DJUPRÅTTAN

 ( H 112) DJUPRÅTTAN.

FAKTARUTA: Djupråttan är vår allra populäraste råtta. Djupråttan skiljer sig gärna från Brunråttan. Djupråttan är av medellängd. Djupråttan trivs rätt bra i lövskog men föredrar förstås ändå alltid urban miljö. Djupråttan är vanligast i Övre Mellansverige. Djupråttan är visserligen en avlägsen men ändå på sitt sätt nära släkting till Svartråttan men efter en häftig och långvarig dispyt om Digerdöden beslöto sig de bägge arterna för att gå åt helt olika vägar. Djupråttan är däremot inte ett dugg besläktad med den på sina håll ack så vanliga Grönråttan eller ens med den oansenliga men storsinta Blåråttan. Djupråttan är ibland svår att förstå sig på.

För vem är djup? Vem är djupast av dem alla? Och vem vet?

Det är förstås himla djupt att vara dykare. Och u-båtar äro naturligtvis städse djupare än alla andra likvärdiga båtar eller farkoster.

Men att slå klackarna i taket är däremot inte ett dugg djupt. Golvet är alltid djupare än taket. Och golvet kommer alltid att så förbli.

Tänk dig då en individ som är ännu djupare än ditt golv! Tänk dig en individ som rent av är bosatt under ditt golv! En individ som alltså bokstavligen har gått på djupet!

Och du har en Djupråtta.

Djupråttan i just det här fallet var en helt vanlig djupråtta, fast ovanligt vis för sin ålder och färg.

Djupråttan föraktade ostbitar och fnös föraktfullt åt råttfällor.

Djupråttan var vis värre och dessutom lågluttrad till tusen.

"Att Folk bara orkar!" tänkte Djupråttan trött "Ostbitar är det barnsligaste jag vet! På sin höjd att imbecilla näbbmöss äter ost!"

Och Folket ovanpå golvet lade ner råttgift som Folket fått av Anticimax. Ja, fått och fått. Visst är väl Anticimax snäll, på sitt sätt, men nog föredrar han ändå alltid att få betalt i reda pengar.

"Och bara enfaldiga Grönråttor kan tänka sig att kalasa på råttgift!" fnyste Djupråttan, som nu istället ägnade sig åt att samla ihop hypermodernt isoleringsmaterial från Folkets diskmaskin. Djupråttan levde nämligen i så kallad samklang med sin omgivning. Och naturligtvis också i samklang med Naturen. Fast det gör förstås alla som lever. Det är ingen konst att leva nära Naturen när man tänker efter. Många har heller inte mycket annat att välja på än att leva nära Naturen. Men Naturen är ändå inte alltid en god granne. Fast då är det bara att bita ihop och leva på ändå. Och sen får det hur det vill, och det brukar det också ofta göra.

Men Djupråttan hade tagit ett steg till i utvecklingen. Han levde i samklang, icke blott med Naturen, utan även i samklang med Tiden. Som nu då till exempel när det gällde modernt råttbobyggeri. Förr använde man sig mest av sågspån. Och visst kunde det ibland bli bra råttbon av sågspån, visst.  Men nu var det nya tider och nu hade man helt nya krav på byggnadsmaterial. Numera sågs sågspån mest som en vördnadsfull och romantisk kvarleva från Medeltiden.  Numera fanns det helt nya isoleringsmaterial som fick sågspånet att blekna och rodna.

Och som alltid var Djupråttan en del av utvecklingen. Ja, inte bara en del. Man skulle rent kunna hävda att Djupråttan ledde utvecklingen. På ungefär precis samma sätt som de så kallade "hararna" brukade ligga i täten på löparbanorna.

Och djupråtteboet blev både helrenoverat och hypermodernt. Och där satt nu Djupråttan och begrundade sitt öde. Där fanns mycket att begrunda för en som var lagd åt det hållet. Han hade ingen familj. Om man inte räknade med den folkliga familj som bosatt sig ovanför hans golv förstås. Men så brukade råttor aldrig räkna, och allra minst en Djupråtta. Egen familj hade han alltså inte. Det hade helt enkelt aldrig blivit av. Och han hade egentligen aldrig heller haft lust. Ja, lust hade han väl haft. Men det hade alltid kommit något emellan. Och då blir det inga barn gjorda. Och tiden hade gått. Och någon egen familj hade det alltså aldrig blivit.

"Fast det är då inget att sitta och sörja över!" smålog Djupråttan "I alla fall inte så här efteråt! För så går det för oss alla!

"Nästan alla..." blev Djupråttan tvungen att rätta sig själv. Och övergick till att rent rutinartat sabotera den nyss folkligt nedsatta råttgiftsburken. Så att ingen oskyldig skulle komma till skada. Råttgift är inte att leka med. Vet verkligen Anticimax hur elak han är mot oskyldiga djur? Klart han vet.

"Oskyldiga och oskyldiga!" fnös Djupråttan "Vi äro alla skyldiga tills motsatsen har bevisats!"

Och tiden kröp vidare. Och nu blandade Ovanpåfolket ner läckra, men mycket lömska, skinkbitar i råttgiftet för att därmed blanda bort korten, som man sa då.

"Ger Folk sig aldrig?!" suckade Djupråttan, som själv åt vegetarisk kost med en vådlig massa fibrer. Faktiskt snudd på sågspån, lustigt nog. För det är fördelen med att bo granne med en trossbotten, Tillgången på sågspån är hur god som helst, även om man bland blir less på fibrernas envisa träsmak. Men att äta väldigt varierad kost är förstås lika viktigt för Folk som för fä, för att inte tala om alla andra.

Tiden gick ja, och till sist gav Folket ovanpå golvet helt upp sin meningslösa råttjakt. Ibland är det klokt att lägga av. Och ibland är det ännu klokare att inte ens börja.

"Jaha... " sa Djupråttan vist. Djupråttan hade varit med förr. Han visste hur det brukade bli. Han visste att vardagsorken ofta tar slut. Och han visste, att den som börjar med en glatt blodad tand ofta hinner få ett snedartat munsår innan slutet.

"Jaha..." sa alltså Djupråttan "Dom gav alltså upp. Jaha. Och det var väl det det. Jaha."

Och det var det. Och nu var kampen alltså över. Och nu stod Djupråttan helt ensam med sina tankar. Det är aldrig roligt att stå ensam. Och tankar är inte heller alltid så roliga att tampas med. Och Djupråttan till att börja grubbla invärtes. Och till att börja tappa päls. Och till att börja slarva med kosten. Ja, gu vet allt han började sluta med.

Kampen var över. Men när kampen är över, vad återstår då? Och vad blir då kvar? Vad annat återstår då än tomhet, rastlöshet och meningslöshet?

Det såg inte bra ut. Det såg inte alls bra ut, tyckte jag redan då. Och jag var inte ensam om att tycka att det inte alls såg bra ut. Djupråttan tacklade av på heltid. Han hade nog inte långt kvar, såvitt jag kunde bedöma härifrån.

Vad hade hänt? Det vanliga hade hänt. Det vanliga, som drabbar oss alla förr eller senare. Eller i värsta fall ännu tidigare. Kampen klarar alla av. Inget är så lätt som att kämpa väl. Alla har vi styrka nog att glatt bekämpa kampens alla lömska råttfällor. Alla kan vi modigt undvika att i onödan glufsa i oss därtill nedsatt råttgift. Men när så en dag vadan-och-varthän-frågornas trista fakta plötsligt kastar sig över våra frusna och försvarslösa själar står vi oss slätt.

"Vad är det för mening med att vara listig i längden? Bortsett från att längden då blir lite längre?" var frågan som Djupråttan nu blev tvungen att ställa till sig själv, och till alla andra.

Denna fråga kan ingen besvara.

Fast många har ändå besvarat den.

Men ännu har ingen haft det rätta svaret.

Och till och med den extremt djupa Djupråtten blev till sist tvungen att ge upp. Och tvungen att släppa taget om rubbet.

Och Djupråttan släppte greppet om golvet. Och om allt vad därovan var. Och förblev dystert isolerad långt nere på yttersta djupet där blott sågspån, spikar samt intigheter kan frodas och må bra.

