FÅNGAR OCH FOLK

PROLOG: Det var på den tiden man fantiserade om Folket.
    Och Folket var förstås bra, Folket var viktigast, flest och bäst, men ändå var det liksom synd om Folket. Och allra mest synd var det om fångarna. Fångar var vanligt folk som haft himla otur och därför hamnat i fängelset. Fångar var offer, inte brottslingar, men om man bara gick till fängelset och hälsade på fångarna blev fångarna glada värre.
     Trodde man. Då. På den tiden.

Berit hade en väninna som var så himla snäll att hon rent av gifte sig med en fånge. Var inte det att gå lite väl långt i snällhet, vi får se.
     Alla varnade väninnan: "Är du inte riktigt klok i huvet som gifter dig med en fånge!?" varnade Alla.
     "Det är mitt liv!" påpekade väninnan med viss rätt.
     "Det kommer att gå åt hellwitti!" sa Alla.
     "Det kommer att gå bra!" sa väninnan, men det gjorde det väl inte direkt.
     Det blev fylla, det blev spya, det blev konstiga kompisar. Det blev slagsmål, det blev misshandel, det blev poliser i trappuppgången. Det blev knark, det blev skilsmässa, det blev eländes-elände, men till sist blev det lugnt.
     Väninnan var luttrad, fången var i finkan, regeringen var socialdemokratisk och allt var som vanligt.
     Fast Alla hade förstås fått helt rätt. Tråkigt nog kan man tycka. Visst hade det varit roligt att kunna få slå Alla på fingrarna, fast man bör nog helst hålla sig till sanningen, i alla fall så här i en novell. Annat är det förstås i en roman där man bekvämt kan bre ut sig precis hur man vill. Men i en novell ska vart eviga ord vara sant. Annars blir det bara schlams.

"Så går det!" sa Bosse när Berit berättat hur det gått.
     "Men han verka ändå hygglig för att vara fånge?" tyckte Berit som till och med träffat och pratat.
     "Dom sitter inte inne för att dom är hyggliga dom där!" hävdade Bosse.
     "Men det är synd om såna som sitter inne!" ansåg Berit.
     "Ingen har bett dom börja bängla med brott!" gäspade Bosse sakkunnigt och dagen fick bli till natt för hans del.
     Men Berit satt kvar uppe och funderade. Ibland är det som roligare fundera än att gå lägga sig.
     Och? Jovisst hade det gått åt hellwitti. Precis som Alla hade sagt. Men det var väl å andra sidan inte hela världen? Väninnan var lite äldre och lite klokare, och det var väl inte så tokigt? Om fångarna inte duger får hon väl prova på vanliga män? Lärare kanske. Eller en sån där som ser så ofarlig ut, vad är det dom heter, dom där som sitter och lånar ut böcker, bibliotekarie, eller vad som helst, i värsta fall en slaktare, fast huwwa! Jagu vilka konstiga jobb en del har, men hursomhelst finns det massor med män, hur många män som helst, massor av alla de sorter och slag, inga problem, massor, mister du en så hittar du två, fast nu var det väl ändå dags sova?
    Jo. Nu var det dags sova. Det höll Alla med om. Alla utom fången som fått permission och var i full färd med ett osedvanligt enfaldigt inbrott.

EPILOG: Jaa? Såna där brott verkar kanske lite konstiga för oss som inte är insatta. Men, det är inte min sak att döma, låt dom hållpå med sina brott bäst dom vill. Det tillhör väl deras kultur, som man säger.
     Undrar om ändå inte brott och straff skulle passa bättre i en roman? Men vem har tid  skriva romaner nuförtiden? Då räknar jag inte däckarna, dom går ändå inte att räkna.
     DEN SVENSKA DÄCKARFLODEN HAR ORSAKAT SVÅRA ÖVERSVÄMNINGAR ÖVER HELA LANDET. ÄVEN ÖVRE NORRLAND ÄR NU DRABBAT. MER OM DETTA I SENARE SÄNDNINGAR.
     Jaja. "Det svenska deckarundret"? Jovisst. Absolut. Att det går att prångla ut så många, och så dåliga, däckare till så många människor är i sanning ett under, halleluja!
     Nja, halleluja är kanske att ta i.
     Nää, jag tror nästan jag ansluter mig till dom som redan gått ligga. Annars blir det bara att man sitter uppe och surrar hela natten. Man vet ju hur det brukar sluta.

