UTE MED BOKBUSS

Tiden gick, och Yttersta Dagen.
     "Är det egentligen alls lönt fara ut med bokbussen idag?" sa Bibliotekarien.
     "Tveksamt!" tyckte Chauffören.
     Men dom for ändå iväg. Klockan nio. Som vanligt. Boken måste fram. Väl.
     "Om det ens blir några lån idag?"
     "Svårt veta hur folk reagerar. En del lånar kanske extra mycket för att ha nå göra när evigheten drar igång till kvällen."
     April. Minus fem. Snö. Och Yttersta Dagen. Som sagt.
     "Om vi alls får nån vår i år?"
    "Man borde väl i alla fall få helgtraktamente en sån här dag?"
    In på småvägarna med den stora bokbussen.
    "Titta där står det en älg!"
     "Undrar hur dom har tänkt ordna för djuren?"
     "Dom sa inge särskilt på radion om djuren. Det blir kanske samma för dom som för oss?"
     "Rättvist till tusen. Fårena här och lejona där, och knotten mittimellan!"
      "Måste lejona resa ända upp hit från Afrika? Hur har dom egentligen tänkt med all logistik?"
     "Det blir många frågor när man saknar svar. Vi får se till kvällen. Men det känns nog ändå lite konstigt. Jag trodde det bara var en saga, allt det där med Yttersta Dagen och det, men icke!"
    "Sagor är inte det sämsta, och myter är inte alltid mysiga."
     "Men det ska bli spännade värre att se vars man hamnar! Men det blir nog fullt i folk på båda ställena. Tur man är flexibel."
     Alviksträsk. Skolan. Småklasserna kliver in. Gnäller glatt som vanligt: "Varför har ni inga Kitty? Inga Biggles? Har ni inga mysterieböcker? Vars står varulvarna?"
     Men sen lånar dom snällt av det vi har. Som vanligt, men: "Har ni nå rellischösa böcker om Gud, eller Moses , eller Gösta Vasa?"
    Vi blir nog som lite förvånade. Fast Yttersta Dagen är förstås aningen annars: "Har ni nå Däniken? Nå om rymden och himlen? Nå om stora svarta hål som äter upp alla som råkar komma i närheten? Nå om Jesus när han var liten och innan han lärt sig trolla å de?"
     Jo. Det blir faktiskt lite Vadan & Varthän-stämning i bussen. Men alla är på gott humör. Äntligen händer det något. Man blir less vardagslunken i längden. Och snart händer det grejer. Till kvällen smäller det.
     Och så tar vi matrast. Som vanligt. På med radion. (Som vanligt). Väderleken, sjörapport och sport. Nån har passat på att hoppa över tio meter i längd. Det var inte dåligt, men påven har däremot uttalat sig kritiskt om Yttersta Dagen-spektaklet. Han är väl rädd mista jobbet. Annars inget särskilt.
     "Typiskt ändå det här skulle komma före första maj! Att dom nödvändigt ska sabotera den enda riktiga arbetarhelgen!" säger Chauffören som ibland är kommunist. Ibland inte. Han är flexibel.
     "En sån här dag får man nog försöka klara sig på egen hand?" tror Bibliotekarien "Facket har nog inte mycket att sätta emot?"
     "Säg inte det!" säger Chauffören "Facket kan vara en listig fan om bara han vill!"
     "Många på biblioteket tog kompledigt idag. Men jag tycker det är lika bra jobba på som vanligt. Man blir bara nervös när man är ledig och tvingas sitta framför teven och glo på elände eller allsång."
    "Och beställda böcker måst ut! Hur skulle det annars se ut? Det skulle bara bli slams! En bra bok är den bästa huvudkudden som man säger!" säger Chauffören.
     "Kanske inte som kudde, men nog är böcker ändå som behändiga!" avgör Bibliotekarien som studerat två år i Borås.
     Så far vi till Sjulsbyn. Där var det en som beställt "Utvandrarna" och han blev så glad när han fick den "i sista minuten" som han sa att han bjöd på kokkaffe och korvsmörgås. Vi prata om hur det skulle bli med älgjakten till hösten. Men ingen visste. Man fick väl vänta och se. Som vanligt.
