GÅ I FJÄLLEN

"Om vi skulle gå i fjällen i år som omväxling?" föreslog Han.
"Ja, det är många som går i fjällen. Och det lär vara väldigt trevligt att gå i fjällen. Säger dom." sa Hon.
"Och tänk vilken storslagen natur!"
"Och tänk vilken frisk luft!"
"Och tänk att få röra på sig! Med kroppen! Och allt!"
"Och tänk alla djur! Och tänk all natur!"
"Och alla lappar! Ja, som man sa förr."


Och så for Han&Hon till fjällen för att fotvandra, och det.
Och där var väl ungefär som väntat. Där var, förstås, en hel del fjäll, och där var en hel del djur&natur. Det är trevligt med djur&natur när man är ovan, men efter ett par dar brukar man vänja sig. Och där var frisk luft till tusen, eller blåsigt, som man sa söderut.
     Men myggen? Ja, myggen var som mygg brukar vara, men knotten var värre. Knott är nämligen så  små att knott inte ens kan skilja på ont och gott, och därför biter knott allt som rör sig, för att vara på den säkra sidan.  Åt knotten var inget att göra, och att Djungelolja inte fungerar på fjället framgår av namnet. Det var inget annat göra än svära, och svida, men det går ganska bra det med.
     Men visst var det vackert värre på sina håll i fjällvärlden!  Att det var, och när man fotvandrar ser man sånt man annars inte ser. Han&Hon såg hur många renar som helst. Och några uppklädda, eller kanske utklädda, lappar. Men inte en enda varg. Och tur var väl det. Vargar är väldigt elaka, framförallt mot turister. Vargar föraktar svaghet parad med töntighet, alltså turister, men så är det nu en gång i naturen.
     Han&Hon hade med sig tält. Och allt. Och visst går det bra sova i tält också. Någotsånär. Någon enstaka natt. Om man råkar missa någon stuga. Om man läser fel i kartan. Om man aldrig förstått sig på kompassen. Om det inte dyker upp någon vettig man kan fråga. Då var tältet bra att ha. I brist på bättre är tält en bra bostad. Men att sova i sovsäck kan i längden bara roa mumier, men nästa dag dök det upp en stuga, precis där det skulle dyka upp en stuga. Vilken tur, en del stugor är som pålitliga.
     "Jaha!" sa Han manligt.
     "Regn&rusk är nog friskt och så" sa Hon "Men när man börjar tänka efter, så nog har väl civilisationen sina fördelar?"
     "Regn&rusk är nog bra" sa Han "Men personligen anser jag inte att frisk luft får gå till fanatiska överdrifter. Men nu ska det i alla fall bli gott med mat!"
     Men inte blev det särskilt gott med mat. Men det blev i alla fall soppa, och soppan hade i alla fall  den stora fördelen att vara lätt att bära. I alla fall utvärtes. I alla fall något.
     Och Han&Hon var helt ensamma i stugan. I alla fall något, och fort ner i sovsäckarna. Det hade varit en lång dag. Och väldigt tråkig om sanningen ska fram, och det ska den. Väl.
     "Vilken fin dag vi haft i dag!" gäspade Han.
     "Nu mår man bra!" hävdade Hon, som bara nästan fått skoskav.
     "Och visst var det vackert mellan varven!" ansåg Han.
     "Väldigt, väldigt vackert!" instämde Hon.
     "Det där med sol och bad..?" funderade Han "Som vi hade förra året..?"
     "Sol och bad är nog bra..." tyckte Hon "Men inte är det som att gå i fjällen, inte..."
     "Det har du rätt i..." sa Han och försökte få sovsäcken att bli bekväm, och det gick väl sådär.