Existentiella problem äro betydligt farligare än råttgift.

Det säger Alla.

Det säger Anticimax.

Det säger jag.

Och det sade Djupråttan.

Men det var det sista han sa.

Det finns inget bekvämare, behagligare, och behändigare än kamp.

Kamplusten är vår allra gladaste kamp.

Men när kamplusten mister sin sälta?

Då!

Ja då?

Då är det kört.

När kampen för tillvaron tröttnat på sig själv.

Då återstår bara att för gott sätta punkt.

RobbanåRoffe.

 Med RobbanåRoffe var det så här:

RobbanåRoffe hade varit på fest. RobbanåRoffe hade druckit en hel del. Och RobbanåRoffe hade blivit rätt fulla, faktiskt.

Men RobbanåRoffe hade inte haft någon som helst framgång hos damerna. Så RobbanåRoffe blev skitsura, "lånade" en snabb motorbåt, och for buttert ut i den ljusa sommarnatten.

I båten fortsatte RobbanåRoffe att tröstdricka. RobbanåRoffe drack öl, och vodka, och allt vad det nu var, men båten bara gasade på.

Det var sent, väldigt sent, så RobbanåRoffe slocknade, men båtmotorn var fortfarande hur pigg som helst.

RobbanåRoffe sov tungt, men båten åkte rätt upp på en ö, tog ett sjujävla skutt upp på ön, och krockade till sist med en flaggstång.

RobbanåRoffe vaknade, utan att fatta ett dyft, men lyckades i alla fall, på något sätt, ta sig tillbaka till stan, fast nu förstås utan båt.

Dagen efter var sannerligen dagen efter. 

Och dagen efter dagen efter glodde Robban dystert på bilderna av båten och flaggstången i dagen efter dagen efter- tidningen: "Vafan har vi nu ställt till med!?"

"Få se!" sa Roffe och ryckte till sig tidningen.

"Aldrig mera båt!" sa Robban, som hade fått en hel skrubbsår och allt.

Men Roffe, som var jämförelsevis intellektuell, besvarade Robbans fråga: "Vad vi har ställt till med? Jo! Vi har förvandlat vår fylla till något stort!"

"Stort? Hurdå stort?" muttrade Robban, som fortfarande var dagen efter, fast det egentligen var dagen efter dagen efter.

Men sen hände det en hel del. För det visade sig snart att Alla hade läst tidningen. Och Alla hade sett bilderna. Och nu visste Alla att det var RobbanåRoffe som båtkrockat med en flaggstång långt uppe på en ö.

Och Alla ville höra ALLT! Inte minst damerna, och Roffe sa: "Jo! Visst var det väl vi, det är väl lika bra erkänna, men vi hade ju druckit en hel del, och det..."

"Berätta mera!" beundrade damen, och Roffe berättade mera. Berättelsen gick hem hos damen, och resten av kvällen gick minst lika bra, och Roffe var nöjd, men förvånad. Förr hade han sällan haft någon framgång hos damerna, men nu hade han till och med fått, ja, fått allt kan man väl säga, och Roffe var förstås nöjd till tusen.

Men Robban var minst lika nöjd, och beställde till och med en dyr förstoring av den bästa tidningsbilden, som han ramade in och satte upp på väggen.

"Men att ni inte slog ihjäl er?!" undrade Robbans nya dam imponerat. Men Robban ryckte bara på axlarna och sa nonchalant: "Jomenduvet! När man är lite glad sådär, tål man nästan vad som helst! Jag fick bara några skrubbsår, vänta ska jag visa!"

Och Robban visade, och Robbans nya dam beundrade och stod i, inga problem där heller för Robban.

Tiden gick, som ofta förr, men RobbanåRoffe blev bara stoltare och stoltare över sin idiotiska midsommarnattstur.

Det hade kostat en del. Visstfan hade det kostat en del, båtägaren var till exempel väldigt missnöjd där ett tag. Men nu var nästan allt betalt, och det hade varit värt varenda krona, tyckte såväl Robban som Roffe.

Och RobbanåRoffe förblev populära. Inte minst hos damerna. Och herrarna var väldigt avundsjuka på RobbanåRoffe. Och att vara avundsjuk är nästan samma sak som att beundra.

Och sen levde RobbanåRoffe lyckliga i alla sina dar,

som man sa förr, 

men sen har jag nog inget mer att säga om varken Robban eller Roffe.

HAN HETTE HOLGER

 FÖRSTA DELEN: I LIVETS SLUTSKEDE

Det var på den tiden då alla såg på teve. Och på teve såg alla ett sorgligt program om gamlingar som ensamma låg och dog i sina lägenheter. Gamlingar som dog utan att någon ens märkte det. Och det var sorgligt värre att se. Det tyckte alla. Bilder visade drivor av reklam som en makaber svepning över en död gamling i en tambur. och en gamling hade legat död i mer än två år utan att grannarna hade märkt ett dyft. Och först när Elverket brutalt bröt sig in för att läsa av elmätaren uppdagades den dystra sanningen för Elverket och alla andra: De döda drar sällan särskilt mycket ström. De döda är energisnåla till tusen. Ja, det finns förstås fördelar med allt, även med döden.                                                                                       Holger var en typisk gamling. Och han var väl kvalificerad för rollen eftersom han var ensam, krasslig, och gammal så det räckte och blev över. Holger såg förstås också det skrämmande teveprogrammet om gamlingar som sorgset låg och dog. Och Holger blev minst lika skakad som alla andra. Inte minst eftersom han själv befann sig i riskgruppen.                                                                                                                    Ja, det här var som sagt på den tiden då alla såg på teve, men som tur var tar även sorgliga teveprogram slut, och det var då för väl, tyckte alla.                                                                                                              Men nu började det hända saker hemma hos Holger! Två små, men hyfsat rara, barn ringde på dörren och frågade nyfiket: "Farbror Holger är väl inte död?"                                                                                             "Bra fråga!" tyckte Holger och besvarade den med ett glatt: "Nej!"                                                                                                                                      Strax därpå telefonringde grannen ovanpå och frågade också, om än lite mer inlindat, om Holger var död, eller liknande.                                                                                                                                        "Nej-nej! Jag är inte ett dugg död! "svarade Holger hurtigt.                                                                        Och sen ringde grannen (som väl bodde två-tre våningar under om jag minns rätt) och frågade ungefär samma sak.                                                                                                                                                      "Ånä! Än så länge lever jag!" svarade Holger käckt.                                                                                  Bara någon minut senare ringde grannen (som bodde precis mittemot har jag för mig) och frågade förläget: "Jaa, hum! Man vill ju inte gärna gå och lägga sig och sova, innan man har kollat lite hur du har det Holger! Om du lever, och har hälsan, och allt det där, och det..?"                                                     "Jaja! Klart jag lever! Varför i hellskotta skulle jag inte göra det?!" sa Holger, nu med en lätt antydan till irritation i sin gammelmansstämma. Men Holger, som väl egentligen var ganska snäll för sin ålder, ångrade sig snart, fast då var det förstås för sent.                                                                                          "Jaa? Men nog är väl ändå grannarna omtänksamma till tusen?" tänkte Holger högt, innan telefonen tystade hans tänkande. Nu var det Äldste Sonen. Som väl visserligen inget särskilt hade att säga, om han själv fick säga det, men egentligen bara ville höra hur Holger hade det, och mådde, och det?                     "Jootack! Jag lever och har hälsan, i alla fall någotsånär, för min ålder, får jag väl ändå säga!" sa Holger. Och dom pratade sjukdomar där ett tag. Och det blev en hel del prat eftersom det visst var några månader sen sist.                                                                                                                                            "Puh! Som man säger! Det var då en väldig rusch!" pustade Holger ut sen han avslutat samtalet med Äldste Sonen.                                                                                                                                                Holger var inte van vid så mycket prat. Han brukade mest sitta och småprata med sig själv. Och ibland inte ens det. Fast förr hade han förstås haft både fru och katt. Men både hade dött i ungefär samma veva, så numera blev det sällan särskilt mycket pratat för Holger. Och Holger hade väl, om sanningen ska fram, aldrig varit särskilt mycket för det där med att prata och det.                                                        "Jaa-joo-men, säga vad man vill! Teven har väldig genomslagskraft när han tar i, det måste man väl ändå säga?" sa Holger eftertänksamt, och där var han väl ändå inne på rätt spår.                                         Men nu ringde telefonen igen, och Holger ilade igen. Nu var det Andre Sonen (alltså den son som numera bodde i Borås) som ringde och undrade.                                                                                          "Hur har du det...?" undrade Andre Sonen ända från Borås.                                                                           "Jootack!" sa Holger "Jag har det väl hyfsat, i stort sett, det verkar som om dom nya tabletterna fungerar lite bättre än dom gamla, även om dom är dyrare, fast just i kväll har det varit lite väl ruschigt för mig med alla som ringer och springer och..."                                                                                                         Men då ringde det på dörren igen. Det var inget fel på Holgers hörsel, även om hans syn var på sin höjd sisådär.                                                                                                                                                            "Pling!" sa dörrklockan uppfordrande.                                                                                                          "Vänta! Det ringer på dörren! Jag ska bara öppna och höra! Det går fort! Vänta ett tag!" sa Holger till Andre Sonen som inte hann säga emot. Nu var det en granne (som Holger aldrig ens hade sett) som bara villa låna, ville låna, SOCKER!                                                                                                                    Och Holger ilade till köket och hämtade SOCKER. Och Holger ilade tillbaka till dörren och grannen med SOCKER i handen. Och Holger ilade tillbaka till den surt väntande Andre Sonen som numera bodde i Borås.                                                                                                                                                            Jo, det blev en hel del ila där för Holger. Nästan att det började bli lite för mycket ila fram och tillbaka för en man som ändå var så pass gammal som Holger. Det där med att ila är inte att leka med när man kommit en bit upp i åldern. Och om man sen då dessutom äter en massa mediciner? Kan det verkligen vara bra?  

