DET ÄR SYND OM KVAGGAN

Det är synd om kvaggan för han är utrotad.
    Det kan inte vara roligt vara utrotad.
     "Pjoff!" sa det, och så var kvaggan utrotad.
     Kvaggan bara stod där och tuggade gräs som alla andra, men så plötsligt var han utrotad.
     Undrar vad kvaggan tänkte.
    "Fan också!" tänkte kvaggan "Här har man stått i flera år och aldrig stört någon, men så plötsligt bara blir man utrotad! Tur att man själv slipper se eländet!" tänkte kvaggan och så var han utrotad och ute ur sagan, men inte riktigt än.

DIALOG I PAUSEN:
     - Vilket år dog kvaggan ut?
     - 1883?
     - Rätt. Nå men i vilket zoo dog kvaggan ut?
     - I Amsterdams zoo?
     - Rätt igen. Det här går ju bra, vilka var kvaggans sista ord?
     - Äää, mera gräs?
     - Svar nej. Du tänker på Goethe. Det är alltid rätt att tänka på Goethe. Men inte här.

Kvaggan var som en korsning mellen en zebra och en häst. Det kan inte vara lätt vara som en korsning. Ungefär som en invandrare, som står med båda bena i varsitt land, och inte riktigt kan bestämma sig för vars han ska sitta. Ja, ungefär. Liknelser bänglar bara till det.
     Kvaggan bodde alltså i Amsterdams zoo på slutet. Men det har sina nackdelar att bo i ett zoo säger dom som provat. Varje dag kom folk och glodde på kvaggan. Det kan inte vara lätt att ha en massa folk som står och glor på en hela tiden. Och surrar,och spottar, och äter nötter och sen kastar skalen i huvet på en.
    Inga barn hade han heller och inga barnbarn att klappa på huvet. Så det var nog lika bra. Det kanske bara var skönt för kvaggan att få sluta.
     "Få sluta!" fnös kvaggan bittert. "Sluta med vadå? Jag fick aldrig ens börja. Det enda jag gjorde av min stump på jorden var att äta gräs, och äta gräs, och äta gräs! Och när jag har ätit gräs, och ätit gräs, så har det stått folk och glott, och glott! Ska det kallas ett fullvärdigt kvaggliv!?" klagade kvaggan.
     Men ingen kunde svara. Ingen. Det blir gärna så  när det gäller utrotningar säger dom.  Det var synd om kvaggan, visst var det.

Fast just genom att dö ut blev kvaggan förstås odödlig. Om kvaggan fortsatt leva hade ingen egentligen brytt sig om han. Men nu blev allt som annars. Det har gått mer än hundra år sen han blev utrotad men idag är kvaggan minst lika känd som Titanic och det går inte en dag utan att kvaggan nämns i något sammanhang.
     Men jag antar att det skulle bli ungefär samma om människan dog ut. Då skulle nog människan bli verkligt populär på slutet. Människan skulle komma på T-shirt, och BBC skulle göra en serie om "Människans uppgång och fall" i tusen-miljoner avsnitt med telefonsluss på slutet och allt.
     Och alla skulle sitta och titta. Varenda en, vareviga kväll. Tvärs över hela jordklotet.Ända in i det sista.  Inte ett öga skulle vara torrt eller tråkigt och folk skulle snyfta något i hästväg.
     Det finns inget som är så roligt som att tycka synd om andra. Skulle vara att tycka synd om sig själv då.
     Och visst var det synd om kvaggan, visst. Fast om allt folk försvinner, och alla dör ut på slutet, blir det ganska synd om människan med.
    Jo, det blir synd om många när man börjar tänka efter, eftertanke är ett överskattat nöje.

