SOM ALLA GAMLA ULEBOR MINNS

  Man hade kanske inte så mycket att vara glad för men i gengäld var man desto gladare förr i tiden man visste väl inte bättre heller ofta visste man inte ens att det var förr men alla gamla Ulebor var glada som lärkor om jag minns rätt det kommer jag väl ihåg.
     Det fanns gott om original som skrek och svor och gormade och gick an men ändå var glada innerst inne där det inte gör så stor skada ta bara en sån som alltid gick på den där gatan som alla gamla Ulebor minns med fötterna utåt men näsan inåt dom säger såna original är svåra att framställa idag på grund av hästhuseffekten.
     Jag kommer inte ihåg vad gatan hette den är borta nu fast kvar på samma ställe och med samma namn men att gatorna ändå inte är som förr beror på ATP säger dom alla gamla Ulebor minns förstås ATP och hur glad och munter han alltid var trots att han inte hade det lätt han heller alla gånger med alla elaka ekorrar men ATP behandlade alla olika hon var hård men orättvis en riktig lurifax och han är död nu sen många gånger om.
    Han började med två tomma påsar längst neri stan och gick ofta förbi det där stora lilla huset som brann sen det blev en rekorderlig brasa och redaktörn var på plats öggonaböj alltid lika glättig och glad men samtidigt barsk vrång och ogin fast väldigt väldigt klämmig inte minst mot småflickor och rak i ryggen som en spiskrok och han hette så mycket som alla gamla Ulebor minns.
     Det bör ha varit samma år som det brann eller tidigare eller senare och brandchefen förstås på plats och tittade och pekade och skrattade inte ett dugg rädd eldsvådor fast han sett så många i sina dar tvärtom alltid positiv till rök och krök och sen slingrade han sig gärna upp genom stan och slutade väl egentligen aldrig eftersom den gick runtruntrunt rena rama rajtantajtan som det står i Bibeln versen har jag i stort sett glömt men det var ovanligt många kometer just det där året och dom säger kometer betyder tur till tusen.
     En väldigt glad gata alltid på ett sprudlande humör och slagfärdig som få och innan den blev bas för kåren bodde han i det där stora gula huset som dom rev sen eller renoverade som man numera säger och det hade under kriget varit lite av varje det blir gärna så med hus i krig och kanske någon enstaka gammal Ulebo kommer ihåg det där gröna lilla huset och vad man egentligen hade hela det där stora kriget till i längden.
     Det där gamla gröna kriget och det var varmt nå så in i spisen och folk dog som flugor och tvärtom men själv blev jag konfirmerad och fick mina första byxor inlindade i smörpapper fast då kom spanska flugan och hela sommaren var det gott om getingar av alla de slag och radion kom men försvann sen frampå höstkanten och någon bytte bort en gammal kung mot en något yngre det gick hur bra som helst ingen märkte någon skillnad men sen fick jag en utombordsmotor som aldrig ville starta eftersom den inte tyckte om att fiska på grund av masken eller om jag blandar ihop han med en spark och nu idag är jag så gott som totalrenoverad med nya kullager i knäna och allt.
     Bingbångbingbång lät kyrkklockorna men då blev polisen så arg att han förbjöd alla kyrkor och lät riva rubbet det fanns ett torn också där man förvarade klockorna på natten så ingen skulle behöva frysa men elektriskt gasljus fick han först långt senare när sista hästen hade gått omkull och någon enstaka Ulebo minns kanske att det var vanligt med kyrkor förr i alla fall ute på landsbygden dingdångdingdångochsåvidare ett jävla liv när man skulle sova och allt vad dom kallade sig en hette Oden och en hette Tor och en hette Braja och så fanns det två till så någon brist på isbrytare var det då aldrig direkt
     Dom var gul och glad och hade alltid ett vänligt glåpord att kasta på alla och envar och gamle domprost Sebbedin har jag glömt namnet på men han är hur som helst död sen många långa år och bodde i själva kyrkan i en grav under själva golvet och brukade alltid nypa alla gamla Ulebor i själva näsan när dom passerade vilket dom ogärna gjorde på grund av feghet och förkylning.
     En burlesk men ändå godmodig humor jämfört med mången annan humor på den här tiden då man fick slita såväl skor som ont som hund och ujujuj att Lubbedin kunde nypa till när han riktigt var i tagen sådan humor kommer sällan tillbaka på samma sätt som lungsoten som var populär då den var inte heller alltid att leka med även om han var en livad lax och alltid pigg på lite rajraj i alla fall sen på kvällen när han ätit och fått lite i sig.
     Den började på ett ställe och slutade på ett helt annat ställe utan att egentligen göra särskilt mycket väsen av sig på många sätt en helt vanlig gata men vi ska ändå alla den  vägen vandra vare sig vi är hus eller möss stora eller större gamla eller ännu äldre än så och det finns egentligen ingen anledning alls att komma ihåg ett grönt gammal hund som för längesen gått hem till sina sälla samlingar av kastruller men många gamla Ulebor minns kanske ännu idag hela familjen med mandelpotatis och välbehag.
     Jag vet att många har sparat minnen till tusen i en plåtburk med lock när dom begav sig men själv har jag alldeles glömt bort att minnas att komma ihåg så gott som allt utom kanske Caruso som kunde härma fåglar stående på ett ben och kommer egentligen inte ihåg ett dugg bortsett från någon enstaka skidtur med choklad i en brevlåda dom glömt tömma stående ensam tom och grön som vi alla kommer att bli stående till slut men livet blir bara lättare att bära utan tunga minnen att släpa på fast många minns mest det dom glömt bort bäst.
     Och några rör ihop alltet till pannkakor med senap och minns mera mos på slutet än i början men med mig är det precis tvärtom.
     Jag kommer ihåg allt utom det jag glömt och längre tillbaka än så minns ändå inte många.
    