Men så plötsligt: "Häjhäj ävryhopa!" klampade en lokaldåre brutalt in i stugan.
     "Hej?" sa Han utan entusiasm från sin sovsäck.
     "Hejhej!" sa Hon nästan vänligt från sin sovsäck.
     Lokaldåren försåg sig utan att fråga från termosen och började surra, som lokaldårar  brukar göra: "Snart dags utse säsongens syndabock! Bäst ni passar er!"
     "Syndabock..?" undrade Han förstås och lokaldåren började förklara: " Att varje år! Brukar vi som utse en syndabock! Som sen får dö på fjället! Lavin är kanske vanligast! Eller snöstorm går minst lika bra! Eller ramla ner i nån ravin! Eller gå vilse och drunkna i nån fjällbäck! Närmare naturen än så är svårt komma! Spännande värre! En massa media! Radio&TV! Allt för turisterna! Fast vi brukar ofta ta nån ytlänning! Som ingen saknar! Eller nån Stockholmsgangster! I lågskor! Eller nån som är lite lagom handikapad! Som ändå snart skulle gått åt! Vi gallrar bort dom svaga! Precis som vargen!"
     "Men, hur menar du egentligen..?" undrade Hon förvirrat, och aningen förskräckt.
     "Fattar du väl att han bara hittar på!" sa Han, manligt lugnande som alla män. Men, att sitta fast i en fjällstuga ihop med en lokaldåre kändes inte särskilt lugnt. Det gjorde det inte. Jag måste skriva som det var.
     "Hittar på!?" sa lokaldåren upprört "Jag har aldrig hittat på i hela mitt liv! Inte sen jag konfirmerade mig, men då vart man ju tvungen. Och det var bara för att få en Puch! Och den har jag kvar än! Den står i vebon! Och den går som ett spjut! Bara han får bensin och det! Nä, Puch gjorde fina mopeder på sin tid, inga problem!"
     Här blev det en kort paus om jag minns rätt. Men så fortsatte lokaldåren: "Alltså, från det ena till det andra, från moped till syndabock är steget inte långt, inte här uppe! Syndabock, eller om man är åt det religiösa hållet, ett offerlamm!  Som vi sen då, jaa, kanske inte direkt slaktar, men ändå liksom låter dö! Eller bara försvinna, om ni föredrar det, det går lika bra!  Så en massa media får spekulera och stå i! Som dom gillar, ingen kan spekulera som radio&TV, dom är för jävliga när dom kommer igång! Vi gör allt för turisterna! Allt för att det ska verka spännande att gå i fjällen! Lite farligt som, och allt det där, ja ni fattar! Men det här är jävligt hemligt! Jävligt, jävligt hemligt! Låter ni det minsta kan ni råka jävligt illa ut! Och det säger jag bara som en varning, och inte som ett hot!"
     "Men, jag fattar ändå inte riktigt..?" sa Hon, som egentligen inte fattat ett dugg, men ändå ansåg det vara artigt att komma med en kommentar, för att visa att Hon fattat.
    "För att folk ska få känslan av strapatser, fast folk egentligen bara är ute och spatserar!" förklarade lokaldåren tålmodigt.(Turister vet inget om verkligheten, det är väl därför dom är turister, och inte lokalbefolkning, en del har otur redan från början, vi lever i en orättvis värld, fast det är lika för alla, det är fördelen!)
     Men nu var termosen tom. Totalt tom. Hotfullt tom. Inte en droppe kaffe fanns kvar i termosen. Vad skulle lokaldåren nu ta sig till, när det inte längre fanns nå kaffe, eller nå? Inte vet jag, men att det var en hotfull situation var klart för alla, men som tur var hittade lokaldåren resten av soppan i kastrullen, klämde i sig rubbet och fortsatte förklara: "Att om det inte ansågs sportigt och det! Och liksom lite lagom farligt! Att lunka i fjällen! Skulle ingen lufsa hit!  Och ingen skulle pumpa in pengar i fjällen! Och då skulle fjällen snart dö ut! Och jag med! Int ens vargen skulle klara sig! Han är van sörlänningar som fjäskar för han! Han skulle inte få in en krona längre! Och fjällen skulle vara finito på ett halvår! Och jag vet vad jag talar om! Även om det är hemligt! Hemligt värre! Inget får sippra ut! Den som låter det minsta dör på stubinen! Poff bara!"
     "Ja, ni har då i alla fall fantasi här uppe!" sa Han på försök.
     "Fantasi!?" vrålade lokaldåren "Fantasi är det värsta jag vet! Näst surt rödvin! Tacka vet jag Koskenkorva! Int fan dricker finnarna rödvin! Och det gör int ens lapparna! Ingen har nånsin förr vågat anklaga mig för fantasi!"
     "Då va-va-var det ve-ve-verkligen på tiden!" vågade Han. Jag förstod aldrig hur han vågade, men nu blev det en verkligt otäck paus. Och dom säger att pauser gör sig bättre i verkligheten än i litteraturen? Ja inte vet jag, men dom kan nog ha rätt, flera av dom har ju studerat i flera år, på universitet, och det.
     Vidrigt tyst var det i varje fall. Alla satt som fastfrusna, även dom som låg. Ingen visste vad som nu skulle hända. Ingen. Det var ruggigt värre där ett tag. Jag skulle helst sluppit vara med, men vad gör man.