VOFF!

Han-och-Hon blev tämligen tveksamt ett par. Båda tyckte båda fick duga tills något bättre dök upp, men något bättre dök aldrig upp, och så hade det plötsligt gått tjugo år.
     Tjugo år, och fortfarande ett par, det kan man kalla kärlek och trohet.Ja, det kan man kanske, men var väl snarast slöhet och feghet, inga barn hade dom heller.
     Inga barn, men istället fick Hon ett ryck och skaffade hund, voff!
     "Fnys!" sa Han först om hunden, men blev snart medberoende.
     "Fot!"  sa Hon däremot till hunden och "Voff!" svarade hunden, ja vad ska man svara på"Fot!"?
     "Han är himla klok!" beundrade Han som sakta men säkert blivit omvänd till hundadyrkan.
     "Han förstår precis allt man säger!" sa Hon.
     "Precis allt!"  sa Han och "Arf, arf, arf!" sa  hunden klokt nog,  alltid lite omväxling.
     Alla glada, det kan man kalla lycka. Men i all lycka bor en elak bacill. Baciller är småväxta, visst, men baciller är giftiga till tusen.  I alla fall knäcker baciller lätt en medelstor hund. Bacillen bet, hunden dog, Hon grät, och Han visste inte riktigt vad Han skulle göra.
     "Kanske en ny hund..?" föreslog Han osäkert.
     "Odjur!" snyftade Hon.
     "Odjur, nä varför skulle vi skaffa ett odjur, jag tänkte en vanlig liten hund..?" tänkte Han, men Hon ville inte alls höra på något nytt hundöra, skulle vara ett svek, skulle aldrig bli samma sak, himla klok, för god för denna värld, odjur och så vidare.
     Hade Hon mistat hunden, eller hade Hon mistat förståndet? Tanken var så obehaglig att Han inte ens vågade tänka den, utan Han smet undan denna obehagliga tanke och klarade sig därigenom rätt bra, det är ofta smart att smita.
     Men! Hon hade en väninna som kände ett halvmedium och nu satt dom där runt bordet och försökte få kontakt med Den Andra Sidan:
     "Schläck lyse!"
     "Lyset schläckt!"
     "Kontakt?"
     "Kontakt!"
     "Roger!"
     Den Andra Sidan hette visst Roger och var tydligen hemma, vilken tur och Hon hakade på direkt: "Jag vill prata med min hund!" sa Hon.
     Tystnad. Halvmediet tvekade, var inte detta att..? Men å andra sidan var väl vitsen med Den Andra Sidan att allt där skulle vara annorlunda? Så varför skulle inte hundarna där kunna tala?
     "Jag ser en hund..." testade halvmediet.
     "Det är han, det är han!" snyftade Hon.
     "Han säger, att han har det bra..." fortsatte halvmediet som nu ansåg sig vara på rätt spår "Han viftar på svansen, och han hälsar, att alla är snälla, och att där är himla ljust..."
     "Ja, det är han, det är han!" envisades Hon. Lustigt att andarna alltid vill ha det så mörkt på den här sidan fast det alltid verkar vara så ljust på Den Där Sidan, och till sist fick halvmediet till och med fram ett halvhyfsat "Voff!"
     Det blev dyrt. Visst blev det dyrt men det kan vara värt en massa att få höra ett tvättäkta "Voff!" från den andra sidan, det är sannerligen inte varje dag.
    Som tur var hade Han-och-Hon hyfsat gott om pengar vilka nu investerades i halvmediets mycket egna företag och se: Hunden är icke död - ty den skäller! Voff!

Vilken tur jag hade den här gången. Det är inte ofta man får runda av med lyckliga slut nuförtiden, på grund av klimatklyftorna, och vad vara mer lyckligt än ett äkta Voff!  från Den Andra Sidan? Svår fråga, det skulle  vara ett mjau då kanske, nä jag vet inte.