    
    

SOM NU DÅ MED BERIT

Alla känner vi en Berit även om inte alla Berit heter Berit, men vi börjar från början: Berit var född i en by i Lappland och Börje var född i ungefär samma by.
     Berit träffade Börje när han var sexton och hon fjorton, och sen som vanligt.
     Börje var dålig i skolan men det gick bra för Börje. Börje började jobba, Börje jobbade upp sig, Börje bytte jobb och Börje fick börja åka till Tyskland.
     Och Lappland långt bakom Börje & Berit nu gifta (förstås) med varandra (förstås) och bosatta i Stockholm (förstås) och Börjes karriär blev till karriär, och till Tyskland som sagt.
     Tänk Tyskland, och Börje som aldrig läst tyska men nu ändå, also weiter: Berit egentligen aningen yngre men såg redan ut som en tant. Det hörde till god ton i Lappland att se ut som en tant när man var en tant, men i Stockholm var allt annars.
     Börje alltså aningen äldre men Börje fick fatt i en tyska som bara var trettitvå. Och tyskan flyttade till Sverige och Börje flyttade från Berit.
     Men Berit fick behålla villan. Inga ekonomiska problem för Berit inte. Börje var rejäl han (att han var) och en gång per månad ringde Börje och grät rejält i telefonluren.
     Att gråta per telefon gör ingen glader, det gjorde Börje. Att gråta i verklighetens villa är inte roligare, det gjorde Berit. Ja, alla grät, utom tyskan, nein.
     Berit var ganska olycklig, Börje var inte särskilt lycklig och tyskan struntar jag i.
     Men. Det fanns inget göra. Det måste vara som det var. Börje hade gjort karriär. Börje tjänade något grymt. Börje hade fulla skåpet med rökig whisky. Och det hörde till god ton att skaffa ny kvinna. Det var lika självklart som att byta bil. Det var inget personligt.
     Så nu sitter Börje där med en ung tyska, två dyra och ständigt krånglande bilar och tre äckliga små hundar. Och alla män avundas Börje, men alla kvinnor talar illa om Börje. Alla utom Berit, lustigt nog.
     Alla kvinnor stödde Berit och kom nyfiket glupande och drack duktigt med vin. Det blev dyrt för Berit (visst blev det dyrt) men stödåtgärder måste få kosta.
     Så pratade alla kvinnor illa om Börje, och så ansågs allmänt Berit vara stödd. Och en del kvinnor pratade rent av illa om ALLA män, och då blev väl ändå Berit stödd och glad?
     Inte särskilt. Berit var en lustig kvinna. I alla fall för att vara en tråkig tant. Och inte skällde Berit så särskilt på tyskan heller, nå vad gjorde då Berit, bra fråga: Berit fortsatte som förr. Fast annorlunda, förstås. Hon skötte villan, hon skötte trädgården, hon skötte sitt nya jobb som mattant.
     Och, det kändes egentligen bara bra att vara ensam, när man nu faktiskt var ensam, tyckte Berit. Jo, hon var nog som sagt lite lustig egentligen, men hur gick det sen då för Berit?
     Ja. Gick och gick. Det gick väl som vanligt. Verkligheten har inga rejäla slut att bjuda på, om man inte räknar döden som ett slut. Men många tror inte att döden är slutet, utan räknar kallt med att komma till himlen och där ha det mysigt värre i en herrans massa år.
     En del har då fantasi. Men jag tycker man blir less fantasi. Fantasi och folk går dåligt ihop, som nu då med Berit.

