Alla undersökningar har visat att X är Sveriges sämsta stad. Den vidrigaste och värsta. Men vad beror det på? Och vem bär egentligen ansvaret? För att försöka besvara dessa frågor reser vi till X. För att se med egna ögon. För att lyssna med egna öron. För att lukta med egna näsor. Och nu är vi där. Nu är vi här. Vi är i X. Den ökända staden X. Eller är det en kommun? Många frågor. Men nu kan vi se svaren med egna ögon. Vi ser ruttna hundkadaver ligga planlöst utslängda på Storgatan. Ingen vacker syn. Vi räknar till i genomsnitt ett hundkadaver per kvadratmeter och invånare. Samtliga kadaver är inbäddade i en vidrig förruttnelseprocess. "Lika gott!" tänker vi "I en sådan här stad kan ändå ingen hund leva ett anständigt hundliv. Ingen hund kan vara lycklig i denna kommun. Varför ska alltid de oskyldiga djuren drabbas värst? Och just hundarna?" Men vi har ännu inga svar. Inte på våra frågor. Vi fortsätter vårt viktiga arbete. Vi närmar oss stadens kärna. I trappuppgångarna råder ett svineri utan like. Väggarna har inte sett en skurtrasa på år och dag. Flugorna är obeskrivligt feta. Och över allt svävar fisklukten. Den dystra lukten av rejält rutten fisk. Som ligger över den döende staden. Som ett jättelikt svampmoln. Kommuninvånarna gå hopkurade som i en oändlig dvala. Fulla av mögliga drömmar om en framtid som aldrig kommer åter. Då de hade hopp. Då de hade mat. Då de hade hund. Då de hade framtidstro. Och då det fortfarande fanns rullatorer åt alla. Då ropen skallade: "Ropen skalla! Rullatorer åt alla!" Rullatorer utan punktering. Och utan rost. Rullatorer med framtidstro. Alla fönsterrutor är trasiga. Det finns inte ett helt fönster i hela staden. Och ingen orkar längre laga någonting. I bästa fall har man ersatt fönsterrutan med ett torkat bananskal. I sämsta fall med en hoptorkad hund. Men för det mesta med ingenting. Ingenting. Det är ett starkt ord, men tvärs över staden ligger den ständigt stinkande lukten från nedlagda industrier. Urbefolkningen i X har för länge sedan upphört att tvätta sig. Vartill skulle renlighet tjäna när allt ändå är för sent? När tvålen tagit slut? När handduken är noppig? Barn med svarta, eller i bästa fall grådaskiga, ansikten springer
fritt omkring på gator och torg. Och rotar förgäves i de vidriga soptunnorna. Men där finns inte längre något att rota i. Det finns inte ens sopor längre. Så långt har det gått. Så långt har det alltså fått gå. Men vem bär egentligen ansvaret? Ingen vill ta på sig hundhuvudet. Vi fortsätter vårt arbete. Värst av allt är att porrskyltningen antagit förfärande proportioner. Här finns allt: Barnporr, hundporr, hästporr, svinporr, bilporr, fjällporr samt så kallad vanlig vuxenporr. Allt utbjuds till löjligt låga vrakpriser i så gott som varje gathörn. Men eftersom alla saknar pengar går även denna kommers trögt. Men vad ska kommuninvånarna göra istället? Många frågor. Svåra frågor. Men vi ger oss inte. Vi gräver oss fram. Vi borrar oss fram och finner att den stinkande X-älven förmodligen inte sett ett reningsverk på år och dag. Och lika bra är det. Vad skulle ett enstaka reningsverk egentligen kunna göra i en sådan här kommun annat än att braka ihop? "Vem bär ansvaret?" frågar vi alla vi möter. Men ingen vågar se oss snett in i ögonen. Ingen vill uttala sig. Vi går oförtrutet vidare. Vi har ett viktigt jobb att sköta. Den sköra demokratin hänger löst på våra axlar. X är idag Sveriges Sodom och Gomorron. Så är det. Det är bistra men trista fakta. Spriten flödar som svagdricka. Halvklädda kvinnor raglar hit och dit på de smutsiga trottoarerna. Inne på de obeskrivliga toaletterna ligger inte längre oskyldiga postorderkataloger. Nej. Här ligger Bibel och Psalmbok. I något enstaka fall en Psaltare. Det känns som en lättnad att vi alla är ateister. Alla utom fotografen. Dygnet runt pågår raggartrafiken. Runt, runt, runt. Även om bensinen sedan länge tagit slut. Som allt annat. Allt