     Resten ren rutin. Inga fler lån. Bara några dumma däckare. Och en Alice Lyttkens som var beställd sen länge. Att möta evigheten tillsammans med Alice Lyttkens är kanske en bra idé. Kanske inte.
     Vi var tillbaka på huvudbiblioteket fem i fyra. Bra tid, eftersom vi hade betalt till halv fem.
     Men nån gång ska man väl gå med vinst.
     Varför inte på Yttersta Dagen.

VÄNTA NI BARA

Finns något dystrare än en stängd korvkiosk? Skulle då vara en öppen men nu var den hur som helst stängd. Tre stycken stod runt kiosken och vänta på att dom nån gång skulle öppna. Det var Strindberg, det var Beckett och det var en kille till jag glömt namnet på.
     Strindberg bankade otåligt på glasrutan: "Öppna! Annars!" morrade han. Beckett verkade vara van vänta, dom har andra seder söderut, men tredje killen sa: "Lugn i stormen! No vetti dom öppnar nån gång! Och då ska man verklitt käka korv!"
     "Kanske med mos?" funderade Beckett.
     "Korv med allt!" sa Strindberg bestämt.
     "Håll korvgluggarna öppna pojkar!" tyckte den tredje och man var väl i Skellefte om jag minns rätt. Skellefte är känt för tre saker: Varmkorv, senap, samer och nåt jag glömt, var nog inget viktigt.
     Strindberg var som vanligt prydlig. Han hade skinnjacka, blåa mockaskor samt något egendomligt på huvet, vetefan vad dom kallas dom där hattarna.
     Beckett verkade vara klädd lite mera hur som helst. Han hade platt hatt, röd blazer och byxor gjorda av 55 % terylen och 35 % vanolen.
     Tredje killen var klädd som folk. Synd jag glömt just han. Här hade jag alltså själva FOLKET men har ändå inte den blekaste. Men så är det ofta.
     Nu tände dom i alla fall lyset bakki glasrutan. Snålvattnet forsade fram men frös genast till is eftersom man faktiskt var frammi februari.
     "Fan va kallt!" hävdade Strindberg och hoppa runt värre.
     "Joo" höll Beckett tveksamt med men tredje killen gick fram till glasrutan: "Öppna då nån gång för inni helwitti" vrålade han.
     Enda som hände var att lyset slocknade. Att vråla är inte alltid effektivt. Tredje hade fått en läxa och nu vart han tyst.
     Strindberg kunde aldrig stå overksam och hänga, han hade alltid huvet fullt, så nu gick han till automaten och skulle köpa cigaretter. Men hade han enkroner? Tillräckligt många? Och var dom ändå inte för gamla?
     Strindberg svor, men Beckett bjöd i gengäld på Bill.
     "Tack-tack!" sa Strindberg surt, han tyckte inte om att vara skyldig.
     "Egentligen sluta ja röka igår!" sa Tredje men tog i alla fall en Bill för att inte vara den.
     "Joo. Nu står vi här" sa Beckett med viss rätt.
     "Nu är det bara att vänta" försökte Strindberg vara fryntlig och folklig.
     "Men no är det förbannat att dom alltid ska bängla!" sa Tredje och rökte långsamt men säkert sin andra Bill. Redan om trettio år skulle han få lungcancer. Men vafan. Man kan int hållpå bry sig i allt bängel dom hittar på söderut.
     "Det skulle kanske finnas fler korvkiosker i samhället?" föreslog Beckett försiktigt.
    "Nä, det finns bara en korvkiosk!" fastslog Tredje.
     "Det finns bara en korvkiosk, och det skall så vara, efter det är så!" avgjorde Strindberg.
    "Man skulle nästan kunna skriva en pjäs om några som bara stod och väntade?" funderade Beckett.
     "I hellwitti!" sa Tredje "Folk skulle smita hem i pausen!"
    Beckett ville inte riktigt ge sig: "Men om man slopa pausen..."