ANDRA DELEN: SLUTSORL

Ringde på dörren igen och Holger ilade dit och öppnade dörren igen och nu var det en urgammal bekant  som Holger inte sett på hundra år som bara råkat gå förbi och vänta det ringer lika bra svara med en gång annars blir det bara värre och Holger ilade tillbaka in i lägenheten till den ringande telefonen igen men när han kom ilande tillbaka till dörren igen hade den urgamle bekantingen redan gått  och det var väl synd på sitt sätt men i gengäld hade de hyfsat rara små barnen blivit till ett tjugotal hyfsat rara små barn och dessutom blivit betydligt större än förr tyckte nog Holger fast barn växer visst väldigt fort nuförtiden säger dom sa nån och visst gör dom det höll nån annan med och alla stora barn hurrade för Holger när dom fick syn på han och med egna rara men stora barnaögon konstaterat att han levde och allt han lever han lever vad fröjd tjoade barnen och visst gör jag väl det höll Holger med och vad annat skulle väl Holger säga  fast han egentligen började bli rejält trött på allt folk i alla de åldrar och storlekar som kom och gick och kom igen och han hade länge haft dåligt hjärta  och en hel del annat smått och gott i sjukdomsväg och var tvungen äta åtta tabletter om dagen samt ta en spruta i magen vare sig han ville eller inte och att tabletterna smakade som rå apa var ingen ursäkt sa doktorn eller om det var en sjuksköterska eller nån annan så det var bara bita ihop och svälja det råa äpplet men nu var plötsligt alla de någotsånär rara små barnen förbytta till stora och inte särskilt rara vuxna grannar hur nu det där folkutbytet gick till fattade Holger inte riktigt men det är mycket man inte fattar när man fyllt åttio och det var verkligen vuxna grannar som surt sa men gå nu genast och lägg er människa och stå inte här ute i trappuppgången och bli kall fuktig och deprimerad klockan är ju hur mycket som helst om inte mer och ni gamlingar borde verkligen ha stultat klart vid den här tiden för länge sen det får vara någon jävla måtta på stulteriet vid din ålder gå genast i säng utan att passera toaletten lite får du väl ändå tänka på oss andra som också kan bli kalla sa nån upprört om Holger nu hörde rätt för det surrades nå så in i norden aldrig hade Holger hört så mycket surr på samma gång och ja jo jag brukar nog faktiskt vara i säng vid den här tiden men det har varit så mycket på gång nu ett tag svarade Holger försynt men han borde verkligen ha förstånd nog vid sin höga ålder att sköta sig lite bättre och inte ränna uppe halva nätterna stup i kvarten i ett och jag har ofta hört hans fotsteg  om nätterna när jag själv haft svårt sova på grund av allt jobbet och varit uppe och druckit mjölk eller i värsta fall whisky och sånt där nattspring är verkligen att rent av inbjuda till sjukdomar och död och dylikt sånt svagt hjärta som han lär ha och allt det säger alla och det kan man se utanpå han och sen då hur går det sen då jag bara frågar det vet man precis hur det kommer att gå sen det leder ofelbart till att dom bara slappt ligger där och dör och själva förstås har det lugnt och bra  men sen skyller folk på oss grannar som om det skulle vara vårt fel att gamlingarna har misskött sig själva och gått och dött utan ett enda ord i förväg om vad som var på gång och vi kan vara hur oskyldiga som helst vad hjälper det mot alla elaka tungor och vi har inget ansvar vi har inte gjort ett dyft  men ändå får vi alltid bära hundhuvudet som om det på något vis skulle vara vårt fel att gamlingar missköter sig och ramlar och står i och får slaganfall eller stroke eller nåt ännu värre eller vad dom nu får för sig att få allt annat elände dom kan komma på att få fast ingen av oss har bett dom missköta sig lite hipp som happ och hur som helst hur hänsynslöst som helst och sen då bara ligga där och dö och stinka och skräpa ner utan en tanke på oss och  helt utan känsla för hur vi oskyldiga kan ta illa upp av deras agerande och dom borde tänka lite på oss också och sköta sig själva lika bra som vi sköter oss så föreningen inte får dåligt rykte och börjar lukta illa eller apa som man populärt säger och tänk om sen då det värsta av allt skulle hända nämligen fallande lägenhetspriser som ju är det allra allra värsta som kan hända en vanlig hederlig människa och sen står man där vackert med en stinkande lägenhet som ingen vill köpa och som dessutom luktar apa det är hemskt när man tänker efter att ha såna där egoistiska gamlingar stultande omkring i närmiljön och ligga ruttnande och väsnas på ett lite lömskt liksom smygande sätt nä fifan säger jag och att dom är gamla gör saken bara värre ålder är ingen ursäkt för att bara lägga sig och dö något har man väl ändå rätt att begära även av skröplingar och det enda dom tycks ha i huvet är att ligga och smådö i smyg och hoppas på att ingen märker nåt man får vara på dom hela tiden som en hök och gå du bara in och väck han så han inte somnar in för gott igen och man gick in och väckte upp Holger igen så gott det nu gick för nu var verkligen Holger trött till tusen efter allt liv och allt kiv vakna Holger för helvete du ligger väl inte där och smygdör nu igen ja se nu bara va virrig han verkar vara va va de ja sa han ser inte alls bra ut på ögona ibland tycker man nästan det är äckligt med gamlingar men så får man ju inte tycka eller säga så det gör man inte och nu ringer det också tyckte Holger och det är väl bäst svara trots allt men vem kan det vara som ringer mitt i natten fast alla redan har ringt och jag trodde jag hade stängt av den eller glömde jag dra ur kontakten man glömmer så mycket när man börjar bli glömsk och det börjar bli kväll va är det du mamma de va då en präktig överraskning det var väl en tjuge år sen sist om inte mer det hörs väldigt dåligt är du på andra sidan säger du andra sidan av vad hur menar du då menar du på andra sidan jaså den sidan men du har inte riktigt kommit fram än säger du nähä jaha men du på god väg det här var invecklat värre hör jag även om jag hör lite dåligt jaså säger du det du säger att du har hört att jag också snart är på gång så smått att passera gränsen vilken gräns jaså den men hur går det då när passet har gått ut det var längesen jag reste längre än till Ica Maxi ja det där får dom väl förstås försöka fixa på platsen den dagen den sorgen men sånt händer alla till sist säger dom man säger ju populärt att vi alla skola den vägen vandra eller hur det nu var man sa och för min del nja jag vet inte riktigt det är för tidigt att uttala sig jag gissar att det var hjärtat som inte stoppade i längden eller snarare som stoppade menar jag och det är egentligen inte att undra på med allt spring som varit här hos mig ikväll och allt folk och många hjärtan ger visst gärna upp frampå slutet när det är dags har jag läst och jag är ju inte alls van vid så mycket folk och så mycket prat och så mycket grannar och så många ungjävlar fast det ska jag väl inte säga och telefoner och teveprogram och gu vet allt vad det har varit och alla på en gång känns det som nä ibland blir det för mycket hålla reda på för en gamling som inte alls är frisk heller men vadå vad säger du är inte pappa där med dig det var då konstigt hur har dom tänkt där jaså jaha ja det tar väl sin lilla tid att fösa in alla på rätt avdelning och på rätt ställe och få in dom i rätt bås en del gamlingar har ju tyvärr en egen vilja även om det är det enda dom har kvar men det är klart det blir många som dör när man tänker efter väldigt många nästan hur många som helst och man ska väl sortera dom och linda om dom för lukten jo jag har alltid undrat hur gör dom med lukten det måste ju stinka något grymt om alla mer eller mindre döda är på samma ställe och jag har frågat men ingen verkar veta och det lär inte stå något