"Om vi skulle gå i fjällen i år som omväxling?" föreslog Han.
"Ja, det är många som går i fjällen. Och det lär vara väldigt trevligt att gå i fjällen. Säger dom." sa Hon.
"Och tänk vilken storslagen natur!"
"Och tänk vilken frisk luft!"
"Och tänk att få röra på sig! Med kroppen! Och allt!"
"Och tänk alla djur! Och tänk all natur!"
"Och alla lappar! Ja, som man sa förr."
Och så for Han&Hon till fjällen för att fotvandra, och det.
Och där var väl ungefär som väntat. Där var, förstås, en hel del fjäll, och där var en hel del djur&natur. Det är trevligt med djur&natur när man är ovan, men efter ett par dar brukar man vänja sig. Och där var frisk luft till tusen, eller blåsigt, som man sa söderut.
Men myggen? Ja, myggen var som mygg brukar vara, men knotten var värre. Knott är nämligen så små att knott inte ens kan skilja på ont och gott, och därför biter knott allt som rör sig, för att vara på den säkra sidan. Åt knotten var inget att göra, och att Djungelolja inte fungerar på fjället framgår av namnet. Det var inget annat göra än svära, och svida, men det går ganska bra det med.
Men visst var det vackert värre på sina håll i fjällvärlden! Att det var, och när man fotvandrar ser man sånt man annars inte ser. Han&Hon såg hur många renar som helst. Och några uppklädda, eller kanske utklädda, lappar. Men inte en enda varg. Och tur var väl det. Vargar är väldigt elaka, framförallt mot turister. Vargar föraktar svaghet parad med töntighet, alltså turister, men så är det nu en gång i naturen.
Han&Hon hade med sig tält. Och allt. Och visst går det bra sova i tält också. Någotsånär. Någon enstaka natt. Om man råkar missa någon stuga. Om man läser fel i kartan. Om man aldrig förstått sig på kompassen. Om det inte dyker upp någon vettig man kan fråga. Då var tältet bra att ha. I brist på bättre är tält en bra bostad. Men att sova i sovsäck kan i längden bara roa mumier, men nästa dag dök det upp en stuga, precis där det skulle dyka upp en stuga. Vilken tur, en del stugor är som pålitliga.
"Jaha!" sa Han manligt.
"Regn&rusk är nog friskt och så" sa Hon "Men när man börjar tänka efter, så nog har väl civilisationen sina fördelar?"
"Regn&rusk är nog bra" sa Han "Men personligen anser jag inte att frisk luft får gå till fanatiska överdrifter. Men nu ska det i alla fall bli gott med mat!"
Men inte blev det särskilt gott med mat. Men det blev i alla fall soppa, och soppan hade i alla fall den stora fördelen att vara lätt att bära. I alla fall utvärtes. I alla fall något.
Och Han&Hon var helt ensamma i stugan. I alla fall något, och fort ner i sovsäckarna. Det hade varit en lång dag. Och väldigt tråkig om sanningen ska fram, och det ska den. Väl.
"Vilken fin dag vi haft i dag!" gäspade Han.
"Nu mår man bra!" hävdade Hon, som bara nästan fått skoskav.
"Och visst var det vackert mellan varven!" ansåg Han.
"Väldigt, väldigt vackert!" instämde Hon.
"Det där med sol och bad..?" funderade Han "Som vi hade förra året..?"
"Sol och bad är nog bra..." tyckte Hon "Men inte är det som att gå i fjällen, inte..."
"Det har du rätt i..." sa Han och försökte få sovsäcken att bli bekväm, och det gick väl sådär.
Men så plötsligt: "Häjhäj ävryhopa!" klampade en lokaldåre brutalt in i stugan.
"Hej?" sa Han utan entusiasm från sin sovsäck.
"Hejhej!" sa Hon nästan vänligt från sin sovsäck.
Lokaldåren försåg sig utan att fråga från termosen och började surra, som lokaldårar brukar göra: "Snart dags utse säsongens syndabock! Bäst ni passar er!"
"Syndabock..?" undrade Han förstås och lokaldåren började förklara: " Att varje år! Brukar vi som utse en syndabock! Som sen får dö på fjället! Lavin är kanske vanligast! Eller snöstorm går minst lika bra! Eller ramla ner i nån ravin! Eller gå vilse och drunkna i nån fjällbäck! Närmare naturen än så är svårt komma! Spännande värre! En massa media! Radio&TV! Allt för turisterna! Fast vi brukar ofta ta nån ytlänning! Som ingen saknar! Eller nån Stockholmsgangster! I lågskor! Eller nån som är lite lagom handikapad! Som ändå snart skulle gått åt! Vi gallrar bort dom svaga! Precis som vargen!"