SÄGER DOM

Dom hade inga barn, dom hade bara varandra. Att bara ha varandra är inte så bara, bara inte en av varandra dör, men det gör en av varandra nästan alltid.
     Så blir det begravning, man klär sig mörkt för det mesta, man snyftar solidariskt en smula, man smuttar sherry med måtta, man skakar hand med alla, men sen går alla andra äntligen hem.
     När alla andra äntligen gått hem blir bara en kvar. Men det går bra vara ensam, så länge man bara har varandra, men han dog ju förstås, och inte nog med att han dog, han blev visst begravd på köpet, ett jäkla sätt att bara gå bort. På det där typiskt manliga sättet, utan att städa upp efter sig, utan att lämna ens ett meddelande, bara gå och dö lite hursomhelst, det är himla bekvämt bara gå och bli begravd utan att behöva tänka på något eller någon.
     Man kan aldrig lita på män, man kan aldrig lita på de döda, men man kan lita på att döda förblir döda, det är allt och resten är tystnad, en död man är en tystlåten man, så tyst det blev i lägenheten, plötsligt kunde man höra absolut ingenting.
     Det fanns släktingar (kanske rent av i samma stad) men det hade aldrig varit mer än fylla-jämnt och sånt. Dom hade verkligen bara haft varandra, det dög bra så länge det dög, men sen då bara död, ett jäkla sätt när man tänker efter.
     Särskilt ensam var hon inte (man har hört värre) och hon blev bjuden för att beundra barnbarn, hundar, hus, tråkiga trädgårdar och i bästa fall mat och dryck.
     Hon beundrade, åt upp, drack ur, for hem och var ensam igen, skönt. Visserligen var man väl släkt, men. Men hade man klarat sig bra utan släkt i hundra år verkar det barnsligt att plötsligt börja bli släktberoende. Tråkigt var det också, man blir less beundra andras ägodelar i längden, andras barnbarn saknar allmänt intresse och hon började säga "Nej tack!" när släkten ringde och bara ville vara snäll.
     Att hon vågade. Släkten är inte bara en släkt, släkten är en religion (i alla fall för ateister) och den som hädar släkten lever farligt. Den som säger "Nej tack!" till släkten (när släkten bara vill vara snäll) kommer jävlar i min själ att få lära sig att veta hut, och det visste hon nu alltså.
     Hur kändes det att veta hut, det kändes som vanligt, det kändes inget särskilt, men kanske ett glas sherry innan den blir dålig.
     "Om ni bara haft barn hade allt varit annorlunda!" sa någon.
     Säkert klokt sagt av någon men lika meningslöst som: "Om han bara inte hade dött hade han fortfarande varit vid liv!" som någon annan eftertänksamt påpekade.
     Väldigt många människor säger väldigt många meningslösa meningar, gäller även släkten.
     Nå, det var väl bara att börja bita tag i verkligheten igen. Men hur gör man när man biter tag i verkligheten. Inte vet jag, det finns väl tusen sätt, enklast är väl att bara börja bita.
     Men hon mest bara satt i den tysta lägenheten. Inte var lägenheten särskilt stor, eller särskilt liten, eller särskilt lagom, men först nu insåg hon att hon aldrig skulle få ha lägenheten helt för sig själv.
     Ensamheten hade hunnit flytta in, han hade passat på under begravningen när det var tomt i lägenheten och även om ensamheten är en tyst och timid hyresgäst var det väldigt irriterande att aldrig få vara riktigt ensam. När man blir ensam vill man i varje fall få vara ensam i fred, men trots  att ensamheten tassar tyst (tystast av alla säger dom) så finns han ändå alltid med i bilden, i bakgrunden, i lägenheten.
     Han lär vara lite lurig ensamheten säger dom. Det är inte det att han stökar till. Det är inte det att han slarvar med hyran, det är inte det att han spolar på nätterna eller spiller sylt på köksgolvet, det är bara det att han alltid-alltid-alltid finns med, finns med, finns med.
     Men man vänjer sig säger dom. Man vänjer sig vid den i grunden oförargliga ensamheten. Man blir van säger dom. Och ensamheten är nog egentligen mer fruktad av såna som riskerar att få in han i bostaden än av alla som redan har han inneboende i lägenheten, men att få in ensamheten i villan är värst av allt säger dom. I en villa (som ändå kan vara ganska tungrodd när man börjar bli aningen äldre) kan ensamheten lätt bli droppen som urholkar nerverna säger dom.
     Väldigt vad dom säger mycket och vilka är då alla dessa dom som säger så mycket det är Anticimex säger dom men det är dumt sagt säger dom nä Anticimex är alldeles för ytligt säger dom säg då hellre Cimex säger dom men är det ändå inte snarare samhället eller staten som man sa förr säger dom och om jag säger kapitalismen vad säger ni då säger dom.
     Men många säger att man rent av skulle kunna prata om Gud säger dom eller i varje fall Jesus Kristus men det är väl ändå att ta i säger dom men meningen alltså bristen på meningsuppbyggnad är vår tids pest eller kolera säger dom men man ska väl ändå inte tro allt man säger eller hör säger dom tveksamt för man vill ju ogärna säga för mycket så har man ingenting sagt säger dom.