om lukten i Bibeln men dom fick väl inte med allt i Bibeln även om boken kallas tjock som man säger fast förr fanns det såna som tog sig igenom hela skriften men det var då det när man inte hade så mycket annat att göra på fritiden än att läsa Bibeln så då vart dom bibelsprängda värre på kuppen och det mådde dom inte illa av sa dom men dom har förstås sina knep däruppe antar jag och har hur mycke tid som helst på sig med den där evigheten och allt så det där med stress kan dom väl inte ens stava till där uppe och tänk då all rutin dom måste ha fått efter alla dess år och alla dess döda så dom vet nog vad dom gör i stort sett det tror i alla fall jag även om jag inte är troende och det tror många här nere också även om jag personligen aldrig varit särskilt religiös fast någon enstaka psalmvers har väl ingen dött av det är fördelen med psalmverser säger dom men vad säger du att du har fått det fint och fräscht och ljust och vitt som snö och nya gardiner med bilder av sedesamma och skötsamma djur på men det var väl toppen det låter jättetrevligt du tyckte ju alltid om gardiner minns jag även om pappa muttrade han brydde sig aldrig om sånt tjafs han var mera för jakt och fiske och så Explorer på slutet jaja ibland blir man less jaga och då blir det lätt Explorer istället men för egen del vet jag inte jag får väl helt enkelt vänta och se hur dom har ordnat och tänkt det och för min del med bostad och toalett och allt det där undrar om man behöver eget kök det ska nog mest bara bli skönt slippa den här mörka lägenheten jag bott i under alla dessa år va sa du jag hör inte nä han bara mumlar dom brukar göra det mot slutet det lär bero på syrebrist i huvet har jag läst men se nu bara på han ligger inte den jäveln där och smygdör fast vi grannar  alla står runt han i en solidarisk ring  och ställer upp tjuge stycken solidariska grannar runt en gamlings dödsbädd en vacker syn måste man säga men ganska smutsiga lakan tyvärr som drar ner intrycket i smutsen kan man ha det bättre än så när man dör vad kan vara bättre än att ha tjuge godhjärtade grannar runt sin säng grannar som helhjärtat   ställer upp och står i så det står härliga till kan man ha det bättre då man är halvdöd men inte kan då jag se minsta lilla spår av tacksamhet hos Holger typiskt men tänk om han bara simulerar att han är halvdöd för att vi ska tycka synd om han men nejnej så lättlurade är vi minsann inte man är inte dum bara för att man är granne nejnej så lätt går vi inte på vad som helst vill han lura folk får han vackert vända sig till andra än oss ja om han nu är halvdöd eller redan är död det kan väl gå på ett ut i den åldern har någon ringt efter ambulans eller liknande och varför i hellskotta är det aldrig nån som kan munmotmunmetoden när det verkligen är läge att knipa till på allvar typiskt men man ska visst sitta på magen och räkna hundraen hundratvå hundratre och så vidare ända till man blir less räkna det brukar hjälpa fast nackdelen är förstås att revbenen på dom ryker men nåt får man väl offra när man håller på dö fast är han inte väldigt blå kring mun kom och titta inte kan det väl vara blåbär nä inte kan det vara blåbär ingen vettig människa trattar väl i sig blåbär när han snart ska gå och dö inte så här års i alla fall hur gammal var han egentligen eller hur gammal är han för att vara petnoga men visst hette han väl Holger fult gammalt namn nu är det bara en tidsfråga fyllde han inte åttifem eller hur det nu var hade han inte tillochmed nåt slags kalas med smörgåstårta och allt häromåret för alla som ville komma fast det var visst inga som ville komma hörde ja nån säga så ja inte vet jag jag var inte där men hälsan hans var väl aldrig mycket att hurra för heller för visst är det väl Holgers rullator som står nere i porten och skräpar men nån sa han skämdes för att gå med rullator som om nån skulle bry sig så han höll sig visst helt hemma i lägenheten så länge det gick in i det längsta och hur han fick hem mat och toalettpapper är det väl ingen som riktigt vet men han smög sig väl ut på nätterna eller tidigt på morgonen när ingen såg han smög omkring som en annan bandit och räkningarna antar jag gick automatiskt så han slapp gå på posten eller banken och pensionen tycks hursomhelst ha räckt bra för att hålla han vid liv ända tills nu idag och det fast gamlingar inte gör annat än gnäller över sin låga pension och kattmat och vad allt dom hittar på fast dom borde vara tacksamma och glada över att alls få leva utan att göra någon nytta och bara kosta en massa pengar för samhället och oss andra som surt får betala kalaset kan man tycka kommer aldrig ambulansen nä dom sa dom skulle komma så snart dom kunde komma dom hade en del andra viktigare grejer på gång först det var skönt höra så vi alla kan få gå tryggt hem sen och nu är det väl ändå ingen större  brådska längre när det inget finns att göra han andas ju ändå inte så det stör men har ni provat med en spegel hurdå provat med spegel va ska det va bra för man ser väl bättre med egna ögon än såsom i en spegel som man populärt säger och dessutom har jag hört att dom döda liksom inte riktigt fastnar i speglar och många döda tycker inte ens om att bli fotograferade fast det inte borde röra dom i ryggen eftersom det skulle störa deras integritet men hur vet man det isåfall den som är död surrar sällan och även om han gör det hörs det dåligt fast det är klart att det finns mycket mellan himmel och jord visst-visst och finns mycket man inte vet ett smack om för när allt kommer omkring vet man bara det man vet och ofta inte ens det och det är lika för alla det där med döden lika illa borde man kanske säga fast lika och lika har man varit olik i livet lär man vara det efter döden också det tror iallafall jag men för att återgå till det där med fotograferingen så kan det väl vara det att fåfängan är minst lika stor när man är död fast man har svårare säga ifrån nä jag tror att när man är död så är ens fåfänga minst lika död som man själv är allså  finito som ungdomen säger fast i USA brukar man sminka upp dom döda till tusen när dom ligger där i sina kistor utan lock eller nånting ovanpå dom men gör dom så i Sverige också eller det bara i USA där dom sminkar upp gamlingar och dödingar ja inte vet jag och jag vill inte veta heller det enda jag vet är att den som är död fortsätter att vara död även efter döden men glömmer du inte bort Jesus då nä han ja men det var ju en engångsgrej att uppstå från de döda en en konst som inte alla behärskar nä USA där har dom väl aldrig varit kloka i skallen låt dom sminka på dom döda bäst dom vill om dom trivs med det har någon en psalmbok på sig jag tycker man kanske borde läsa upp en passande stump när man nu ändå är här men vänta visst har dom några vackra psalmverser längst bak i telefonkatalogen precis före postnumren har jag för mig jag hittar ingen telefonkatalog den borde ligga här vid telefonen tycker jag fast Holger har förstås slarvat bort telefonkatalogen om han inte rent av har använt den till dasspapper dom brukade visst göra så förr åfyfan men gamlingar är ju kända för att slarva bort både det ena och det andra så förvånad är väl det sista man är vi får klara oss utan psalmverser kanske att dom i ambulansen kan några verser utantill vi får väl säga till dom när dom kommer dom måste ju vara jättevana vid just sånt här men den där spegeln jag nämnde har man alltså för att se om man ser nån imma när nån andas eller inte imma hit och imma dit vad spelar det för roll vad det är för väder när man ligger och dör det ligger himla mycke i det du säger fast nog hade jag personligen velat ha en lite lugnare dödsbädd men nu tycks det värsta i alla fall vara bortgjort för min del även om jag fortfarande tycker mig höra en