NYA KEJSARENS NYA KLÄDER

H.C. Andersen skrev sagor och sagan om "Kejsarens nya kläder" känner alla till. Tror alla, men en repetition skadar aldrig: Det var en gång en kejsare som var klädtokig. En kejsare var en slags högavlönad kung och eftersom kejsaren tjänade bra köpte han kläder till tusen. Men en dag kom två bedragare...
     "...och sade, att de förstod konsten att väva det allra vackraste tyg man kunde tänka sig. Det var inte bara det, att färgerna och mönstret var ovanligt smakfulla, utan de kläder, som syddes av tyget, hade den förunderliga egenskapen, att de var osynliga för varje människa, som inte dög till sitt ämbete eller också var otillåtligt dum.
    - Det vore ju ena förträffliga kläder, tänkte kejsaren, om jag hade dem på mig, så skulle jag kunna komma underfund med, vilka män i mitt rike, som inte duger till det ämbete de innehar. Jag kunde skilja de kloka från de dumma, ja, det tyget måste genast vävas åt mig! Och han gav de bägge bedragarna en stor summa pengar på hand, för att de skulle börja sitt arbete."
     Och sen börjar bedragarna bluffa att dom väver va och så skickar kejsarn några gubbar för att kolla det hela men när gubbarna inte ser nå tyg alls blir dom nervösa värre och tänker att de va då själva fan att man ska va oduglig och dum men så kommer en av dom på att dom ska bluffa och sen när gubbarna kommer tillbaka till kejsarn för att rapportera säger dom att tyget var tjusigt till tusen  men sen blir det då dags för kejsarn att själv kolla kläderna som bedragarna påstod nu var klara men kejsarn ser inte heller någe och bedragarna bara låssas att dom klär på han men i själva verket finns det ju inga kläder alls och till sist blir kejsarn ändå tvungen gå näck ut på stan för att visa upp sina nya fina kläder för alla fast sagan säger inget om kalsonger men i alla fall så vågar inte en enda stadsbo säga något för ingen vill verka oduglig och dum va.
     "Ingen ville att någon skulle märka, att han ingenting kunde se, för då hade han ju varit oduglig i sitt ämbete eller varit mycket dum. Ingen av kejsarens dräkter hade gjort sådan lycka.
     - Men han har ju..."
     ...jävligt häftiga kläder! sade ett litet barn, ty det lilla barnet var manipulerat av mode med mera. Därför såg det lilla barnet mer än alla andra. Först av alla såg det lilla barnet kejsarens nya kläder!
     Se det var ett duktigt litet barn som såg vad man skulle se. Och det smarta lilla barnet fick förhöjd månadspeng som kom väl till pass när det sluga lilla barnet köpte kläder, och köpte kläder, och köpte kläder, och har det listiga lilla barnet inte slutat köpa kläder så köper han väl än.
     Det var alltså den nya sagan om kejsarens nya kläder. Om du inte riktigt har förstått får du väl fråga någon. Men det är dumt att fråga H.C. Andersen för han är dels död, och dels dansk. Och danska begriper ingen, och de döda är ofta kryptiska.
     Odrägliga barn och sentimentala sjöjungfrur, jaja, dessa danskar och allt vad dom kan hitta på.
     Men man behöver egentligen aldrig bry sig om författarnas avsikter och åsikter. Intentioner är ingenting och åsikter och avsikter är bara byggnadsställningar som kan plockas bort när det litterära bygget väl är klart.
     Och ingen har väl någonsin köpt budskapet i "Kejsarens nya kläder"? För att köpa myten om det ack-så-kloka barnet måste man själv vara väldigt barnslig och omogen.
    Det är därför det finns förbud mot reklam riktad direkt till barn. Det är nämligen mycket lätt att lura barn. Vilket alla vet, men ingen säger högt, ungefär som i sagan.
     Och lika lätt som det är att lura barn, lika lätt är det att skilja på form och innehåll.