SYSSELSÄTTNING

Tänk om Jesus kom tillbaka. Till exempel till Lule. Guuud vad han skulle bli förvånad.
     Först skulle han bara stå och stirra på domkyrkan.
Men sedan skulle han sakta skrida in genom porten, och fortsätta stirra.
     Jesus skulle förvånas över manliga präster. Jesus skulle häpna över kvinnliga präster. Jesus skulle förundras över pelare, psalmverser, träbänkar, torn, ja egentligen över allt och alla, men till sist skulle Jesus utbrista: "Men va inni glöheta Jösse namn har ni totat ihop!?"
     Och då skulle Domprost Nordzäll nervöst svara: "Det står dock i bibelen att människan skola bygga sådana hära kyrkor, och det..."
     "Var står det?" skulle Jesus spörja ty Jesus har aldrig läst bibelen som tråcklades ihop med stor möda långt efter hans olycksaliga död på korset.
     "Det kan jag tyvärr icke erinra mig, för tillfället..." skulle Nordzäll bli tvungen svara. Det är nervöst när chefen kommer på oväntat besök. Och ju mer sällan chefen besöker, desto nervösare. Och nu var det några år sen sist.
     "Riv rubbet!" skulle Jesus säga och sparka till en bärande pelare med sandalen. Men blott en symbolisk spark, ty mer kan man icke begära av en sandal.
     "Men, men, men, men..?" skulle Nordzäll hjälplöst stamma.
     "Ej heller skall här finnas några utspökade proffspräster!" skulle Jesus säga "Avskeda hela gänget!"
     "Men hur går det då med Sysselsättningen?" skulle Nordzäll våga.
     "Vad är sysselsättning?" undrar Jesus som visserligen var snickare från början men aldrig ens fick till en skärbräda.
     "Sysselsättning är det högsta goda som gives! Ööö, på DENNA jord!" skulle Domprost Nordzäll utveckla, äntligen på fast men helig mark.
     "Jag struntar i eder sysselsättning!" fnyser Jesus och slår med en välriktad magisk gest domkyrkan i småsmulor.
     Kvar blir blott en gigantisk grushög där det sticker upp trenne vanliga manliga och ett ganska kvinnligt prästhuvud.
     Rök och damm över hela Lule, och allt vart som tyst.
     Alltet vart störtat i gruset, och det blidde dammigt värre.