hel del röster eller om det bara är brus från köksfläkten men skönt ändå att ha  både döden och livet liksom lite mera bakom sig än framför sig och sen får man se vad man får se om man nu alls får se nåt nå det kommer att visa sig eller i värsta fall inte visa sig fast visst vore det roligt att få träffa alla igen så det är klart jag reser dit upp där du är så snart alla formaliteter är fixade det fattar man ju att det ska köas och fyllas i och skrivas blanketter och personnummer och postnummer och tas blodprov också antar jag det brukar alltid bli bängligt med byråkrati och stämplar och avgifter och köer och stiga upp tidigt när man ska ut och resa fast egentligen trodde jag att jag helt hade slutat resa för jag blev mest bara trött av resor och utlandet gör sig ofta bäst på teve jaså men du säger att det är en rätt trevlig färjetur säger du jaså heter han det jag kommer ihåg att vi hade en hund som hette Karo när jag var liten men det är förstås inte samma hund eller ens en hund säger du jaha nå han är väl utlänning gissar jag många är ju utlänningar nuförtiden även i det här landet och man får väl ändå knappast ha med sig hundar in på rummen och håra ner hela himlen hur skulle det se ut och tänk om änglarna är allergiska eftersom dom inte är vana vid hundhår och det är då lika bra det tycker jag Karo var aldrig någon särskilt trevlig hund han bet alla han kom åt ända tills vi blev tvungna dräpa han det var ju pappa som höll i yxan som du väl minns men jag vet ju inte om ni bara har kvar trevliga minnen där uppe så du har glömt bort hur vidrig Karo var det vore väl mest mysigt att helt glömma bort han men alla hundar kan väl inte vara trevliga hur skulle det se ut då skulle ju hundarna snart ha erövrat hela jordklotet och nog är väl ändå alltid släkten bättre än hunden som man säger för om hundar var bättre än släktingar vad skulle då hända med släktkänslan nä det vore väl hemskt fast nog finns och framföralls fanns det släktingar som jag gärna skulle kunna tänka mig att avstå från att träffa på där uppe om dom nu alls dyker upp jo jag tänker närmast på Arne som du förstår du har väl inte sett till han hoppas jag det var ju bra då vet jag i alla fall det men jag gissar att man inte kan välja sina släktingar där uppe heller han rör på munnen det verkar som om han försöker säga något näe dom brukar visst hålla på så där med munnen dom gamla som håller på och dö det är mest bara svammel har jag hör och varför i all världen skulle dom plötsligt gå och bli visa på slutet ja nu är han i alla fall död är du säker på det säker kan man väl aldrig vara när det gäller döden men så gott som säker jo vi kan nog säga att Holger äntligen har fått frid och det har ju vi med för den delen för vi har verkligen gjort allt som står i vår makt vi har verkligen gjort allt man kan begära och mer än det för att ställa upp och verkligen ställa upp och vara ett stöd för han på slutet och ingen kan komma och säga något annat ingen och man får tänka på att vi varken är sjukvårdare eller ens släkt på långt håll utan bara vanliga hederliga  grannar och vad skönt de ska va för stackarn att slippa ligga och lida ensam och framförallt slapp han ligga alldeles ensam och dö som dom visade på teve såg du och gu va otäckt det var med han som låg täckt av reklam i hallen ja usch vad en del gamlingar kan hitta på han var väl på väg till dörren för att leta efter hjälp när han bara föll ihop och dog då hade Holger det betydligt bättre tack vare att vi ställde upp och ställde upp vilken tur han hade tänk allt vad han slapp tack vare oss fast åttifem är väl egentligen ingen ålder nuförtiden åjo åttifem räckte bra för att dö för Holger inte så högt tänk om han hör dig äh även om han hör tror jag inte han förstår ett dugg och nu är det färdigstultat för Holgers del lika bra det kanske men det var väldigt konstigt det där du sa om pappa att ni ska bo i olika baracker och att dom delar upp kvinnor och män lite hur som helst dom är väl ändå inte muslimer där uppe hela bunten hoppas jag nähä och tur det för jag har lite svårt för muslimer med allt skägg och alla hucklen och så det där allra värsta att dom inte ens äter julskinka det blir ju rent glädjedöderi för alla oss andra svenskar inte minst i juletid men det är klart folk får tro vafan dom vill för mig huvesaken är väl att dom trivs men nog vore det väl behändigare för alla om dom höll till på hemmaplan där deras konstigheter inte märks eftersom alla andra är lika konstiga så varför ska dom nödvändigt hit va har dom egentligen här att göra vi har fullt upp med våra egna problem med gangsters och bögtågeri hit och dit och härs och tvärs jag säger bara jaja så har jag ingenting sagt men hälsa iallafall pappa om du kommer fram på linjen så får vi se sen om han lyckas tränga sig in genom den där jättetrånga porten som jag har hört dom har där uppe även om det verkar vara väldigt opraktiskt med tanke på det stora intresset för att komma fram dom borde haft gott om tid att byta port men vem är väl jag att ge goda råd till himlen inte för att jag syndat så särskilt ja skulle tro pappa var värre än jag jaja vi får väl se sen hur det går för mig när jag står i kön den dagen den sorgen det är skönt att man inte har bråttom kommer man in så kommer man in och kommer man inte in så ska det väl gå det med men jag räknar nog kallt med att det kommer att lyckas för mig också man blir trött prata när man blir gammal och att lyssna är inte roligare jamen då är det väl lika bra vi alla går och lägger oss efter välförrättat värv eller vad det är man brukar säga och dom har säkert laddat upp med yrkesskickligt folk i ambulansen när dom väl kommer men än har jag inte hört nån siren fast dom kanske kör tyst och tar det lilla lugna när det ändå inte är något viktigt på gång det är ju därför man betalar skatt för att andra ska sköta det där med döden och det och vara vana vid elände och liknande och i morgon är också en dag som man säger tyvärr blir det ofta sent när gamlingar ligger och dör och drar ut på tiden visst vore det enklare om dom dog på dagtid kan man tycka men inget ont om dom döda eller om dom halvdöda för den delen eller om Holger heller som ändå inte längre kan höra oss som lever men det känns ändå inte som om Holger själv tog någon riktig hänsyn till oss när var och hur han ville gå bort för gott eller som om han ens ägnade oss minsta lilla tanke på slutet där han låg och mumlade ja gu vet vad han mumlade nån sa han sa nåt om mamma men det kan ju lika gärna ha varit nåt om telefonen nä va gamlingar mumlar gör man nog klokt i att strunta i man skulle kanske kunna säga att han var självupptagen ända in i det sista men såna blir dom ju ofta gamlingarna dom stultar omkring och tänker bara på sig själv nå kanske inte alla det finns ju bra gamlingar också visst gör det visst gör det och när dom ändå är döda kan det göra desamma tyvärr visst var det Holger han hette sa du jag trodde han hette Birger men det kan gå på ett ut nu men det var  ändå en fin gammal man i stort sett ganska försynt och alltid artig när han någon enstaka gång dök upp i trappuppgången fast själv hade jag inte sett han på år och dag och jag trodde då närmast att han redan var död eftersom jag aldrig såg han fast jo visst det var ju aldrig så att han direkt störde nån när han stultade omkring även om rullatorn var i vägen nänä det var väl inget större fel på Holger det var det väl inte direkt han var väl inte värre än andra gamlingar brukar vara fast visst hoppas man väl ändå på att det kommer en student i den här lägenheten efter Holger för dom säger att studenter sällan ligger och dör.                                                                                                                  