Men just då kom, som tur var, lokalbefolkningen instövlande i stugan. En lokalbefolkning hette Holger, och den andre såg som ett dubbelnamn. Stig-Åke, eller nåt ditåt.
     "Jahapp! Där är du! Kom med nu! Ögonaböj!" sa Holger.
     Och lokaldåren reste sig snällt och gick ut genom dörren. From som ett lamm. Jag tänkte först skriva "from som en ren", men kom på att jag visste för lite om älgartade hovdjur.
     "Han har väl int låti någe?" frågade Holger.
     "Han är helt ofarlig!" försäkrade Stig-Åke.
     "Bara man inte retar upp han!" förtydligade Holger.
     "Fast han är väldigt lätt reta upp!" tillade Stig-Åke.
     "Men så länge han inte blir våldsam, är han helt ofarlig!" sa Holger
     "Men när han blir våldsam kan han bli som jobbig!" sa Stig-Åke "Och han blir stark som en björn när han kommer igång!"
     "Men det är inte hans fel! Pappan var precis likadan!" hävdade Holger.
     "Och han surrar ju en hel del!" påpekade Stig-Åke.
     "Men det är bara svammel!" sa Holger.
     "Det är inge bry sig om!" ansåg Stig-Åke.
     "Det brukar mest bara bli ord, allt det han pratar!" menade Holger.
     "Inge haka upp sig på!" tyckte Stig-Åke.
     "Jahapp! Det var det det! Sov gott ävryhopa!" uppmuntrade Holger.
     "Häjhäj!" sa Stig-Åke.
     Och: "Då gick vi då!" sa båda två.


Och så var lokalbefolkningen borta. Och lokaldåren med. Ävryhopa, som man visst säger uppe i norr. Man hörde hur dom liksom stövlade bort i fjällnatten. Fast det var fortfarande ljust.  Det var ju fortfarande sommar. Men ganska snart skulle det bli höst. Och sen skulle det väl bli vinter. Och sen då vår, gissar jag. Precis som vanligt. Och vädret var väl egentligen inget att bry sig om. Och skulle man sen börja bry sig om klimatet, skulle man väl aldrig hinna med något annat. Klimatet  fick vara i fred för Han&Hon.
     Han låste i alla fall dörren. Fast upptäckte att det inte fanns något lås. Då är det inte lätt låsa. Då får man göra så gott man kan. Men till sist somnade dom ändå. Båda två. Fast nästa morgon vaknade dom förstås igen. Båda två.
     Han tittade ut på naturen. Naturen tittade tillbaka och drog genast igång med sitt gamla vanliga regn&rusk.
     "Jag tror vi far hem?" sa Han "Eller vad tror du?"
     "Jaa..?" sa Hon "Eller menar jag kanske snarare näe?  För vad ska man egentligen i fjällen och göra? Natur har vi hemma på tomten så det räcker. Kratta löv, och klippa gräs, och allt det där..."
     "Ju närmare man kommer naturen, desto tråkigare blir den!" drog Han till med.
     "Låt lapparna behålla sina fjäll bäst dom vill!" ansåg Hon.
     "Lapparna, som inte ens vill heta lappar längre!" hade Han hört.
     "Vill dom inte, vad vill dom då?" undrade Hon.
     "Dom vill heta samer" sa Han.
     "Samer? Det var då ett fult namn, men lapparna får heta vad dom vill för mig!" sa Hon och hällde upp. För nu var kaffet äntligen klart. Och när kaffet är klart brukar ingen bry sig om urbefolkningar. Det bara är så, det är inget att göra åt den saken.
     "Om vi skulle satsa på Teneriffa nästa år?" föreslog Han.
     "Jag har hört att dom har både blommor och bananer på Teneriffa!" hade Hon hört.
     "Jaså bananer?" sa Han "Det var inte illa!"