STRINDBURGARE

Den Kände hade haft svår barndom, därför ville Den Kände ha många egna barn. Så Den Kände skaffade en hustru och många egna barn, och alla var glada.
     Så skilde Den Kände sig och några blev något mindre glada.
     Men Den Kände skaffade snart ny hustru och ett nytt glatt barn. Och den gamla barnaskaran hade det väl bra hos gamla hustrun och det hände till och med att den gamla barnaskaran fick födelsedagspresenter. Fast för det mesta fick skaran förstås nöja sig med vaga löften. Man glömmer så lätt när man arbetar så hårt, det är ett helvete att vara känd.

Barndomen hade varit väldigt svår. Fadern hade varit väldigt elak, men så dog den elake fadern. Den Kände blev först förvirrad. Hela livet hade han hatat fadern, men meningslöst att hata en död, hur skulle han nu göra, det är ett helvete att vara känd.

Men som tur var fanns det medier. Och spiritism, andar och Den Andra Sidan. Och snart fick Den Kände god faderskontakt. Till allmän glädje (men viss förvåning) visade sig fadern på Den Andra Sidan vara hur snäll som helst. Många blir bättre när dom dör (tänk bara på han, för att inte tala om hon) och nu var Den Kände nöjd med sin far, nöjd med sin barndom, nöjd med sig själv. Synd bara att Den Kände alltid hade så rysligt mycket att göra, det är ett helvete att vara känd.

Tyvärr tar medier inte bara pengar utan även tid så Den Kände fick alls ingen tid över till sin gamla barnaskara. Han hade ju så fasligt mycket att göra och aldrig att han ansåg (eller insåg) att han hade möjlighet att välja vad han skulle göra. Då kunde han bli bortglömd, ett öde värre än döden för en känd, det är ett helvete att hålla sig känd.

Livet gick vidare, men så tog livet plötsligt slut för ett gammalt (men ungt) barn och Den Kände infann sig förstås vid dödsbädden. Där det är dramatik, där finner man de kända. Där det bara är vanlig vardag, nä.
     Det blev begravning, det blev tårar, det blev sherry och synlig sorg, och det blev diskret men välvillig publicitet. De kända lida mest av alla, ty de kända lida offentligt, det är ett helvete att vara känd.

Den Kände var nu inte bara Den Kände utan också Den Känslige (en tacksam roll) och andras död fungerar ofta som genrep inför egen död. Därför är det få som glatt skuttar kring på kyrkogårdar, och kanske lika bra. Att trampa snett när man är känd kan vara ett helvete.

Ett gammalt barn alltså dött men det fanns förstås flera gamla (men unga) barn kvar i livet, och då skulle man kanske kunna tänka sig..?
     Nejnejnej. Vi vanliga förstår icke huru djupt de kända tänker. Aldrig satsa på vardagen, alltid satsa på dramatiken. Att telefonera levande barn är ointressant (kan vilken tönt som helst) men att försöka få telepatisk kontakt med ett dött barn, här hade vi verkligen något att bita tag i för Den Kände.
     De kända gör det ofta svårt för sig. Och för andra. Det kan vara ett helvete att känna en känd.