"Men, hur menar du egentligen..?" undrade Hon förvirrat, och aningen förskräckt.
"Fattar du väl att han bara hittar på!" sa Han, manligt lugnande som alla män. Men, att sitta fast i en fjällstuga ihop med en lokaldåre kändes inte särskilt lugnt. Det gjorde det inte. Jag måste skriva som det var.
"Hittar på!?" sa lokaldåren upprört "Jag har aldrig hittat på i hela mitt liv! Inte sen jag konfirmerade mig, men då vart man ju tvungen. Och det var bara för att få en Puch! Och den har jag kvar än! Den står i vebon! Och den går som ett spjut! Bara han får bensin och det! Nä, Puch gjorde fina mopeder på sin tid, inga problem!"
Här blev det en kort paus om jag minns rätt. Men så fortsatte lokaldåren: "Alltså, från det ena till det andra, från moped till syndabock är steget inte långt, inte här uppe! Syndabock, eller om man är åt det religiösa hållet, ett offerlamm! Som vi sen då, jaa, kanske inte direkt slaktar, men ändå liksom låter dö! Eller bara försvinna, om ni föredrar det, det går lika bra! Så en massa media får spekulera och stå i! Som dom gillar, ingen kan spekulera som radio&TV, dom är för jävliga när dom kommer igång! Vi gör allt för turisterna! Allt för att det ska verka spännande att gå i fjällen! Lite farligt som, och allt det där, ja ni fattar! Men det här är jävligt hemligt! Jävligt, jävligt hemligt! Låter ni det minsta kan ni råka jävligt illa ut! Och det säger jag bara som en varning, och inte som ett hot!"
"Men, jag fattar ändå inte riktigt..?" sa Hon, som egentligen inte fattat ett dugg, men ändå ansåg det vara artigt att komma med en kommentar, för att visa att Hon fattat.
"För att folk ska få känslan av strapatser, fast folk egentligen bara är ute och spatserar!" förklarade lokaldåren tålmodigt.(Turister vet inget om verkligheten, det är väl därför dom är turister, och inte lokalbefolkning, en del har otur redan från början, vi lever i en orättvis värld, fast det är lika för alla, det är fördelen!)
Men nu var termosen tom. Totalt tom. Hotfullt tom. Inte en droppe kaffe fanns kvar i termosen. Vad skulle lokaldåren nu ta sig till, när det inte längre fanns nå kaffe, eller nå? Inte vet jag, men att det var en hotfull situation var klart för alla, men som tur var hittade lokaldåren resten av soppan i kastrullen, klämde i sig rubbet och fortsatte förklara: "Att om det inte ansågs sportigt och det! Och liksom lite lagom farligt! Att lunka i fjällen! Skulle ingen lufsa hit! Och ingen skulle pumpa in pengar i fjällen! Och då skulle fjällen snart dö ut! Och jag med! Int ens vargen skulle klara sig! Han är van sörlänningar som fjäskar för han! Han skulle inte få in en krona längre! Och fjällen skulle vara finito på ett halvår! Och jag vet vad jag talar om! Även om det är hemligt! Hemligt värre! Inget får sippra ut! Den som låter det minsta dör på stubinen! Poff bara!"
"Ja, ni har då i alla fall fantasi här uppe!" sa Han på försök.
"Fantasi!?" vrålade lokaldåren "Fantasi är det värsta jag vet! Näst surt rödvin! Tacka vet jag Koskenkorva! Int fan dricker finnarna rödvin! Och det gör int ens lapparna! Ingen har nånsin förr vågat anklaga mig för fantasi!"
"Då va-va-var det ve-ve-verkligen på tiden!" vågade Han. Jag förstod aldrig hur han vågade, men nu blev det en verkligt otäck paus. Och dom säger att pauser gör sig bättre i verkligheten än i litteraturen? Ja inte vet jag, men dom kan nog ha rätt, flera av dom har ju studerat i flera år, på universitet, och det.
Vidrigt tyst var det i varje fall. Alla satt som fastfrusna, även dom som låg. Ingen visste vad som nu skulle hända. Ingen. Det var ruggigt värre där ett tag. Jag skulle helst sluppit vara med, men vad gör man.
Men just då kom, som tur var, lokalbefolkningen instövlande i stugan. En lokalbefolkning hette Holger, och den andre såg som ett dubbelnamn. Stig-Åke, eller nåt ditåt.