är egentligen slut. Även bensinen. Men fortfarande kan man se toppiga bröst trött sticka ut genom raggarbilarnas spruckna vindrutor. Man blir beklämd. Och hela tiden stanken, lukten, och därtill dofterna. Samhället måste gripa in och ta sitt ansvar! Men ingen ställer upp. Alla svär sig fria. Och hela tiden forsar narkotikan fritt på Ringbaren! Här är ölberusade tvååringar vardagsmat. Pensionärer slukar piller som vanliga svenskar slukar potatismos. Onaturligt feta människor blockerar trottoarerna för sjukligt magra. Det är kallt överallt. Ingen bryr sig längre om att elda. Vad är det för mening med att elda när veden ändå tagit slut? Och när tändstickor saknas? Och det inte finns någon bensin? Och när det totalt saknas energi för att rycka upp sig? Vem orkar ens gå på spansk språkkurs längre? Varje morgon måste man inleda med att krossa vattenledningen. Det är enda sättet. Bara då kan man få fram de få smutsbruna vattendroppar som att fåtal kvarvarande optimister envisas med att kalla kaffe. Kaffe!? Vi avböjer bestämt, men fortsätter upp i trappuppgången. Alla dörrar ligger här slängda lite hipp som happ. Vad är det för mening med en dörr när man saknar bostad? Förr eller senare somnar man ändå. Bostad eller inte bostad. Dörr eller inte dörr. Säng eller inte säng. Fotografen måste regelbundet gå ut för att spy. Det är bara han som bemödar sig om att spy utomhus. Alla andra har slutat att engagera sig i spyfrågan. Det finns inga möbler. Alla möbler är uppeldade eller sönderslagna. Eller både och. På väggarna kryper löss och kackerlackor. Samt någon slags jättelika och ludna spindlar. Vi utgår ifrån att dessa spindlar är giftiga. Och ingen säger emot. Ingen har vågat testa. Ingen orkar längre säga emot någon. Så långt har det gått. Och råttorna huserar som hemma hos sig. Men vad ska råttorna äta sen? Sen, när råttorna ätit upp allt? Det har råttorna inte tänkt på, vi får in fler frågor än svar. Men vem bär ansvaret? Och varför uttalar sig inte Landshövdingen? Är det inte just hans jobb att ständigt uttala sig? Vi fortsätter upp i huset. På golvet ligger en tragisk trave tidningar. På tidningstraven ligger resten av familjen försänkt i någon slags absurd dvala. Mannen har ett rått och ohyvlat ansikte. Snussaften rinner i en till synes outsinlig ström. Det är enda tecknet på liv hos honom. Hustrun är mager och stripig. Och tandlös. Men eftersom alla är tandlösa är det ingen som bryr sig. Bara nyfödda barn har tänder i X. Men, om det ändå inte finns något att tugga? Vad ska man då ha tänder till? Ännu fler frågor. Ännu färre svar. Hustrun andas i alla fall. Men mycket måttligt. Kommer hon någonsin att vakna upp, undrar vi intresserat. Är det inte troligare att hon kommer att avlida? Desperat utbredd på en mönstrad vaxduk från femtiotalet? Golvet är helt täckt av träck samt så kallade leksaker. Men ingen av oss är på lekhumör. Snarkandet är ohyggligt. Hela familjen deltar med liv och lust i det störande snarkandet. Fotografen stoppar bomull i öronen. Men vad hjälper bomull mot ren misär? Vilka vidriga gärningar skulle inte en utslagen familj som denna gemensamt kunna utföra? Om den plötsligt vaknade upp? Med ett energiskt och ursinnigt vrål av raseri? Vi kan bara spekulera. Och anteckna. Och fotografera. Vi ryser, men vi har inga svar. Fotografen spyr igen. Men orkar nu bara gå ut i trappuppgången. Men numera spyr han rutinerat, nästan elegant. Som om han aldrig gjort något annat. Men vi går vidare. Vi ger oss inte. Även om det ibland känns tungt. Men vårt viktiga arbete tvingar oss att gå vidare. Att gräva. Att rota. Att avslöja. Att aldrig väja. Att alltid våga. Åter ute noterar vi att pornografins träsk huggit tag i stadens själ. Pornografins långa ludna och obevekligt nedsölande arm. Kvinnans ställning i samhället är undermålig. Här är begreppet "könskvotering" bara ett rått skämt. Barn misshandlas punktligt. Man räknar med att