DARK HORSE MED MÅNGA BEN

Det finns hur många religioner som helst. Och alla religioner är hur trevliga som helst. Och alla religioner har samma kärna. Och alla religioner har samma budskap. Och alla religioner säger samma sak: "Det är vi som har rätt!"
     Och det finns Gud, Jesus, och Helige Ande. Och påven, fast han byts ut då och då. Det finns Ali, Abdulla, Syfi och Set. Det finns Amed, Hamed, Damed och Jamed. För att inte tala om Konfysius, Koranus, Religianus och Alkebab. Och Zeus, Hera, Hara, Tora, Bora och Brynhilda. Och det finns helgon för allt, och för alla, det finns till och med helgon för tidningsbud, och varför skulle det inte göra det. Man kan dyrka Naturen, Solen, Elden, Månen, Pålen, Staken samt Natten. Man kan dyrka Djävulen, man kan hylla Havet, man kan tillbedja Trädet, och man kan dyrka Döden, även om jag ser det som en onödigt dyster dyrkan.
     Och man kan låta bli att dyrka. Man kan hoppa över hela dyrkeriet. Man kan tro på absolut ingenting. Det går minst lika bra. Och man blir minst lika snäll. Men man kan också blanda ihop allt, och få fram rena rama blahajet, och då blir alla arga till tusen. För ingen som vet sig ha rätt, vill bli hopblandad med alla andra som alltså har fel. Tolerans är trevligt i teorin, men bör hålla sig där.
     Men hur man än gör går Tiden. Tiden är tolerant även i praktiken, man kan lita på Tiden, och nu hade Tiden gått som en klocka, och haft bråttom värre. För det är inte varje dag som det är Yttersta Dagen, men nu var det dags.
     Och nu får man se. Nu får man se om man satsat på rätt religiös häst. Nu var man nervös värre.
     - Kanske man hellre skulle hejat på Islam?
     - Kan verkligen femtio miljoner buddister ha fel?
     - Eller skulle man satsat sin sista skärv på Jesus?
     - Eller borde vi behållit påven? Visst blev man som less Luther i längden?
     - Och dom visa indianerna? Hur visa var dom egentligen i praktiken?
     - Och de gamla goda grekerna? Med alla tempel och allt?
     - Och Egypten? Med alla pyramider och allt?
     - Och Indien? Med alla gudar, och alla gudar?
     - Och, och, och allt?


Men först fick man stå och vänta ett bra tag. Och vara väldigt nervös. Men särskilt ensam var man sannerligen icke. Man var en skock. Eller kanske snarare en flock? Man var en miljard. Minst. Lågt räknat. Om nu det räcker? Man var en väldig massa folk. Man var en enorm folkmassa. Man var helt enkelt allihopa, och det säger väl egentligen allt.
     Och man stod, som sagt, utanför dörren och väntade. Och darrade. Nu gällde det.
     - Ska dom få upp dörren nån gång eller inte?
     - Att man jämt ska behöva vänta!
     - Jag har annat göra än stå här och hänga!
     - Jag har inte hela dan på mig!
     - Och ändå har dom haft hela evigheten på sig!
     - Typiskt!
     - När ska man äntligt få slutgiltigt besked?
    - Och vars har dom gjort av Vadan, för att inte tala om Varthän?
   - Att dom aldrig kan lära sig organisera i förväg!
   - Egentligen borde man!
   - Himla typiskt!