"Jahapp! Där är du! Kom med nu! Ögonaböj!" sa Holger.
Och lokaldåren reste sig snällt och gick ut genom dörren. From som ett lamm. Jag tänkte först skriva "from som en ren", men kom på att jag visste för lite om älgartade hovdjur.
"Han har väl int låti någe?" frågade Holger.
"Han är helt ofarlig!" försäkrade Stig-Åke.
"Bara man inte retar upp han!" förtydligade Holger.
"Fast han är väldigt lätt reta upp!" tillade Stig-Åke.
"Men så länge han inte blir våldsam, är han helt ofarlig!" sa Holger
"Men när han blir våldsam kan han bli som jobbig!" sa Stig-Åke "Och han blir stark som en björn när han kommer igång!"
"Men det är inte hans fel! Pappan var precis likadan!" hävdade Holger.
"Och han surrar ju en hel del!" påpekade Stig-Åke.
"Men det är bara svammel!" sa Holger.
"Det är inge bry sig om!" ansåg Stig-Åke.
"Det brukar mest bara bli ord, allt det han pratar!" menade Holger.
"Inge haka upp sig på!" tyckte Stig-Åke.
"Jahapp! Det var det det! Sov gott ävryhopa!" uppmuntrade Holger.
"Häjhäj!" sa Stig-Åke.
Och: "Då gick vi då!" sa båda två.
Och så var lokalbefolkningen borta. Och lokaldåren med. Ävryhopa, som man visst säger uppe i norr. Man hörde hur dom liksom stövlade bort i fjällnatten. Fast det var fortfarande ljust. Det var ju fortfarande sommar. Men ganska snart skulle det bli höst. Och sen skulle det väl bli vinter. Och sen då vår, gissar jag. Precis som vanligt. Och vädret var väl egentligen inget att bry sig om. Och skulle man sen börja bry sig om klimatet, skulle man väl aldrig hinna med något annat. Klimatet fick vara i fred för Han&Hon.
Han låste i alla fall dörren. Fast upptäckte att det inte fanns något lås. Då är det inte lätt låsa. Då får man göra så gott man kan. Men till sist somnade dom ändå. Båda två. Fast nästa morgon vaknade dom förstås igen. Båda två.
Han tittade ut på naturen. Naturen tittade tillbaka och drog genast igång med sitt gamla vanliga regn&rusk.
"Jag tror vi far hem?" sa Han "Eller vad tror du?"
"Jaa..?" sa Hon "Eller menar jag kanske snarare näe? För vad ska man egentligen i fjällen och göra? Natur har vi hemma på tomten så det räcker. Kratta löv, och klippa gräs, och allt det där..."
"Ju närmare man kommer naturen, desto tråkigare blir den!" drog Han till med.
"Låt lapparna behålla sina fjäll bäst dom vill!" ansåg Hon.
"Lapparna, som inte ens vill heta lappar längre!" hade Han hört.
"Vill dom inte, vad vill dom då?" undrade Hon.
"Dom vill heta samer" sa Han.
"Samer? Det var då ett fult namn, men lapparna får heta vad dom vill för mig!" sa Hon och hällde upp. För nu var kaffet äntligen klart. Och när kaffet är klart brukar ingen bry sig om urbefolkningar. Det bara är så, det är inget att göra åt den saken.
"Om vi skulle satsa på Teneriffa nästa år?" föreslog Han.
"Jag har hört att dom har både blommor och bananer på Teneriffa!" hade Hon hört.
"Jaså bananer?" sa Han "Det var inte illa!"
Och så blev det bestämt. Han&Hon skulle satsa på bananer nästa år. Fjällen fick vara i fred. Nu skulle Han&Hon satsa på bad och bananer. Och båda kunde tänka sig en sån där trevlig drink med paraply på. Dom brukar vara goda. Hade dom hört. Av såna som varit där.
Och maten? Det skulle bli skönt slippa släpa själv på maten. Bara slå sig ner vid dukat bord.
Och naturen? Jo? Visst var fjällnaturen bra. På sitt sätt. Men nu hade man sett fjällnatur så det räckte. Och blev över. Storslagen natur, är svårslagen natur, är svårsmält natur, som nån sa.
Och dom har väl natur på Teneriffa också, gissar jag. Även om jag i och för sig aldrig varit där. Men en gång var jag i alla fall i Thailand, och det gör jag aldrig om, salmonella och skit.
Men det där med utmaningar och strapatser?
Nä, strapatser är nog inget satsa på.
Inte nu, när flera av oss börjar bli aningen äldre.