   "En hel pjäs?" sa Strindberg tveksamt "Det vore väl att ta i. Men man skulle kanske kunna ha med en scen om en grabb som står och väntar utanför en stängd dörr? Utanför en opera eller så? Som vill in, men egentligen aldrig kommer till dörren?"
    "Gu att ni surrar!" sa Tredje och spotta. Jo, han var från själva Skellefte minns ja nu.
     Men nu hände det saker. Nu tände dom lyset innanför glasrutan igen. Nu skulle dom väl snart öppna. Men sen tog det förstås ett tag tills dom fått fart på grillen. Man fick väl vänta och se. Tids nog skulle det bli korv. Det var det som var det viktiga. Resten var inte så noga.

VILLAN

Han hade hund, han hade familj, men han hade inte villa och alltså började han bygga: Varje ledig timma, varje ledig krona gick till villabygget. Han tomtade, han murade. han målade, han skruvade, han sågade, han spikade, han bankade, och banklån långt upp över örona men redan om fem år skulle villan bära sig sa kalkylen glatt.
     "Och!" sa han själv "Barn bör växa upp i villa! Det blir bättre familjesammanhållning i villa!"
     Barn ja. Familj ja. Eftersom han jämt var i utkanten av staden såg han sällan sin familj. Men! Men när villan väl var klar,då! Då skulle familjelivet flamma upp! Då skulle han sitta framför brasan med familj till höger och vänster och hund bakom ryggen, och så skulle han säga först något klokt, så något tryggt, så kanske något klokt igen och alla skulle beundra och respektera honom, inte minst hunden: Arf, arf, arf!
     Men just nu såg han måttligt klok ut där han bankade och bankade, och murade och murade, och slet och slet, och njöt och njöt vid tanken på hur bra allt skulle bli i framtiden. Då! Då skulle allt bli bra.
     Familjelivet började knaka i fogarna men det märkte han inte där han i sitt bygge slet sin taktfasta fogsvans.
     Och frun bedrog honom men det märkte han inte heller där han stod i en grop för att gräva ner ett rör, eller vad man nu brukar göra i gropar.
     Barna gled omkring på ostadiga barnaben i det virriga samhälle som man med så stor möda fått fram men det märkte han inte när han drog åt en mutter, som fäste en bult, i en vägg, i en villa, i en utkant i en stad.
     Men hunden verkade vara som vanligt och så blev det julafton, och då var man visst tvungen vara hemma. Nu såg han sin familj för första gången på länge. Ingen direkt vacker syn. Inte tryggt, inte klokt, verkade mest bara vara virrigt.
     "Men snart, snart är villan klar!" sa han som om han varit jultomten. Ingen sa emot, ingen höll med, ingen sa något särskilt, man åt kanske nötter, eller teve.
     Frun försökte tala med honom om barna som inte riktigt mådde bra, som inte riktigt skötte sig, som växte, som krympte, som hade problem, som hade skola, som hade betyg, som var ett elände, och ansvar, och så, och det, och så vidare.
     "Det ordnar sig!" mumlade han sömnigt men frun trodde inte att det skulle ordna sig, i alla fall inte av sig själv, Frun hade nämligen börjat tänka på egen hand, först mest för att ha något att göra när mannen bara byggde och byggde.
     "Bara villan blir klar!" sa han, log saligt och sov.
     Nästa dag (juldagen) iväg tidigt med spiklåda, hammare, såg i handen och sång i själen och sent, sent hem.
     Jobba bygga, jobba bygga, jobba bygga. Bygga jobba, bygga jobba, bygga jobba. Jobba bygga sova, jobba bygga sova, jobba bygga sova och så vidare.
     Fru och barn försvann allt längre bort, fast bodde förstås kvar på samma ställe, och inte gick det särskilt dåligt för barna heller. Barna skärpte sig på egen hand, utan faderns trygga och kloka gnäll (brukar bli bäst) och skolan slussade slött alla vidare, klass för klass och något barn började visst arbeta med något.