Och så blev det bestämt. Han&Hon skulle satsa på bananer nästa år. Fjällen fick vara i fred. Nu skulle Han&Hon satsa på bad och bananer. Och båda kunde tänka sig en sån där trevlig drink med paraply på. Dom brukar vara goda. Hade dom hört. Av såna som varit där.
     Och maten? Det skulle bli skönt slippa släpa själv på maten. Bara slå sig ner vid dukat bord.
     Och naturen? Jo? Visst var fjällnaturen bra. På sitt sätt. Men nu hade man sett fjällnatur så det räckte. Och blev över. Storslagen natur, är svårslagen natur, är svårsmält natur, som nån sa.
     Och dom har väl natur på Teneriffa också, gissar jag. Även om jag i och för sig aldrig varit där. Men en gång var jag i alla fall i Thailand, och det gör jag aldrig om, salmonella och skit.
     Men det där med utmaningar och strapatser?
     Nä, strapatser är nog inget satsa på.
     Inte nu, när flera av oss börjar bli aningen äldre.

LUDDOR? LUDDITER?

Luddor? Luddor är ett slags varma filtskor som förr var vanliga i Övre Norrland. Inte minst på vintern.
     Nu vet vi vad luddor är, men ludditer?
     Uppslagsbok: "Ludditer kallades medlemmarna av en revoltrörelse bland engelska arbetare på 1810-talet. De anföll textilfabrikerna och förstörde maskinerna, som ansågs orsaka arbetslöshet."
     En uppslagsbok gör ingen kunskap: "Luddit riots (av Lud, en svagsint man som gjorde påverkan på en maskin i England vid slutet av 1700-talet), benämning på de upplopp med förstöring av maskiner vilka förekommo vid tiden för industrialismens genombrott då arbetslösheten tillskrevs de arbetsbesparande maskinernas införande. Våldsverkarna kallas luddits, ludditer."
     Bra. Och en person, Lud. Bra. Personer förekommer påfallande ofta i litteraturen har jag noterat. Bra. Nu är jag nöjd.
     Men Lud var inte nöjd. Lud ansåg att maskinerna stal hans arbete. Och det gjorde maskinerna. Förstås. Men maskinerna skapade kanske, indirekt, andra arbeten? På andra ställen? På något konstigt sätt? Kanske. Men det kunde inte Lud inse, eftersom han var svagsint. När man är svagsint är det inte alltid lätt att tänka rätt. Det är nackdelen med att vara svagsint. Det säger alla.
     Så var det förr. Och framtiden brukar bli ungefär som förr. Fast annorlunda. Eller tvärtom. Fast ändå. Ungefär likadan.
     Nu ett djärvt litterärt grepp. Nu går vi framåt i tiden. Långt, långt framåt. Så långt att jag inte längre vet vars vi är. Men här tycks tyvärr vara ont om gamla hederliga fabriker? Fast här står ju en fabrik och dräller, vilken tur! Och här smyger Ludde lömskt omkring, precis som på beställning!
     Alltså: I framtiden. I en fabrik. En man som heter Ludde. Och natt. Den tid på dygnet då det hör till god ton att lömskt smyga omkring med mössan neddragen över allt.
     Ludde är arg. Ludde är upprörd. Ludde är förbannad. Ludde är rent av kränkt. Och att vara kränkt är det värsta som kan drabba en människa. Det säger alla.
     Och Ludde tar avstånd från industriroboten, som stulit hans gamla fina tråkiga jobb. Visserligen fick Ludde ett annat jobb, men ändå! Principen! Har man alltid haft ett tråkigt jobb, ska man alltid ha kvar precis samma gamla tråkiga jobb! Anser Ludde som alltid surt röstat på Konservativa Arbetarpartiet.
