HÄR BLIR INGA BARN GJORDA

Juda och Tamar. Första Moseboken. Kapitel 38. En av Bibelns besynnerligaste berättelser. Vilket inte vill säga lite. En berättelse som har ALLT. Kanske till och med för mycket av ALLT?
     Mae West sa visserligen att: "För mycket av det goda kan vara underbart."
     Men jag undrar ändå hur ofta man predikar över denna berättelse? Som alla kanske inte har helt aktuell? Och därför i korthet: En man hette Juda och hade en son som hette Er som gifte sig med en kvinna som hette Tamar. Men Er väckte Herrens misshag och Herren dödade honom.
      Det var inte särskilt snällt av Herren, och "misshag" är knappast någon bra mordmotivering. Men vänta bara, det blir värre: Då sade Juda till son nummer två som hette Onan: "Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror."
     - Onan? Var det inte han som uppfann onanin?
     - Nej, det var det inte. Avbryt inte, fast att avbryta passar förstås bra här, eftersom Onan i alla fall uppfann avbrutet samlag. "Coitus interruptus" som vi som inte kan latin så gärna säger.
     - Och jag som trodde att Onan hade något med onani att göra?
     - Man ska inte tro så himla mycket. Man ska inte ens tro på alla Bibelns berättelser, men vi fortsätter ändå: "Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror."
     - Åt sin bror? Men alla visste väl att brodern var död?
     - Lagarna var konstiga till tusen på den här tiden. Men herregud, det är ju tusentals år sen!
     - Och alltså idag rykande inaktuellt.
     - Men om man moderniserar och står i brukar Bibeln ändå ofta slinka ner: "Nä! Här blir inga barn gjorda!" sa Onan med ett snett leende. Ungefär som Elvis. Och drog sig ur. I tid. Innan det var för sent. Och gick visslande bort.
     Men Tamar låg kvar på marken. Besviken värre. Och med vittskilda knän. Om någon karl skulle råka komma förbi. Men ingen kom förbi. Så det var bara borsta av sig det värsta. Och gå vidare i livet. Barnlös. Och en barnlös kvinna var en värdelös kvinna. Det sa alla. Det visste alla. Och alla borde ju veta. Antog Tamar.
     Men Tamar var inte bara en barnlös kvinna. Tamar var också en listig kvinna. Och Tamar hade en plan.
     - Så Onan var bara en bifigur? Även om han idag är mest känd? Eller kanske snarare mest ökänd? Eftersom han gett namn åt onanin, utan att ens själv praktisera sådan?
     - Man vet väl inte vad han gjorde mellan varven.
     - Det är mycket man inte vet om Bibeln.
     - Men man vet att det är ett bra tag sen dom totade till den.
     - Och den där Herren verkar inte vara särskilt trevlig?
     - Men Herren är också bara en bifigur här. Om än en otrevlig sådan. Med ett mord på sitt samvete. Om en gud nu alls kan ha ett samvete?
     - Vad ska man med samvete till när man är allsmäktig, det måste väl smälla högre?
     - Och snart dags för nästa mord.
     - Kanske världens första bästa seriemördare?
     - Kanske, kanske inte. Men dags ta upp tråden igen, vars var vi: "...lät sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom."
     - Misshag nu igen! Som mordmotivering! Den där Herren skulle sannerligen vara misshaglig att möta i mörkret!
     - Inte särskilt troligt, Herren ger sig visst bara på såna som tror på han.
     - I mörkret är alla gudar grå, som det står i Bibeln, eller vars det nu står.


Tiden gick. Som så ofta på den här gammalbibliska tiden. Och Tamar hade sin plan klar: Hon skulle klä ut sig till prostituerad. Vilket visade sig vara väldigt lätt: Hon lade av sig änkekläderna, satte på sig en slöja, och sminkade sig. Klart!
     Och Tamar satte sig i bakhåll för Juda, som var på väg någonstans för att göra någonting som vi här struntar i.
     "När Juda fick syn på henne trodde han att hon var en prostituerad, eftersom hon var beslöjad."
     - Igår signalerade slöjan alltså att hon var en skamlös kvinna! Men idag skulle slöjan signalera att hon är en anständig kvinna! Visst är det märkligt med religioner, och kulturer, och seder, och det?
     - Visst är det märkligt, men vi fortsätter ändå:
     "Låt mig ligga med dig!" sade Juda.
     "Vad betalar du?" sade Tamar.
     Och eftersom Juda inte har några kontanter på sig får Tamar några prylar som betalning istället. Juda ligger med henne, allt går som smort, och Tamar blir havande.