     Men om du inte kan skilja på form och innehåll kan du inte skilja på H.C. Andersen.
     Och då bör du nog läsa något annat.

FÖRE DIN TID

Kalix-Kalle var på sin tid en känd skidåkare och en gång svor han åt Jerring i radion när han var förbannad på föret, men om han var på gott humör kunde han stanna upp mitt i en tävling för att prata med nån han kände, fast för det mesta var han på vrången.
     Och en gång kallade han landshövdingen för "gubbjävel" men nu är han död sen länge, och så var det Kalix-Kalle som råka ut för en lavin också.
     Kalix-Kalle var ensam ute och skidra men så plötsligt bara låg han under flera ton snö.
     "Jilacken anacka!" tänkte Kalix-Kalle "Nu gäller det hålla huvet kallt men kroppen varm!"
     Högra handen gick röra, så smått, och Kalix-Kalle grävde upp som en grotta runt huvudet och axlarna. Inte var det mycket till grotta men han fick i alla fall fri båda armarna.
     Det var mörkt, det var kallt, det var blött, det var dåligt med luft, det såg inte särskilt bra ut insåg Kalix-Kalle. Fötterna och skidorna satt fast långt därnere men han fick i alla fall loss en skidstav.Och så hade han en chokladkaka i fickan. Det var en rätt god chokladkaka (för att vara under kriget) och  Kalix-Kalle tuggade och tänkte: "Hur många meter snö det nu kan vara ovanpå huvet? Om det är flera meter kommer dom inte att hitta mig förrän frampå vårkanten. Och då kan det vara desamma."
     Han prova sticka upp skidstaven. Jo? Nog verka staven gå genom? Om han riktigt sträckte på sig och tog i? Jajamen!
     Det har sina fördelar vara spänstig och nu fick Kalix-Kalle i alla fall luft. Chokladkakan var uppäten men i andra fickan hittade Kalix-Kalle en begagnad biobiljett: "Bio? Vadå för jävla bio? Fåsenu. Det måst ha varit Kassablanka. På Röda Kvarn. Med den där jävla svenska fjällan,
Birgit-nånting? Och visst hade dom hårt där nere med krig, och tyskar, och negrer, och kvinner och annat elände. Men det är hårt sitta fast i snö också, och fan så mycke kallare!"
     Kalix-Kalle tryckte fast biobiljetten på staven och stack upp den genom lufthålet. Om nån skulle råka komma förbi. Om nån skulle råka se nåt. Om nån skulle råka bry sig. Man vet aldrig med nån.
     Men tre dar senare hittade man Kalix-Kalle, inte minst tack vare att biobiljetten stack upp och var röd mot allt det vita.
     Och Kalix-Kalle hade klarat sig hyfsat. Det var egentligen bara ena benet. Jo. Men det var i alla fall nedanför knät.
     Först kom räddarna, sen kom tidningarna och så blev Kalix-Kalle HJÄLTE. Man hann knappt gräva fram han färdigt förrän hjältetjafset drog igång. Levande hjältar är lättare att intervjua än döda men Kalix-Kalle gjorde vad han kunde för att sabotera.
    Men vad hjälper det att svära och tiga mot tidningarna, inte hjälper det, inte ett dugg. Tidningarna strök svordomarna men la i gengäld till tjocka lager av hjältetjafs.
     Men till sist lugna det ner sig och en fot kortare fick Kalix-Kalle äntligen vara i fred. Så smått.
    Skidrandet var över för Kalix-Kalles del men hjälterollen fick han dras med. Gammal idrott glömmes alltid, men en gång hjälte alltid hjälte. Alla vardagsfega vill ha hjältar och eftersom hjältar tyvärr är en bristvara får gamla hjältar ofta gå i repris.
     Men efter DET STORA DRAMAT kommer alltid det lilla livet tillbaka. Livet efter kidnappningen, efter jordbävningen, efter översvämningen, efter mordet, efter månlandningen, efter kapningen, efter olyckan, efter rånet, efter gruvraset, efter lavinen och efter allt annat som spikar fast folk i ett stort drama som folk sen aldrig blir fria från.
