bilporr, fjällporr samt så kallad vanlig vuxenporr. Allt utbjuds till löjligt låga vrakpriser i så gott som varje gathörn. Men eftersom alla saknar pengar går även denna kommers trögt. Men vad ska kommuninvånarna göra istället? Många frågor. Svåra frågor. Men vi ger oss inte. Vi gräver oss fram. Vi borrar oss fram och finner att den stinkande X-älven förmodligen inte sett ett reningsverk på år och dag. Och lika bra är det. Vad skulle ett enstaka reningsverk egentligen kunna göra i en sådan här kommun annat än att braka ihop? "Vem bär ansvaret?" frågar vi alla vi möter. Men ingen vågar se oss snett in i ögonen. Ingen vill uttala sig. Vi går oförtrutet vidare. Vi har ett viktigt jobb att sköta. Den sköra demokratin hänger löst på våra axlar. X är idag Sveriges Sodom och Gomorron. Så är det. Det är bistra men trista fakta. Spriten flödar som svagdricka. Halvklädda kvinnor raglar hit och dit på de smutsiga trottoarerna. Inne på de obeskrivliga toaletterna ligger inte längre oskyldiga postorderkataloger. Nej. Här ligger Bibel och Psalmbok. I något enstaka fall en Psaltare. Det känns som en lättnad att vi alla är ateister. Alla utom fotografen. Dygnet runt pågår raggartrafiken. Runt, runt, runt. Även om bensinen sedan länge tagit slut. Som allt annat. Allt är egentligen slut. Även bensinen. Men fortfarande kan man se toppiga bröst trött sticka ut genom raggarbilarnas spruckna vindrutor. Man blir beklämd. Och hela tiden stanken, lukten, och därtill dofterna. Samhället måste gripa in och ta sitt ansvar! Men ingen ställer upp. Alla svär sig fria. Och hela tiden forsar narkotikan fritt på Ringbaren! Här är ölberusade tvååringar vardagsmat. Pensionärer slukar piller som  vanliga svenskar slukar potatismos. Onaturligt feta människor blockerar trottoarerna för sjukligt magra. Det är kallt överallt. Ingen bryr sig längre om att elda. Vad är det för mening med att elda när veden ändå tagit slut? Och när tändstickor saknas? Och det inte finns någon bensin? Och när det totalt saknas energi för att rycka upp sig? Vem orkar ens gå på spansk språkkurs längre? Varje morgon måste man inleda med att krossa vattenledningen. Det är enda sättet. Bara då kan man få fram de få smutsbruna vattendroppar som att fåtal kvarvarande optimister envisas med att kalla kaffe. Kaffe!? Vi avböjer bestämt, men fortsätter upp i trappuppgången. Alla dörrar ligger här slängda lite hipp som happ. Vad är det för mening med en dörr när man saknar bostad? Förr eller senare somnar man ändå. Bostad eller inte bostad. Dörr eller inte dörr. Säng eller inte säng. Fotografen måste regelbundet gå ut för att spy. Det är bara han som bemödar sig om att spy utomhus. Alla andra har slutat att engagera sig i spyfrågan. Det finns inga möbler. Alla möbler är uppeldade eller sönderslagna. Eller både och. På väggarna kryper löss och kackerlackor. Samt någon slags jättelika och ludna spindlar. Vi utgår ifrån att dessa spindlar är giftiga. Och ingen säger emot. Ingen har vågat testa. Ingen orkar längre säga emot någon. Så långt har det gått. Och råttorna huserar som hemma hos sig. Men vad ska råttorna äta sen? Sen, när råttorna ätit upp allt? Det har råttorna inte tänkt på, vi får in fler frågor än svar. Men vem bär ansvaret? Och varför uttalar sig inte Landshövdingen? Är det inte just hans jobb att ständigt uttala sig? Vi fortsätter upp i huset. På golvet ligger en tragisk trave tidningar. På tidningstraven ligger resten av familjen försänkt i någon slags absurd dvala. Mannen har ett rått och ohyvlat ansikte. Snussaften rinner i en till synes outsinlig ström. Det är enda tecknet på liv hos honom. Hustrun är mager och stripig. Och tandlös. Men eftersom alla är tandlösa är det ingen som bryr sig. Bara nyfödda barn har tänder i X. Men, om det ändå inte finns något att tugga? Vad ska man då ha tänder till? Ännu fler frågor. Ännu färre svar. Hustrun andas i alla fall. Men mycket måttligt. Kommer hon någonsin att vakna upp, undrar vi intresserat. Är det inte troligare att hon kommer att avlida? Desperat utbredd på en mönstrad vaxduk från femtiotalet? Golvet är helt täckt av träck samt så kallade leksaker. Men ingen av oss är på lekhumör. Snarkandet är ohyggligt. Hela familjen deltar med liv och lust i det störande snarkandet. Fotografen stoppar bomull i öronen. Men vad hjälper bomull mot ren misär? Vilka vidriga gärningar skulle inte en utslagen familj som denna gemensamt kunna utföra? Om den plötsligt vaknade upp? Med ett energiskt och ursinnigt vrål av raseri? Vi kan bara spekulera. Och anteckna. Och fotografera. Vi ryser, men vi har inga svar. Fotografen spyr igen. Men orkar nu bara gå ut i trappuppgången. Men numera spyr han rutinerat, nästan elegant. Som om han aldrig gjort något annat. Men vi går vidare. Vi ger oss inte. Även om det ibland känns tungt. Men vårt viktiga arbete tvingar oss att gå vidare. Att gräva. Att rota. Att avslöja. Att aldrig väja. Att alltid våga. Åter ute noterar vi att pornografins träsk huggit tag i stadens själ. Pornografins långa ludna och obevekligt nedsölande arm. Kvinnans ställning i samhället är undermålig. Här är begreppet "könskvotering" bara ett rått skämt. Barn misshandlas punktligt. Man räknar med att barn misshandlas i genomsnitt tre gånger per dygn, per barn, och per vuxenhushåll. Men även de vuxna utsätts för en daglig misshandelsdos om de vågar passera Verkmästaren i stadens enda kvarvarande industri. En lumpfabrik. Där man tillverkar ny lump av gammal lump. Återanvändning av elände. Men ändå: En arbetsplats. Genom stenhård personalkontroll, daglig kroppsaga, samt massor med sparkar och schäfrar har man faktiskt lyckats hålla driften vid X:s Enskilda Lumpfabrik igång genom åren. Men till vilket pris? Och vem betalar priset? Och vem bär huvudansvaret för hundhuvudet? Facket är upprört till tusen. "Det rör sig om tusen-miljoner kronor bara i år!" säger Facket och demonstrerar för oss produkternas undermålighet. "Titta bara! Man kan köra knytnäven rätt genom väggen!" Vi tittar. Och Facket demonstrerar än en gång för oss hur man med lätthet kan köra knytnäven rätt genom betongväggen! Det tyder på brister i materialet antecknar vi. Facket ger oss gärna fler tröttsamma bevis på de vidriga arbetsförhållanden som råder på lumpfabriken. Som ändå är stadens stolthet. Det finns inget annat att vara stolt över. Inte längre. Men en gång hade staden visst några som idrottade. Men det var många år sedan. Idag vågar ingen idrotta längre. "Man får bara ont i ryggen av att idrotta!" säger en som tydligen stärkt sig. Men ingen annan vill uttala sig. Men vi kan intyga att det som sägs är sant. Man kan faktiskt köra knytnäven tvärs genom väggen i X. Men vad ska det tjäna till? Det är ingen vacker syn. Och ingen verkar bry sig. Vad gör kommunen? Vem bär ansvaret för att idrotten stagnerat? Men nu når oss åter stanken från latrinerna. Den stank som vi inte haft tid eller lust att notera. De för staden så typiska vidöppna och skrämmande latriner som det har skrivits så mycket om på senaste tiden. Sista tömningen var i höstas. Förra året. Eller om det var året tidigare? Ingen minns. Varför minnas något när inget längre spelar någon roll? Det var då fyra beredskapsarbetare utifrån spårlöst försvann. Spårlöst. Helt utan spår. Men alla vet. Man vet ändå. Men ingen vågar säga något. "Men dom kom ju utifrån..." säger en, men inte ens Facket vill uttala sig om den här historien. Så långt har det alltså gått. Så långt har det fått gå. Men vems är felet? Och vad gör egentligen Stadskuratorn? Skyddsombudet har visserligen försökt uttala sig. Och tills vidare förbjudit allt arbete i staden för säkerhets skull. Men ingen märkte någon skillnad. Och vem bryr sig om ett sentimentalt skyddsombud i dagens kärva läge? Vem? "Nu måste Samhället, eller i bästa fall Staten, gripa in!" säger Stadsarkitekten upprört och vi fotograferar honom vid samhällets namnskylt. Den enda som finns kvar. Men "X" står det på skylten med trotsigt stora bokstäver. Och detta "X" är den sista rest av sanning som finns kvar i denna krisdrabbade kommun. Alla är upprörda. Men ingen orkar protestera. Vi kan ta ett exempel. Fler orkar vi inte med. Hon är fyrtiotre år gammal enligt egen uppgift, men ser ut att vara det tiodubbla. Förr hette hon Anna-Lisa, men nu är hon arbetslös. Och bostadslös. Och tandlös. Samt saknar rullator, trots att dom lovat. Men fortfarande har hon kvar kämpaglöden: "Det är Samhällets plikt att genast gripa in och se till att jag blir lycklig! Det är egentligen det enda jag begär av Samhället! Och jag vet minsann mina rättigheter!" Säger Anna-Lisa, som egentligen heter något annat som vi glömde bort att anteckna. Hon har bara kvar sin stapplande pensionärsröst, men än har hon inte gett upp. Som så många andra. Än kämpar Anna-Lisa sin kamp mot orättvisor, förtryck och punkteringar! Men hur länge kommer hon att orka? Svårt säga. En två-tre år till kanske? Högst tre år är vår gissning. Och sen? Finito. Men hon kommer aldrig att ge upp kampen. Så länge Anna-Lisa orkar svinga en handväska finns det hopp för staden! Men sen? Vi samlar ihop en knippe X-bor vid skylten "X". Alla har knutna nävar. Någotsånär. Som seden är. Och alla talar med en mun för att spara energi. Fotografen är nu på sin mammas gata, den här bilden kan han i alla fall ta! Och Kommunalrådet pekar pedagogiskt på skylten så att det inte ska råda någon tvekan: "X"! Och Kommunalrådet uttalar sig energiskt: "Det gäller vår framtid! Och våra barns! Och deras barns! Och deras barns, barns, barns framtid också förstås!" utvecklar Kommunalrådet sin intressanta tankegång. Men, finns det någon framtid längre för X? Och när kommer denna framtid hit i så fall? Här krävs framförallt resurser! Och pengar. Och resurser. Och stora satsningar. Och resurser. Och framtidstro. Och resurser. Och glatt humör, men idag är tyvärr hela kommunen täckt av en grön matta med kornigt fluffig, fast vidrig, yta. Mögel. Det farligaste som finns. Mögel. "Mögel och mögel! Det är alldeles för tidigt för att ta till ett så starkt ord som mögel!" försöker Stadsläkaren förgäves försvara sin kommun. "Men visst! Förekomsten av bladcancer i så gott som varje vuxen X-bo gör att vi inte helt kan utesluta ett visst samband med den i massmedian så uttjatade mögelproblematiken!" "Och vad har ni vidtagit för åtgärder?" frågar vi grävande. "Åtgärder och åtgärder! Kommunalskatten är redan så vidrigt hög att vi helt enkelt inte har råd att vidtaga några som helst åtgärder! Det får gå som det går. Lite mögel ska väl en kommun tåla! Och så kommer ni hit utifrån och anklagar oss för korruption till råga på rubbet!" säger Stadsläkaren ursinnigt och brister ut i anmärkningsvärd gråt. Men är gråten äkta? Eller döljer det sig något bakom hans röda ögon? Är det krokodiltårar, eller är det harpest, eller vad det nu heter? I alla fall: En desperat och hjälplös gråt som aldrig kan stillas, bara torkas bort. Men vår fotograf gör ändå ett halvhjärtat försök att trösta. Fotografen är mycket känslig för att vara fotograf. Han började som busschaufför. Men idag är han  fotograf. Visserligen en mycket dålig fotograf, men han har i alla fall hittat sin nisch. Men det här handlar inte om honom. Det här handlar inte ens om oss. Det här borde handla om staden X. "Sveriges sämsta stad". Jaja. Men? Är det någon idé egentligen att fortsätta? Allt är nog ändå redan för sent. Vi har sett alldeles för mycket. Våra ögon är för gamla för nya fräscha tårar. Våra strupar är för torra för ord. Det finns ändå inget vi kan göra. Våra anteckningar är oläsliga och obegripliga. Och inget kan vi göra. Inget. Så vi gör ingenting. Vi har påverkats alltför starkt av X:s egenartat drypande atmosfär. Den omtalade "X-andan". Vi orkar inte ens resa därifrån. Vi blir kvar. Vårt reportage blir aldrig klart. Vi stannar i X. För gott. Lika gott.  Och det första vi gör är att i samlad tropp gå till Systemet. Och vi köper ut. Äntligen ett ställe som faktiskt fungerar här i stan! Hurreka! Vi köper ut. Och vi blandar rubbet med Portello. Gott blir det och vi blir alla skitfulla. Det går fort att bli full när man är motiverad. Fotografen slutar att spy. Det är meningslöst att fortsätta. Och vi börjar sakta men säkert att vältra oss i det beryktade X-träsket. Nu skulle dom se oss dumjävlarna hemma på tidningen! Vid tanken på den enfaldiga och gammalmodiga papperstidningen fäller vi stora tårar av hjärtligt skratt! Vi skrattar så vi rullar runt på det smutsiga, men samtidigt på sitt sätt festliga, betonggolvet. Aldrig har vi sett ett roligare golv! Aldrig har vi sett smutsigare smuts! Och alla infödda och inbitna X- bor deltar glatt och solidariskt i vår golvglädje! Även hemlösa, arbetslösa och tandlösa har väl för fan full rätt till livsglädje! Nu ser vi det positiva i tillvaron! Trots allt! Nu ser vi den sunda, enkla, primitiva livsglädjen i vitögat! Eller in i rödögat! Här i X finns egentligen allt! Här finns hully-gully! Här finns karneval så det räcker! Och blir över! Här finns allt vi behöver, här finns allt, allt, nu skulle dom se oss!

