Den Fridsälle Mannen hade tur. Det fanns alltid någon i närheten som sa vad han skulle göra, och vad han skulle tycka. Och då gjorde han det, och då tyckte han det. Det fanns föräldrar, det fanns syskon, det fanns kusiner, det fanns lärare, det fanns konfirmationspräster, det fanns poliser, det fanns klasskamrater, det fanns hur många som helst, och alla visste precis vad han skulle göra, och vad han skulle tycka.
Men en vacker dag tog föräldrarna slut, som föräldrar tyvärr ofta brukar göra, men det gjorde inte så mycket, eftersom han nu var på Universitetet där hans professor tröstande sa: "Du ska bli min amanuens, och det redan i morgon!"
Ty på den här tiden uppskattade professorerna osjälvständiga men lydiga begåvningar. Annat är det idag har jag läst, eller om det var något jag hörde på radion.
Och Den Fridsälle Mannen bodde i en studentkorridor där korridorgrannen, till vänster, sa: "Du ska gå med FOLKET mot monopolkapitalet!"
Och Den Fridsälle Mannen gick med FOLKET mot monopolkapitalet, och det var sannerligen ingen svår väg att gå. Han sålde osäljbara bulletiner utanför Systemet, där FOLKET ansågs ha sin gång. Han gick på bråkiga men tråkiga möten, och han demonstrerade så flitigt man bara kunde begära, massor med frisk luft fick han.
Och han trivdes med det enkla, men politiska, språket som talade om hur det egentligen låg till. Han var fast rotad i det gamla vanliga samhället, men om ett nyare och bättre samhälle skulle råka dyka upp, hade han bara att fridsällt säga: "Ja, var det inte det jag trodde!"
Men när en del möten ibland blev lite väl bråkiga brukade han gjuta politisk olja på vågorna genom att fridsällt framhålla att Marx, egentligen, var en varm hundvän.
Men även om allt var politik på den här tiden, så var naturligtvis inte allt politik, ens på den här tiden. En dag stötte han, till exempel, ihop med en flicka utanför Systemet, som ansåg att de borde gifta sig. Och det med varandra. Och detta tämligen omgående, eftersom hon kom från Mellansverige där man på den här tiden var petnoga med sexualmoral, och allt vad det nu hette.
Och så blev det giftermål. Och Den Fridsälle Mannen trivdes bra även som gift, och varför skulle han inte det. Jag har träffat massor med såna som är gifta, och jag har aldrig hört någon klaga.
Men efter några, kanske lite väl, gifta år var hans politiska engagemang mycket måttligt. Och när han, därtill uppmanad av en bankbekant, köpt villa var det politiska engagemanget så gott som obefintligt: "När man är ung har man / men sen inser man / hjärna istället för hjärta / familjen går före kampen / ångrar ingenting / tack vare kampen jag mötte min fru / bästa som hänt / säger alla / säger hon / hade det inte varit för Marx / inte haft hund idag / inte döpt hunden till Max / ingen borgerlig hund för mig / man vet aldrig vad kampen kan leda till / i mitt fall / såväl hund som fru / man har haft tur / säga vad man vill."
En dag satt han och lyssnade fridsällt på en jazzskiva som han troligtvis tyckt om någon gång i sin ungdom. Då kom frun in och sa på sitt sedvanligt frimodiga sätt. "Här ska inte spelas någon bullrig jazz inte!"
Varpå frun, frimodigt, stängde av grammofonen.
Men det var nog just det där draget han uppskattade mest hos henne? Hennes brutala uppriktighet. Ärligheten att alltid våga säga precis vad hon tyckte. Och precis vad han också skulle tycka. Och visst var det skönt slippa tycka själv. Klokt spara på krafterna. Klokt välja sina strider. Det hade han alltid tyckt. Alldeles själv.
Och sedan den dagen tyckte han inte längre om jazz. Om man lyssnade riktigt noga märkte man att jazz blev ganska bullrigt ibland.
Men nu lyssnade han, i gengäld, på grannarna. En granne fick honom att gå med i Skattebetalarnas Förening. Och Den Fridsälle Mannen anslöt sig helhjärtat till grannens ganska fria Proudhon-tolkning: "Skatt är stöld!"
Det var nästan som förr. Nästan. Kamp som kamp. Politik som politik. Höger som vänster. Det viktiga var att man inte stelnade till. Eller hur.
Den Fridsälle Mannen tyckte alltså inte om bråk. Men ett bra sätt att undvika bråk var att dra alla-mänskors-lika-värde-ramsan. Den brukade lägga en bra blöt filt över alla bråkiga diskussioner. Och om det inte räckte, brukade Den Fridsälle Mannen dra alla-djurs-lika-värde-ramsan, även om han var lite kluven till tvestjärtar.
Men om folk ändå fortsatte att bråka, blev han tvungen ta till storsläggan: Alla-böckers-lika-värde-ramsan!
Och då tystnade visserligen inte alla. Men då gav alla upp och gick ut i köket, för att se om det kanske var roligare där. Och det var det alltid.
Åren gick och Den Fridsälle Mannen uppfostrades nu i första hand av barnen. Han gjorde hemuppgifter, skjutsade hit och dit, hämtade hem, torkade upp, kastade, sopade upp krossat glas, städade, och subventionerade flitigt.
Och eftersom han var så fridsäll trivdes han. Han trivdes med allt. Han trivdes med alla. Bara dom inte bråkade. Och han trivdes med sig själv. Och just att trivas med sig själv, lär vara värst av allt säger dom som vet, men vad vet dom.
Och åren fortsatte att rulla på. Vant men obevekligt: "Men vad livet ändå är kort!" sa han, som alla andra som levat länge.
Fast frun dog förstås. Och hunden blev han tvungen byta ut då och då. Fast alla hundar fick förstås heta Max. Efter Marx. Lite till vänster har man väl ändå rätt att vara, fast man börjar bli lite till åren, eller hur.
Barnen fyllde femtio, sextio, och lite till. Själv såg han på teve. Promenerade. Bridge. Dans. Sport. Gamla svenska långfilmer. Och allt vad dom nu kallade sig. Det finns inget så gammalt som gamla svenska långfilmer. Skulle vara nya svenska deckarfilmer då.
Promenerade, numera rullatordriven, och uppförde sig precis som en pensionär skulle uppföra sig. Inga problem. Hälsan tiger still. Men knäna är talföra. Håhåjaja. Som dom säger. Men man får vara tacksam. Eller hur.
En dag satt han som vanligt i sin vanliga stol. och läste sin vanliga tidning, i sin vanliga takt.
Men! Plötsligt drabbades han av en mycket obehaglig tanke!
Han hade, av misstag, råkat läsa dödsannonserna, vilket man aldrig ska göra om man själv är dödlig. Och då! Just då drabbade den obehagliga tanken honom: "Men herregu! Alla mina jämnåriga är ju döda! Jag är visst ensam kvar i livet! Och ingen har sagt åt mig! Nä! Det här duger inte! Det är dags att skärpa sig! Det är hög tid att rätta in sig i ledet!"
Och han lade sig fridsällt ner och dog.
Alla sa att han såg så lycklig ut.
Och på begravningen kom ingen på ett enda ont ord att säga om honom.
Fast man sa inte så mycket.
Men alla tyckte ändå att det var en trevlig begravning.
Och Den Fridsälle Mannen hade inga invändningar.
