Luddor? Luddor är ett slags varma filtskor som förr var vanliga i Övre Norrland. Inte minst på vintern.
Nu vet vi vad luddor är, men ludditer?
Uppslagsbok: "Ludditer kallades medlemmarna av en revoltrörelse bland engelska arbetare på 1810-talet. De anföll textilfabrikerna och förstörde maskinerna, som ansågs orsaka arbetslöshet."
En uppslagsbok gör ingen kunskap: "Luddit riots (av Lud, en svagsint man som gjorde påverkan på en maskin i England vid slutet av 1700-talet), benämning på de upplopp med förstöring av maskiner vilka förekommo vid tiden för industrialismens genombrott då arbetslösheten tillskrevs de arbetsbesparande maskinernas införande. Våldsverkarna kallas luddits, ludditer."
Bra. Och en person, Lud. Bra. Personer förekommer påfallande ofta i litteraturen har jag noterat. Bra. Nu är jag nöjd.
Men Lud var inte nöjd. Lud ansåg att maskinerna stal hans arbete. Och det gjorde maskinerna. Förstås. Men maskinerna skapade kanske, indirekt, andra arbeten? På andra ställen? På något konstigt sätt? Kanske. Men det kunde inte Lud inse, eftersom han var svagsint. När man är svagsint är det inte alltid lätt att tänka rätt. Det är nackdelen med att vara svagsint. Det säger alla.
Så var det förr. Och framtiden brukar bli ungefär som förr. Fast annorlunda. Eller tvärtom. Fast ändå. Ungefär likadan.
Nu ett djärvt litterärt grepp. Nu går vi framåt i tiden. Långt, långt framåt. Så långt att jag inte längre vet vars vi är. Men här tycks tyvärr vara ont om gamla hederliga fabriker? Fast här står ju en fabrik och dräller, vilken tur! Och här smyger Ludde lömskt omkring, precis som på beställning!
Alltså: I framtiden. I en fabrik. En man som heter Ludde. Och natt. Den tid på dygnet då det hör till god ton att lömskt smyga omkring med mössan neddragen över allt.
Ludde är arg. Ludde är upprörd. Ludde är förbannad. Ludde är rent av kränkt. Och att vara kränkt är det värsta som kan drabba en människa. Det säger alla.
Och Ludde tar avstånd från industriroboten, som stulit hans gamla fina tråkiga jobb. Visserligen fick Ludde ett annat jobb, men ändå! Principen! Har man alltid haft ett tråkigt jobb, ska man alltid ha kvar precis samma gamla tråkiga jobb! Anser Ludde som alltid surt röstat på Konservativa Arbetarpartiet.
Ludde är alltså på vrången. Riktigt på vrången. Och dessutom påverkad av alkoholhaltiga drycker med ruskigt hög alkoholhalt. Det är, som sagt, natt och fabriken är förstås stängd. Bara industriroboten är vaken. Ja, industriroboten är inte bara vaken, han till och med jobbar, den jäveln! Upptäcker Ludde nu till sin fasa och ilska. Industriroboten jobbar och jobbar. I ett, i ett. Dygnet runt, året runt. Det ser enformigt och enfaldigt ut, men industriroboten trivs. Ja, trivs och trivs? Vad bryr sig industriroboten om trivsel, bara han får jobba. Och det får han. Och det gör han. Och det går fort. Och det är lönsamt. Och Ludde blir bara surare och surare.
Undrar om ändå inte Ludde är lite avundsjuk? För om arbetet verkligen är livets mening, måste väl industriroboten vara den perfekta människan? Och visst vore det väl trevligt att vara perfekt?
Men nu! Nu händer här saker! Nu tar Ludde fram en hederlig gammal slägga! Och nu! Nu höjer Ludde den skit-tunga släggan, redo att med våld försöka vrida utvecklingen tillbaka till trygga och tråkiga FÖRR!
Men nu? Nu nyper en arm tag i Ludde och lyfter upp honom från golvet! Ludde svär, sparkar samt spottar. Men vad hjälper det. Inte hjälper det. Ludde sitter obevekligt fast i nattvaktens stadiga grepp. Och nattvakten är robot. Robotar går dåligt att snacka med, men Ludde försöker ändå: "Släpp ner mig för hellwitti jävla förbannade robotjävel!"
Men utan att ändra en min rullar robotnattvakten bort med Ludde. Robotnattvakten öppnar en dörr, dunsar in Ludde i en skrubb, och låser dörren från utsidan.
Dörren är låst. Mycket låst. Och Ludde är inlåst. Mycket inlåst. Det är inte roligt att bli inlåst i en skrubb. Det säger alla. Och Ludde svär som en svagsint.
Ludde svär över alla jävla förbannade robotjävlar. Ludde svär över den så kallade utvecklingen. Ludde svär tvärs över hela samhället. Och över makthavarna. Och över politikerna. Och över en massa media. Och över alla dom gamla vanliga, som man brukar svära över. Och Ludde svär surt över att det snart är morgon.
För snart är det morgon. Snart kommer Folk till fabriken. Och vad ska Folk säga, när Folk finner Ludde skamligt inlåst i en skrubb?
Det är lätt räkna ut vad Folk då ska säga. Det kan vi alltså hoppa över. I gengäld går vi rätt på pudeln, alltså den sedelärande epilogen:
SEDELÄRANDE EPILOG:
Nä. Det gick väl inte så bra för Ludde. Det gick skit-dåligt för Ludde. För att vara exakt. Ludde blev stämplad "SVAGSINT" i pannan. Ludde blev inlåst för gott i en madrasserad skrubb. Där han fick han sen sitta vackert och svära bäst han ville.
Och så kommer det att gå i FRAMTIDEN för alla som försöker jävlas med roboten.
Tänk på det du.
Jävlas aldrig med en robot.
Roboten har visserligen bara en arm.
Men det är en arm av stål.
En sån arm skulle man ha.
Men vem vet.
Man kanske får.
Någon gång i FRAMTIDEN.