FANS MORMOR

Jesus var borta ur bilden ett bra tag.
Vad gjorde han egentligen mellan 12 och 30?
Ingen vet. Men man vet att tonåringar är känsliga. Och att ha en känd pappa kan ibland kännas tungt.
       Fast man sa alltid "JK" på den här tiden. Och "JK" betydde förstås: Jesus Kristus. Det var lättare att säga JK än att säga Jesus Kristus. Och JK var liksom lättare att fatta. En helt vanlig tonåring. Trodde man.
     Men det är svårt att få fram uppgifter om hur det egentligen var förr. Fast man vet förstås en hel del om Fan själv. Men vad vet man egentligen om hans mormor?
     Om Fans Mormor vet man så gott som ingenting. Hon är egentligen bara ett namn: Fans Mormor.
     Men det måste väl ha funnits en mamma också?
     Alltså, precis som med Jesus, fast liksom tvärtom?
     Jesus mamma är känd, men hans mormor är en ren sagofigur.
     Fans mamma är totalt okänd, men Fans Mormor var välkänd då.
     Och då, var på den tiden då JK gick omkring här på jorden, precis som en vanlig människa. Men man blir hungrig av att promenera, väldigt hungrig. Och JK fann på råd, bankade på första bästa stugdörr och beställde: "Gröt!"
     "Ska bli!" svarade Fans Mormor nervöst, ty det var hon och ingen annan som bodde i stugan.
     "Men vill herr JK då först vara så artig och gå ner till sjön och fylla grötgrytan med vatten? Ty själv har jag såväl svag rygg som dålig mage!" bad hon bevekande.
     JK som redan då var snäll för sin ålder bråkade alls icke utan fyllde raskt grötgrytan med det läckraste sjövatten man bara kunde tänka sig.
     Och nu stod grytan där på spisen full med muntert kokande sjövatten.
     Och: "Gröt, gröt!" sjöng JK utanför stugdörren.
     Men nu blevo god råd dyra för Fans Mormor emedan hon kom på att hon helt saknade grötmjöl.
    Hon vinkade försiktigt in JK i farstun: "Ähum, inte vill väl han vara så artig och gå ner till bondgården där borta och stjäla, låna menar jag, en säck grötmjöl..?" frågade Fans Mormor med sirapslen stämma "Ty själv har jag svår yrsel, enbart ledsyn, samt saknar rullator!"
     "Ska jag visst göra det!" sade JK käckt och for genast iväg, snäll och hungrig som han var.
     Redan efter fyra huj var JK tillbaka, och snart stod gröten på spisen och jäste och fräste.
     Men utanför stugknuten morrade JK: "Gröt, gröt, GRÖT!"
     "Men huru skall jag väl nu göra?" undrade Fans Mormor förskräckt eftersom hon hört att JK kunde bli arg värre när han inte fick som han ville "Inte kan en fin herre som JK sleva i sig sin gröt utan sirap! Och nu är det så illa ställt att jag glömt bort att komma ihåg att fylla på sirap sedan sonsonen var här i torsdags! Och sonsonen slukade som vanligt sirapen med hull och hår och hin!"
     Men Fans Mormor fann snart på råd, öppnade dörren på glänt (men med kedjan på för säkerhets skull) och föreslog listigt: "Inte vill väl han vara så artig en gång till och kila till handelsboden och hämta hit sirap till den goda gröten?"
     "Sirap?" sade JK surt "Det var då ett jävla, hur mycket ska jag hämta?"
      "Ta så mycket som ryms i turbanen!" föreslog Fans Mormor oskyldigt.
      "Måste jag, så måste jag, väl, antar jag..." muttrade JK "men säg mig då genast varest din dumma gamla handelsbod är belägen?"
     "Den handelsbod vari jag har evinnerlig kredit ligger visserligen en bit bort, men har i gengäld ohyggligt god sirap, specialanpassad för gröt!" svarade Fans Mormor milt " Gå bara rakt fram, och så rakt fram igen, ända till du kommer till staden OSLO! Då är du framme och där får du sirap!"
     Nå, det skulle väl gå bra trodde JK och for iväg som ett spjut. Ingen kunde kuta så fort som JK på den här tiden, ingen!
   Och tiden gick. Och gick. Och Fans Mormor fick sig ett gott skratt. Och åt ensam upp all gröt. Fast förstås utan sirap.  Men som kvinna var hon ganska van vid att lida, så det gjorde nu inte så mycket.
     Hon åt och hon åt. Och hon skrattade och hon skrattade. Aldrig tidigare hade någon lyckats lura JK lika listigt som hon hade gjort!
     Ingen kunde (som sagt) springa lika snabbt som JK. Och han sprang och han sprang. Dag efter dag, mil efter mil. Men till sist kom han på att det inte fanns någon stad som hette OSLO.
     Inte då. Kristiania hette staden på den här tiden. Som vi alla vet. Och som också JK visste. Egentligen. Innerst inne. Även om han råkade glömma bort det på grund av irritation och hunger.
     "OSLO" Hel-va-säger-jag!?"
     JK drog sig skamset tillbaka till en otrivsam ökengrotta. Där satt han sen hopkurad i flera år och ruvade, och mediterade, samt smidde revanschplaner.
     Han hade blivit lurad!
     Han!
     JK!
     Han som var Guds son,  och allt, och så vidare!
     Och till råga på köpet av en kvinna!
     Men hela den där släkten var odräglig!
     Men vänta ni bara!
     Jag kommer att ge igen!
     Min tid kommer!
     Och då!
   