Och flitiga & fiffiga medier ordnade snart den kontakt med barnet på Den Andra Sidan som aldrig hade funnits på den här sidan. Från Andra Sidan flödade nu goda förlåtande ord, och Den Kände var förstås rörd till tårar. Hade han inte haft svår barndom? Hade han inte lidit mest av alla (bortsett från Strindberg som var en hejare på att lida offentligt), var han kanske inte far? Visst var han det, det var ett helvete att lida som han, och ett helvete att vara känd, som sagt.

Andekontakt med andra är trygg och trevlig. Andekontakt med döda är dessutom nästan samma sak som en garanti för ett eget evigt liv, men Den Kände började ändå bli aningen äldre. När allt kommer omkring är de kända inte mer än människor. Inte mycket. Fan också, det är ett helvete att vara känd.

Men Den Kände (och aningen äldre) såg med tillförsikt fram mot sin egen död. Om man nu alls kunde kalla det död? Det gick ju förträffligt att få kontakt med Den Andra Sidan. Det var inte svårare än att ringa till Övre Norrland, bara dyrare, och den där jävla skatten sen då därtill, ujujuj! Det är ett helvete att vara känd och tjäna en massa pengar.

Men hur rik och känd man än är dör man till slut, till sist.Och då blir det förstås först lite liv i massmedian, men det livet lägger sig ganska snart. Och sakta-sakta, men säkert-säkert, glider alla bort i glömskan. Det är att helvete att vara död och bara vara halvkänd.

Hur odödlig man än var i livet hjälper det ändå inte i längden när man väl är död. Det är ett helvete att vara känd, och vara död, och inte längre vara känd.

Men de kända får förstås en extrachans. Först kommer helgonbiografierna, men sen kommer "Äntligen-hela-sanningen-om-Den-Kände-biografierna!" där det i detalj avslöjas vilken osedvanligt jävlig skitstövel Den Kände var. Men sen kommer gammal hederlig glömska. Det är ett helvete att vara känd, när ingen längre känner till en.

Och vad blir kvar till sist, till slut?
     Vilka blir kvar från nittonhundratalet , när det inte längre är nittonhundratal?
     Hitler är (tyvärr) given etta, men sen?
     Chaplin? Det vore väl trevligt.
     Eller Elvis? Knappast, det kommer nya elvisar i ett, i ett, men kanske någon kung? Aldrig. Man måste göra något. Något ont eller något gott, men något måste man göra. Alla kungar är nollor oavsett sina nummer, kungarna kan vi glömma direkt, men vilka blir då egentligen kvar, bra fråga, svår fråga.
     Vi säger: Hitler och Chaplin. Då blir "Diktatorn" en heltäckande summering av nittonhundratalet. På gott och ont. Duger.
     - Men Den Kände då?
     - Den Kände, jaså han! Den Kände hade jag helt glömt bort. Han får väl nöja sig med att konversera genom medier så länge någon ids betala: "Här är så ljust!"
     "Knacka tre gånger i glaset om du hör mig!"
     "Här har vi det bra, jo han mår också bra, och hon med, alla är här!"
    Och så vidare, och så vidare, en evig borddans, tråkigare konversation kan man knappast tänka sig.
Men vad kan man egentligen begära av en död, det är ett helvete att vara död, även om man är i himlen.