Tre månader senare sade man till Juda: "Din svärdotter Tamar har horat, och nu är hon med barn."
     "Hon ska brännas!" sade Juda.
     - Brännas? Varför ska hon brännas, och inte stenas som seden var?
     - Man kanske tröttnat på att kasta sten på folk? Man kanske ville ha lite omväxling?
     - Omväxling förnöjer. Som det kanske inte står i Bibeln.


Men när Tamar visade upp prylarna hon fått av barnafadern blev Juda snopen värre, och det blev inget bränna av.
     Och Tamar födde tvillingar, och det var förstås dubbelt så trevligt.
     Så barn blev det sannerligen gjorda. Till sist.
     Och istället för de två söner som Herren mördat, inte av misstag utan av misshag, fick Juda två helt nya söner.
     Som man så fromt säger: "Herren ger, och Herren tar, det brukar jämna ut sig på slutet!"
     Ja. Tamar var sannerligen en listig kvinna. Som ensam lyckades lura hela det då så populära patriarkatet.
     Och listiga kvinnor har alltid funnits.
     Och idag är Tamar förstås en feministisk förebild.
     Och visst är det bra att vara listig.
     Visst. Men vore det ändå inte bättre med en värld där man inte behövde vara så förbenat listig för att slippa bli bränd?

ELFENBENSTORN

Trots att elfenbenstorn är extremt förtalade, har vi nu bestämt oss för att bygga ett sådant.
     Men vad ligger egentligen bakom allt detta förtal? Och alla dessa fördomar mot en  helt oskyldig byggnad?
     Det är elefanternas fel. Och elefanter är en tung påtryckningsgrupp som tar avstånd från allt byggande av elfenbenstorn. Men eftersom elefanter är påfallande partiska i det här fallet, tar vi oss friheten att helt strunta i elefanterna. Vi fortsätter lugnt att planera vårt torn.
     Fast även elektrikerna tar förstås avstånd från elfenbenstorn. Detta beror på att elfenben leder ström så bra, att elektrikerna lätt får elaka små stötar, då de försöker dra in sladdar och dylikt i tornen.
     Så El-Ettan har surat, El-Tvåan surrat, och El-Trean väntas göra ett skarpt uttalande mot allt elfenbensbyggande på förbudsstämman i Oktober i Örebro.
      Men särintressen intresserar oss inte, vi fortsätter att planera.
      Den största fördelen med elfenbenstorn är naturligtvis utsikten.
      Men den största nackdelen är de höga investeringskostnaderna.
      Elfenben är dyrt, mycket dyrt, kanske till och med förbenat dyrt.
      Men svarta gamla pianon är i gengäld väldigt billiga.
      GÖR SÅ HÄR: Köp en drös svarta gamla pianon! Kasta allt, utom de vita tangenterna! Nu har du elfenben så det räcker till ditt torn! Nu har du bara att börja bygga! Det behövs nämligen inget byggnadstillstånd för elfenbenstorn, på grund av en lustig liten lucka i lagen! Det enda som behövs är ett inspirerat tillstånd! Skaffa ett sådant! Bygg!
     Och tre våningar ska det bli. En våning är för lite. Två våningar tyder på vankelmod, och fyra våningar anses vara vulgärt. Tre våningar blir lagom, och lagom är bäst, tre våningar blir det.
     FÖRSTA VÅNINGEN: Enbart en jättelik, men väldigt välkomnande hall. Med heltäckande matta ända upp till knäna. Det blir bängligt att dammsuga. Visst blir det bängligt att dammsuga, men om man helt struntar i att dammsuga bör det jämna ut sig. Och vi har inga fördomar. Inte ens mot damm.
     ANDRA VÅNINGEN: Kök och badrum, hopbyggt i en sällsynt öppen planlösning. Man kan bada, samtidigt som man tuggar på något grillat gott med lingonsylt. Inga problem, man blir mätt, och man blir ren, på samma gång.
     TREDJE VÅNINGEN: Här finns då själva RUMMET. Här sover vi, om vi så önskar. Här vaknar vi, men bara när vi själva vill. Här beundrar vi utsikten, vilket för övrigt knappast går att undvika, eftersom ett yppigt fönster går runt hela rummet.
     Och mitt på golvet i RUMMET står en sidenklädd stege, med speglar och fransar och allt som hör till, som lätt leder upp till takterrassen.
     Och här uppe kan vi sitta soliga dagar. Och här kan vi sitta regniga dagar. Och då det är storm, hagelbyar, åska, samt ihållande gisselslag. Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåligt humör. Men dåligt humör finns det gott om Där Nere. Men hit upp får ingen med dåligt humör komma. Det finns lås. Det finns larm. Det finns taggtråd till tusen, och det finns vidriga vakter med dreglande hundar. Det finns problem Där Nere, men det är där det.
     "Men hur mycket kommer egentligen allt det här att kosta?" frågar många oroligt.
     "Nästan ingenting!" lyder det förbluffande enkla svaret.
     "Hurså, och hurdå?" fortsätter många då att undra.
     Och jag förklarar: "Jo! Så här ligger det till! Genom att elfenben isolerar så extremt bra behövs ingen extern värmekälla! Detta sänker uppvärmningskostnaderna så effektivt att man beräknas gå med vinst redan efter trenne magra år! Och dessa år kommer dessutom att gå som en dans i rosenrött på grund av den storslagna utsikten mot framtiden!
      Elfenben har också den goda egenskapen att liksom lysa i mörker! Man behöver alltså ingen extra belysning! Ett enda stearinljus räcker bra för att belysa hela huset!
     Och om det skulle bli krig Där Nere är elfenben genom sin ohyggliga hårdhet ett oslagbart skyddsrumsmaterial. Man kan lugnt sitta kvar och förstrött betrakta kriget någonstans långt Där Nere. Man slipper ta skydd, eller ställning. Man behöver inte ens veta vem det är som krigar mot vem, och varför. Man slipper att dregla med den larmande hopen Där Nere. Och att slippa dregla är ofta väldigt skönt."
     Men allt detta gör förstås att många frågar sig själv och andra: "Men varför i all världen har elfenbenstornet då aldrig riktigt slagit igenom på allvar som ett seriöst bostadsalternativ i det här landet?"
     Man blir liksom svarslös, men försöker ändå svara:
"Ja? Det beror väl, förmodligen, på en kombination av otur, intriger, förtal, samt dålig marknadsföring?
     Eller på något okänt?
     Något jag inte riktigt kan sätta pekfingret på?
     Kanske på slumpen?
     Eller kanske på något ännu mera okänt än slumpen?
     Eller, så blir det ibland bara som det blir?
     Utan att det behöver bero på något särskilt?
     Det liksom bara blir, bara?"
   