JO

jag kommer ihåg sommarn innan teven kom till byn och man var ung och det var varmt och man blev som konstig i kroppen av värmen och Holger och jag låg ute i gräset nästan som hundar eller djur ganska snuskigt egentligen fast skönt var det väl  också men det var förstås när Holger fortfarande var fullt frisk och jag var ung och han hade inga problem med stånd och sånt som han fick sen när han blev sjuk och det var sista sommarn innan teven och det var varmt  nå så in i spisen varmt var det och när vi en dag skulle cykla till affärn som fanns kvar då var jag så gott som naken och sadeln blev alldeles blöt som dom brukar bli och svetten forsade fram och brösten hoppa hit och dit eftersom det var grusväg och gropigt värre och jag skämdes nästan inte alls fast nu efteråt fattar man ju att man egentligen borde skämmas men nu är det ändå för sent skämmas så det får vara och vi hade en gammal tandemcykel då som Holger tiggt till sig och fixat till för han var mycket för att fixa Holger när han levde och Holger satt i sadeln baki mig fast han annars bruka sitta fram eftersom han var tyngre och styrde rakare och var man eller hur han nu bruka förklara det men just den här dan skulle han nödvändigt sitta bak bara för att titta på mig och jag skämdes så jag knappt kunde styra utan vi höll på åka ner i diket flera gånger eller skämdes och skämdes men jag höll mig i alla fall på gruset fast en bit före affärn tog jag ändå på mig lite mer kläder och Holger flytta fram så ingen skulle säga något för om folk sett oss skulle dom trott vi var konstiga eller kåta eller ännu värre men nu kunde ingen gärna låta något ibland blev han sådär Holger när han levde fast visst var det skönt för mig också att få bli kåt och det om sanningen ska fram för nu är det många år sen sist ibland saknar man sånt man inte längre har men nu kan det kanske gå på ett ut och senare samma sommar börja Holger bli sjuk i Augusti eller om det var början av September fast det var fortfarande varmt minns jag och efter bara någon månad hade så gott som alla skaffat teve och den var ju i alla fall som ett sällskap med Bröderna Cartwright och allt när Holger hamna på lasarettet men där sa dom aldrig riktigt vad det var han hade och sen gick det väldigt fort och det var väl lika bra det för att bara ligga och bara må dåligt år efter år är inget nöje säger dom som provat men jag glömmer aldrig den där prästen på begravningen sen som nödvändigt ville ha det hela till något religiöst fast han aldrig hade träffat Holger som inte gått i kyrkan sen konfirmationen men präster försöker visst ofta få in lite religion på slutet har jag märkt men hade Holger fattat att det dök upp en präst på hans begravning vet jag inte vad han hade gjort han hade blivit förbannad om han levat men själv ville jag inte bråka när han ändå var död och det och sen var det systern hans också som ansåg sig vara så himla religiös och det var hon väl kanske men framförallt var hon en fet skenhelig apa av värsta slag fast snäll på sitt sätt  och bara något år efteråt blev vi nästan som vänner när sonen hennes körde ihjäl sig på motorcykeln men hon har flyttat hon också det är många som har flyttat nästan alla har flyttat utom katterna och katten jag har nu är tredje katten efter Holgers död det säger väl en del om hur tiden går fast nu får katterna samma namn allihop och det har dom inget emot vad jag vet men när man var yngre var man påhittig värre och skulle jämt hitta på nya namn på katter och allt vilken fantasi man hade och jag bruka till och med berätta små sagor för Holger när han levde och hade svårt sova på grund av smärtorna i magen och ibland blev det väldigt långa sagor nästan som noveller men jag har helt glömt bort vad det kan ha varit för svammel jag hitta på det var väl nåt dumt men Holger bruka väcka mig och be mig berätta när han hade ont och då var det bara börja hitta på och Holger sa ofta att jag borde blivit författare fast han kände då inga författare vad jag vet dom håller ju mest till söderut dom flesta som skriver och det beror på att klimatet är mildare där för många av författarna är känsliga till tusen och har dåliga magar och dåliga nerver eller båda två men ändå vilken fantasi man hade när man var ung man blev nästan rädd själv ibland över vad man kunde hitta på nästan värre än den här Jojs som dom prata om på skrivarkursen förra veckan fast själv vill jag alltid ha riktiga meningar och rejäla punkter och komma och allt vad det heter och inget sånt där nymodigt slams men tänk om man gjort något nyttigt med sin fantasi istället för att bara surra skulle man kanske varit miljonär idag eller i varje fall fått in nån dikt i tidningen som hon den där vad hon nu heter utanför Boden men hon är ju betydligt yngre än jag och var till och med på teve fast då skulle folk börjat undra vad man egentligen var för en så lika bra men jag vart nästan förbannad på skrivarkursen när den där kursledaren med skägg från Örebro visa upp den där boken av Jojs och bara svammel från början till slut var det utan punkter eller komma eller nånting bara sånt han suttit och totat till i fyllan i utlandet bara fantasi sida upp och sida ned ingen verklighet inga riktiga människor att känna igen sig i eller nånting bara en massa utlänningar som söp och surra ord ord ord så man vart less läsa innan man ens hunnit börja och tänk om man själv skrivit sånt där skulle dom skrattat ut en direkt på kursen men när det är en känd utlänning går dom på vilken bluff som helst men jag tycker allt ska vara enkelt och klart så man förstår direkt och inte en massa krångel och knep folk har rätt fatta rubbet utan att behöva tänka efter ett dugg folk har annat göra än tänka efter för annars kan man fråga sig vem dom egentligen skriver för om dom inte skriver för folk och själv skriver jag för att ha något att göra och att jag hamna på den här kursen var egentligen ett misstag eller snarare slump för det var en granne som ville jag skulle hjälpa henne dit eftersom hon hade svårt gå och fått punktering på rullatorn  men sen visa det sig att hon sluta på kursen när bena hennes helt gav upp men hur det nu var blev jag kvar och på den vägen är det som man säger men precis sådär konstigt brukar det ofta bli här i livet man tror man vet allt i förväg men efteråt vet man ingenting som Holger brukade säga fast han läste aldrig en bok han hade ju mig som berätta så han slapp läsa själv men den där boken där det står en björn och smyger på omslaget tyckte han om kommer jag ihåg fast jag har glömt bort vad boken hette den är bortstädad sen länge men det var i alla fall en stor svart björn på omslaget och författaren var visst kanadick eller nåt åt det hållet men hade Holger fått syn på Jojs skulle han snört han i bäcken direkt för när Holger vart arg fick man hålla sig undan men annars var han snäll Holger när han inte var elak men det är lika för alla eftersom vi är alla olika och händig var han också men nu har tandemcykeln stått och rostat sönder i många år tiden går och idag finns det väl inte längre kvar några tandemcyklar nu har dom bilar och motorcyklar och flyger till Turkiet vad dom nu ska dit och göra när det finns elände så det räcker till här hemma att skriva om men även när man skriver om elände ska det vara lättläst för även om eländet är taget ur riktiga livet har alla rätt  att bli väl behandlade anser jag och just nu håller jag på med en liten berättelse eller nästan som novell till skrivarkursen nästa gång fast jag vet inte om den nånsin blir klar men den är i alla fall om en kvinna kring fyrti som fått cancer i magen men sen mirakulöst överlever genom att lura läkarna och bara äta morötter det är sånt folk vill läsa om och bli glada och lära sig något av men den där Jojs
nä.

UNDVIK ÅRTAL

SF?
Science fiction.
Roligt i små doser.
Ju mindre doser, desto roligare.
Blir fantasilöst i längden med en massa fantasi.
Och undvik årtal.
Årtal åldras fortare än man tror.


Man tar fyrmilakliv in i framtiden. Tror man. Man tar tag i några trådar. Man fördubblar trådarna. Man får fram en helt egen framtid. Och man påstår: "Så här kommer det att gå om ni inte beaktar mina kloka ord!"


Och Orwell?
Undvik årtal.
Alla utopier handlar om gårdagen.
Och tiden går, men framtiden går om på slutet.