.

.                                                                          

BILDERNA PÅ BARNEN

 Hon fick frågan av en granne: "Vad skulle du rädda först av allt om det började brinna?"

Och Hon svarade: "Först av allt skulle jag rädda bilderna på barnen!"

"Varför då?" undrade grannen som nog kunde tänka sig att rädda andra saker än familjefoton.

"Om bilderna på barnen försvinner, så försvinner också barnens barndom!" sa Hon.

"Gör den? Hurdå?" undrade grannen, som tydligen var dum, eller dylikt.

Men vad brydde Hon sig om dumma grannar.

Hon visste vad som var viktigt.

Och Hon var beredd på allt.

Inte minst på bränder.

Och Hon litade inte ett dugg på data-bilder, men vem gör väl det.

Så Hon hade samtliga barnabilder som fina färgfoton konstfullt fastkletade i fotoalbum.

Barn efter barn, bild efter bild, år efter år, och hela tiden tillkom det pinfärska bilder.

Och nu, efter alla dessa fotograferade år, hade det blivit en rejäl albumbunt. Nu var det tungt

värre att bära på alla bilder, men Hon var stark, inga problem.

Och en vacker dag började det brinna.  Det var, som sagt, vackert, det var varmt, det blåste rejält,

och värst av allt var väl att det var väldigt torrt i skog och mark.

Det pyrde och stod i, och snart brann en närbelägen skog, närbelägna skogar bör man se upp med.

Och elden spred sig glatt, som eldar brukar göra, och nalkades nu obevekligt hennes hus.

Och huset, som väl kanske snarare var en villa, fattade eld.

Det gick fort för huset att fatta eld, väldigt fort gick det, och det fanns absolut inget Hon kunde göra.

Det där gamla tricket med vattenslang, och spruta själv och det, var inte ens lönt  att tänka på.

Nä, det var bara att ringa Brandkåren, och avvakta.

Och Brandkåren? Ja, Brandkåren hade en hel del annat på gång just då. Brandkåren skötte sin

viktiga fysiska träning medelst en fotbollsmatch mot en närliggande brandkår.

Så det tog tid för Brandkåren att dels inse allvaret, och dels anlända.

Men till sist kom förstås Brandkåren, muntert tutande som seden var.

Fast då var det inte mycket kvar av villan. Mycket kvar av villan var det verkligen inte, men ändå

mötte Brandkåren till sin förvåning en påfallande glad kvinna som satt på en stor resväska

försedd med finurliga små hjul.

"Jag lyckades rädda det viktigaste!" sa den glada kvinnan till den häpna Brandkåren.

"Jaså? Jaha? Det var ju bra, vad räddade du?" undrade Brandkåren intresserat.

"Bilderna på barnen!" sa Hon triumferande "Varenda bild av varteviga barn är bevarat i den här

resväskan! Inga problem!"

"Det är inte ofta vi möter människor som är glada när deras hus just brunnit upp. Eller, brunnit ner,

om man nu föredrar det uttrycket?" sa Brandkåren lätt förbryllat, fast han ändå var rätt van vid

konstiga bränder och konstiga människor.

"Och var befinner sig barnen nu då?" frågade Brandkåren.

"Jag räddade det viktigaste - bilderna på barnen!" upprepade Hon förtjust.

"Ja? Jo, vi hörde det." sa Brandkåren "Det var ju bra, och barnen var alltså inte hemma när

branden bröt ut?"

"Det har jag ingen aning om!" sa Hon glatt "Barn kommer och går lite hur som helst nuförtiden.

Annat var det förr, tycker inte ni det också?"

Brandkåren visste inte riktigt vad han skulle tycka, så han höll klokt nog tyst.

"Barn ska synas, inte höras, men jag anser att barn gör sig allra bäst på bild! På precis samma sätt

som verkligheten gör sig bäst på bio! Anser inte ni det också?"

Men Brandkåren visste inte vad han skulle anse om detta, så han nöjde sig med att mja-a,

lite lagom diffust sådär.

Huset var uppbrunnet. Villan var nedbrunnen. Nu fanns där bara en rykande färsk askhög.

Men allt hade tydligen ändå gått bra, för det hade det väl?

Men Brandkåren lämnade för säkerhets skull kvar en Brandgubbe ,som ändå var värdelös i fotboll,

och avslutade sin stronga insats med att röra om i askhögen och i manlig kör säga:

"Huvudsaken var att ingen kom till skada!"

"Jag vet inte ett dyft om skadeläget!" sa Hon ointresserat "För mig var det enda viktiga att rädda 

bilderna på barnen!"

"Jo, visst kan det vara trevligt med bilder på barn" instämde den kvarlämnade Brandgubben, som

ändå var värdelös på fotboll, "Har du fått någon kontakt med dina barn än?"

"Kontakt och kontakt, hur barnen har det, och hur dom mår vet jag inget om, och var dom är, och

vad dom gör, vet jag ännu mindre om. Och jag kan inte ens påstå att jag bryr mig så särskilt heller.

Det finns så förskräckligt många barn nuförtiden, annat var det förr! Skulle man ständigt bry sig om

sina barn skulle man inte hinna med något annat. Jag har haft fullt upp med att försöka hålla ordning på

bilderna på barnen! Det har varit ett heltidsjobb för mig i snart tjugo år!"

Den kvarlämnade Brandgubben började misstänka att allt kanske ändå inte hade gått fullt så bra

som man först hade trott?

För det verkade finnas en hel del frågetecken?

Frågetecken, som han helst inte ville räta ut?

Men det skulle förstås vara väldigt oartigt att fråga rent ut var barnen befann i detta nu?

Det fanns säkert någon naturlig förklaring till barnens oförklarliga frånvaro och tystnad?

"För det brukar alltid finnas naturliga förklaringar! Inte minst till barn och bränder!" tänkte

Brandgubben, utan att ändå vara helt nöjd med denna i och för sig rätt vanliga tanke.

"Men! Hur som helst är jag brandman - och inte dagisfröken! Och det är väl ändå en viss skillnad!?"

avrundade han sitt tänkande för dagen.

Ja, iland kör det ihop sig, även för brandgubbar.

Först fotboll, sen en brand, och sen ett stort frågetecken!

Men nu ansåg, och insåg, han att det verkligen var dags för honom att sluta tänka och sätta punkt,  

och gjorde så.

DOM KOM!

Länge, länge hade man spekulerat och stått i: "Finns det liv därute i rymden, eller inte!?"

Men längre än till att spekulera hade man aldrig kommit, och det är inte särskilt långt.

 Men man fortsatte ändå att spekulera: "Finns det liv därute?"

Och det fanns det, för en vacker dag landade ett rymdskepp fullastat med UFO-tingar i en öken som visade sig vara väl lämpad för rymdskeppslandning.

Och det blev förstås ett himla hallå.

UFO-tingarna dominerade nyhetsflödet i dagar, veckor och månader.

För visst var det spännande! Spännande värre! Tänk att DOM verkligen kom till sist!?

Och att DOM dessutom såg ut som väntat: Ganska små, ganska gröna, och med ganska stora men helt hårlösa huvuden. Precis som väntat.

Och vapen hade DOM förstås, som också såg ut ungefär som väntat. Jättefarliga och jättefinurliga vapen, som dock bara experter fick titta närmare på, och i bästa fall provskjuta.

Och själva rymdskeppet såg väl också ut ungefär som väntat? Fast, kanske ändå lite mindre imponerande än rymdskepp brukade se ut på bio? För verkligheten hänger inte alltid med i biosvängarna. Det är fördelen med bio, eller om det kanske är nackdelen?

Och UFO-tingarna hade förstås en hel del att berätta, som man ju brukar ha efter en resa.

Och experterna, forskarna och specialisterna var såväl lyriska som hysteriska.

För det mesta som UFO-tingarna hade att komma med, visade sig snart vara av intresse enbart för experter, forskare och specialister. Vanligt Folk hade inte mycket att hämta.