     Och fadern bankade, målade, murade, putsade och pustade och frun bedrog alltså den stackaren, det är ju nästan för hemskt! Njamen. Nä det gjorde hon väl egentligen inte. Det var väl egentligen han som började. Han bedrog henne med en hammare (dunk, dunk, dunk) med en skruvmejsel(gnid, gnid, gnid) med en borrmaskin (rrr, rrr, rrr) och hon låg med en annan man ( för det gjorde hon ju) men hon hade hellre legat med honom men det var bara det att när han var hemma så var han helt borta (snark, snark, snark) och någon gång låg hon alltså med en annan man (han var visst brevbärare) och dom då: Dunk, dunk, dunk! Gnid, gnid, gnid! Gnissel, flämt, gnissel! Rrr, rrr RRR!, JA!
     "Var det bra för dig också?"
     "Inte särskilt. Men det är ju inte så ofta, så det är skönt ändå."
    "Nå, dä va ju jättefint! Nä! Nu måst ja ut me korsbanden! Häjhäj!" (Ty inte nog med att han var brevbärare, han var norrlänning också. En mångsidig man med andra ord men ändå en bifigur i denna text, vidare:)
     Och villan? Villan växte som villor brukar göra om man vattnar och gödslar med skruv, spik, målarfärg och pengar, pengar, pengar. Villan växte och växte och en vacker dag var villan faktiskt färdig.
     Villan var färdig. Och han var färdig. Inte en spik kvar att bang, bang, bang, inte en skruv kvar att gnissel, flämt, gnissel, inte en fläckjävel kvar att svasch, svasch, svasch, måla!
     Han blev alldeles yr när hans villavärld plötsligt slutade snurra.
     "Jag är färdig!" sa han högtidligt "Villan är klar!"
     Han vände sig om för att be familjen flytta in. Men ingen familj stod bakom honom och applåderade. En son var i Borås, en annan var utomlands, en tredje (fast det var väl en flicka) gick fortfarande i skolan och frun hade börjat jobba halvtid på posten.
     Alla hade sitt. Ingen brydde sig ett dyft om villan: "Nä det blir för långa resor! Va ska vi ända dit ut å göra? Vi bor kvar i stan!" Inte ens hunden var intresserad av att flytta.
     Villan stod där vackert. Klar och tom. Villan var färdig, han var också färdig, nu stod han där vackert där han satt i soffan.
     I tre dygn bodde han ensam i villan men nerverna som slumrat sött i många år vaknade, kröp fram och började gnaga på honom. Inget hjälpte, inte ens alkohol, och då har det gått långt. Det är ett helvete att få in nerver i huset säger dom. Det enda som egentligen hjälper mot nerver är att lösa alla problem, men det är ofta lättare att säga än att göra.
     Och han var ovan tänka, han var ovan fatta beslut. Hårt blev det, väldigt hårt, men till sist blev det i alla fall ett beslut.
     Sent samma natt smög han ut med en bensindunk och tände eld på sin villa. Det var en bra villa, och den brann bra också visade det sig snart.
     Han bytte om till pyjamas och ringde sen till brandkåren: "Johej, är det hos brannkårn? Vabra, då har ja kommi rätt! Hur har ni de? Vabra, jo ja mår också bra! Ja vet att det är sent, men ja unnrar ändå, har ni tid titta förbi mig några gubbar? Jo de brinner och står i utta bara fanken, ingen rök utan eld som man säger. Jo verkar väl nästan som om hela min nya fina villa håller på att brinna upp, eller heter det brinna ner, va säger ni som är proffs?"
     "Detaljer!" sa brandkåren "Adress eller dylikt skulle underlätta en hel del!"
     Brandkåren var ironisk. Det var inte snällt av brandkåren men i gengäld var brandkåren snabb. Fast inte tillräckligt.
     Brandkåren kom, ryckte yrkesskickligt på axlarna, sprutade lite för syns skull och åkte hem igen.