Eftersom människor är besvärliga, inte minst i arbetslivet, började man så smått snegla på djurvärlden. Först fick man "Människans fjäskigaste vän", labradåren, att arbeta som knarkhund. Och det gick hur bra som helst, ända tills han själv fick smak  på kokain, och labradåren ute ur sagan.
     Men sen lyckades man få orangutangerna, med sina erkänt långa ludna armar, att utföra enklare handgrepp inom industrin. Men industrirobotarna blev billigare i längden, och luktade dessutom betydligt bättre.
     Säga vad man vill om genmanipulation, men nog är han som påhittig! Nu fick han ankor, med liksom påskruvade hundhuvuden, att arbeta som brevbärare! Ankor? Med hundhuvuden? Som brevbärare? Fiffigt värre! Hurreka!
     Ankhundarna skötte sig så bra att man glatt kunde avskeda samtliga mänskliga brevbärare. Ankhundarna var heller inte så noga med lön och liknande tjafs, utan var glada över att få komma ut i samhället och göra rätt för sig. Ankhundarna nöjde sig med dels äran, dels födan, och billigare än så blir sällan arbetskraft.
     Kvarvarande postkunder var visserligen få, men belåtna. Ankhundarna var nämligen vana vid att stiga upp tidigt, med tuppen, så nu kom posten fram tidigare än man tidigare trott vara möjligt. Och inte behövde man några gula cyklar heller. Nej, ankhundarna vaggade fram i rask takt med postväskan i mun, ingen teknik, inga problem.
     Postgeneralen gratulerade sig själv, och passade på att höja sin egen lön. Och alla var glada.
     Men redan efter några år, några problem. Ankhundarna blev, till allmän förvåning och fasa, en militant djurgrupp. Alla problem med: "Brevbärare biten av hund!" var visserligen borta, men i gengäld kunde man allt oftare läsa: "Hund biten av brevbärare!"
     Och nu inträffade dessutom världshistoriens allra första riktiga djurstrejk. Den tändande gnistan var "Kalle Anka Och Son", som serietidningen nu hette. "Kalle Anka och Son" utkom varje vecka i en ohyggligt stor upplaga, och ansågs vara landets viktigaste tidning, eftersom den effektivt bidrog till att hålla barn & ungdom inom de av staten fastslagna fantasiramarna.
     Men så delades plötsligt "Kalle Anka Och Son" inte längre ut! Ankhundarna bar ut den gamla vanliga posten, reklam & räkningar, men inte ett enda exemplar av "Kalle Anka Och Son" delades ut, katastrof!
     Detta tvära avbrott i en annars trygg indoktrineringsström fick förstås såväl raska som rysliga konsekvenser. Barn & ungdom på glid välte bilar, pensionärer, ja allt som gick att välta, och redan samma kväll fick Polisgeneralen uttala sig i TV.
     "Vad ämnar ni vidtaga för åtgärder?" frågade TV rutinerat.
     "Skjut ner dom som rapphöns!" svarade Polisgeneralen.
     "Vilka ska ni skjuta ner?" undrade TV intresserat.
     " Dom som strejkar och bråkar ska skjutas ner!" svarade Polisgeneralen, som var känd för att inte lägga fingrarna emellan.
     "Men här handlar det om två helt olika grupperingar!" försökte TV förklara "Det är barn som bråkar, men det är djur som strejkar!"
     "Djur?" sa Polisgeneralen "Det var värre. Vi inom polisväsendet är varma, ja ofta rent av heta, djurvänner! Utom när det gäller katter, det är förstås katter som strejkar?"
     "Det är alltså ANKHUNDARNA som strejkar!" påpekade TV skarpt.
     Polisgeneralens förstånd stod stilla. Men kom igång igen. Så smått: "Ankhundar? Inte bra. Man kan inte skjuta ner en ankhund hur som helst. Det kan råka vara polishundsblod i den. Och vad ska  polisfacket då säga?"
     Polisfacket sa ingenting, men Psykgeneralen sa: "Man måste försöka förstå!" Och gjorde så, eftersom hans jobb gick ut på att försöka förstå, även om det sällan lyckades.
     Regeringen var "skakad", vilket regeringar ofta brukar vara. Men regeringen ville ändå inte uttala sig, eftersom "det var för tidigt" vilket det ofta är, och förblir. Regeringen nöjde sig med att "mana alla inblandade till besinning", vilket inte heller är så dumt. Nej, såna där regeringar kan nog vara bra att ha ibland.
     Fast natten blev för hemsk ute i landet. För att inte tala om inne i stan. Och alla väntade nu nervöst på statsministerns stora tal, men så blev det också ett gripande tal. Ungefär som Churchill. Fast bättre. Och på svenska. En stor fördel.
     Statsministern frammanade minnet av såväl Rin Tin Tin som Lassie. Men han framhöll även de goda inhemska krafterna med Trofast, Karo och Fjompe i spetsen. Hundporren flödade. Inte ett människo-öga var torrt, och nu trodde alla att ankhundarna äntligen skulle sluta strejka.
     Men det gjorde ankhundarna inte alls. Tvärtom. Statsministern hade brett på så tjockt med hundporr att han helt glömt bort den minst lika viktiga ankbiten. Och ankhundarna blev egentligen bara förbannade. Strejken hade visserligen varit vild, men nu blev den rent av rasande.
     Tidigare hade strejken egentligen bara gällt just "Kalle Anka Och Son" som man angripit för dess kränkande fördomsfullhet mot svaga och utsatta grupper:
     "STOPPA KALLE ANKA OCH HANS SONS HETS MOT DJURGRUPP!"
     "NED MED ONKEL-TOM-ANKORNA!"
     "VI VILL INTE LÄNGRE BÄRA HUNDHUVUDET!"
     "ROPEN SKALLA - SKÄLL UT ALLA!"
     "OCH SÅ VIDARE!"
     Kampen hårdnade. Nu kom strejken att gälla själva samhällssystemet. Hårdare än så kan en kamp knappast bli. Ja, det skulle vara ragnarök då?
     Stora skaror av barn & ungdom fortsatte att glatt ansluta sig till strejken. Visserligen mest för att få full sysselsättning nattetid, med att kasta sten och bränna bilar, men ändå.
     Samhället bävade. Och det tycker samhällen rysligt illa om att göra.
     Fanns inget annat att göra än att beslutsamt bita tag i den buttra sanningen: Det hade gått troll i hela den där ankhundsbiten.
     Och Postgeneralen vidtog de mest kraftfulla åtgärder man bara kunde tänka sig: samtliga ankhundar avskedades! Och fördes därefter till särskilda uppsamlingsläger. Där de sedermera isärtogs i sina djuriska beståndsdelar. De djuriska beståndsdelarna frös man in i en "bank" för framtida återvinning. Eller uppätning. Eller vad det nu kunde bli.
     Man återanställde samtliga mänskliga brevbärare som haft en hård tid och i många fall farit illa. Men  de gula cyklarna for nu åter muntert fram och tillbaka, fram och tillbaka genom stad och land.
     Och alla var åter nöjda. Alla, utom Postgeneralen som enligt egen uppgift "tog hela ansvaret". Men till hans stora glädje visade sig detta bara betyda att han behövde säga detta. Lönen påverkades inte alls, tvärtom.
     Postverket kompenserade sig glatt för de ökade kostnaderna genom häftiga portohöjningar. Nu blev det dyrare att skriva brev än att supa sig full. Men eftersom intresset för fylleri var större än intresset för skriveri var det ingen som protesterade.
     Och datan, och nätet, och y-post, och Den Sociala Smeten, och allt vad dom kallade sig, hade hur som helst fått hela den där brevbiten att verka lika föråldrad som stumfilmen eller fotogenlampan.
     Men redan tidigare hade man börjat kasta lystna blickar på De Kloka Delfinerna.
     Nu bodde visserligen De Kloka Delfinerna, korkat nog, i vattnet.
     Men, å andra sidan, skulle man inte kunna tänka sig att
   

KRING MARTA OCH MARIA

Så här låter Lukas:
     Hos Marta och Maria
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade. "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas från henne."
    Fast förr lät Lukas:
När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus. Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord. Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: "Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig." Då svarade Herren och sade till henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda, men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne."
     Lukas är Lukas, men jag är glad över att jag inte är bokstavstroende.
     Dom hade promenerat och pratat i flera timmar men nu var dom hungriga och klev in i ett hus som verkade vara välvilligt inställt.
    Ena hemmadottern hette Marta och hon satte genast igång med maten. Det var inte varje dag man fick besök av guds son, inte ens på den här tiden då han hade hälsan.
     Andra hemmadottern hette Maria och hon satt klistrad vid Jesu fötter och hörde på hans glänsande konversation. Nu var det egentligen Marias matlagningsvecka men det struntade hon helt i. Marta blev sur och föreslog att Maria i alla fall borde hjälpa till. Men Jesus avfärdade Marta med en dräpande replik.
     Marta återgick till sin spis, och fortsatte sitt bestyr, det skulle visst bli en gryta.
     Gott om folk: Jesus plus tolv apostlar som var stora i maten eftersom dom tidigare varit fiskare, snickare, murare, skräddare, och allt vad dom nu hade varit.
     Marta rörde surt i en stor gryta. Jesus talade. Maria lyssnade. Men Marta tänkte: "Jesus pratar som han vill - men i skallen står det still!"
     Bara tänkte. Men ändå. Lättade något.
     Men Herren hade, till råga på allt, osedvanligt bra hörsel: "Vad muttrar du där borta vid din spis Marta?" frågade han oväntat.
     "Ingenting!" svarade Marta skamset och rörde ännu ivrigare i sin gryta. Men arg var hon och ett tag tänkte hon nästan sabotera sin egen mat, men hennes obotligt husliga natur tog ut sin rätt.
     Maten blev, som vanligt, god. Och när Marta såg hur alla glupade i sig kände hon sig ändå ganska nöjd. En del ville visst mest bara prata? Och förstod inte det här med att jobba? Och att om ingen lagade mat, kom det heller aldrig någon mat på bordet? Men dom kunde kanske inte rå för det? Verkade vara någon slags sjukdom? Att aldrig kunna se verkligheten som den var? Man borde kanske  egentligen snarare tycka synd om dom?
     "Ta för er pojkar! Det finns mer i köket!" Och maten tystade munnen ett bra tag. Och sedan drog Jesus några  lustiga liknelser: "Vad är det för likhet mellan en apostel och en elefant?"
     Och till och med Marta blev tvungen att skratta. Och den där Judas var visst alltid en tillgång? Han fattade i alla fall att mat inte var gratis. Alltid något.
    Förlänga? Förbättra? Modernisera? Brodera ut?
    Visst. Men samtidigt har man då förstört berättelsen.
    Det är den korta, men dunkla, enkelheten som är bra.
    Bra att fortsätta fundera på.
    Men att fundera är en sak, att försöka förbättra är en annan.
    Marta (35?) & Maria (28?)gör ett inhopp på nio (9!) rader. Så försvinner båda spårlöst. Men har hunnit sätta outplånliga spår efter sig. På nio rader! Bra jobbat! Men av vem?
     Inget vet. Fler frågor än svar: Vad är viktigt? Hur fördelar med det nödvändiga hushållsarbetet på ett rättvist sätt? Vad är rättvisa? Vad är sanning? Och ska man verkligen alltid vara rättvis? Vem dömer? Vem väljer? Vem lagar bäst mat? Och vem bestämmer när det verkligen är viktigt att välja? När måste man bryta vanor? När blir en praktisk rutin en opraktisk fiende? Åt vem överlåter man konsekvenserna av sina val? Finns det alltid en förlorare? Är verkligen alla problem lösbara? Och i så fall av vem? Vad är viktigare? Mat eller prat? Vars är mössan? Hur många frågetecken finns det egentligen?
     "Bry dig inte om mat!" sade Jesus, men Marta drog ändå igång sina grytor. Och hon slamrade till tusen i sitt kök. Var det kvinnans uråldriga trumsolo med kastrullerna? Eller var det fångarnas desperata protestkonsert med plåtmuggarna? Frågor, frågor, frågor.
     "Vi äro icke hungriga!" ropade lärjungarna i kör.
     "Så säger alla karlar!" tänkte Marta "Dom säger ett, men menar två! Vet man ju hur karlar är! Tänker bara på en sak! Vill bara en sak! Mat, mat, mat!"
     Jesus talade om väsentligheter, bland annat var han ett tag inne på vadan & varthän, men kanske utan att riktigt kunna reda ut det. Och Maria hade hittat en vinflaska och alla deltog glatt i den livliga diskussionen.
     Maria var inte särskilt lik sin syster. Men varför ska systrar vara lika? Det räcker bra om systrar är släkt.
     "Marta är mutad av vanor och rutiner!" sade Maria, och det var inte snällt sagt.
     "Hurdå mutad?" undrade Petrus, som inte var känd för att tänka snabbt.
     "Hon lever bara för sina rutiner! Hon skulle bli olycklig om hon inte fick stå och röra i sin gryta, fast vi alla sagt att vi inte är hungriga!"
     "Egentligen är det helt oviktigt med mat!" ansåg en apostel.
     "Fast mat kan vara väldigt gott ibland!" hävdade Judas.
     "Den husmor som icke kan säga, idag måste jag odla upp hela min själ, och så bryter alla rutiner, och tillsäger hela sin familj, idag fån i allen lagen edren mat själven, en sådan husmor är en inför Gud dålig människa, huru god husmor hon än må synas vara uti människoögon..." sade Jesus på prov.
     "Det där ska jag skriva upp!" sade Tomas, som gärna ville ha allt på papper.
     "Nej för guds skull!" sade Jesus " Tankegången är oklar, och formuleringarna är inte alls bra! Sitt inte och märk ord på det där enfaldiga lärjungesättet! Det går inte att vara naturlig om ni ska sitta och anteckna allt jag säger! Fast det är klart att ni ska lyssna noga! Jag är dock guds son, och vi är sannerligen inte många. Men ni måste framförallt lära er att tänka själva. Ni får aldrig nöja er med att citera mig, hur bra citaten än är! En religion som bara består av upprapade citat är en dålig religion!"
     "Men om man hör en bra formulering, är det väl bara naturligt att man vill skriva ner den och bevara den?" envisades Tomas, som alltid var, som han var.
     "Intressant att du drog upp just det där!" bytte  Jesus ämne " Det kommer mig, osökt, att tänka på en lustig episod som hände mig för bra många år sedan! Då var vi fortfarande bara två, och en dag skulle jag och den där andre, vad han nu hette, ut i öknen och fiska lax. Och hur det nu var så kom vi snart in på att börja tävla om vem som hade största..."
     Marta hörde systerns glada skratt, men Marta log lugnt: "Låt dom prata! Snart kommer dom att vara hungriga!"
     Och Marta rörde runt i sin gryta samtidigt som hon, utan att veta om det, gick till litteraturhistorien, till religionshistorien, till psykologihistorien, och nu senast, till kvinnohistorien.
     Hade Marta vetat om det, hade det blivit en mycket nervös gryta.
     Men nu blev det en mycket god gryta.
     Och Marta slevade upp: "Ät nu! Ni får fortsätta prata efter maten!"
     Och så fick det bli.
     Marta fick sista ordet.
     Allt har sin tid.
     Ibland är mat viktigare än prat.
     Det svåra är bara att veta när det är ibland.