Och UFO-tingarnas allmänna budskap var väl mest ett ganska vagt prat om fred, frihet, samarbete, och liknande.

Och förstås, att vi alla var precis lika, fast vi ibland fått olika kulörer klistrade på vår hud, men det skulle man helst bortse från.

Alltså, i stort sett, det gamla vanliga tugget om alla-mänskors-lika-värde, som många mänskor redan hunnit tröttna på.

Men, när detta budskap nu kom ända från yttre rymden kändes det väl ändå liksom lite djupsinnigare.

Men, för det började dyka upp några "men" då och då: "Men hade det inte varit roligare om DOM sett LITE annorlunda ut än väntat?"

"Och om DOM kommit med LITE mer spännande budskap än det gamla vanliga tugget?"

"Och om deras rymdskepp varit lite mer, vad ska jag säga, varit LITE mer biomässigt?"

Men det är klart, hur som helst, var det hela ändå, väldigt väldigt spännande!

Så det blev många spännande dagar, många spännande veckor, många spännande månader, men inte särskilt många spännande år.

Jo, förstås många spännande år för forskare, experter och specialister, men knappast för Vanligt Folk.

För, hur som helst, när allt kom omkring, hur det nu än var, så hade man ju faktiskt ett jobb att sköta. Och att sköta ett jobb tar den tid det tar.

Och Vanligt Folk fick förstås en hel del annat att tänka på när tiden gick. För det gjorde den, tiden fortsatte att gå, precis som vanligt, och varför skulle tiden sluta gå, bara för att det landat ett tjog utomlänningar?

Man vart till sist som van vid att DOM hade kommit till sist.

"Jaha? Det var det, det!" Och det var det, väl.

Så Vanligt Folk återgick till sina vanliga liv, och det gjorde Vanligt Folk helt rätt i.

För när allt kom omkring, var det hela väl ändå inte SÅ himla märkvärdigt?

"Hade det varit Jesus som landat - DÅ hade det varit en helt annan sak!" Sa man nu på sina håll.

Och det var sannerligen inte bara på religiösa håll som man sa så.

För det är inte alls ovanligt att Vanligt Folk vänjer sig vid lite av varje, för Vanligt Folk har för det mesta inte mycket annat att välja på. 

DEN DÄR GAMLA TRASAN

 Jag hade väldigt ont om pengar där ett tag, men då var det en Granne som tipsade om att man kunde sälja sin själ till Djävulen.

"Till Djävulen?" sa jag förvånat "Vad ska han ha min själ till?"

Grannen visste inte riktigt, men han hade hört att Djävulen samlade på själar.

"Varför då?" undrade jag.

"Jaa, det är kanske mest för att reta upp Jesus, och dom där två andra, gissar jag?" gissade Grannen.

"Jaha?" sa jag "Men hur mycket betalar han för en själ?"

"Man kan nog få ut en hel del?" trodde Grannen.

Grannar tror så mycket, men hur som helst var jag i stort behov av pengar.

"Hur får man kontakt med den där jäveln då?" frågade jag Grannen, som i alla fall verkade vara lite mer insatt i saken än vad jag var.

"Jaa, kontakt och kontakt? Det lär ha något med korsvägar att göra?" hade Grannen hört.

"Korsvägar? Hurdå korsvägar?"

"Jaa, man ska visst gå till första bästa korsväg, mitt i natten förstås, och där ropa hanses namn, så ska visst resten ordna sig av sig själv?"

"Har du själv provat det där?" undrade jag skeptiskt.

"Nää, inte personligen, men jag känner en, som kände en som provat, fast han är förstås död nu."

"Dö ska vi alla" sa jag världsvant "Men hur mycket betalt fick han?"

"Det sa han inte, eftersom han är död, men dom sa att han var ganska gladlynt där ett tag precis efter att han sålt, alltså just innan han dog."

Jag var tveksam. Jag var väldigt tveksam. Visst var jag tveksam, men jag behövde pengar nå så in i spisen...

Så redan samma natt var jag ute vid byns enda rejäla korsväg. Det var mörkt, det var kallt, det var kusligt värre, som det ofta blir vid korsvägar nattetid, och dessutom regnade det.

Det var kort sagt ett jävla väder. Jag tvekade. Och jag tvekade igen. Men till sist uttalade jag hanses namn, fast väldigt tyst. Och inget hände.

"Det var väl det jag tänkte!" tänkte jag och funderade på att ge upp och gå hem. Men det var det där med betalningen som lockade. Man skulle visst få ut summan i guld och allt, hade jag hört...

Men just som jag verkligen tänkte ge upp och gå hem stod Han plötsligt där precis framför mig.

Ibland blir man som paff. Och samtidigt rädd, fast Han var förstås betydligt mindre till växten än jag hade väntat mig. Och klädseln var minst sagt besynnerlig. Kanske att "gammaldags" bäst skulle beskriva hans klädsel, och skorna ska vi bara inte prata om.

Men ändå. Men ändå hade Han någon slags utstrålning, eller kanske "pondus" som man sa förr.

"Nå!?" sa Han uppfordrande.

"Jo!" stammade jag "Jag funderar på att sälja min själ, men det beror förstås helt och hållet på priset, och det?"

"Det är så många som vill sälja själar!" sa Djävulen surt "Men marknaden är övermättad och priserna rasar!"

"Jo, men det är en fin själ!" försökte jag.

"Det säger alla!" sa Djävulen som naturligtvis var en slipad affärsman eftersom han handlat med själar i gu vet hur många år.

Så nu gällde det att tala för min sak, och för min själ: "Den är så himla lätt och behändig att jag ofta glömmer bort att jag ens har kvar den! Och numera använder jag den inte ens på söndagar! Det är helt enkelt en själ i nyskick!" sa jag käckt.

"Håll fram så får jag se!" sa Djävulen kallt.

Och jag höll fram.

Djävulen granskade min själ från alla tänkbara håll och kanter. Och fnyste sakkunnigt. Men till sist muttrade han: "Tja? Egentligen inte mycket att ha! En typiskt banal själs-trasa! Du skulle ha vårdat den bättre!"

"Jag vet, jag vet!" sa jag nervöst "Men du kan väl ändå ge ett bud?"

"Som du förstår undviker jag ordet bud!" sa Djävulen irriterat.

"Jag förstår, jag förstår!" sa jag som inte förstod ett dyft "Men hur mycket kan jag få betalt?"

"Absolut inte mer än tusen!"

"Jag hade väntat mig minst det dubbla..." sa jag besviket.

"Det var förr det!" sa Djävulen "Förr, då folk verkligen trodde på Gud, och på religion, och allt det där tjafset. Och ju mer folk trodde, desto bättre fick folk betalt för sina själar."

"Jag förstår?" sa jag som inte förstod ett dugg av marknadsekonomin när det gällde själar.

"Så en typisk svensk nutida ateistsjäl är så gott som värdelös, och duger på sin höjd till, ja duger väl egentligen inte till ingenting!"

"En tusenlapp?" sa jag dystert "Jag har skulder upp över örona, och så måste jag skaffa nya glasögon eftersom jag råka tappa mina gamla i havet när jag åkte till Åland."

"Det blir ofta så med Åland och glasögon" sa Djävulen som förstås hade varit med om en hel del under sin långa, långa livstid "Nå! Hur vill du ha det?"

Jag tvekade och tvekade. Men att tveka hjälpte som vanligt inte ett dugg.

"Nå! Slår du till eller inte?" sa Djävulen "Jag har inte hela natten på mig! Det finns väldigt många säljare som väntar vid väldigt många korsvägar!"

"Vänta, jag tänker!" sa jag.

"Tänka får du göra i himlen!" sa Djävulen.

"Får jag?" sa jag förvånat.

"Nja, det får du kanske inte, men himlen är hur som helst rysligt överskattad!"

"Har DU varit där?" frågade jag förvånat.

"Inte personligen, men jag känner en som varit ända framme vid porten och där hört att himlen är himla tråkig. Nog om detta tråkiga ämne, NÅ!?

Men jag tvekade på.

