HURU OFTA MÖTA VI ICKE UTTRYCKET "FÖRFATTARNAS" HÄMND"

Finns fördelar med att vara författare. Man kan hämnas på alla och man kan på sikt få allt att bli precis som man vill. Visserligen bara retroaktivt men ändå, vi lever mer retroaktivt än vi tror.
 Författaren bestämmer, en behaglig känsla där han sitter och ordbehandlar verkligheten, och just nu stoppar han in en klasskamrat i texten ser jag. Men bara som exempel. Inte som hämnd. Tror jag.

Det ringde på villadörren. Sånt händer men för det mesta är det mormoner, jultidningar eller kokosbollar. Författaren öppnade eftersom han kände för att bli störd och där var en klasskamrat han inte sett på tjugo år. Eller tjugofem. Eller mer.
     "Kom in, kom in!" sa Författaren när han fattat och nu satt Klasskamraten i soffan med en grogg i handen: "Nä, jag säger då inte nej, haha!"
     "Jahahahadu!" sa Författaren som inte visste vad han skulle säga "Nähähähädu, det var inte precis igår det inte!"
     "Nä det var det inte det, inte precis igår inte!" höll Klasskamraten med, drack ur och fick påfyllt: "Tacktack! Vaheterdenu, vars har du gjort av frun då?"
     "Hon är inni stan" svarade Författaren vagt. Författare är ofta vaga i nutid. Först efteråt förvandlas författare till rytande retroaktiva lejon "inni stan och handlar, och själv då..?"
     "Jaaajooo du vet" sa Klasskamraten "Du vet hur det kan bli med skilsmässa och skit allmänt trassligt med rubbet där ett tag och tre barn tog hon med sig jag hade råkat skriva över lite för mycke på henne dum och snäll som man är men det ska nog ordna upp sig bara jag får ordning på prylarna!"
     "Vilka prylar?" undrade Författaren.
     "Jooduvet, man måste bearbeta, och alla prylar och det då va..." sa Klasskamraten dystert.
     "Just det, just det?" försökte Författaren fatta. (Vad menar han med prylar?)
     "Men det var i alla fall gott med en grogg, jävligt gott!" sa Klasskamraten och räckte fram glaset.
     Författaren fyllde på (fanns inget annat att göra) och frågade den farligaste frågan av alla frågor som finns i det här landet: "Och, fåsenu, vad jobbar du med nu då..?"
     "Jaa joo du vet hur det är jag hade egen firma och allt och det gick hur fint som helst i flera år nästan ett tag men sen otur ryggskott och orättvisa skatter och annan förföljelse rent förtal bara för att jag råkat skriva fel siffror på några jävla papper och så kom några och rotade till och med i soptunnorna för att få bevis och sätta dit mig och anonyma brev och kastade sten på fönstret jag tror det var samma ena men kunde inget bevisa eftersom det var mörkt och sen på sätt och vis konkurs advokaten var en jävla pappskalle från Danmark dessutom så jag fattade absolut ingenting vad han sa men jag räknar kallt med att komma igen vilken dag som helst och visa dom jävlarna att här hoppar inga handikappade hästar inte haha men just för tillfället ligger jag lite lagom lågt och lurar liksom tills allt lugnat ner sig och ordnat upp sig jo du vet hur det kan bli men det där kommer att greja upp sig bara jag får ordning på prylarna skål!"