BYGGA UT

Martin-å-Marie hade det bra.
     Eller: Inte hade Martin-å-Marie det särskilt bra, men inte särskilt dåligt heller. Martin-å-Marie hade det som vanligt, men Martin-å-Marie hade grannar.
     Man vet aldrig med grannar. Man väljer inte grannar. Ödet delar ut grannar, ödet ger spänning åt villatillvaron, vad som helst kan hända, du kan få vem som helst till granne när som helst, det hela är spännande värre, det är trevligt med ödet.
     Och plötsligt började alla grannar fylla femtio. Det var ett förfärligt femtiofyllande. Det var mottagningar, tråkiga tal, meningslösa presenter och idiotisk allsång, det var som det skulle vara. Det är roligt att fylla femtio, det är tråkigt att fylla femtio, man är inte längre ung, man har passerat halvtid, men man är ändå inte gammal, vad är man då, svår fråga, man är tvungen börja summera sitt liv så smått, man blir som nervös.
     - Kärleken, hur gick det med den?
     - Det blev ingen kärlek, det blev ett äktenskap.
     - Karriären, hur gick det med den?
     - Det blev ingen karriär, det blev bara ett jobb.
     - Villan då, hur blev det med den?
     - En villa blev det. Och villan var bra, men villan var lite liten. Villan rymde inte riktigt allt och alla. Tänk om man ändå fick bygga ut.
     - Barna då? Barna som alltid ska uppväga allt. Hur blev det med barna?
     - Jo, det blev bra med barna, det blev inget särskilt med barna, barna växte, och barna kom hem sent och spydde, men sen ryckte barna upp sig och började studera, och barna fick egna liv och egna barn, så otacksamma kan bara barn vara.
     - Vad gjorde Martin-å-Marie åt allt det här då?
     - Vad skulle dom göra, dom kunde ingenting göra, och alltså gjorde dom ingenting.
     Att göra ingenting verkade enklast, så ingenting fick duga. Det fanns förstås kaffe, det fanns husunderhåll och teveunderhållning, det fanns släkt och grannar, det rullade på, och med tiden skulle man fylla sextio, fylla sjuttio, fylla åttio, och till sist skulle man fylla ut en likkista, huwa!

Men en del grannar var lite vilda, som ett par en bit bort, vi säger: Örjan-å-Anette.
     Örjan-å-Anette var alltså lite vilda, och först hittade Örjan en finska, vars han nu fick fatt i henne.
     Sen tog det slut med finskan (som så ofta med finskor) och Örjan kom ångerfull hem igen, men då hade Anette hittat en skåning.
     Då satt Örjan där vackert i villan ett tag, men sen tog det tvärslut med skåningen (som det så ofta gör med skåningar) och Anette kom hem igen, och sen fick det duga för båda.
     Tja? Ny finska? Ny skåning? Att vara otrogen, att byta partner ett tag var väl alltid något, men egentligen hade det visst varit samma sak, sa dom. Örjan-å-Anette upptäckte att alla andra på parmarknaden var lika virriga som dom själva, och då kunde man lika gärna vara kvar hemma, där man i alla fall hittade allt.

Martin-å-Marie förfasade sig förtjust över Örjan-å-Anette på behaglig halvdistans: "Tänk va en del!"
     "Tänk va vilda!"
     "Tänk vilken tur att inte vi va!"
     Men tänk vilken tur att några i alla fall vågar prova i praktiken alla andras fega fantasier. Vad gör det då om det går lite lätt åt hellwitti, inte gör det något.
     Och visst är väl massmedian bra, men ibland känns ändå villaverkligheten bättre. Det är klart dom mördar mera i däckarna, men trassel i närområdet blir ändå mera som, ja vad ska jag säga, mera vardagsnära som.
     Martin-å-Marie helt nöjda, Örjan-å-Anette också ganska nöjda, alla var nöjda med att i alla fall någonting hade hänt, men nu hände ingenting på ett bra tag.
     Ingen fyllde något, inte ens femtiofem, men tänk om man ändå fick bygga ut, lite grann bara, bygga ut.
    Guuu vilken skillnad det skulle bli, med ett rum till, och två jättestora öppna garderober, bastu, pool, och glasa in, luta av, bygga ut, bygga ut!
     Och ett gästrum förstås, bygga ut, bygga ut, bygga ut!
     Och när man väl fått ett gästrum vet man aldrig vem man kan få till gäst, bygga ut, bygga ut, bygga ut, bygga ut!