"Många vilja sälja men blott en är villig att köpa!" påpekade Djävulen helt riktigt "Men till och med jag som varit så länge i branschen funderar så smått på att helt lägga ner rörelsen. Men vad skulle jag då göra istället, det är frågan? Skulle jag börja spela boule, eller bli tvungen att ägna mig åt någon annan idiotisk pensionärsverksamhet? Nejnej, det vore inget för mig, även om dagens småtrista själar är av usel kvalité jämfört med till exempel medeltida själar. Det var grejer det! Nå!?"

Och Djävulen höll fram pengarna och frestade mig, som hans sed varit sedan urminnes tider: "Här är pengarna" Prutat och klart! Hur vill du ha det? Ja, eller nej!?"

Jag var fortfarande tveksam, men tänkte: "Ävafan ska ja med en mossig gammal själstrasa till i vår moderna tid!?"

Ord som jag sedermera stundtals skulle komma att ångra.

"Ja! Vi säger väl så!" sa jag och tog emot pengarna, som bestod av två smutsiga och skrynkliga femhundringar. Guld var det då sannerligen inte.

Och just som jag tog emot sedlarna försvann Djävulen, utan ens ett poff till avsked.

Djävulen gick alltså upp i rök, som man sa förr, men samtidigt kändes det som om något inom mig också försvann.

Det var det, det. Jag kände mig i alla fall delvis lättad och promenerade sakta hem i natten för att sova på saken. Fast det egentligen var för sent för att sova på någon som helst sak.

Ja, det var det, det, och åren gick, som år brukar göra. Och det enda intressanta som hände var väl att jag blev äldre och äldre för varje år som gick.

Många undrade om jag ångrade mig, men mitt standardsvar var: "Ångra? Aldrig! Det var bara skönt att bli av med den där dumma gamla själstrasan!"

Men ibland svarade jag: "Ångra och ångra? Ånger är en komplicerad känsla, som inte är så lätt att utreda så här i en hast, och dessutom utomhus!"

Men för det mesta svarar jag inte alls på deras nyfikna frågor. Vad i helvete har Folk med min själ att göra? Min själ är min! Eller har i varje fall varit min! Och det kan väl ändå aldrig vara fel att bli aningen lättare när man  obevekligt blir aningen äldre?

FÖRE OCH EFTER

 När folk dör förändras folk.

Palme förvandlades över en natt, förmodligen till sin postuma förvåning, till folkkär landsfader.

Men även helt normala personer förvandlas och förädlas när dom dör.

Om en helt normal familj utplånas i en bilkrasch anses det alltid ha varit en osedvanligt präktig familj.

Om det sen egentligen var familjefadernförarens fel? Om han kört som en dåre? Om han varit lite lätt berusad? Om paret grälat i bilen? Om en grinig unge ryckt föraren i armen? Om familjens vidriga hund bitit föraren i benet?

Spelar ingen roll! Alla störande detaljer ska bort ur bilden. För annars framstår inte bilkraschen som en riktigt präktig TRAGEDI.

Fast, egentligen, var det en garanterat dålig familj, som dessutom, egentligen, var på väg att skiljas men som i stället körde av vägen och in i en tall och: BOOM-KRASCH-PANG!

Och tidningar & teve helgonförklarar familjen med namn och bild och ålder och allt. Och till och med den vidriga hunden avbildas och sörjs av enfaldiga djurvänner.

Och det tänds ljus, och det läggs ut leksaker, och hundkex, och blommor så det står härliga till, och det samlas och sörjs i kyrkor.

Och kyrkorna är jätteglada över att äntligen få bli fyllda med folk.

"Tragedier drar tydligen fler folk än religioner. Och det kanske är sorgligt på sitt sätt?" säger prästen "Men man måste förstås alltid följa med sin tid. Och det gör vi kristna så gärna!"

Men tyvärr läser även brottslingar tidningar, och ser i värsta fall på teve.

Och brottslingar till att inse. "Aha! Nu bör den där familjens villa stå behagligt och behändigt tom!"

Och brottslingar till att i stort sett ostört passa på att länsa villan på värdesaker och liknande, som till exempel en oöppnad flaska Koskenkorva med hela 60 procent.

"Döda behöver varken prylar eller pengar eller Koskenkorva!" resonerar brottslingar glatt.

Och det var väl i och för sig rätt resonerat. Men! Men nu uppstår ändå stor vrede hos den tidningsläsande och tevetittande allmänheten: "Men hur kan man ha mage att stjäla från en så fin, och dessutom så död, familj som till råga på köpet varit utsatt för en så stor tragedi!?"

Säger den upprörda allmänheten upprört.

Som om brottslingar någonsin skulle vara snälla. Som om folk inte fattat att brottslingar inte är som folk. Brottslingar har helt andra utgångspunkter: Nämligen att stjäla, misshandla, mörda och stå i. Samt kanske värst av allt: Att ha ett besinningslöst begär till din nästas grannes åsninna. Eller vad det nu står i de dåligt uppdaterade tio-Guds-Bud som brottslingar hur som helst struntar i. För om du vill vara brottsling vill du inte vara som folk. Men om du är folk, och är upprörd över att just brottslingar begår brott är du måttligt begåvad. Men din dumhet är ju din ensak.

Men sen då? Efter TRAGEDIN?  Hur går det då? Ja, då går livet, som vanligt, vidare som vanligt, i alla fall för alla som överlevt.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att större delen av Svenska Folket kommer att överleva den nuvarande kungens kommande död och begravning? Vi skall, nästan, alla den vägen vandra, och så vidare, den som lever får se, om han får se något särskilt när han dör.

Och efter TRAGEDIN skaffar sig snart många som mistat sin omistliga livskamrat en ny omistlig livskamrat. Eller lovar i alla fall att fundera på saken. Och många som funderat på att skilja sig blir praktiskt nog skilda alldeles av sig själv, eller heter det "av sig själva"? Det är svårt med språk, inte minst när det gäller tragedier, men även ofta annars har jag märkt.

Och en viril men nybliven änkling som var uppe ända i den annars ofta småvrånga sjuttioåttaårsåldern fick faktiskt ihop det med en femtonåring! Fantastiskt. Men eftersom det var i mörkaste utlandet räknades det inte riktigt, och tur var väl det.

Och en annan saknade sin forna fru så förskräckligt att han inrättade en fond till fruns minne. Snällare kan ingen vara. En riktigt präktigt gammaldags fond som bara belönade fruar som inte var ute och slamsade i arbetslivet. Utan som snällt höll sig hemma och bearbetade och bevakade barn, och hem, och hus och hund. Och ju fler barn den belönade frun fick - desto mer fondpengar fick frun förstås. Visst var väl det en värdig minnesfond över en fru som försvunnit i havet! Visst. Fast det tyckte kanske inte riktigt alla, men i alla fall några.

Ja, det fanns, och finns, många trevliga sätt att bearbeta sin sorg. En del sorgesätt anses vara bra, men andra anses vara liksom lite sämre.

Några börjar supa på heltid, eller "självmedicinera" som det numera heter.

Några blir mer eller mindre halvknäppa.

Men dom flesta fortsätter ungefär som förr.

Det där med att börja ändra sig och stå i kan ofta vara bängligt värre, så det får vara så länge.

Tidningar bryr sig sällan om livet efter TRAGEDIN, och teven bryr sig ännu mindre.

För när livet bara är vardag, och vardag och vecka 46, är livet tämligen ointressant. Tycker såväl tidningar som teve. För EGENTLIGEN, och liksom innerst inne, är livet bara en enda lång radda av trevliga tragedier. Tycker både tidningar & teve.

Men det tycker inte jag. Jag tror inte på TRAGEDIER. I alla fall inte som sanningar. Och kanske egentligen inte som någonting alls. Och jag tror inte ens att våra populäraste tragediexempel säger ett dugg om VÅR TID.

VÅR TID är vår vardag. Och tur är väl det. Så om du köper en kvällstidning för att i lugn och ro få frossa i en trevlig tragedi, gör du det lika mycket för att i lugn och ro få strunta i precis samma tragedi.

Tragedin är alltid någon annanstans än där du är.

Där du är- är aldrig tragedin.

Om du inte råkar vara på teatern förstås.

Men det är ju ett extremfall, 

för vad skulle du nödvändigt dit å göra?