     Ludde är alltså på vrången. Riktigt på vrången. Och dessutom påverkad av alkoholhaltiga drycker med ruskigt hög alkoholhalt. Det är, som sagt, natt och fabriken är förstås stängd. Bara industriroboten är vaken. Ja, industriroboten är inte bara vaken, han till och med jobbar, den jäveln! Upptäcker Ludde nu till sin fasa och ilska. Industriroboten jobbar och jobbar. I ett, i ett. Dygnet runt, året runt. Det ser enformigt och enfaldigt ut, men industriroboten trivs. Ja, trivs och trivs? Vad bryr sig industriroboten om trivsel, bara han får jobba. Och det får han. Och det gör han. Och det går fort. Och det är lönsamt. Och Ludde blir bara surare och surare.
     Undrar om ändå inte Ludde är lite avundsjuk? För om arbetet verkligen är livets mening, måste väl industriroboten vara den perfekta människan? Och visst vore det väl trevligt att vara perfekt?
     Men nu! Nu händer här saker! Nu tar Ludde fram en hederlig gammal slägga! Och nu! Nu höjer Ludde den skit-tunga släggan, redo att med våld försöka vrida utvecklingen tillbaka till trygga och tråkiga FÖRR!
     Men nu? Nu nyper en arm tag i Ludde och lyfter upp honom från golvet! Ludde svär, sparkar samt spottar. Men vad hjälper det. Inte hjälper det. Ludde sitter obevekligt fast i nattvaktens stadiga grepp. Och nattvakten är robot. Robotar går dåligt att snacka med, men Ludde försöker ändå: "Släpp ner mig för hellwitti jävla förbannade robotjävel!"
     Men utan att ändra en min rullar robotnattvakten bort med Ludde. Robotnattvakten öppnar en dörr, dunsar in Ludde i en skrubb, och låser dörren från utsidan.
     Dörren är låst. Mycket låst. Och Ludde är inlåst. Mycket inlåst. Det är inte roligt att bli inlåst i en skrubb. Det säger alla. Och Ludde svär som en svagsint.
     Ludde svär över alla jävla förbannade robotjävlar. Ludde svär över den så kallade utvecklingen. Ludde svär tvärs över hela samhället. Och över makthavarna. Och över politikerna. Och över en massa media. Och över alla dom gamla vanliga, som man brukar svära över. Och Ludde svär surt över att det snart är morgon.
     För snart är det morgon. Snart kommer Folk till fabriken. Och vad ska Folk säga, när Folk finner Ludde skamligt inlåst i en skrubb?
     Det är lätt räkna ut vad Folk då ska säga. Det kan vi alltså hoppa över. I gengäld går vi rätt på pudeln, alltså den sedelärande epilogen:


     SEDELÄRANDE EPILOG:


Nä. Det gick väl inte så bra för Ludde. Det gick skit-dåligt för Ludde. För att vara exakt. Ludde blev stämplad "SVAGSINT" i pannan. Ludde blev inlåst för gott i en madrasserad skrubb. Där han fick han sen sitta vackert och svära bäst han ville.
     Och så kommer det att gå i FRAMTIDEN för alla som försöker jävlas med roboten.
     Tänk på det du.
     Jävlas aldrig med en robot.
     Roboten har visserligen bara en arm.
     Men det är en arm av stål.
     En sån arm skulle man ha.
     Men vem vet.
     Man kanske får.
     Någon gång i FRAMTIDEN.