Men så! GONG! GONG! GONG! Och på värdigt osmorda gångjärn glider dörren upp. Fort går det dock icke. Dörren har varit tillsluten i tusen-miljoner år, ja, mer än så, mycket mer, men nu är dörren äntligen öppnad.
     Först är alltet mest bara dunkelt, ungefär såsom i en såskopp, men snart blir det så ljust att man blir bländad. Det är nämligen så med det religiösa, att antingen är det för ljust, eller så är det för mörkt. Det är därför folk har så förbenat svårt att återge sina religiösa erfarenheter, det blir mest bara surr, men nu skymtar man en högväxt figur i dörröppningen! Nu händer det sannerligen saker vill jag lova och prisa!
     "Få se nu...släpp fram mig för...för nånting...aha...en man i varje fall...bra...och med skägg...också bra...gammal man med skägg...men det måste väl ändå vara...om det nu inte är...i värsta fall..."
     Den värdige gamle mannen med skägg skrider ut genom dörren, som bara gudar kan skrida. Han höjer handen. Och det blir tyst. Knäpptyst.
     Men nu! Nu talar han med mäktig gudastämma! Och har man en gång hört en sådan stämma vet man vad jag talar om.
     "Hjärtligt välkomna till Valhall ska ni vara allihopa!" säger Oden "Mitt namn är Oden, det uttalas precis som det låter, och jag jobbar som asa-bas här i Valhall, som stället alltså heter! Och jag hoppas att vi kommer att trivas med varandra i framtiden! För alternativet till att trivas, är inte särskilt trevligt, några frågor?"
     "Oden? Oden! Oden?!" sorlar folket fåraktigt, som folket brukar sorla.
     "Jag antar att en del av er blev förvånade, men andra blev kanske snarare skrajsna!" säger Oden, men det lokala skämtet går inte hem hos alla.
     "Men vad är det här för skoj!?" muttrar många.
     Men alla träder ändå in i Valhall. Som det visst heter. Man hade inte mycket att välja på, verkade det som. Förr hade man haft för mycket att välja på. Och man hade valt, så gott man kunnat. Men man hade tydligen valt fel. Och visst är det förargligt att välja fel. Och visst känner man sig dum. Men det hade varit väldigt dålig information. Så visst var det orättvist. På sitt sätt. Men det var ungefär lika orättvist för alla, så då blev det väl nästan rättvist. På något vis. Och nu var det väl bara att bita tag i suräpplet, och börja plugga in asaläran.
     "Men han verkar vara en bra karl den här Oden? Och den där svarta lappen för ögat gör bara ett manligt intryck, tycker jag. Och dom säger han är en stark ledare, som verkligen kan hålla ordning på folk. Och ordning är viktigast av allt, tycker jag. Det krävs hårda nypor, och då duger det inte med en massa mesputtar eller veklingar. Det gäller hålla ordning på alla utlänningar. Så dom inte ställer till med nåt. Och dom säger Oden är hård men rättvis. Bara man gör som man blir tillsagd. Och han lär ha humor också, säger en del. Ja, det är väl inget fel på humor heller. Bara det inte urartar till vitsar, och slapphet och slams. Huvudsaken är att Oden och personalen håller ordning på folk. Och på alla utlänningar. Så det inte urartar helt. Och själv asaläran lär vara lätt att lära in. Ungefär som mopedkörkortet, var det en som sa. Och han var islänning, så han borde veta. Så frågan är väl, om ändå inte Oden var bästa valet? Jag menar, vad fanns det egentligen för alternativ, när nu inte alla ville ställa upp?"
     - Heja Oden!
     - Det heter inte heja, det heter hell!
     - Hell Oden!

NÅGRA RYKTEN OM FRIHETEN

Inte ofta man ser till Friheten nuförtiden. Han dök upp ett tag på trettiotalet, men sedan dess har han varit helt försvunnen.
     Men man lär ha skymtat Friheten då och då. Ungefär som Den Vidrige Snömannen, eller De Smygande Ubåtarna. Men det blir aldrig några bra bilder, vad det nu kan bero på.
     Eller, kanske som De Gröna Små Männen? De Gröna Små Männen från Mars, som då och då påstås hälsa på? Inte minst uppi norr:
     - Var han nykter?
     - Du vet väl hur han brukar vara!
    - Men tänk om dom ändå var från Mars?
     - I hellwitti heller!
     Eller, ska man likna Friheten vid en väldigt misslyckad älgjakt? Där jaktlaget skjuter och skjuter? Men bara träffar: lada, traktor, bonde eller burk? Visst är liknelser nästan lika värdelösa som metaforer, men man måste nog ändå likna Friheten vid något, eftersom ingen längre vet hur han ser ut.
     "Alla surrar om Friheten - men få har sett han!" är ett vanligt talesätt, på sina håll.
     Men...under mitt långa liv...ganska...har jag själv...sett Friheten...i varje fall på håll...snarast skymtat...nja...jag såg han inte själv...förstås...direkt...men jag hade en slags bekant...nja...eller...bekant och bekant...som sett...eller snarare hört...kanske...ett rykte om en som...visst hade någon slags kusin...som kände en polis...som egentligen var läkare...och hört om en norrman...eller hört av en finne...från samma by...samma och samma...som själv var släkt...och han i sin tur...var tvärsäker...fast full...men absolut pålitlig...absolut...på sitt sätt...när han råkade vara nykter...och själv har jag...ju...på mitt sätt...i alla fall hört...eller sett...samma sak...i stort sett...några rykten om Friheten...så nog tror jag väl...ändå...kan verkligen femtio miljoner fantaster ha fel...det kan dom förstås...sånt har hänt...sånt händer varje dag...men...ändå...vad vet man...när man inget vet.