  

FÖRSTA BÄSTA KRISTNA

Första Bästa Kristna hade det inte lätt.
Först dog Jesus på korset.
Bara en sån sak.
Fast sen kom han förstås tillbaka, men bara för ett kort tag.
Och, var det verkligen han? Var han inte magrare? Och blekare, och tystare, och hålögd, och liksom på något vis genomskinlig?
Men sen försvann Jesus igen, med vaga löften om att snart återkomma.
Första Bästa Kristna hade det sannerligen inte lätt.
Ta bara Tomas: Först trodde han, sen tvivlade han, sen trodde han igen. Och så där höll han på, och så där höll det på, och så där höll dom på.
Alla Första Bästa Kristna hade en svår tid framför sig, en svår tid bakom sig, och en svår tid liksom överallt.
Att vara först är inte alltid en fördel, nej, det var virrigt värre där ett tag.
Men ändå! Första Bästa Kristna var kanske virriga, men ändå trosvissa till tusen. För när man själv träffat Jesus, och pratat, och ätit, och druckit, och promenerat med honom, var det ändå rätt lätt att vara trosviss.
Men det finns nog inget som retar upp folk så mycket som andras trosvisshet. Och folket i stan till att bli förbannade och börja kasta sten på Första Bästa Kristna. Ty man var mycket för att kasta sten på den här tiden, innan man uppfunnit bättre vapen, så sten fick duga.
En som frimodigt kastade sten på Första Bästa Kristna hette Saulus. Fast senare hette han Paulus, men som stenkastare hette han Saulus och fick in flera fina fullträffar.
Saulus ägnade sig flitigt åt att trakassera alla Första Bästa Kristna han fick syn på. Ja, Saulus ansågs vara bästa stenkastaren i stan, och det var sannerligen inte dåligt med tanke på det stora deltagarantalet.
Och nu var Saulus på väg till Damaskus för att även där trakassera, kasta sten, och stå i.
Damaskus var redan på den här tiden en ovanligt urgammal stad. Men Damaskus ansågs ändå behöva hjälp med trakasserierna, som inte fått någon riktig fart på grund av Damaskusbornas berömda lättja. Men nu var alltså Saulus, "Stenkastaren", på väg dit, så nu vore det väl själva ...
Men just när Saulus närmade sig stadens murar small det till! En blixt från en klar himmel! Saulus ramlade av kamelen! Och blev till råga på köpet blind!
Men hörseln klarade sig hyfsat, och Saulus tyckte sig höra en röst som sade: "Saulus, Saulus, varför förföljer du mig?"
"Vem är det jag talar med?" svarade Saulus med berättigad misstro.
"Det är Jesus!" sade rösten, men tonade så bort i fjärran.
Och Saulus kravlade sig klumpigt upp på kamelen, eftersom han fortfarande inte såg en dyft.
Saulus visste inte riktigt vad han skulle tro om det hela. Men visst hade han hört en röst? Och visst borde väl en sån sak betyda något? Och en blixt från en klar himmel? Och att plötsligt bara bli blind? Och om man lade ihop hela alltet? Borde det väl bli sällsamt värre?
    Det var nog Jesus själv ändå! Och i så fall var det ett underverk! Trodde Saulus, tänkte Saulus, tyckte Saulus, och vart som en helt omvänd handske.
Redan efter trenne tråkiga dagar fick Saulus synen tillbaka. Och passade nu på att byta namn till Paulus, som borde bli ett bättre namn på den internationella marknaden. På något vis, som han inte riktigt kunde förklara, men ett mer gångbart namn behövdes, för nu skulle det sannerligen gås! För nu skulle nämligen Paulus själv bli apostel! Hade han kommit på.