 

BARA BÖRJA SLUTA SÖRJA

Visst är svenska flygtekniker väldigt duktiga. Visst. Men att bygga flygplan blir ändå ofta bängligt eftersom flygplan förr eller senare måste upp i luften. Och då. Då kan vad som helst hända. Flygplan är farliga redan i fredstid, och tänk då om det skulle bli krig. Och tänk då Sverige som har en ÖB som brukar vara sjukskriven redan i fredstid. Hur skulle han må om det blev krig. Det blir nog bäst för alla att vi behåller freden. Det där med krig bör man vara väldigt försiktig med.
     Hursomhelst kände Ylva en som hette Åsa och var gift med en testpilot. Testpiloten testade, störtade, och dog. Fast just i den där vevan råkade Åsa träffa en annan man. En man som inte var testpilot, snarare tvärtom.
     "Ujujuj! Det är farligt att flyga! Gu vilket ruggigt sätt att dö!" tyckte Robert som var flygrädd och dessutom gift med Ylva.
     "HUR man dör är av begränsat intresse!" ansåg Ylva "Men ATT man dör är ett jävla sätt!"
     "Joomen, cancer?" försökte Robert fresta.
     "Ständigt denna cancer! Jag är så less cancer att jag kan spy! Även om man botar all cancer kommer precis lika många att dö för det!" hävdade Ylva som var välutbildad och i sina bästa år.
    "Jaa, på sikt då, kanske..?" sa Robert som nog hade sina bästa år bakom sig.
     "På sikt är vi alla döda!" avgjorde Ylva "Och fram till den dagen är vi alla döende!"
     "Men så kan man väl ändå inte se på saken..?" muttrade Robert och gick ut för att i gengäld se på gräset. Gräset bara växte och växte. Snart skulle gräset vara så högt att gräsklipparen svärande skulle ge upp. Och vad skulle då hända? Skulle kaos komma på besök, eller skulle grannarna hinna före?
     Hursomhelst var det dags att rulla fram gräsklipparen. Till att börja med. Och sen fick man se. Ansåg Robert som var man.
    Men Ylva som var kvinna var inte inkopplad på gräsklipparproblematiken. I stället satt Ylva och funderade på den här Åsa, som alltså varit gift med en testpilot, men som nu träffat en ny man, och som nu, ja?
     "Egentligen borde Åsa vara lycklig? (funderade Ylva) Men det är Åsa inte? Testpiloten var en jävla typ? Och när han var vid liv var Åsa olycklig värre? Men när han nu äntligen är borta ur bilden? Är Åsa också olycklig? Förre mannen var alltså en elak jävla idiot? Som dessutom hade gula tänder? När han var full? Men är numera död? Men nye mannen lär vara hur bra som helst? Säger Åsa själv? Och har dessutom fördelen att vara vid liv? Och Åsa är också vid liv? I varje fall var hon vid liv i går vid tretiden? Och jag tror inte ens den nye mannen snusar? Inte vad jag hört? Och Åsa är inte den som håller tyst? Om nåt? Eller om nån? Så Åsa borde vara lycklig? Rent av jättelycklig? Men är alltså motsatsen? Deprimerad påstår hon? Somliga kan då verkligen konsten att krångla till det för sig? Framförallt om somliga är kvinnor? Och heter Åsa? Det är väl någon slags specialbegåvning? Ungefär som den där simultankapaciteten? Som var så populär förr? Men som sen bara försvann? Ungefär som dronten? Fast långt senare? Men dom kommer kanske tillbaka? Båda två? Eller ingen av dom? Eller bara en? Det blir många frågor kvar när man saknar svar?"
     Ylva tog tankepaus och gick ut för att se på det långa gräset, den korte mannen, och ingenting särskilt.
     "Börjar inte gräset bli lite högt?" sa Ylva utan att bry sig ett dugg om gräset.
     "Jajajajaja!" sa Robert manligt och hämtade bensindunken som stått i garaget och surnat till under vintern. Men det där med att byta olja, aldrig! Det är bara bögar som byter olja, ansåg Robert.
     Och! Robert fick rätt på sätt och vis. Redan efter fjorton flåsande ryck fick Robert igång gräsklipparen. Hurreka! Och Robert kunde nu puttra fram och tillbaka, fram och tillbaka över tomten som vilken god granne som helst.
     Men Ylva gick in och ringde upp: "Men varför måste du sörja så förbenat? Han var ju en elak jävla idiot? Det sa du ju själv när han levde?"
     "Klart han var en elak jävla idiot... på sitt sätt... fast snäll mot hunden... ibland... när han var full... och så snusade han... överallt... men nu är han en död jävla idiot... stor skillnad... när man blir död blir man bra... man blir bra när man dör... man blir bra ett bra tag... ganska bra blir man när man dör... (försökte Åsa förklara den här bängliga sorgebiten) förstår du hur jag menar... på ett ungefär... eller...?"
    "Förstår och förstår!" sa Ylva " Det handlar inte om att förstå, det handlar om att fatta!"
     "Jaha, just det, jag fattar..?" höll Åsa med utan att fatta ett dugg. Hon var nog lite mesig Åsa. Det var hon nog. Det är inte roligt att behöva skriva ner det. Men så var det. Nog.
     "Jag tycker att det borde vara ett lätt fall!" tyckte Ylva som var känd för att alltid säga ungefär precis vad hon tyckte.
     "Ett lätt fall? Jaa? Det är det väl egentligen också, kanske..." erkände Åsa som druckit vin till maten och till vinet.
     "Ett lätt fall!" upprepade Ylva brutalt "Det är bara börja sluta sörja!"
     "Bara börja sluta sörja? Visst. Du har rätt. Men det hör inte till god ton att se närståendes död som ett lätt fall..." sa Åsa som brukade bry sig om vad andra tyckte. Och Åsa var inte ensam. Det finns många som Åsa. Och alla bor i villa och har hund, men hursomhelst fortsatte Åsa: "Därför har jag för avsikt att utåt fortsätta vara salongsdeprimerad ett tag till. Låt oss för enkelhetens skull säga fram till påsk. Så ser det bättre ut. Så kan ingen sen komma. Så kan ingen säga nåt. Du vet. I alla fall utåt. Tror jag. Hur tycker du det låter..?"
     "Det låter bra! Eller det låter i varje fall bättre!" sa Ylva som var nöjd över att ha lyckats ingripa i Åsas liv.
    Och Ylva kunde nu förnöjt gå ut och titta på den egne mannen som puttrade runt, runt på villatomten.
     Ungefär som om sån där ful liten trädgårdstomte plötsligt gått och fått såväl liv som motor, till råga på eländet.
     Ja. Ungefär.
     Liknelser har aldrig varit min starka sida.
     Men å andra sidan är jag ganska händig på att sätta punkt.