BLÅ SOL

Kapitalism. Kris. Och nere på fabriksgolvet var stämningen dyster. Arbetarnas fårade ansikten avslöjade obarmhärtigt deras känslor. Massornas seniga armar kunde inte längre dölja deras inre oro. Krisen var här.
     Mötet öppnades: "Kamrater! Arbetare! Massor! Vi vet alla hur kärvt läget är! Det är kris! Vi proletärer räds aldrig den oskrymtade sanningen! Det går dåligt för fabriken! Det går dåligt för disponenten! Och det går dåligt för hela den världsomspännande kapitalismen!"
     Alla insåg allvaret. Och ingen hade någon lust att sjunga kampsånger. Krisen gick varken att sjunga bort, eller att skämta bort. Då är det illa. Då är det verkligen KRIS. Och vad borde göras? Och av vem? Och när? Eller hur?
     "Tja... vi måste väl rådfråga massorna..?" sa Gällivare-Oscar osäkert. Alltså inte ens han! Inte ens Gällivare-Oscar visste! Han, som alltid annars stått som en stadig klippa insvept i den proletära broderlighetens enande baner! Men inte ens Gällivare-Oscar visste alltså! Vem kunde då veta? Tystnaden bredde ut sig över det stumma fabriksgolvet som en väldigt blöt, men samtidigt väldigt dyster, filt.
     Men då reste sig Stor-Jan: "Kamrater! Kapitalismen är i kris! Nu måste vi göra vårt yttersta för att rätta till allt som gått snett! Jag föreslår att vi solidariskt gör ett obetalt extraskift för kapitalismen! Och för vår disponent! Vad vore väl vi utan disponentens visa ledning? Vi vet alla svaret! Vi voro absolut ingenting utan disponentens ledarskap! Må den store rorsmannen länge leva! Men, jag är redo att gå längre än så och föreslå att vi alla arbetar helt gratis i minst en månad för att solidariskt och osjälviskt tjäna kapitalismens oövervinnerliga sak!"
     Under kokande entusiasm antogs förslaget enhälligt av massorna. Och alla sju återgick omedelbart till arbetet. Och all sju sög i, som bara övertygade och klassmedvetna proletärer kan suga i. Nu var inte tid till talkörer, sång, eller slams! Nu gällde bara arbete, arbete, arbete! Och enighet. Vi kan välta vilka berg vi vill, om vi först bara är eniga om vilka berg det gäller.


Och redan efter ett halvår hade den krisande kapitalismen stabiliserat sig. Krisen var över. Arbete, enighet, och stålhård proletär kamp hade åter lönat sig och burit frukt. Ibland är det rätt att slita hund, det avgörande är hundens färg.
     Och åter reste sig Stor-Jan. Hans armar glänste av stolthet, samt porlande proletär kampvilja. Det blåskimrande solskenet baddade hans fårade, men minst lika viljestarka, ansikte. Detta blåskimrande solsken, som på något förunderligt sätt alltid infann sig så snart stor-Jan reste sig för att tala till massorna. Fabriksgolvet avvaktade med värdig, men påfallande proletär, tystnad.
     "Kamrater!" inledde Stor-Jan "Vi har alla noterat att våra aktier i går gick upp med två kronor och trettio öre!"
     "Ja! Och tänk börsindex då! Som steg över hela laget!" inföll Gammel-Eskil glädjesprutande. Hela hans annars så tandlösa ansikte lystes upp av en sällsam inre glädje. Gammel-Eskil hade själv, inpå sitt bara skinn, upplevt det gamla dåliga samhället. Han visste vad verkligheten, verkligen handlade om. Han visste hur det kändes att maktlöst gapande blott kunna åse ett börsindex som bara föll, och föll, och föll, ända till resultatet hotade att passera nollstrecket, kris, kris, kris!
     En av dom övriga sju massorna reste sig ovant upp: "Kamrater! Jag kan från en framgångsrik kamrat och släkting i det stora föregångslandet i väster framföra hälsningar från New York-börsen! Även där är tendensen fast, samt stigande!"
     Massorna jublade, och några försökte sig till och med på en känd kapitalistisk kampsång. Men Stor-Jan återförde med stålhård tunga mötet till dagordningen: "Kamrater! Proletärer! Massor! Visst har vi haft stora framgångar! Visst! Och visst har våra aktieportföljer ökat i värde! Men kampen har bara börjat! Det här är början, inte slutet på vår stora kamp för slutsegern! Vi vet alla att kapitalismen kräver hårt arbete, stor sparsamhet, samt heroiska uppoffringar av oss alla!"
     "Hör!"
    "Vi ska visa att vi klarar oss helt utan angrepp, och ingrepp, från den snyltande, falska och utsugande så kallade välfärdsstaten!"
     "Hör, hör!"
     "Själva betyder vi ingenting! Som enskilda individer äro vi värdelösa! Det är blott kapitalismens lysande framtid som betyder något!"
     "Hör, hör, hör!"
     "Och vi vill alla glatt ge vårt blod, våra liv, och all vår kraft för den slutgiltiga och totala kapitalistiska omdaningen av samhället! Vi äro arbetsamma som en vinthund, snabba som en traktor, samt sega som ett par insuttna proletära pjäxor!"
     Massorna kokade. Det fanns inget annat att göra.
     "Och!
                VI SKA KLARA AV DET!
                                                             Eller hur kamrater!?"
avlutade Stor-Jan sitt lysande tal.
     Och ett rungande enigt
                                           "JAJAMEN!"
                                                                     hälsade den blå uppåtgående solen.

NOTIS

Om arbetet är livets mening? Lever industriroboten då mer meningsfullt än du? Kan det verkligen vara så? Så kan det verkligen vara, men för svenskar är arbetet ändå alltid något självklart. Vi vet att en arbetsdag ska vara åtta timmar lång, och minst lika tråkig. Så har det alltid varit, och därför ska det alltid vara så.
     Men ändå händer det, då och då, att vi debatterar arbetet. Vi vill vara på den säkra sidan, inget vill vi ha odebatterat. Man debatterar arbetet, men sen fortsätter man att arbeta, som om ingenting hänt. Men ett nydebatterat samvete, är ett gott samvete, som man säger. Ibland.
     Men det är inte bara svenskar som arbetar. Även fransmän arbetar. Ibland. Och om just det här fallet läste jag i en svensk tidningsnotis. Och då bör det väl vara sant.
     En fransman var långtradarchaufför. Långtradarchaufförer färdas ofta långt. Nu förväntades fransmannen, till exempel, fara från Paris till Mora, över Stockholm. Men inte hade han någon större lust just. Att åka norrut till kylan i Sverige. Inte. Nog vore det mysigare få krypa ner under täcket hemma i Paris. Där han hade sin unga fru. Än så länge helt för sig själv. Men, för hur länge? Det roligaste fransmän vet, är nämligen att försöka bedra varandra, med hjälp av varandras fruar. Det har jag läst om i flera franska romaner, så då bör det också vara sant.
     I alla fall. Hur som helst. Han for iväg norrut med sin långtradare, som förstås inte var hans. Det var det här med pengar. Och det här med arbete. Och det här otrevliga sambandet mellan arbete och pengar.
     Norrut och norrut. Basker och långlimpa. Kallare och kallare.
     "Det här med arbete? Bjäng! Och det här med pengar? Bjäng! Men det får väl ändå vara någon (Mercredi!) måtta!?" tyckte han.
     Norrut och norrut, kallare och kallare.
     "Pari(s), Pari(s), Pari(s)!" gnolade han buttert, som bara en butter fransman kan gnola.
    Norrut, och skylten ARLANDA.
     Lastbilen till att börja krångla. Kylan, snön, halkan, oljan, bensinen, och fan vet allt.
     Men lastbilen till att börja sluta krångla, och istället till att börja stanna.
     Fransmannen svor på franska (Mercredi!), och gick ut för att titta på eländet. Och så sparkade  han på däcken. När inte ens detta hjälpte bestämde han sig. Lika bra. Eller bättre. Flyga tillbaka till Paris. När han nu råkade vara vid ARLANDA. Måste vara Guds pekfinger. Han var katolik. Ibland. Och det var ändå inte hans lastbil. Inte hans last heller. Det var bara hans arbete. Alltså flyga tillbaka till Paris? Bjäng!
     I Paris var det varmare, och där var dessutom frun. Två fördelar i en smäll.
     "No! Långtradare inget för mig i längden!" sa fransmannen på franska när han redan någon dag senare ringde upp sin arbetsgivare.
    "Blev för tradigt, eh?!" skämtade arbetsgivaren, som var inne på sitt tredje glas, och alltså på gott franskt humör.
     "Oui! Och den jävla lastbil ni hämta hem kan utanför ARLANDA!"
    "Mycket vackert ARLANDA, eh!?" trodde arbetsgivaren.
    "Bjäng!" sa fransmannen, la på luren, och återgick till sängvärmen.
    Alltså åter i sängen. Inga problem. Bjäng bara!
    Men! Redan efter bara någon vecka! Att fransmannen riktigt tänkte till: "Vinter dålig årstid! Man borde göra som den björn! På vintern man borde gå i det ide!"
     "Bjäng idé!" sa frun,
och så gjorde dom det.