Barndomen var som den var. Sex dagars skola, och så på slutet en dag förpestad av tanken på skola. Inte var det mycket till Frihet inte. Fast sommarloven var förstås fler förr, men det här var på den gamla gnälliga tiden, då folk skulle lära sig veta hut, och helst bli som folk.
     Vilket i praktiken betydde att vi barn skulle sätta ned potatis, plocka upp morötter, mosa vinbär, hässja hö, bära in får, tälja pinnar, trampa gäddor, krusa vuxna, samt lägga spåntak lite överallt.
     Inte var det mycket till Frihet förstås. Fast det var sommarlov och allt. Men en dag stod vi ändå och slöade bakom en lada Bill och jag.
     "Nästa år blir jag Fri!" sa Bill.
     "Hurdå Fri?" undrade jag.
     "Då blir jag Fri från skolan!" sa Bill "Då börjar jag på järnverket! Då tjänar jag egna pengar! Då kan jag köpa precis vad jag vill! Då ska jag köpa en Fiat!"
     "Är det Fiat som är Friheten?" frågade jag.
     "Jajamen!" svarade Bill som var två år äldre, och i nästa ögonblick var försvunnen ut ur mitt liv. Det går fort försvinna för en del när man är ung.
     Tyvärr visade det sig att Bill haft fel. Friheten är icke Fiat. Även om Fiat förstås är en förträfflig bil, i alla fall i förhållande till sin storlek.


Vi var ute på vintermanöver i Bodentrakten några västerbottningar och jag. Vi hade ett mycket ansvarsfullt uppdrag: Vi skulle dra två mil svart telefontråd genom den vita snön. Eftersom vi inte medförde några befäl som störde, gick det hur fort och fint som helst. Vi fick massor med tid över, och satt mest och värmde oss i lastbilen.
     "Det ska finnas en affär här!" sa en västerbottning "Kör in på den där vägen!"
     Vi körde in på den där vägen. Och där fanns, mycket riktigt, en affär. Västerbottningar brukar veta vad dom surrar om, det är därför dom så gärna skriver böcker.
     "Fan va fint få vara Fri mitt under februarimanövern!" sa västerbottningen och gick in för att handla. Och kom ut med sitt fynd: Tre decimeter Falukorv som högtidligt men rättvist delades ut.
     "Ät med andakt!" sa jag, som redan hunnit bli aningen ironisk "Det är en Frihetssymbol ni tuggar på!"
     Västerbottningen slutade tugga. Han tuggade inte på två minuter. Han tuggade inte, men han tänkte. Men så tuggade han åter igång.
     "Studentjävel!" sa han vänligt till mig.
     När vi kom tillbaka till A 8 fick vi Falukorv till middag.
     Alltså, fel igen.
     Friheten är icke Falukorv. Även om Falukorv förstås är en förträfflig korv, i alla fall i förhållande till sin smak.


Och åren gick. Ungefär som vanligt. Och jag blev aningen äldre, och dessutom elak och ironisk till tusen.
Det var inte ofta jag hörde ryktas om Friheten, och när någon vågade surra om han morrade jag hotfullt.
     En dag mötte jag på Storgatan en man som jag starkt ogillade.
     "Måste du gå på Storgatan samtidigt som jag!?" gläfste jag åt han.
     Han, det var en spinkig liten en, stammade till råga på köpet: "Vi-vi-vi lever väl i ett fritt land?"
     "Gör vi?" frågade jag ironiskt "Varför har du då det där jävla skitjobbet?"
     "Man måste ju le-le-leva!" försökte han försvara och förklara sig "Om man inte jo-jo-jobbar får man ingen lön! Och om man inte får någon lön får man ingen ma-ma-mat!"
     "Du var mig en Fri jävel!" dräpte jag till han, och fortsatte Storgatan fram, ända tills den tog slut. Inte ens Storgator leder särskilt långt här i världen. En sanning som få av oss vill veta av i vår heta ungdom.


Men det var sistgången jag hörde ryktas om Friheten.
Dom hade bara hittat på.
Det var bara schwammel och surr, från början till slut.
Friheten fanns inte.
Och även om han, kanske, en gång hade funnits, hade han helt enkelt dött ut.
På samma sätt som dronten.
Eller kvaggan.
Och såna som har gått och dött ut,
har jag ingen som helst respekt för.