     Och det lilla, lilla livet lyckas sen aldrig leva upp till det stora dramat. Det lilla livet visar sig vara jättetråkigt och sen går det som det går. Om inte värre. Sprit. Skilsmässa. Självmord. Osv.
     Men Kalix-Kalle drog sig undan helt. Så gott det nu gick. Det vill säga dåligt.
     Han bodde ensam i ett gammalt torp bara nån mil bort från där vi hade sommarstugan. Och en gång skymta jag han i skogen, fast när han fick se mig smet han. Jag har aldrig sett någon halta så fort.
    Byn sa han var folkilsk och att det var bäst hålla sig undan, men en gång smög vi fram till torpet hans för att spana. Det var spännande värre.
    Byn sa han bruka kasta sten på folk som kom för nära och därför bruka byn kasta sten på hans torp. Och några sa han bruka skjuta med haggelbössan på folk när han vart riktigt förbannad.Om det var sant, eller om det bara var som byar alltid brukar hålla på visste vi inte, men vi var nervösa värre när vi kröp fram mot torpet.
     Men vi såg inge alls. Fönstren var smutsiga nå så inni spisen, och det enda vi egentligen såg var att det kom lite rök ur skorsten.
     "Ingen rök utan eld!" säger det dummaste av alla ordspråk (och det vill inte säga lite)men inte var det mycke eld kvar i Kalix-Kalle inte. Bara nån månad senare hittades han död. Inlindad i gamla mögliga tidningar och med en massa medaljer hängande runt halsen. Eller hur det nu var. Det lär hur som helst ha luktat förjävligt.
     Men då gick jag på läroverket inni stan och när jag hörde om Kalix-Kalle tänkte jag: "Jaha? Jaja. Så kan det gå."
     Jag kom inte på något bättre för jag var ung då och när man är ung är det svårt komma på något bra. Man får som mera fantasi när man blir äldre säger dom. Eller så får man hörapparat. Eller käpp. Eller yrsel. Det är olika det där med åldern, jag vet inte om du har tänkt på det?
     Fast allt det här kan knappast intressera dig.
     Det var ju långt före din tid.
     Men jag tänkte ändå jag skulle berätta om Kalix-Kalle.
    Kanske mest bara för att ha det bortgjort.

FYRTIOTREÅRSKRISEN

Nu Conny och fyrtiotreårskrisen (farligast av alla kriser) och Conny till att börja grubbla, till att börja slarva med rakningen och till att börja säga: "Vad har jag egentligen fått ut av mitt liv?"
     "Du har ett hus, en hund, en bil, en båt, en fru samt två tonåringar!" försökte frun, Marie.
     "Äh! Vad är det! Det har ju alla!" sa Conny bittert och hällde upp det vin varav ingen blir glad.
     Marie smuttade solidariskt och försökte förstå. Kvinnor försöker ofta förstå, även när kvinnor inte förstår ett dugg, så Marie försökte förstå och Conny försökte bli full, men Conny ohjälpligt fast i farliga fyrtiotreårskrisen och Marie hjälplös i trevliga tresitssoffan.
     Ny klunk. Ny natt. Ny dag.
     Conny bakfull i badrumsspegeln: "Faaan också! DOM hade lurat honom! DOM hade lovat honom allt men han hade inte ens fått hälften! Många hade visserligen fått ännu mindre, men alla som fått mer irriterade mest! Tänk alla rika! Tänk alla kända! Tänk alla smarta! Som blåser skattemyndigheten och drar till Bahamas!Tänk alla som ständigt skaffar nya fräscha fruar! Tänk alla som får skaka hand med kungen! Tänk!"
    Och Conny helt oväntat (för alla utom för mig) till att plötsligt börja intressera sig för åsikter, ideologier, tankar, tidningsartiklar, debatter och annat kulturkrafs som han dittills föraktat och Conny till att upptäcka "Ohoj! Här finns massor med grejer!" och Conny till att besöka åsiktsmarknadens varuhus och komma hem först frampå kvällen med bakluckan full.