DÄCKARNÖTET

Kriminalassistör Jenkins hade samlat alla misstänkta i biblioteket. Ett mord hade begåtts under natten. Mord är ett allvarligt brott. Mord måste utredas.  Men Jenkins var van. Han hade utrett tolv mord, och fått minst lika många hängda. Men det här fallet såg ut att bli en svårtuggad nöt även för Kriminalassistör Jenkins.
     "Var voro ni när mordet begickos?" frågade han mordoffrets syster, utan att slösa tid på artighetsfraser.
     "Jag voro nere i källaren" svarade Mary Blyton surt, utan att ens bry sig om att öppna munnen.
     "Vad gjorde ni nere i källaren?" frågade Jenkins slugt.
     "Vad brukar man göra nere i källaren?" genmälde Mary, som var en hårdhudad fisk.
     "Här är det jag som ställer frågorna!" påpekade Jenkins kallt.
     "Jag tvättade" erkände Mary Blyton buttert.
     "Aha! Tvättade! När en kvinna är blöt om fötterna har hon antingen tvättat, eller mördat! Märkte ni något misstänkt nere i källaren?"
     "Jag märkte att det var fel på tvättmaskinen" muttrade Mary. Det var uppenbart för alla att Mary hade något, eller någon, att dölja. Men vad? Förhören fortsatte obevekligt.
     "När fann ni er husbonde död?" frågade Jenkins betjänten Butler, som svettades betydligt mer än normalt för en betjänt.
     "Jag fann husbonden död vid 06.44-snåret" försökte Butler slingra sig. Men hans formidabla svettning talade ett helt annat språk.
     "Aha! 06.44! Det vill säga..?" avfyrade Jenkins.
     "Det vill säga, vad ska jag säga, väldigt tidigt?" framviskade Butler som var ökänd för att vara onormalt morgontrött, vilket sannerligen inte talade till hans fördel.
     "Tidigt och tidigt!" muttrade Jenkins "Det är aldrig för tidigt för mord! Eller för sent! För den delen!"
     Betjänten Butler utlöste vid dessa brutala ord en hysterisk gråtattack, som dock varken förbättrade hans hörbarhet eller situation: "Det var inte jag! Det var inte jag! Det var DOM! DOM har sammansvurit sig mot mig! DOM hatar mig därför att jag röstade socialistiskt 1926!"
     "Exakt VEM, avser ni med DOM?" frågade Jenkins sakligt. Han hade såväl sett som hört hysteriska tårar förr. Gråt och tandagnisslan gjorde inte längre något som helst intryck på Kriminalassistör Jenkins, som dessutom var känd för att vara tämligen omutlig.
     Betjänten Butler pekade med ett darrande, men askgrått, pekfinger på Änkedomprostinnan! En i sanning sensationell vändning i fallet!
     "Släpp mitt pekfinger!" fräste Jenkins irriterat, och vände sig knipslugt mot Änkedomprostinnan: "NÅ!?"
     Änkedomprostinnan reste sig värdigt. I hela sin längd. Och frågade artigt men kyligt: "Måste jag besvara edra impertinenta frågor?"
     "Måste och måste!" muttrade Jenkins rutinerat "Det finns inga måsten när det gäller mord! Men om ni vägrar att svara kommer jag att anteckna: Änkedomprostinnan- vägrar- att- svara- på- alla- frågor- om- det- mord- hon- antas- vara- delaktig- i!"
     "Och detta skulle då, för min personliga del, innebära..?" funderade Änkedomprostinnan högt, en vana hon lagt sig till med på grund av sin höga ålder, ungefär som yrsel, bensår eller inkompedens.
     "Detta skulle då, för min personliga del, innebära att ni tvingade mig till rutinartat pappersarbete! Vilket inte är min starka sida! Konkret utredningsarbete ute på fältet, gärna av mordkaraktär, är mera min tekopp!"
     "Tekopp...?" mumlade Änkedomprostinnan.
     "Och dessutom hava vi tillgång till metoder som få fram sanningen ur samtliga samhällsklasser..." påpekade Jenkins, som visste att enkla men råa fakta ibland brukade bita tag i även de mest inpiskade kriminella.
     "Har ni? Menar ni...?" utbrast Brorsdottern förfärat "Men? Men, ni avser väl ändå inte, ändå inte, vad som populärt kallas, TORTYR!?"
     "Naturligtvis inte!" avbryskade Jenkins "Tortyr är inte vår tekopp! Jag åsyftar traditionella förhörsmetoder, som jag inte kan ingå på i detalj, emedan det skulle kunna väcka anstöt hos den tidningsläsande, men för övrigt bildade, allmänheten!"
     Men Brorsdottern gav inte upp så lätt: "Men, vad skilja då dessa metoder från, TORTYR?!"
     "Namnet!" bet Jenkins av. Han hade sett alldeles för många brorsdöttrar under sina hundår som ridande polis. Har man sett en brorsdotter, så har man, men nu var Jenkins trött på alla sofistiska undanflykter! Det var tydligtvis en förhärdad och inpiskat enveten skara misstänkta han hade sittande i ring runt sig i det makabra biblioteket, där man fortfarande kunde se spåren av mänskligt lidande.
     Men Jenkins var i sin tur en slug gammal bulldogg. Han fortsatte obevekligt sitt förhör, även om han nu bytte offer: "Men huru kunde ni vara så tvärsäker på att den mördade verkligen var mördad, och inte bara låg och tog igen sig, vilket vore helt naturligt emedan det var natt?"
    "En massa blod! En massa lösa kroppsdelar! Och såna där, vad säger man, såna där slamsor?" svarade Nevön nervöst.
     "Slamsor!" fnös Jenkins "Bättre kan ni!"
     "Men kanske framförallt allt blod! Det var blod, blod, blod precis överallt! Man halkade omkring i allt blod! Det var riktigt otäckt där ett tag, innan man blev van!" fortsatte Nevön.
     "Blod är nog bra, men blod är inget bevis!" fnyste Jenkins som hört många liknande undanflykter. Just att skylla på sin dåliga mage hade han hört till leda. Dålig mage, och dåliga nerver,  och dåliga finanser, jaja!
     "Men! Ni saknar helt sjukvårdsutbildning! Hur kan ni då ha mage att uttala er om dödsorsaker som om ni vore mångårig rättsläkare!?" Jenkins fick in en fullträff. Nevön stammade mer än han talade: "Nejnejnej, men, i och med att huvu-huvudet låg liksom för sig, en bbb-bra bit bort från själva bbb-bodyn, anto-tog jag..."
     "Här är det jag som antar! Ni har bara att besvara mina frågor!"
     "Ledsen Sir!"
    "Ledsen och ledsen! Det är listigt av er att låtsas vara ledsen! Visst! Här är dock ett bestialiskt mord begånget! Sånt få sällan mungipor att vridas uppåt! Och när det dessutom handlar om en nära släkting, må vara på en diskret sidolinje. ger det heller inte alltid upphov till ihållande skrattanfall!"
     Nu var det tyst i biblioteket, som för tillfället hyste fler släktingar än böcker, men så är det förstås ofta i bibliotek. Men nu hade Jenkins äntligen lyckats dyrka upp sin dittills så hårdhudade församling. Nu återstod bara för honom att fortsätta. Som så ofta i polisarbete: "Vad var er klocka när ni senast iakttog den?"
     "Tyvärr saknar jag klocka. Den är tyvärr pantsatt."
    "Aha! Pantsatt! Det förklarar en hel del! Då hade ni ett motiv, bortsett från alla blodfläckar ni förgäves har försökt ge en naturlig förklaring! Vad kan vara mer naturligt än blod, men motivet är viktigast just nu, och världens vanligaste motiv är PENGAR! Som mordmotiv kommer PENGAR på första plats, som tvåa kommer dålig social bakgrund, men som trea kommer dåligt humör! Nu ligger ni riktigt, riktigt illa till! Jag råder er att antingen tiga, eller tala med er advokat!"
     "Tyvärr känner jag ingen advokat. Vi rör oss i  helt olika samhällsklasser. Min far började som enkel bonde, och slutade som en ännu enklare bonde. Tyvärr."
     "Bespara mig er social-realistiska kommunist-propaganda!" röt Jenkins rutinerat.
     "Mina nerver äro totalt utslitna, samt ohjälpligt intrasslade i varandra! Jag har inte sovit på åtta dygn, och måste dessutom ständigt ha tillgång till en toalett! Detta sliter på såväl hälsan som humöret!" försökte Hon förgäves förklara sin situation. Men Jenkins lyssnade inte på sina sentimentala öron. Då skulle han aldrig kunnat utöva sitt arbete. En polis som störs av känslor, är en dålig polis, och en polis som ständigt kräver krisgrupper kan lika gärna lägga av, och sluta störa andra med sitt omanliga pjoskeri, och detta gäller även kvinnliga poliser.
     "Den som sover bra, är i gengäld en dålig mördare!" fastslog Jenkins. Han var van. Han hade varit med förr. Han hade hört allt. Han hade sett det mesta. Men nu var det dags för Jenkins att sätta in sitt specialtrick: Nämligen en totalt överraskande direkt-stöt som fällt fler mördare än den friat!
     "Det förenklar för oss alla om ni erkänner att ni missbrukar OPIUM!" spottade Jenkins fram!
     Dödstystnaden vilade åter över librariaret. Men till sist framflämtade Den Tredje Jarlen Till Westsinister: "Ja. Jag erkänner. Jag äter en tallrik opium varje morgon. För att liksom komma igång. Men gör detta mig nödvändigtvis till mördare?"
     "Nödvändigtvis och nödvändigtvis!" suckade Jenkins som tröttnat på alla försök att smita undan till rena språkfrågor. Men mord har inget med ord att göra! Även analfabeter äro fullt kapabla att begå mord. Detta visste Jenkins väl. Kanske rentav alltför väl?
      "Opium är inte att leka med! Många har börjat sin dag med en stilla tallrik opium, bara för att senare på natten sluta som rasande slaktare!"
     "Jag har en tandläkartid att passa..." inflikade den trevlige och charmerande Halvbrodern.
     "Vem har inte det?" skämtade Jenkins välvilligt. Det var inte ofta Jenkins skämtade, men NÄR han gjorde det, gjorde man klokt i att vara road.
     "Kan jag gå nu?" hoppades den trevlige och charmerande Halvbrodern.
    "Klart ni kan gå... ni är inte misstänkt för något..." sade Jenkins sakta med ett listigt leende.
    "Då kilar jag väl då, vi ses!" sade den trevlige men charmerande Halvbrodern. Och alla åsåg med förvåning och fasa huru den totalförlamade, men genomtrevlige, Halvbrodern reste sig upp ur sin mekaniserade rullstol, och med spänstiga steg försvann ut genom den nu så gott som osynliga lönndörren!
     Jenkins tände en cigarett: "Jahapp. Det var det, det. Fallet är avslutat. Och avklarat!" sade Jenkins lugnt, och bolmade belåtet vidare på sin cigarr.


