FÖRE DIN TID

Kalix-Kalle var på sin tid en känd skidåkare och en gång svor han åt Jerring i radion när han var förbannad på föret, men om han var på gott humör kunde han stanna upp mitt i en tävling för att prata med nån han kände, fast för det mesta var han på vrången.
     Och en gång kallade han landshövdingen för "gubbjävel" men nu är han död sen länge, och så var det Kalix-Kalle som råka ut för en lavin också.
     Kalix-Kalle var ensam ute och skidra men så plötsligt bara låg han under flera ton snö.
     "Jilacken anacka!" tänkte Kalix-Kalle "Nu gäller det hålla huvet kallt men kroppen varm!"
     Högra handen gick röra, så smått, och Kalix-Kalle grävde upp som en grotta runt huvudet och axlarna. Inte var det mycket till grotta men han fick i alla fall fri båda armarna.
     Det var mörkt, det var kallt, det var blött, det var dåligt med luft, det såg inte särskilt bra ut insåg Kalix-Kalle. Fötterna och skidorna satt fast långt därnere men han fick i alla fall loss en skidstav.Och så hade han en chokladkaka i fickan. Det var en rätt god chokladkaka (för att vara under kriget) och  Kalix-Kalle tuggade och tänkte: "Hur många meter snö det nu kan vara ovanpå huvet? Om det är flera meter kommer dom inte att hitta mig förrän frampå vårkanten. Och då kan det vara desamma."
     Han prova sticka upp skidstaven. Jo? Nog verka staven gå genom? Om han riktigt sträckte på sig och tog i? Jajamen!
     Det har sina fördelar vara spänstig och nu fick Kalix-Kalle i alla fall luft. Chokladkakan var uppäten men i andra fickan hittade Kalix-Kalle en begagnad biobiljett: "Bio? Vadå för jävla bio? Fåsenu. Det måst ha varit Kassablanka. På Röda Kvarn. Med den där jävla svenska fjällan,
Birgit-nånting? Och visst hade dom hårt där nere med krig, och tyskar, och negrer, och kvinner och annat elände. Men det är hårt sitta fast i snö också, och fan så mycke kallare!"
     Kalix-Kalle tryckte fast biobiljetten på staven och stack upp den genom lufthålet. Om nån skulle råka komma förbi. Om nån skulle råka se nåt. Om nån skulle råka bry sig. Man vet aldrig med nån.
     Men tre dar senare hittade man Kalix-Kalle, inte minst tack vare att biobiljetten stack upp och var röd mot allt det vita.
     Och Kalix-Kalle hade klarat sig hyfsat. Det var egentligen bara ena benet. Jo. Men det var i alla fall nedanför knät.
     Först kom räddarna, sen kom tidningarna och så blev Kalix-Kalle HJÄLTE. Man hann knappt gräva fram han färdigt förrän hjältetjafset drog igång. Levande hjältar är lättare att intervjua än döda men Kalix-Kalle gjorde vad han kunde för att sabotera.
    Men vad hjälper det att svära och tiga mot tidningarna, inte hjälper det, inte ett dugg. Tidningarna strök svordomarna men la i gengäld till tjocka lager av hjältetjafs.
     Men till sist lugna det ner sig och en fot kortare fick Kalix-Kalle äntligen vara i fred. Så smått.
    Skidrandet var över för Kalix-Kalles del men hjälterollen fick han dras med. Gammal idrott glömmes alltid, men en gång hjälte alltid hjälte. Alla vardagsfega vill ha hjältar och eftersom hjältar tyvärr är en bristvara får gamla hjältar ofta gå i repris.
     Men efter DET STORA DRAMAT kommer alltid det lilla livet tillbaka. Livet efter kidnappningen, efter jordbävningen, efter översvämningen, efter mordet, efter månlandningen, efter kapningen, efter olyckan, efter rånet, efter gruvraset, efter lavinen och efter allt annat som spikar fast folk i ett stort drama som folk sen aldrig blir fria från.
     Och det lilla, lilla livet lyckas sen aldrig leva upp till det stora dramat. Det lilla livet visar sig vara jättetråkigt och sen går det som det går. Om inte värre. Sprit. Skilsmässa. Självmord. Osv.
     Men Kalix-Kalle drog sig undan helt. Så gott det nu gick. Det vill säga dåligt.
     Han bodde ensam i ett gammalt torp bara nån mil bort från där vi hade sommarstugan. Och en gång skymta jag han i skogen, fast när han fick se mig smet han. Jag har aldrig sett någon halta så fort.
    Byn sa han var folkilsk och att det var bäst hålla sig undan, men en gång smög vi fram till torpet hans för att spana. Det var spännande värre.
    Byn sa han bruka kasta sten på folk som kom för nära och därför bruka byn kasta sten på hans torp. Och några sa han bruka skjuta med haggelbössan på folk när han vart riktigt förbannad.Om det var sant, eller om det bara var som byar alltid brukar hålla på visste vi inte, men vi var nervösa värre när vi kröp fram mot torpet.
     Men vi såg inge alls. Fönstren var smutsiga nå så inni spisen, och det enda vi egentligen såg var att det kom lite rök ur skorsten.
     "Ingen rök utan eld!" säger det dummaste av alla ordspråk (och det vill inte säga lite)men inte var det mycke eld kvar i Kalix-Kalle inte. Bara nån månad senare hittades han död. Inlindad i gamla mögliga tidningar och med en massa medaljer hängande runt halsen. Eller hur det nu var. Det lär hur som helst ha luktat förjävligt.
     Men då gick jag på läroverket inni stan och när jag hörde om Kalix-Kalle tänkte jag: "Jaha? Jaja. Så kan det gå."
     Jag kom inte på något bättre för jag var ung då och när man är ung är det svårt komma på något bra. Man får som mera fantasi när man blir äldre säger dom. Eller så får man hörapparat. Eller käpp. Eller yrsel. Det är olika det där med åldern, jag vet inte om du har tänkt på det?
     Fast allt det här kan knappast intressera dig.
     Det var ju långt före din tid.
     Men jag tänkte ändå jag skulle berätta om Kalix-Kalle.
    Kanske mest bara för att ha det bortgjort.