GÅ PÅ JUPE

"Vi ska gå på jupe!" sa den tyske ubåtskaptenen, men besättningen svarade med butter tystnad.
     "När vi befinna oss i en ubåt är det självklart att vi ska gå på jupe! Poängen med ubåtar är att städse sträva mot största möjliga jup! Låtom oss dyka! Mot jupe! Det är en order!"
    Och när en tysk ubåtskapten vrålar ORDER! upphör all tankeverksamhet. Så måste det vara i det militära. Därför vore det bra om vi slapp det militära.
     "Ajaj!" sa besättningen buttert på tyska och ubåten började tveksamt att dyka. Ja, hade ubåten egentligen något val. Krigsrätter är inga tebjudningar. Då är det roligare att lyda order. Sen får order vara hur dumma dom vill, och det vill order ofta.
     Hundra meter under ytan var man, mörkt var det, och grumligt värre blev det.
     "Achja!" sa kaptenen förnöjt "Vi närmar oss jupe! Nu börjar det likna någonting!"
     "Tycker mest det liknar ingenting..." muttrade den småsinta och småväxta besättningen. Ubåtar är små i förhållande till sin storlek och därför har ubåtar helst dvärgar som besättningsmän. Det är praktiskt, det är billigt, och det ser konstigt ut. Men efter några år i en trång ubåt vänjer man sig vid det mesta. Det blir fukt, det blir lukt, himla tur det inte är krig jämt.
     "Dykom weiter!" gav kaptenen order. Kaptenen var inte dvärg, kaptenen var hela en-å-sexti och kaptenen var mjuk men orättvis, som så många andra kaptener.
     Ubåten dök och dök, men så TJAFF! landade ubåten i bottenleran.
     Man var framme. Man var på jupe. Det riktiga jup dit alla jupingar längtar.
     "Äntlich!" vrålade kaptenen på tyska, det bästa av alla vrålspråk, alltså ett gott språkval.
     "Äntlich är vi på yttersta jupe! Aldrig förr i mänsklighetens historia har någon lyckats sjunka lika lågt som vi! Vi har kommit lågt, vi har kommit långt och snart vetom vi huru verkligheten verkligen ser ut på jupe!"
     Men det var bara det att det var så mörkt att man egentligen inte såg någonting.
     Men det var bara det att det var så grumligt och grylligt att man i alla fall inte hade sett någonting.
     Och det fanns kanske ändå ingenting att se. Vilka växter vill frivilligt bosätta sig på botten? Vilket djur vill ha tusen-miljoner ton vatten som tak? Men, vem vet. Naturen är konstig.
     Men sen var det också det att ubåten fastnat i bottenleran.
    "Hum" muttrade en modig besättningsdvärg "Nu är vi alltså på jupe. Men nog verkar jupe vara överskattat..."
     "Hur menar du då din dvärgschweinhund!?" vrålade kaptenen eftersom det inte var något fel på hans hörsel, nej, det var inte kaptenens hörsel det var fel på.
    "Well!" menade den modige dvärgen Som jag ser det, eller snarare som jag inte ser det, är jupe överskattat av tre skäl!
     Skäl ett: Det är mörkt, det är svart, det är dunkelt på jupe.
     Skäl två: Det är grumligt, grylligt och grumsigt, det är otydligt, det är svårtolkat, det är svårbedömt på jupe.Inte ens det mest tyska teoribygge skulle kunna skingra hälften av den totala outgrundlighet som härskar här på jupe.
     Och så är jag framme vid skäl nummer tre, det för oss idag viktigaste skälet: Genom vår, i och för sig ambitiösa, resa mot jupe har vi fastnat i bottensörjan. Vi kommer kanske aldrig åter upp till den vardagliga yta där större delen av mänskligheten håller till, och i många fall även trivs förträffligt. Vem bryr sig om jup när man har det bra på ytan? Vi som är här får kunskap om jupe, ja det får vi förstås, men det enda vi kommer att lära oss är förmodligen att jupe inte går att tolka, att det i grunden inte finns något fast jup och att jupe alltså egentligen inte existerar.
     Nå, att gå på jupe är naturligtvis ingen dålig ambition för en ubåt men att för evigt sitta fast i bottensörjan är ett för högt pris. Anser jag, och många med mig. Ty alla kan inte vara jupa, några måste vara ytliga också, jupare än graven har jag inget behov av att bli, och annars...nej, jag vet inte riktigt..." avslutade dvärgen eftersom luften började ta slut.
     "Äch!" sa kaptenen heroiskt å allas vägnar "Något får man offra! Och vad kan vara mer lämpligt att offra än livet! Vi har verkligen lyckats gå på jupe! Jupare än vi har mänskligheten aldrig varit!
     Om vi sen sitter fast, eller inte sitter fast, det är en helt annan frågeställning!"
     Och det hade han förstås helt rätt i.