     "Men, vad har du nu skaffat?" sa Marie och försökte låta positiv.
     "Åsikter i storförpackning!" sa Conny ivrigt, packade upp och visade.
     "Jaha?" sa Marie men menade "Nähä!"
     " Om man köpte tjugo åsikter fick man en hel halv ideologi på köpet!" meddelade Conny förtjust.
     "Vad ska man ha en hel halv ideologi till?" undrade Marie.
     "Den går bra frysa in!" påpekade Conny.
     "Men? Men vad gör man egentligen med alla dom här åsikterna?" envisades Marie.
     "Man bär dom såhär, eller såhär!" demonstrerade Conny.
     "Jaha..." sa Marie. Glad över att Conny var glad. Jovisst. Men samtidigt oroad över att han hade förändrats. Förändringar är farliga saker. Man vet vad man har, även när man inte har något särskilt. Men man vet inte vad man får för man när mannen förändras. Farliga saker det där med förändringar.
    Marie var tveksam men Conny var fyrtiotre och kastade sig handlöst in i åsikternas nya spännande värld. Inte en dag utan att han drog på sig en tre-fyra åsikter och gick ut för att visa upp sig. Släkt, vänner och grannar började gömma sig bakom gardinerna för att slippa se (och framförallt höra) eländet, men inte märkte Conny något inte! Nä Conny var lika nyfrälst och glad för det.
     Så en dag knöt Conny på sig en prickig religion, drog på sig alla åsikterna samtidigt (lager på lager) och la alla ideologier i en svart sopsäck som han släpade efter sig på trottoaren som en stor svart fet hund. Och så gick Conny fram och tillbaka, fram och tillbaka genom villaområdet ända tills DOM kom och tog han, någon hade ringt.
     "Hur var det här då?" undrade DOM rutinerat.
     "Här vare bara bra!" sa Conny och började entusiastiskt visa upp allt han hade men DOM ville inte vara med om några dumheter: "Följ nu snällt med här bara! Kliv upp i bilen sa jag! Låt skräpet ligga kvar! Sitt still och snacka inte så förbannat!"

Efter ett halvår var Conny hemma i villan igen. Nu var han som vanligt. Fast fyrtiofyra. Den farligaste av alla kriser var över.
     "Det kan man kalla fyrtiotreårskris!" sa Conny stolt.
     "Det lär vara vanligt hos män" sa Marie och förstod och förstod och förstod.
    "Jomen det var visst ett osedvanligt svårt fall!" hävdade Conny belåtet och det höll väl Marie med om. Samtidigt började hon bäva lite lagom vid tanken på att själv snart fylla fyrtiotre.
     Men kanske att allt det där är lättare för kvinnor?
     Kanske. Inte vet jag.

SISTA CHANSEN

Nu tänkte Han fylla 68. Nu dags tänka på döden.
Livet hade väl varit. Sådär. Inget särskilt bra liv. Säger vi.
Nä. Ett ganska misslyckat liv. Måste vi erkänna.
Ljug inte. Säger vi.
Alltså dags se framåt: Döden kunde kanske bli bättre? Kanske.
Men bara att dö skulle inte lösa några problem. Men kanske ett bra eftermäle? Dom över död man? Sista chansen. Liksom.
    - Om man skulle bygga en pyramid som Rasmus IV? (tänkte Han) Men pyramider är dyra (fortsatte Han att tänka) gick bra bygga pyramider när man hade slavar men idag skulle Facket säga ifrån: "Glöm det grabben! Slaveri tar vi avstånd från, tacka vet vi kollektivavtal!"
    Så en fattigpensionär får sällan pyramid. Tyvärr.
    Men en ovanlig text på gravstenen då: "Här vilar den-och-den som var en riktig spelevink och gjorde det-och-det!"