barn misshandlas i genomsnitt tre gånger per dygn, per barn, och per vuxenhushåll. Men även de vuxna utsätts för en daglig misshandelsdos om de vågar passera Verkmästaren i stadens enda kvarvarande industri. En lumpfabrik. Där man tillverkar ny lump av gammal lump. Återanvändning av elände. Men ändå: En arbetsplats. Genom stenhård personalkontroll, daglig kroppsaga, samt massor med sparkar och schäfrar har man faktiskt lyckats hålla driften vid X:s Enskilda Lumpfabrik igång genom åren. Men till vilket pris? Och vem betalar priset? Och vem bär huvudansvaret för hundhuvudet? Facket är upprört till tusen. "Det rör sig om tusen-miljoner kronor bara i år!" säger Facket och demonstrerar för oss produkternas undermålighet. "Titta bara! Man kan köra knytnäven rätt genom väggen!" Vi tittar. Och Facket demonstrerar än en gång för oss hur man med lätthet kan köra knytnäven rätt genom betongväggen! Det tyder på brister i materialet antecknar vi. Facket ger oss gärna fler tröttsamma bevis på de vidriga arbetsförhållanden som råder på lumpfabriken. Som ändå är stadens stolthet. Det finns inget annat att vara stolt över. Inte längre. Men en gång hade staden visst några som idrottade. Men det var många år sedan. Idag vågar ingen idrotta längre. "Man får bara ont i ryggen av att idrotta!" säger en som tydligen stärkt sig. Men ingen annan vill uttala sig. Men vi kan intyga att det som sägs är sant. Man kan faktiskt köra knytnäven tvärs genom väggen i X. Men vad ska det tjäna till? Det är ingen vacker syn. Och ingen verkar bry sig. Vad gör kommunen? Vem bär ansvaret för att idrotten stagnerat? Men nu når oss åter stanken från latrinerna. Den stank som vi inte haft tid eller lust att notera. De för staden så typiska vidöppna och skrämmande latriner som det har skrivits så mycket om på senaste tiden. Sista tömningen var i höstas. Förra året. Eller om det var året tidigare? Ingen minns. Varför minnas något när inget längre spelar någon roll? Det var då fyra beredskapsarbetare utifrån spårlöst försvann. Spårlöst. Helt utan spår. Men alla vet. Man vet ändå. Men ingen vågar säga något. "Men dom kom ju utifrån..." säger en, men inte ens Facket vill uttala sig om den här historien. Så långt har det alltså gått. Så långt har det fått gå. Men vems är felet? Och vad gör egentligen Stadskuratorn? Skyddsombudet har visserligen försökt uttala sig. Och tills vidare förbjudit allt arbete i staden för säkerhets skull. Men ingen märkte någon skillnad. Och vem bryr sig om ett sentimentalt skyddsombud i dagens kärva läge? Vem? "Nu måste Samhället, eller i bästa fall Staten, gripa in!" säger Stadsarkitekten upprört och vi fotograferar honom vid samhällets namnskylt. Den enda som finns kvar. Men "X" står det på skylten med trotsigt stora bokstäver. Och detta "X" är den sista rest av sanning som finns kvar i denna krisdrabbade kommun. Alla är upprörda. Men ingen orkar protestera. Vi kan ta ett exempel. Fler orkar vi inte med. Hon är fyrtiotre år gammal enligt egen uppgift, men ser ut att vara det tiodubbla. Förr hette hon Anna-Lisa, men nu är hon arbetslös. Och bostadslös. Och tandlös. Samt saknar rullator, trots att dom lovat. Men fortfarande har hon kvar kämpaglöden: "Det är Samhällets plikt att genast gripa in och se till att jag blir lycklig! Det är egentligen det enda jag begär av Samhället! Och jag vet minsann mina rättigheter!" Säger Anna-Lisa, som egentligen heter något annat som vi glömde bort att anteckna. Hon har bara kvar sin stapplande pensionärsröst, men än har hon inte gett upp. Som så många andra. Än kämpar Anna-Lisa sin kamp mot orättvisor, förtryck och punkteringar! Men hur länge kommer hon att orka? Svårt säga. En två-tre år till kanske? Högst tre år är vår gissning. Och sen? Finito. Men hon kommer aldrig att ge upp kampen. Så länge Anna-Lisa orkar svinga en handväska finns det hopp för staden! Men sen? Vi samlar ihop en knippe X-bor vid skylten "X". Alla