     HURU KUNDE KRIMINALASSISTÖR JENKINS VETA VEM SOM MÖRDAT VEM OCH VARFÖR?


     Skicka in din lösning till närmaste polis!
     Märk kuvertet "DÄCKARNÖTET"!


  

I KORTHET

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans, visade det sig att hon var havande genom helig ande.


Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: "De har inget vin." Jesus svarade: "Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än."


En annan av lärjungarna sade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." Men Jesus svarade: "Följ mig och låt de döda begrava sina döda."


När Jesus kom hem, samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig iväg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen.


Judarna förargade sig över att han hade sagt: "Jag är brödet som har kommit ner från himlen", och de sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han kommit ner från himlen?"


Men Jesus sade till dem: "En profet är ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem." Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. Och han förvånade sig över att de inte ville tro.


De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.

TRE SYSTRAR

Tre systrar. En var smart, en var lärare, men den tredje var inget särskilt.
     Den som var smart hade smart bil, smart bostad, smart hund, smart man, smart sommarstuga, samt en väldig massa smarta men svarta pengar.  Blev snart och smart pensionerad, men fortsatte att vara smart ända tills hon plötsligt dog.
     POFF! bara, och så var hon död. Kanske ingen särskilt smart död, men "Gud vad hon var smart!" sa ändå alla på begravningen.
     En annan som var lärare, men helt normal, fortsatte att vara lärare och helt normal ända tills hon blev pensionär. Men fortsatte förstås att vara helt normal även som pensionär. Hon spelade bridge, gick på tråkig teater, påtade i trist trädgård, tänkte ut poänglösa presenter, kånkade på fula blomkrukor, lagade mat, bakade, dammade, gick ut med sopor, gick ut med hunden, gick ut med maken, och gick och dog.
     En helt vanlig död, inga märkvärdigheter. Och en helt normal begravning. Fast ett fåtal nära-och-kära var förstås lite rödögda mot slutet, men det hör till på begravningar, det är helt normalt, det är inget att haka upp sig på, det brukar ofta gå över.
     Men nu var bara den tredje systern kvar. Hon som egentligen inte var något särskilt. Varken smart eller lärare, och vad återstår då? Men nu var hon i alla fall aningen äldre, och nu hade hon väl ändå lärt sig en hel del av livet, antar jag?
     Tja? Det kan diskuteras? Om hon lärt sig något särskilt? Just av livet? Men vem har väl det?
     Hon hade haft tre tråkiga jobb, och två ännu tråkigare män. Ett par tråkiga barn, och en utvecklingsstörd hund. Och ingen hade varit särskilt rumsren, om man säger så.
     Hon hade rest bort några gånger, men kommit tillbaka minst lika många gånger. Hon hade några väninnor, som inte var värre än andra, hon hade det väl hyfsat, det var verkligen inget särskilt med hennes liv, verkligen inte.
     "Skönt slippa konstiga karlar, skönt slippa tråkiga jobb, skönt slippa resa, skönt slippa hundjäveln, skönt hundar inte blir så gamla!" tänkte hon, utan att tänka det i ord.
     Och barnen? Barnen hade nog med sitt, och med sina egna barn, och sina egna hundar, skönt slippa ansvar för andra, och äntligen få vara i fred! Synd bara att man inte längre var lika ung, som man väl ändå var när man var ung, om man nu kom ihåg rätt?
     "Himla tur vi har våra sjukdomar!" tänkte hon (utan att ha en tanke på att hon tänkte just det) "För vad skulle vi annars ha att prata om?"
     Och hon hade förstås helt rätt. Eftersom "hälsan tiger still" är hälsan en tråkmåns som aldrig kommer att bli populär i sällskapslivet. Hälsan bara sitter där och tiger, och försöker göra sig märkvärdig, hälsan har aldrig något intressant att komma med, hälsan är rena döden.
     Nej. Tacka vet jag sjukdom! "Alltid något!" sa han som fick cancer.
     Och nån berätta om hur Dom skar. Och hur Dom bedöva. Och hur hon spydde. Och om dropp och det. Och när det svartnade för ögonen. Och svetten bara rann. Och hur hon föll som en sten i golvet. Och läkarna visste ingenting. Och om hur hon liksom svävade precis ovanför sängen uppe i taket, och kunde höra precis allt Dom sa, fast Dom hade ändå inget att säga, men tack vare hokus-pokus, och örter, och tusenåriga kineser, blev hon sen hur frisk som helst, och så vidare.
     Det var trevligt med en karriär där man inte behövde vara vacker, klok eller ens något, bara sjuk, sjuk, sjuk!
       För så är det förstås. Bara i sjukdomen bor jämlikheten. Och jämställdheten, fast hon hade förstås aldrig riktigt kunnat skilja på jämlikhet och jämställdhet. Ibland visste hon inte ens vilken av dom som ansågs vara bäst.
     Men vilken gemenskap! Alla bidrog generöst med egna sjukerfarenheter, ingen tjuvhöll på en enda liten krämpa, allt slängdes fram på bordet, aldrig en tyst minut, aldrig en död sekund!
     Och om någon gick och dog, ersattes någon genast av en ny fräsch sjukling. Inga problem, det fanns alltid reserver att ta till.
     Och den tredje systern trivdes som en? Ja, vad ska jag säga? Som en prinsessa i en slakteributik? Men det är väl ändå ingen särskilt lyckad liknelse, jag får fortsätta fundera.
     Hon var, som sagt, inget särskilt, och det var inget särskilt med henne, och det var inget särskilt med hennes liv, men det spelade inte längre någon roll.
     Vad är det för mening med att vara smart, när man är död?
     Och vad är det för mening med att vara lärare, när man inte längre är lärare?
     Men att vara sjuk ger däremot alltid mening åt livet. Ja, att vara sjuk är nog det mest meningsfulla man kan ta sig till, skulle jag tro?
     "Hela samhället är sjukt!" säger en del entusiaster, men det är kanske ändå att ta i.
     Tre systrar. Från början. Fast bara hon kvar. Och tiden hade suddat bort en massa saker som en gång såg ut att vara så viktiga, så viktiga, så att det inte vara klokt.
     Det där med arbete? Det där med familj? Det där med att resa? Det där med att hela tiden göra saker? Det där med att alltid vara så himla smart? Det där med att ha hund, och det där med att försöka vara som folk?
     Och när hon tänkte efter (vilket hon aldrig gjorde) kom hon fram till att hon egentligen inte hade haft något särskilt dåligt liv.
     Men varför skulle hon tänka efter.
     Hon hade aldrig varit särskilt mycket för att tänka efter.
     Och varför skulle hon ändra sig nu på slutet.

NÄR JAG NÄSTAN HANN IKAPP BOKBUSSEN

Jag har nästan blivit ombedd att berätta om hur det egentligen gick till när jag inte blev bibliotekarie. Jag vägrade länge, eftersom det var en ganska pinsam episod, men till sist insåg jag att sanningen nog ändå hade rätt att få krypa fram.
     Dessutom tänkte jag att mina erfarenheter kanske kunde lära Alla Andra en hel del, när Alla Andra sen fick läsa om dom. Fast jag kom aldrig riktigt på hur det där skulle fungera i detalj i praktiken, men ändå:
      Nå! Hursomhelst. Det är många år sen nu. Tie, tjuge?  Vi säger väl femton, för enkelhets skull.
      Då var jag ung och ganska grön bibliotekarie, och nästa morgon skulle jag för första gången fara ut med bokbussen. Det är ett stort kliv i ett ungt bibliotekarieliv att för första gången åka bokbuss,
och jag hade svårt att somna kvällen innan, kommer jag ihåg. Men till sist somnade jag.
     Den natten drömde jag en hel del, men eftersom jag glömt bort alla drömmarna, antar jag att det inte var något viktigt.
     Jag sov. Och jag drömde. Och jag sov. Men till sist vaknade jag. Fast för sent!
     "Bokbussen har redan gått!" sa väckarklockan.
     "Fan-i-helvete-jävlars-surmört!" sa jag.
     Men istället för att bara slappt skylla på "samhället", som så många andra på den här tiden, hoppade jag upp på cykeln och for iväg som en raket! Först for jag mot huvudbiblioteket och hoppades på en rejäl försening, men just då såg jag bokbussen smita runt hörnet, och jag for efter!
     Sen dundrade bokbussen över Bergnäsbron, men jag for efter!
     I princip var bussen snabbare än cykeln, även om jag då var ung, rask och radikal. Cykeln var däremot varken ung, rask, eller radikal. Det var en blågrön Monark med skevt bakhjul och en enda växel, vilket i och för sig cyklarna var helt nöjda med vid den här tiden.
     Jag har aldrig varit rojalist, eller ens vidskeplig, men ändå har jag haft såväl Monark- som Krooncyklar. Konstigt egentligen? Skulle det kunna vara så illa att mitt omedvetna är rojalistiskt? Det lär vara rätt vanligt att ens omedvetna är mer konservativt än man själv, har jag läst nånstans. Väldig tur då att det inte är det omedvetna som har rösträtt! Då skulle samhället idag sett för bedrövligt ut! Kanske att vi inte ens skulle haft pappamånader, tanken svindlar, men åter till huvudspåret:
     Jag insåg att min enda chans låg i bokbussens första stopp: "Fem minuter i Älgträsk vid före detta affären."
     Jag visste inte vars Älgträsk låg. Jag hade aldrig varit där. Inte cykeln heller, men vi trampade ändå tappert på båda två. Jag hade ingen som helst lust att avsluta min bibliotekariekarriär innan den ens hunnit börja!
     Jag trampade på, och trampade på, skulle jag hinna?
     Nej. Det skulle jag inte. Plötsligt var jag i Älgträsk. Och där var före detta affären. Som såg ut precis som före detta affärer brukar göra. Men där var ingen bokbuss. Där var ingenting.
     Jaha?
     Eller kanske snarare: nähä!
     Jaja.
     Det fanns bara en sak att göra. Att vända om. Att inse att min väg, inte var bokbussens väg. Att inse att bibliotekets värld, inte var min värld. Att till och med börja tvivla på om böckerna och jag egentligen hade något gemensamt i grunden, trots att vi växt upp tillsammans båda två.
     Sakta och snopet cyklade jag tillbaka. Men jag var inte bitter. Nej, jag var tacksam. Tacksam över att ödet på ett så osedvanligt tydligt sätt, skänkt mig ett pedagogiskt pekfinger.
     Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle bli bibliotekarie.
     Och det blev jag inte heller.
     Ödet fick, som så ofta, helt rätt.
     Och att brottas mot sitt öde är sällan värt besväret.
     Och definitivt inget för mig, som var rätt lat redan då.
     Nå!
     Vad blev jag då?
     När jag nu inte blev bibliotekarie?
     Ja?
     Vad ska jag säga?
     Blev och blev.
    