Men så skulle den kvinnliga prästen resa sig, borsta bort det värsta, snubbla fram genom gruset samt frimodigt spörja: "Men visst står du städse på vår sida va Herre?"
     "Vad är det för sida?" skulle Herren nyfiket fråga.
     "Den rätta sidan!" säger kvinnoprästen "Vi som äro för kvinnliga präster äro desslikes för det rätta, det goda, det sköna, det sanna, samt så vidare!"
     "Schwammel!" säger Herren skarpt, men milt "Kristendom handlar om en enda sak, nämligen att tro på Kristus! Präster äro blott mänskliga påfund som därtill drypa utav fårfänglighet!"
     "Nånå!" menar den stridbara kvinnoprästen "Skall då dock vara en jämställd fårfänglighet!"
     "Vad är jämställdhet?" muttrar Jesus i skägget men bryr sig i grunden icke.
     Han lämnar Lule. Hela världen är hanses arbetsfält. Herren har icke tid att bida. Han har fullt upp på andra håll. En helvetisk röra råder överallt.Herren kommer knappast tillbaka.

"Jahapp!?" säger Luleprästerna i kör och studerar saktmodigt grushögen.
    "Det blir väl till att börja bygga upp igen från grunden då va?" tror en.
    "Här kommer i sanning att bli full Sysselsättning framöver vill jag lova, och prisa!" påpekar en annan.
     "Om bara försäkringarna  nu täcker?" tvivlar en tredje som drabbats av vankelmod, men en mera insatt förklarar att underverk inte utgör något undantag i försäkringshänseende.
     Jahapp! Bra! Då är det bara börja bygga!
     "Men! Låtom oss allra först! Ljudligt tacka Herren! Som skänkt oss all! Denna oväntade Sysselsättning!" säger Domprost Nordzäll och knäpper sina rutinerade händer över grushögen: "Tack Herre! För att du idag! Skänkt oss all! Denna Sysselsättning! Och allt detta! Därtill beviljat! I ett enda! Men nordligt! Åtgärdspaket! Tackom allom!"
     "Förunderliga äro i sanning hanses vägnar!" ansåg även Facket och samtliga kommuninnevånare instämde i lovsången: "Aaa-men!"
     "Och ett sjusärdeles stort tack för all jämställdhet!" tillfogar den kvinnliga prästen som har för avsikt att egenhändigt deltaga i återuppbyggnaden av domkyrkan. Sten för sten, pelare för pelare, psalmvers för psalmvers, murbruk för murbruk, varvid tydligt kommer att framgå för alla tvivlare och begabbare att kvinnor äro minst lika starka som män.
     Men nu skall därtill bliva byggt tvenne torn. Ett torn för män, men ett torn för kvinnor.
     Herreguuud vad det kommer att bli jämställt, nå så in i spisen.
     Och sån Sysselsättning sen, nå så i hästväg
     Halleluja!
     Nå, halleluja är kanske att ta i.
     Det bör räcka att avrunda med:
Aaa-men.