har knutna nävar. Någotsånär. Som seden är. Och alla talar med en mun för att spara energi. Fotografen är nu på sin mammas gata, den här bilden kan han i alla fall ta! Och Kommunalrådet pekar pedagogiskt på skylten så att det inte ska råda någon tvekan: "X"! Och Kommunalrådet uttalar sig energiskt: "Det gäller vår framtid! Och våra barns! Och deras barns! Och deras barns, barns, barns framtid också förstås!" utvecklar Kommunalrådet sin intressanta tankegång. Men, finns det någon framtid längre för X? Och när kommer denna framtid hit i så fall? Här krävs framförallt resurser! Och pengar. Och resurser. Och stora satsningar. Och resurser. Och framtidstro. Och resurser. Och glatt humör, men idag är tyvärr hela kommunen täckt av en grön matta med kornigt fluffig, fast vidrig, yta. Mögel. Det farligaste som finns. Mögel. "Mögel och mögel! Det är alldeles för tidigt för att ta till ett så starkt ord som mögel!" försöker Stadsläkaren förgäves försvara sin kommun. "Men visst! Förekomsten av bladcancer i så gott som varje vuxen X-bo gör att vi inte helt kan utesluta ett visst samband med den i massmedian så uttjatade mögelproblematiken!" "Och vad har ni vidtagit för åtgärder?" frågar vi grävande. "Åtgärder och åtgärder! Kommunalskatten är redan så vidrigt hög att vi helt enkelt inte har råd att vidtaga några som helst åtgärder! Det får gå som det går. Lite mögel ska väl en kommun tåla! Och så kommer ni hit utifrån och anklagar oss för korruption till råga på rubbet!" säger Stadsläkaren ursinnigt och brister ut i anmärkningsvärd gråt. Men är gråten äkta? Eller döljer det sig något bakom hans röda ögon? Är det krokodiltårar, eller är det harpest, eller vad det nu heter? I alla fall: En desperat och hjälplös gråt som aldrig kan stillas, bara torkas bort. Men vår fotograf gör ändå ett halvhjärtat försök att trösta. Fotografen är mycket känslig för att vara fotograf. Han började som busschaufför. Men idag är han fotograf. Visserligen en mycket dålig fotograf, men han har i alla fall hittat sin nisch. Men det här handlar inte om honom. Det här handlar inte ens om oss. Det här borde handla om staden X. "Sveriges sämsta stad". Jaja. Men? Är det någon idé egentligen att fortsätta? Allt är nog ändå redan för sent. Vi har sett alldeles för mycket. Våra ögon är för gamla för nya fräscha tårar. Våra strupar är för torra för ord. Det finns ändå inget vi kan göra. Våra anteckningar är oläsliga och obegripliga. Och inget kan vi göra. Inget. Så vi gör ingenting. Vi har påverkats alltför starkt av X:s egenartat drypande atmosfär. Den omtalade "X-andan". Vi orkar inte ens resa därifrån. Vi blir kvar. Vårt reportage blir aldrig klart. Vi stannar i X. För gott. Lika gott. Och det första vi gör är att i samlad tropp gå till Systemet. Och vi köper ut. Äntligen ett ställe som faktiskt fungerar här i stan! Hurreka! Vi köper ut. Och vi blandar rubbet med Portello. Gott blir det och vi blir alla skitfulla. Det går fort att bli full när man är motiverad. Fotografen slutar att spy. Det är meningslöst att fortsätta. Och vi börjar sakta men säkert att vältra oss i det beryktade X-träsket. Nu skulle dom se oss dumjävlarna hemma på tidningen! Vid tanken på den enfaldiga och gammalmodiga papperstidningen fäller vi stora tårar av hjärtligt skratt! Vi skrattar så vi rullar runt på det smutsiga, men samtidigt på sitt sätt festliga, betonggolvet. Aldrig har vi sett ett roligare golv! Aldrig har vi sett smutsigare smuts! Och alla infödda och inbitna X- bor deltar glatt och solidariskt i vår golvglädje! Även hemlösa, arbetslösa och tandlösa har väl för fan full rätt till livsglädje! Nu ser vi det positiva i tillvaron! Trots allt! Nu ser vi den sunda, enkla, primitiva livsglädjen i vitögat! Eller in i rödögat! Här i X finns egentligen allt! Här finns hully-gully! Här finns karneval så det räcker! Och blir över! Här finns allt vi behöver, här finns allt, allt, nu skulle dom se oss!