I DJUNGELEN

Jag lämnade den pittoreska men norrländska staden Lule långt bakom mig hösten 1955 tillsammans med fjorton bärare och ett paket cigaretter. Jag darrade av förväntan över att åter få resa ut i stora världen!
    Resan började dock icke alltför bra: Redan innan vi ens hunnit stiga av vårt tåg voro vi mitt inne i en rasande folkstorm. Folkstormen är den farligaste av alla stormar på grund av sin totalt oberäkneliga vindstyrka, samt sina pubertalt demokratiska pretentioner. Jag har aldrig intresserat mig för politik, även om jag alltid stått stadigt till höger. Men jag har gärna även stundtals sneglat snett till vänster vid behov.
    "Den som reser flitigt måste vara politiskt flexibel!" som Svenne Hedin brukade säga, vi voro nämligen på sätt och vis skolkamrater, även om han gick i en annan skola, och i en annan tid.
     Men när de massmediala stormtrupperna draga igång en rasande folkstorm finns inget annat att göra, än att göra ingenting. Så vi hukade oss alla vid sidan av lokomotivet, och bidade vår tid.
     Men när så folkstormen någotsånär bedarrat var det dags för nästa prövning för vår expedition: Regnperioden utbröt utan förvarning! Det regnade och det regnade. Och regnade, och så vidare. Men till sist tröttnade jag på allt regnande och begav mig ensam, fast försedd med ett armerat paraply, ut i den djungel som låg närmast till hands. Plötsligt stötte jag ihop med två så kallade "tama tigrar! Tama tigrar äro de farligaste av alla djungelens djur. Detta beror på att alla andra djungeldjur retar dessa tigrar för deras forna kontakter med den i djungeln så hatade mänskliga rasen. Och ju tamare tigrarna en gång varit, desto fler glåpord få de höra. För att överkompensera, och därmed bevisa sin vildhet, gå dessa tigrar genast till attack mot allt och alla som rör sig i djungelen. Och i en djungel är det sannerligen mångt och mycket som rör sig, men just den här gången råkade det vara jag. Tigrar som äro tama, men samtidigt skitförbannade, äro oerhört svåra att få grepp om och skott på. nu voro goda råd dyra, vilket goda råd ofta äro i djungelen. Men turligt nog hade jag av misshugg råkat få med mig min elefantstudsare på min våta utflykt. Denna elefantstudsare var hela tre meter hög och brukade få även den mest garvade elefant att blekna. Jag avlossade mitt vapen. Båda piporna voro laddade. Och det blev tvenne tama tigrar färre uti djungelen. Slamsorna voro inte ens värda att samla ihop.
     Vädret blev, om inte bättre, så dock inte heller annorlunda, så vi beslöto oss ändock för att tränga längre och längre in i den ogenomträngliga djungel som envist inneslöt oss, som seden var. Längre och längre in, våra Moraknivar kommo väl till pass, längre och längre in, och lite, lite till! Till sist hörde vi inte ens glassbilens desperata tutande, och då har man gått långt. FÖR långt tyckte en del av mina vidskepliga bärare, som dessutom till råga på köpet härstammade från Pite, med allt vad det innebar vid den här tiden, då det ännu rådde sexdagarsvecka i större delen av landet.
     Nu hade jag bara trenne bärare kvar, vilket hade den stora nackdelen att jag blev tvungen själv släpa på mitt glasögonfodral. Men just som jag luttrad stod och fredligt putsade mina djungeldimmiga glasögon kom en väldig, och förmodligen också afrikansk, flodhäst rusande fram mot vår decimerade lilla skara! Mina återstående bärare släppte allt tänkbart och hörbart och klättrade likt viga apor upp i de balubabop-träd som där fanns gott om. Balubabop-träden äro visserligen erkänt lättklättrade, men på grund av min dåtida, något övermaga, kroppshydda kunde jag ändock icke åtfölja mina raska och tillgivna bärare utan stod nu ensam, ansikte mot ansikte, mot en rasande flodhäst, för övrigt det farligaste av alla farliga djur i djungelen. "Men som gammal konservator stoppade jag snart upp honom!" en vits jag lärt mig av ännu en gammal skolkamrat från ungdomsåren i Lule Högra Allmänna Läroverk För Välartade Gossar. Det var tider det! Jag, Martin, samt Svenne begingo månget fuffens samt även busstreck när vi voro i den därför avpassade åldern, men åter till flodhästen, hur gick det? Det gick som det måste gå. Även i djungelen är den dåliga vitsen det vassaste vapnet. Och djungelen hade fått ännu en död flodhäst till sin samling.
     Efter mina föredrag får jag ofta frågan: "Huru ser ni på oskicket att döda oskyldiga djur?"
     Och då svarar jag städse frimodigt: "Det finnes inga oskyldiga djur! Vi äro alla ansvariga för naturen! Och så länge djur dödar djur, ämnar jag glatt fortsätta att döda djur! Sedan skall jag, måhända, fundera på saken. Men därtill kommer att det är gott att äta döda djur, gärna helstekta! Finnes fler frågor?"
     Och efter detta mitt dräpande svar finnes sällan fler frågor.
     Någon månad senare råkade vi på grund av ett förargligt kompassfel hamna långt inne i en oändlig och eländig öken.  Sand, sand, sand, och så vidare. Samt sand. Vi hade så gott som ingen proviant att förtära. Vi hade inte en droppe vatten att dricka, och vi saknade dessutom ofta sysselsättning. Det såg sannerligen mörkt ut, inte minst nattetid då tristessen gärna tilltog. Hela vår lilla karavan verkade vara dömd till en snöpt undergång. Det kunde nu bara handla om dagar, veckor, månader, minuter, samt sekunder, men huru många av varje tidsenhet visste vi inte. Och "ovissheten är värst" som man säger söderut. Våra virriga tankar gingo ofta till vår kylslagna hemstad Lule, men det förbättrade sannerligen inte situationen.
     Men. På något sätt ordnade det upp sig. Jag har tyvärr inte detaljerna tillgängliga.
     Från öknen kom vi, helt oväntat, till en myllrande och kryllande infödingsby. Där hälsade man oss förvånat, men värdigt och vänligt, välkomna. Den afrikanska gästfriheten är världsberömd över hela kontinenten, och är dessutom en lönsam exportartikel. Så kom en lång och mager man fram till oss, endast iförd en rostig konservburk. Han påstod att han föreställde landshövdingen. Trots konservburken, som var av det erkända märket Eldorado, visade han sig vara en helt modern typ av landshövding. Han hade studerat lite av varje, lite här och var och där, alltså precis som en nutida svensk student. Dessutom hade han svart bälte i magi, samt en halv doktorsexamen i Jämförande Kommunal-Afrikansk Ekonomi-Ekologi fick jag till min häpnad höra! Landshövdingen förklarade sig vara, i stort sett, nöjd med sin situation, och sina fruar, samt med min ekonomi, så han nöjde sig med mycket måttliga mutor med afrikanska mått mätt. Men mina glaspärlor fnös han bara åt. Och ingen kan fnysa som en inföding. Hela byn var på sitt säregna sätt en tjusande idyll. Gladlynta, men samtidigt genomsympatiska, infödingar av alla de färger och kulörer levde där i symbolisk samklang med en massa djur och en brokig natur. Och de djur man inte förtärde lämnade man i fred, ända tills det var deras tur att bliva uppätna. Tänk om även vi, förslappade och förstoppade, västerlänningar kunde lära oss att leva lika förnuftigt som dessa nativister! Tänk vad våra liv då skulle vara annorlunda! Tänk!
     Men nu var hög tid att tänka på hemresan. Mina få återstående bärare hade på något oförklarligt sätt gått upp i rök. Troligtvis på grund av intorkad vidskepelse, flera av dem tillhörde ju fortfarande den svenska statskyrkan i Pite. Därför var jag inte förvånad, bara förbannad. Nu var jag tvungen att själv släpa på mitt hopskramlade elfenben. Och att försöka smuggla elfenben genom den afrikanska tullen, som kallas trång, och detta med rätta, tillhör sannerligen inte det lätta!
     Men även en trång tull har sina kryphål. Och säg mig den skickligt insatta sedel som inte snart öppnar stängda dörrar!
     Men därtill kom att jag hade att bära min balsamerade hyena runt halsen för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Detta var dock ett kärt besvär eftersom jag för denna hyena hyste vissa, visserligen oklara, men dock framtida planer. Utan att här avslöja alltför mycket, men, som vi alla vet, kallas ju massmedian allmänt för just "vår tids hyena". Så jag avsåg att på ett infernaliskt, men samtidigt godmodigt, sätt använda min hyena som en välriktad och kännbar pikspark mot massmedians frivola sätt att utprångla lösnummer! Men, icke ett ord mer om detta! "Kommer tid, kommer tid!" som Svenne brukade säga på sin tid, och "När man inte kan surra, måste man hålla truten!" som Martin i sin tur brukade tillägga.
     Men såväl hyenan som massmedian göra dock nytta i naturens tråkiga kretslopp genom att glupskt förtära alla de kadaver som utvecklingen så gärna lämnar efter sig på sin ostoppbara framfart , men som sagt, inte ett ord om detta mitt kommande projekt här och nu!
     Djungelen är mitt liv. Och att resa har alltid varit viktigast av allt för mig. Ty att resa, är att leva. Den som inte reser, vet inte vad han går miste om på vägen. Och den som aldrig hört en kamel muttra, vet heller inte hur just det ljudet låter. Det bara är så.
     Men ändock. Ändå var det skönt att åter få betrampa Lules små men stenlagda gator. Att resa är ofta besvärligt. Man sover dåligt, man äter dåligt, man mår dåligt, och man måste hela tiden putsa glasögonen. Sådant sliter.
     Min nästkommande resa kommer jag därföre att företaga till största delen i min uppstoppade fåtölj. Men i gengäld har jag för avsikt att arbeta desto flitigare på min reseskildring.
     Ty reseskildringen är dock det viktigaste inslaget i alla mina resor.
     Och att sedan fritt få framföra mina föredrag i såväl skolor som radioapparater! Det är först då man verkligen fattar, att man verkligen rest, och dessutom verkligen kommit tillbaka.
     Själva resan må visserligen snart gå upp i rök och damm.
     Men en omfattande reseskildring varar evinnerligen.