    Nästa morgon återstod bara pyrande aska och en sotig skorsten. Men mitt i allt pyrande
 stod han med sin svartbrända hammare och bankade lyckligt rätt ner i askan, bank, bank, bank. Bygga, bygga, bygga. Bara börja om igen från början: Han hade hund, han hade familj, men han hade inte villa, och alltså började han bygga:

    " Hvad mer, om Villan oss bedrager,
       Blott hon vår lefnad lycklig gör."

LAGOM LESS

Det började med att han blev less handla. Samma väg till samma affär för att handla samma saker. Samma väg tillbaka, äta samma mat, säga samma sak och egentligen inget mer.
     Helt normalt. Ett helt vanligt liv. Inget att klaga på, inget särskilt säga om det, men han blev bara så jävla less.
     Vad har man att välja på när man blir less? När man blir less har man bara tre val:
     1/ MAN KAN LUFSA VIDARE GENOM LIVET. Som förr, fast äldre. Tryggt, men farligt. Själens nedslitning ska vi bara inte tala om (själens nedslitning är icke av denna världen) men också kroppen blir smågnällig och vill egentligen helst bara, vill egentligen helst bara, helst egentligen ingenting särskilt om sanningen ska fram.
     2/ MAN KAN ÖKA TEMPOT. När allt ändå är tråkigt till tusen kan man se till att det i alla fall går fort. Flaskan på bordet, hej tomtegubbar och gärna tomtegummor! Vi leva här med mycken möda & stort besvär! Så låtom oss i gengäld lustiga vara, skål!
     Och det går bra förkorta möda & besvär med bra många år med hjälp av bra många flaskor, skål.
     FAKTARUTA: Knark är däremot inte alls gångbart i tomtekretsar. Tomtar kan på sin höjd äta uppiggande eller lugnande tomtetabletter. Nej, tomtebrus anses allmänt vara bästa botemedlet mot möda & besvär.
     3/ MAN KAN FÖRSÖKA FÖRÄNDRA SITT LIV. Helst förbättra, men inga barnsligheter: Segla-jorden-runt-och-runt-igen! Det enda man lär sig av att segla jorden runt är att jorden är ganska rund och segling är ganska tråkigt.
     Inte heller gamla vanliga: Gifta-om-sig-med-obegåvad-men-i-gengäld-tjugotreårig-kvinna-samt-skaffa-två-odrägliga-barn-bara-för-att-visa-att-man-minsann-ännu-är-man.
     Nej. Först fundera. Sedan förändra. Men om man då kommer fram till att inget bör förändras är det också bra. Då vet man i alla fall det. Då har man i alla fall valt. Då behöver man i alla fall inte längre vara less. Om man nu inte vill vara less. Det är inget större fel på att vara less.
     ORDRUTA: Less är väl ändå inte ett positivt ord? Nej, men less är ett bra ord. När man är less ska man fortsätta vara less i lugn och ro tills man kommer på varför man är less. Eller tills man lessnat på att vara less.
     Lagom är också ett bra ord och lagom är dessutom ett positivt ord. När man är lagom är man i balans, då har man valt en passande position. Men att bara vara lagom, utan att ens tänka igenom saken, utan att egentligen välja, är inte att vara lagom utan att vara lat.
     Lagom har aldrig slagit igenom i Sverige. Det beror på vår långa fredsperiod, vår långa kuststräcka, samt vår vackra natur. Huru ofta hör man inte:
     "Hur mycke kaffe vill du ha?"
     "Lagom."
     "Från det ena till det andra, tror du på Gud?"
     "Så lagom heller."
     Nej. För att få lagom att fastna får man gå till utlandet. Ja. Man får gå ända tillbaka till antiken. Dit är det långt, och för varje år som går blir det ännu längre, men det är dock värt besväret:
     "Den gyllene medelvägen." (Horatius)
     "Lagom är bäst." (Terentius)
     Det började med att han blev less handla.
     Det slutade med att han började handla. Alltså agera.
     Han funderade, han förändrade, men han lät också bli.
     Han försökte tota till ett liksom lite lagom liv åt sig själv.
     Och det gick väl, sådär, lite lagom bra.
     Men han hade hur som helst ingen större brådska.
     "Skynda lagom!" som Suetonius alltid brukade säga.