VÅRA TANKAR GÅR TILL

HAN var alltid vänlig. HAN hjälpte alla som ville ha hjälp. HAN var i hög grad uppskattad av sina medarbetare. HAN höll en låg profil. HAN var krävande. HAN kunde verka butter och tvär. HAN tyckte mycket om att vistas ute i naturen. HAN hade alltid familjens bästa i sinnet. HAN var generös med att lära ut. HAN spelade fiol till allas glädje. HAN älskade att göra utflykter i närområdet. HAN hade ett utomordentligt väl utvecklat sinne för ekonomi. HAN var en skicklig och omtyckt ledare. HAN var en person med fötterna på jorden. HAN hade ett glatt kynne. HAN var öppen för nya intryck och kunde ibland synas outtröttlig. HAN skapade effektiva ledningsgrupper. HAN gillade såväl snö som strapatser. HAN var en rättskaffens människa som aldrig stack under stol med sina åsikter. HAN lyckades med att ta fram det bästa hos alla. HAN ställde upp oavsett vad eller vem det gällde. HAN var med sin humor en god berättare. HAN kombinerade djupa kunskaper inom sitt ämne med ingående kännedom om utvecklingen i hans ämne. HAN föredrog praktiskt arbete. HAN kunde också ta promenader och uppskattade god mat. HAN var en uppskattad gäst på bjudningar. HAN var dessutom mycket musikalisk. HAN var enkel att kommunicera med och hjälpte alltid yngre kollegor och hade svar på alla frågor. HAN var alltid starkt närvarande i det han för stunden ägnade sig åt. HAN kunde få andra medlemmar att engagera sig. HAN älskade solen och havet och inte minst segling. HAN var en ömsint människa och en omtänksam förälder. HAN utförde sina uppgifter med omsorg och allvar. HAN var generös, omtänksam och hade ett stort hjärta. HAN gladde sig över barnbarnet. HAN gladdes också över att halvårsvis kunna vistas i Spanien. HAN slutade röka och började vara mer rädd om sin hälsa. HAN var vänfast och pålitlig in i det sista. HAN lämnar ett stort tomrum efter sig.