VÄRLDENS TRÅKIGASTE SVENSK

Jo, jag läste ju att Dagge vann den där tävlingen "Världens tråkigaste svensk" men jag tyckte det var jävligt orättvist. Inte var Dagge tråkigare än många andra just och jag kände han väl eftersom vi gick i samma klass och allt i folkskolan. Och Dagge var, på sitt sätt, en riktig spelevink. Han kunde hur många Bellman-historier som helst utantill som en rinnande psalmvers och en gång när han riktigt kom i gasen stog han  på ett ben och härmade Rock-Ragge. Inte var det väl särskilt likt Rock-Ragge, men nog visar väl ändå  det att han hade humor han med, innerst inne?
     Och Dagge var då aldrig den som var den! "Ska du ha snus Dagge?" bruka jag fråga för han fick inte snusa för pappan som var en butter typ och då  la Dagge in snus så Krusse skulle tappat båda skorna, jafyfan det var tider det, då var man ung.
     Och Dagge var en jävel på blanda kaffekask också! Fast han bruka slopa kaffet och bara blanda i ren Explorer och så  en sockerbit och två russin  men aldrig att nån klaga. Man var mer förnöjsam på den här tiden innan ATP kom och förstörde alltet.
     Fast det är klart. Nog var väl Dagge lite religiös av och till, om sanningen ska fram, men det var aldrig så det störde direkt. Aldrig att han tjatade om Jesus, eller Gud, och allt va dom kalla sig, nä vi snacka mest om sport och idrott och lanslage eftersom pappan hans var lanshövding. Utan det var bara för mopedens skull man var tvungen konfirmera sig. Själv hade jag Puch och Dagge hade förstås
Monark eftersom familjen låg lite åt högerhållet till. Och sen körde vi som blådårar upp och ner, upp och ner för Carolinabacken, dom bodde ju högst där uppe på slottet och gu va kallt dom hade inne på vintern, nå så in i spisen kallt! Dagge var nästan alltid snuvig och snorig, allri att ja skulle velat byta med han fast han hade eget rum stort som en fotbollsplan.
     Dom har frågat mig en hel del om Dagge och brudarna, och, åjo! Dagge var ju alltid välklädd och vattenkammad och poesi och verser och sånt gick hem bra hos brudarna innan teven kom. Och radion hade bara ett halvt program på den här tiden, mest var det väderlek, börsnoteringar, föredrag och Farbror Sven.
     Fast, brudar och brudar, jaja. Det beror väl på vad man menar med brudar. Om sanningen ska fram så var Dagge mest teoretiker även när det gällde brudar. Han pratade hellre än han klämde om man säger så, där var vi i alla fall lite olika.
     Men säga vad man vill om Dagge, nog var han mycket roligare i verkligheten än i dom där tråkiga vägmärkena som några tokjävlar lät trycka som bok sen han kraschat i djungeln. Ja, jag kom då inte ens igenom förordet.
     Och sen fick han ju väldig otur med FN och freden och Afrika och det. Dom slåss ju så förbenat jämt i Afrika, jag tror det bästa är att låta dom slåss i fred, annars blir dom bara ännu argare.
    Och det kryllar ju av utlänningar i många av dom där länderna också och det är inte alltid gott veta   va dom surrar om när dom kanske inte ens kan svenska eller nå. Så Dagge hade ett helvete med hela Afrika, men va skulle han egentligen dit å göra, han kunde gott stannat hemma som jag.
     Hela det där FN-pysslet var totalt meningslöst i längden som jag ser det, dom slåss ju lika mycke nu som dom gjorde då. Nä! Han skulle börjat på Nymans direkt efter sjuan som jag! Då hade Dagge fått rabatt på moppen också, och nog är det väl ändå bättre köra moped i Uppsala än krascha i bushen? Det tycker i alla fall jag och många med mig.
    Men det måste jag ändå säga, hade bara Dag Hammarskjöld fått leva hade mycket varit annorlunda idag. Bland annat han han ju då varit väldigt gammal, och det bör jag veta om någon eftersom vi var precis jämnåriga, födda på samma dag och allt.
    Men inte är det roligt bli gammal inte. Det ska gubbarna veta. Fast det är tur man har kvar minnen från förr nu när minnet börjat svikta så smått.
     Nu har jag tixempel redan glömt bort vem det var som kom tvåa i den där tävlingen "Världens tråkigaste svensk"? Var det Alva Myrdal, eller var det Åsa-Nisse? För nån av dom var det, det är jag säker på.
     Men hursomhelst var det jävligt taskigt gjort mot Dagge att låta han vinna rubbet. Och med så många röster sen! Nä, fyfan, säger jag. Dom kan inte ha känt Dagge som jag dom som rösta på han.
     Dom visste inte vad dom gjorde.
     Det är ett jävla sätt.
     Det är just vad det är.