     Och alla skulle stanna och läsa. Och häpna. Och skratta. Och undra. Och så vart man odödlig. Ett tag. Tills dom blev less läsa. Tills nån hitta på nå bättre.
     Men Piraten har förstört allt med sin fåniga gravstenstext.
    - Om det där Piraten skrev är roligt är jag Rasmus IV! (hävdade Han) Men en lyckad begravning borde man väl ändå kunna få till tycker jag! (tyckte Han)
     Begravningar är teater för efterlevande. Låt oss alltså försöka få till så bra teater som möjligt. Får man inte automatiskt. Tvärtom. Agerar du inte när du är död får du standardbegravningen. En död teater där kokkaffet är det enda som påminner om liv.
     - Nä! Man måst schälw dra i trådarna när man lever! Sen blir det bara schlams av alltet! Vet man ju hur det nu är (sa Han) nu är det ett litet kapell, en stor trälåda och en präst som antyder att det finns mening i det meningslösa.
     Nå. Prästens jobb är att antyda, ingen präst har själv varit död särskilt länge, men nu far jag till Gamla New Orleans! (kom Han på)
     - Om det någonsin var så i Gamla New Orleans vet jag inte, men nu säger jag eder, det skall sannerligen bliva så!
     Och Han tänkte ut ett trevligt testamente: Till min begravning anlitas ett tradjazzband. Så traddigt som möjligt.
    Trälådan får vara kvar. Trä är ett levande material som även passar perfekt för de döda.
    Några stadiga gubbar som kan konsten att kånka i takt.
    Först spelar bandet en långsam sak. Men inte religiös så det stör. Och gubbarna börjar kånka...nu närmar sig kistan gropen...nu sänks kistan sakta ner i gropen...och kistan är på plats...NU!
     Någon vettig säger några vettiga ord. Men inte religiösa så det stör. Lite Vadan & Varthän brukar alltid gå hem, men sen: Sen brakar bandet igång med en riktigt rivig tradjazzlåt!
     Och det där med döden? Det där glömmer vi. Vi som lever, vi lever och nu traskar den utvalda skaran till lämpad lokal.
     Många huttrar. Det blev väldigt kallt ute vid gropen. Döden drar, säger dom. Nu ska det bli skönt komma inomhus och nu är vi där.
     Man äter, man dricker, man tradjazzar, man surrar och man minns en massa som man glömt.
    (Jag glömde: På kistan hade man ristat in "Om man inte är road är man död!" och på andra långsidan "Om man är död är man inte road!" Eller något åt det hållet. Tänk om man rent av skulle rista runor? Tänk om det skulle visa sig att asatron var den rätta religionen? Konstigare saker än så har hänt.)
     Under tiden äter och dricker gästerna och surrar om Vadan & Varthän, man vet inte riktigt vad man ska tro, för många är det första gången.
     Men till sist är det en som knackar i glaset för att tala om att han löst allt det där med Vadan & Varthän. Hur det ligger till. I grunden. Och det.
     Men. Tyvärr. Han är för full. Han kan inte riktigt förklara. I alla fall inte med ord. Sånt händer. Men ändå. Bra försök.
     Hur har Han själv det i trälådan då?
     - I trälådan har jag det bra. Jag har sällskap av en katt och en cykel. Katten är död och cykeln är liten men man måste tänka framåt. Tänk på Yttersta Dagen! Alla vill vara först men har man med sig cykeln hamnar man i tätklungan. Först till kvarn - försten att bli salig! Halleluja! Eller halleluja är kanske att ta i, vi får se.
     Och en katt blir ett bra sällskap. Den kan spinna och så, det kan inte jag. Men jag kan lära mig, gott om tid, evigheten är väldigt lång säger dom som testat.
     Fast har man bra sällskap behöver evigheten ändå inte uppfattas som seg (tänkte Han men eftersom Han aldrig skrev ner vad Han tänkte fick Han en helt vanlig standardbegravning).
     Han sumpa sista chansen. Liksom