MORDET PÅ ENID BLYTON

Enid Blyton skrev En-serien ("En hittar en hund"), Två-serien ("Två hittar en skatt"), Tre-serien ("Tre hittar en fjärde"), Fyra-serien ("Fyra äter kex") och så var Enid mogen för Fem-serien ("Fem äter marmelad") och Enid skrev och skrev.
     Men så råkade Enid (av misstag) läsa en artikel som anklagade henne för att vara fördomsfull. Enid blev sårad: "Nedrans! Om det finns fördomar i mina böcker beror det på att verkligheten är sådan. Det är faktiskt något skumt med utlänningar med smala läppar som ständigt begår brott!"
     ("Två jättestora karlar kom plötsligt nedför en hög stentrappa. De såg så grymma ut att Timmy inte kunde hålla tillbaka en fruktansvärd morrning. "Jag tycker inte om uppsynen på de där båda karlarna - de ser ut som ena riktiga råskinn. Jag tror att det är något fel här. De där båda karlarna verkade att vara utlänningar.")
     "Och könsrollerna! Och alla snälla små flickor som redan i vaggan börjar leka husmödrar! Genom positiva hjältar ger jag mina läsare ett positivt alternativ! Mina läsare finner ett ankare av trygghet, en säker känsla av att det rätta alltid är det rätta och att sådana saker som tapperhet och godhet alltid är  värda att eftersträva! Och att vara en god husmor är det mest eftersträvansvärda av allt!" sa Blyton bestämt.
     ("Det var roligt att stuva in alla varorna i skafferiet. Anne njöt av det för hon var verkligen en mycket huslig liten person. "En riktig husmor!" sade Dick uppskattande "Och så bra det ser ut i skafferiet!" Anne såg på sitt välförsedda skafferi och log. Nu kunde hon servera sin lilla "familj" riktigt goda måltider.")
     "Så är det! Och så kommer det att förbli!" sa Enid och skrev vidare. Hon var nu uppe i Tolv-serien ("Tolv dricker saft").
     Först en idyll, som sedan störs av ett hot, som snart avlägsnas, så idyll igen, och om igen:  Nya lönngångar, nya mysterier och nya sommarlov!
     "Så skriver JAG!" sa Enid "Och om det inte duger kan kritikerna dra åt helvete, vad säger jag, dra åt NEDRANS menar jag naturligtvis!"
     Nästa Blyton-bok och inledningen nästan klar: "Oh så härligt!" utropade Anne förtjust "tänk att de Fem åter får vara tillsammans igen ett helt sommarlov!" "Voff!" sade hunden Timmy instämmande och viftade på den långa ludna svansen..."
     "Bra början!" tänkte Enid Blyton förnöjt och eftersom denna början fungerat förträffligt minst femtio gånger tidigare hade hon helt rätt. Ja, Blyton brukade  ha rätt, voff!
     Men just då ringde det på dörren. Dick gick och öppnade. "Vem kan det vara?" undrade Anne förvånat "som ringer på så här sent, klockan är redan över åtta?"
     Dick kom förvirrat tillbaka med en smutsig långhårig pojke med smala läppar, klädd i svarta jeans och en skinnjacka med texten "VODKA!" på ryggen: "Tjena gänget! Nu är jag här, och jag är vrålhungrig, du din jävel fixa mackor!"
     "Vem, jag?" sade Dick förvånat.
     "Just du, vafan du nu heter!" sa Rubban.
     "Jag heter Dick" sade Dick artigt.
     "Skiter väl jag i!" sa Rubban "Och du Lången sticker iväg och snor några bärs! Nå, ska du stå där och glo tills du fyller femti eller!?"
     Och Julian begav sig raskt, artigt men förvånat, iväg för att "sno några bärs", äntligen en ny utmaning för de Fem!
     Rubban såg sig surt omkring: "Det var då en jävla ful och fet hundjävel!"
     "Voff!" viftade Timmy inställsamt. Timmy tyckte om den här nye pojken. Något helt annat än de gamla vanliga fem-femmorna, och Timmy tog aldrig fel på folk: "Voff!"
     "Och från och med nu är ni inte längre fem utan SEX!" fortsatte Rubban, men just då kom Julian tillbaka med några ölburkar.
    "Raaap!" sa Rubban förnöjt " Mackorna smaka apa, men ölet smaka öl! Planering, håll käft! Jag är boss men ni känner till trakten bättre. Vi måste hinna med en rejäl stöt innan ert jävla sommarlov tar slut. Själv blev jag utsparkad ur skolan när jag var tolv bafatt jag rökte lite hasch! Jävligt orättvist egentligen men det får vi ta (Raaap!) en annan gång!"
     Enid skrev och skrev. Enid brukade sällan lägga sig i sitt skrivande, men nu hade Enid en vag känsla av att något var fel. Men Enid kunde aldrig sluta skriva när hon börjat, så det var bara att skriva på:
     "Men ikväll softar vi och bekantar oss! Du bruden kan få visa om du är lika bra som en kille!" fortsatte Rubban.
     "Hurdå?!" frågade Georgina ivrigt.
    "Skitlätt! Kila hem och vittja farsans barskåp! Och lägg på en rem, vänta, ta min moppe går det fortare! Ja, min och min. Nu är den i alla fall min eftersom jag snott den själv!"
     "Men jag har inte fyllt femton?" genmälde Georgina dystert.
     "Skit samma! Det har inte moppen heller, och den är lika lovlig för det!" flinade Rubban "Minst två sjuttifemmer behöver vi om hunden också ska ha!"
     "Voff!" sa Timmy ivrigt. Alkohol var det bästa Timmy visste även om han sällan blev bjuden, men nu äntligen: "Voff!"
     "Hundjäveln stinker som ett as i käften!" muttrade Rubban och sparkade Timmy ylande rätt in i väggen, DUNS!
     Alla vrålade av skratt och förväntan. Detta artade sig sannerligen till ett annorlunda sommarlov!
     Snart hörde gänget en trimmad moped närma sig och i nästa ögonblick var såväl mopeden som Georgina inne i rummat. Det där med att bromsa gick visst inte så bra, men tre fulla plastpåsar hängde å andra sidan på styret. Det såg bra ut tyckte alla: "Voff!"
     "Duktig flicka, eller pojke, eller bög, eller varuvill!" sa Rubban och så var festen igång. Dick och Julian var snart rejält vindögda, ovana vid alkohol som dom var, och Anne var så borta att hon smetade marmelad på Timmy istället för på kexen.
     "Voff!?" sa Timmy förvånat men festen bara fortsatte! Dick spydde i garderoben men Julian bara garvade och rökte en decimeterlång cigarr som han snott i bybutiken och Georgina grovhånglade med Rubban och accepterade äntligen sina båda blivande bröst och Anne ska vi bara inte tala om men sen slocknade alla utom Rubban och fan va de såg ut allså!
     - Hur fann man Enid Blyton?
     - Enid Blyton befanns vara död.
     - När dog Enid Blyton?
     - Enid Blyton dog vid genomläsandet av sitt sista manus.
    - Varför dog Enid Blyton?
    - Först misstänkte man kronisk skrivförgiftning. Men det var värre än så. Det var mord.
     - MORD!?
     - Jajamen! MORD.
     - Berätta från början.
     - En svensk men lömsk barnboksförfattare med smala läppar hade sänt sin senaste bok till Blyton för att visa hur barnböcker numera skulle skrivas.
     - Vad hette denna barnbok?
     - Den hette "Vafanheterrurå? - Ska du skita i jävla pissmyra!"
     - Konstigt namn på en barnbok, men det låter kanske bättre på svenska. Och sedan?
     - Sedan råkade Enid (av misstag) läsa boken som (av misstag) blivit översatt till engelska. Eftersom Enid var överreceptiv tog hon tyvärr obotliga intryck av den vidriga svenska barnboken.
     - En ruskig historia. Sällan har ett NEDRANS varit så på sin plats.
    - En hederlig engelsk förkylning förvärrade dessvärrre också Edits tillstånd. Hennes forna sunda författarfantasi blev så totaldemolerad att Enid hallucinerade sönder hela sin urtrevliga Fem-miljö.
     - Det var det värsta!
     - Men värre blev det: När Enid så läste igenom det hon skrivit fick hon en hjärtattack och dog på fläcken.
     - Och vilken var alltså dödsorsaken?
    - Enid Blyton dog på grund av sårad engelsk anständighetskänsla. Det var alltså MORD.
     -  Nedrans!
     - Läkarkåren var enig, men vad hjälpte det? Det var i alla fall mord.
     - En del böcker borde aldrig skrivas. Många böcker mördar många människor. Men, man blir nog ändå lite nyfiken, hur gick det med Enids sista manus..?
     - "Sex super till!" gavs aldrig ut.Naturligtvis inte. Inte ens i det socialistiska Sverige. Manuset brändes, och så blev det begravning.
     Hela världen (utom Sverige) sörjde runt Enids kista. Det blev trångt, visst blev det trångt, men det blev mysigt. Sedan bar fjorton välkammade sjöscouter Enids kista till den sista vilan. Och så var det slut.

Men slut var det inte. Det finns alltid fortsättningar på serieböcker: Enid kom direkt till himlen utan att behöva passera något obehagligt på vägen.
     "Oh så himla trevligt ni har det här i himlen!" utropade Enid förtjust.
     "Voff!" svarade Sankte Per ironiskt, men ironi bet inte på Blyton.