BEGRAVNING TUR OCH RETUR

Jo, det där med döden.
     Förr dog nån gammal kung då och då, och så kom en ny gammal kung. Men döden var ändå alltid söderut.
     Men nu dör såna som man nästan känner, och nästan såna som bor i stan. Det dör såna som är äldre, såna som är yngre och nu senast en som var född samma dag. Det är en rätt oroväckande tendens.
     Nä, det har blivit bängligt det här med döden.

På väg till begravning. På väg norrut i liggvagn. Den som far norrut far tillbaka i tiden, och det skulle bli släkt, det skulle bli surr, och det skulle bli kaffe. Den som inte tål kaffe tål knappast livet och ännu mindre en begravning.
     - Man är egentligen inte förvånad över att folk dör.
     - Bara över att folk dör just då.
     - Men det var i alla fall en vacker vers.
     - Jajamen. Vilken vers då menar du?
     - Den där vackra "i minnet vi ser dig precis som du var" eller hur det nu var.
     - En del verser är vackra värre.
     - Kan det vara Dan Andersson?
     - Gärna för mig.
     - Eller nå liknande.

Tåget var framme i tid, i stort sett. Och stan var sig lik. I stort sett. Fast mindre. Eller kanske snarare större. Släkten var sig också lik, i stort sett, fast nog såg väl Han väldigt gammal ut, och inte verkade Hon vara alltför frisk Hon heller.
     Nää. Tiden går. Att han gör. Visst gör han? Joo.
     Där var en gammal präst, några gamla grannar, några gamla lärare och så några gamla man inte riktigt visste vilka eller varför. Men gamla var dom, rysligt gamla, och så var det då själva begravningen.
     - Det var nog skönt för henne att få sluta.
     - Jag märkte inte ens att hon hade börjat.
     - Nä, inte är det roligt inte.
     - Men om man inte är road är man död.
     - Säger en del.
     - Eller om det kan vara Ferlin?
     - Det blir värst för hunden. En tax till råga på allt.
     - Varför ska alltid dom oskyldiga djuren drabbas värst.
     - Bra fråga.
     - Jaa, varför inte egentligen.Far du mesamma, eller?
    - Så gott som. Lika gott det. Om jag står still är jag död. Som Elvis bruka säga.
    - Och till slut fick han rätt.
    - Men det var ändå en bra begravning. Synd bara att alltid nån måste dö på kuppen.
    - Vi ska alla den vägen vandra. Säger somliga.
    - Det är lika för alla. Fast olika

Dom säger dom aldrig kommer tillbaka. Men många gör ju inget annat. Men om dom då verkligen är samma dom som dom var innan dom for söderut är inte gott veta. Men nog kommer dom då tillbaka så det räcker och blir över.
     Och se på stan igen, fast nu åt andra hållet.
     Jaha. Två små gamla hus hade tydligen blivit till ett stort nytt hus. Sånt händer i städer om ingen ingriper. Men bara huskramare blir upprörda över att städer förändras, den som avskyr förändringar kommer att trivas som död, och så for tåget söderut.
     - Om vi inte hade döden skulle vi nog ha väldigt tråkiga liv.
     - Vi har väldigt tråkiga liv.
     - Döden är för mig i första hand en definitionsfråga.
     - Precis?
     - Eller om det kan vara Fröding?
     - "Far har räckt ut handen, mor har fattat den..."
     - Jag fattar egentligen ingenting.
     - Precis.

Begravningståg. Liggvagnar glida som i sorgetåg. Till och från Övre Norrland. Till och från, till och från, i evigheters evighet...
     - Nånå! Nu ska vi väl ändå inte sitta här och överdriva! Åt vilket håll har dom satt kaffevagnen?

Man tänkte på  Den Döda, men man talade om DÖDEN. Det är skönt för själar att få surra, även om det var i senaste laget, och det fanns faktiskt en liten, liten chans upptäckte man: Det verkade som om döden i första hand drabbade dvärgar? Det var alltid "lilla mamma", det var alltid "lilla pappa".
    
    - Är man tillräckligt lång klarar man sig kanske.
    - Man kan alltid hoppas.
    - Den som alltid hoppas har full sysselsättning.
    - Den som dör sist släcker lyset.
    - Att vara död är att vara energisnål.
    - Precis. Men man sover ändå som dåligt på tåg.
    - Ja! Då gick vi då.

Och så var man då äntligen framme till slut.