     "Skål!" sa Författaren och tänkte: "Alltså inget arbete. Förmodligen tabletter? Och alkohol förstås. Bäst fråga försiktigt!"
     Och Författaren frågade försiktigt men allt kröp ändå fram, det är fördelen med att fråga, och fallet var löst: Inte lyckad. Inte lycklig. Klart slut.
     I gymnasiet, för hundra år sen, hade Klasskamraten varit glad, sund, snygg, sportig och begåvad. Nu var han fet, dyster, dum, sjuklig, alkoholiserad och utslagen. Fast utslagen med slips, det är skillnad på utslagen och utslagen.
     "Det var väldigt-väldigt tråkigt att höra!" sa Författaren och ledde Klasskamraten till dörren "Fast det var jävligt-jävligt roligt att träffa dig igen! Efter alla dessa år. Och du ska se att det ordnar upp sig, bara du får ordning på prylarna!"
    "Jaajoo kanske" suckade Klasskamraten "Men det värsta var att hon fick vårdnaden om hunden OCKSÅ! En labbradår dessutom!"
     "En labbradår?" frågade Författaren eftersom författare älskar konkreta detaljer. Men jag undrar. Om man la alla naturbeskrivningar jag hoppat över i en rad skulle det bli en väldigt lång rad. Detaljer är tråkiga. Tycker jag.
     "En LABBRADÅR!" tjöt Klasskamraten "Och det är dom finaste hundar som finns! Det finns inga finare hundar än labbradårer! Eller hur, har jag inte rätt va!?"
     "Labbradårer är fina hundar!" instämde Författaren (som hatade hundar) och lyckades få ut Klasskamraten genom dörren "Jävligt fina hundar, jävligt- jävligt fina, i alla fall för att vara hundar..."
     Klasskamraten trycktes in i taxin och försvann därmed ur texten men i gengäld kom just då Frun hem.
     "Men VEM var det där!?" undrade Frun.
    Och Författaren drog den tragiska klasskamratshistorien utan att förtiga något. Döremot la han till en hel del som gjorde sig bra i sammanhanget.
     "Och när vi gick i gymnasiet hade han allt! ALLT! Bra betyg, bra föräldrar, bra på idrott, bra moped av det då välkända märket Puch, fast grön, inte röd och tjejerna var som bävrar efter han! Jag var avundsjuk då, nästan, men nu idag har han ingenting! INGENTING! Ingen moped, ingen hund, inget hus, inget jobb, ingen familj, INGENTING!"
    "Men det var väl roligt att höra för dig!" sa Frun som kände sin man nästan lite för bra.
    "Får man verkligen tycka så?" sa Författaren och tyckte verkligen så.
     "Skadeglädje är också glädje!" sa Frun glatt eftersom hon var nöjd med sin dag. Eller med sitt liv. Eller vad hon nu var nöjd med. Inte vet jag.
     "Tja? Inte blev jag väl direkt deprimerad?" erkände Författaren och ansåg sig därmed vara självkritisk till tusen.
     "Knappast ditt fel att din klasskamrat är alkoholist" påpekade Frun nyktert.
     "Ibland bänglar ödet med folk, så man blir mörkrädd, som en, som en utbränd moped..."  försökte Författaren som hade druckit en hel del han med.
     "Men det ordnar kanske upp sig?" föreslog Frun utan att bry sig ett dyft.
     "Man kan alltid hoppas!" avrundade Författaren eftersom han märkte att texten höll på att ta slut.
     Många författare hinner inte få in lite hopp på slutet.
     Då blir det dystert värre för läsarna.
     Men den här gången gick det bra.