     Paulus bosatte sig på den sedermera så kända adressen "Apostlagatan 9" och började ivrigt prisa Jesus. Först trodde man att han var ironisk, och skrattade så att man grät. Ty på den här tiden hade man få nöjen så ironi fick ofta duga till vardags. Men när man äntligen insåg att Paulus menade allvar med allt sitt predikande ville man alls icke lyssna på honom. Och man kastade till och med sten på, före detta, Saulus. Dock utan någon större träffsäkerhet, eftersom man ännu var liksom tveksam. Man kunde väl ändå inte bara byta sida, sådär? Och bara byta namn, sådär? Och så där tvärt bara, liksom?
Och det var sannerligen tur för purfärske Paulus, ty stening var annars icke att leka med på den här tiden då man, som sagt, hade få andra nöjen att tillgå. Men stenar fanns det gott om redan då.
    Fast för säkerhets skulle flydde Saulus-Paulus till Jerusalem. Men också där var entusiasmen måttlig, även om man inte precis kastade sten på Paulus. Men man misstrodde alla snabba omvändelser, och det med viss rätt. Och man såg på överlöpare med misstro, och det gjorde man väl också rätt i.
     Och han hade ju aldrig ens träffat Jesus? Han hade ju bara hört hans röst? Sa han i alla fall?
     "Nä! Den där ska vi se upp med! Så han inte ställer till med nåt jävulskap! Förmodligen någon slags fariseisk spion?"
     Men Paulus jobbade sig, sakta men säkert, upp inom förbundet. Han var en medryckande talare. Han kunde flera språk än normalt. Och han var en flitig brevskrivare med ovanligt få stavfel.
     Och till sist, ja till sist blev han någon slags ledargestalt inom Urkristliga Förbundet Första Bästa Kristna som man nu kallade sig, eftersom man ännu inte spikat vad man skulle heta i framtiden.
     Men många förblevo kritiska och ansågo att Paulus reviderat den ursprungligt rena lära som Jesus själv så livligt rekommenderat. Men eftersom det nu strömmade folk till mötena, och till förbundet, ansåg majoriteten att det där med renlärighet nog var bra, men ändå inte alltid så himla petnoga.
     Fast några ursinnigt urkristna bröto sig ur, och bildade ett förbund som var så fruktansvärt principfast, att det nästan inte hade några medlemmar. Och då kan man börja prata om principer, men det var då också det enda man gjorde.
     Men massorna, eller "Folket" som man sade på prov, ville ha frälsning och icke principer. Och snart var Jesus-Paulismen hur stor som helst i den omedelbara närmiljön.
     Och nu var man mogen att satsa på den internationella marknaden.
     Det fanns visserligen gott om religioner redan på den här tiden, men!
     Men! Med en helt professionell ledningsgrupp borde man ha goda möjligheter att kunna slå sig in på den religiösa marknaden och ta marknadsandelar.
     Man visste att man hade en bra produkt.
     Troligtvis den bästa produkt som någonsin lanserats.
     Tyckte man, tänkte man, och trodde man inom FBK, som man nu så elegant förkortat sig till.
     Och FBK-ledningsgruppen fick hur rätt som helst, skulle det sedermera visa sig.
     Fast det tog förstås några år.
     Och det gick åt en väldig massa martyrer.
     Men!
     "Vill man ha omelett måste man krossa ägg!"
     Som Paulus så frimodigt brukade påpeka i sina brev.
     Och med tiden fick FBK mer makt än någon kunnat tro.
     Ja, kanske till och med mer makt än man egentligen behövde.