VARFÖR SUPER JUMBO?

Människan är grym, tacka vet jag Naturen, för att inte tala om djuren.
     Elefanten Jumbo bodde i Thailand och en dag gick han ut i djungeln för att göra inget särskilt. Men i djungeln råkade Jumbo, av misstag, smaka på en umganufrukt. Frukten smakade inte bra, men annorlunda. Jumbo åt en umganufrukt till, och en till, och i Jumbos elefantmage började det hända märkliga saker.

FAKTARUTA: Elefantens stora passion är alkohol. Den får han från umganuträdet. Umganufrukten destilleras av infödingarna till starksprit men den får en liknande effekt när den jäser i elefantens mage. Elefanten stapplar omkring, tar vilda språng samt ryter så att det hörs kilometervis. Ofta uppkommer det slagsmål.

Jumbo slocknade snart, ovan vid alkohol som han var, men redan nästa helg hittade Jumbo ett nytt umganuträd och var åter packad.

MORALRUTA: Jag tar avstånd från umganu.

Men tänk att Naturen kan få fram alkohol i en elefantmage! Nog är han påhittig Naturen, men så är han populär också. Miljöpartiet brukar applådera Naturen något i hästväg och Centerpartiet är nästan lika goda kålsupare. Nå. Supa kål är en sak. Men för Jumbo gällde det att supa alkohol. Och alkohol är farligast av allt att supa säger många.
     Och så blev det långhelg. Och umganu till tusen. Och Jumbo kom inraglande i elefantbyn och förde ett jävla liv även med elefantmått mätt, och då kan man tänka sig.
     Det trumpetades ogillande här och där men Jumbo var stor och stark, vann ett par slagsmål och övriga elefanter valde att gå ur stigen för Jumbo när han var full. Vilket han nästan alltid var. När han inte var bakfull vilket nog var värre. Ja. Det var ruggigt att se. Det sa alla.
    Jumbo söp och sov, sov och söp. Ibland när han vaknade, isolerad, arbetslös, bostadslös, tandlös och utslagen, hände det att han blev deprimerad men Jumbo tröstade sig snart med umganu: - Ävagöre att jag är isolerad? Lite isolering ska väl en ellfant tåla! Och hur kan man vara isolerad när djungeln är full med umganu?
     Jumbo missbrukade umganu vareviga dag och tyckte att det var väl lika bra det. Men då tyckte Jumbo fel. Att vara full jämt är meningslöst. Då missar man rusets kontrastmagi. Då kan man lika gärna vara nykter jämt anser många.
     Jumbo blev utstött ur elefantsamhället av de rätttänkande elefanterna. Jumbo vinglade ensam fram genom djungeln. Fanns det ingen stig så skapade han en stig, knak, brak, duns!
     Och Jumbo skrålade på den kända elefantlåten: "Di jolifanta bamba di bama lama loo!" (Little Richard 1957)
     Men musik hjälper inte. Sång ändrar ingenting. Bortkörd, bedrövad, isolerad, utslagen, men jävligt, jävligt full försvann Jumbo in i djupaste djungeln där han bäddade åt sig under en storgran.
     Dyster? Sådär. Men än fanns det umganu kvar och snart var det full fart igen: - Vem vill vara med i deras skitsamhälle? Dom gör inget annat än sliter och släpar! Borgarellfanter av plast hela bunten! Och fjäskar för folk på cirkus gör dom också! Men jag är fri! Totalt fri från allt! Och det är inget fel på mig, det är fel på ellfantsamhälle!
     Och Jumbo slocknade under sin storgran.
     Men efter fylla kommer bakfylla. Visst kan även små bli bakfulla men Jumbo var bakfull hela han och vi vet ju hur stor han var.
     De väldiga öronlapparna hörde hur någon härjade inni huvudet med en slägga, gång på gång, dong-dong-dong, dunk-dunk-dunk, aldrig mera umganu!
     Men efter att ha tömt en bäck: - Aldrig så många umganufrukter på samma gång, lagom är bäst!
     Och gårdagens djärva tanke "Det är inte fel på mig utan på samhället!" lät inte riktigt lika bra.
     Men? Det var väl ändå inte så dumt? Det är samhällets fel att jag föddes som ellfant, och inte som ekorre, och då bör det väl också vara samhällets fel att jag är bakfull? Och då vill jag naturligtvis ha ett bättre samhälle och det helst redan idag! Men för att förändra samhället krävs analys, teori, taktik samt strategi och nu i första hand mera umganu!
     Och Jumbo vacklade iväg till sitt hemliga umganuställe. Här var förekomsten av umganuträd synnerligen riklig på grund av en Naturens nyck som man säger när man inte riktigt vet vad man ska säga.
      Jumbo hade inga berikande kontakter med kollektivet. Jumbo hade ingen stimulerande arbetsmiljö. Jumbo hade inget välfungerande familjeliv. Jumbo hade egentligen ingenting. Utom umganu.
     Stackars Jumbo. Enda räddningen hade varit att resa runt i skolorna som varnande exempel för de små elefantinerna. En nyttig levande läxa, liksom.
     Men tyvärr fanns det få skolor i djungeln så elefantinerna fick aldrig möta denna lärorika levande läxa.
    Och Jumbo jagades långt in i djupaste djungeln där inte ens bandarer ville bo.
     Bara en enda gång lyckades Jumbo ta sig in i elefantbyn. Han ställde sig mitt på torget och sluddrade fram sin numera enda tanke: - Det är samhällets fel att jag är full!
     Men snart var Jumbo utburen i djungeln där han fortsatte sitt tragiska elefantliv. Berusat  vacklande fram mot den oändliga elefantgrav som väntar oss alla.
     Jag tror att vi människor har mycket att lära av Jumbos öde.
     Men jag vet inte riktigt vad.
     Eller när.
     Men det är nog bara en tidsfråga.