DARK HORSE MED MÅNGA BEN

Det finns hur många religioner som helst. Och alla religioner är hur trevliga som helst. Och alla religioner har samma kärna. Och alla religioner har samma budskap. Och alla religioner säger samma sak: "Det är vi som har rätt!"
     Och det finns Gud, Jesus, och Helige Ande. Och påven, fast han byts ut då och då. Det finns Ali, Abdulla, Syfi och Set. Det finns Amed, Hamed, Damed och Jamed. För att inte tala om Konfysius, Koranus, Religianus och Alkebab. Och Zeus, Hera, Hara, Tora, Bora och Brynhilda. Och det finns helgon för allt, och för alla, det finns till och med helgon för tidningsbud, och varför skulle det inte göra det. Man kan dyrka Naturen, Solen, Elden, Månen, Pålen, Staken samt Natten. Man kan dyrka Djävulen, man kan hylla Havet, man kan tillbedja Trädet, och man kan dyrka Döden, även om jag ser det som en onödigt dyster dyrkan.
     Och man kan låta bli att dyrka. Man kan hoppa över hela dyrkeriet. Man kan tro på absolut ingenting. Det går minst lika bra. Och man blir minst lika snäll. Men man kan också blanda ihop allt, och få fram rena rama blahajet, och då blir alla arga till tusen. För ingen som vet sig ha rätt, vill bli hopblandad med alla andra som alltså har fel. Tolerans är trevligt i teorin, men bör hålla sig där.
     Men hur man än gör går Tiden. Tiden är tolerant även i praktiken, man kan lita på Tiden, och nu hade Tiden gått som en klocka, och haft bråttom värre. För det är inte varje dag som det är Yttersta Dagen, men nu var det dags.
     Och nu får man se. Nu får man se om man satsat på rätt religiös häst. Nu var man nervös värre.
     - Kanske man hellre skulle hejat på Islam?
     - Kan verkligen femtio miljoner buddister ha fel?
     - Eller skulle man satsat sin sista skärv på Jesus?
     - Eller borde vi behållit påven? Visst blev man som less Luther i längden?
     - Och dom visa indianerna? Hur visa var dom egentligen i praktiken?
     - Och de gamla goda grekerna? Med alla tempel och allt?
     - Och Egypten? Med alla pyramider och allt?
     - Och Indien? Med alla gudar, och alla gudar?
     - Och, och, och allt?


Men först fick man stå och vänta ett bra tag. Och vara väldigt nervös. Men särskilt ensam var man sannerligen icke. Man var en skock. Eller kanske snarare en flock? Man var en miljard. Minst. Lågt räknat. Om nu det räcker? Man var en väldig massa folk. Man var en enorm folkmassa. Man var helt enkelt allihopa, och det säger väl egentligen allt.
     Och man stod, som sagt, utanför dörren och väntade. Och darrade. Nu gällde det.
     - Ska dom få upp dörren nån gång eller inte?
     - Att man jämt ska behöva vänta!
     - Jag har annat göra än stå här och hänga!
     - Jag har inte hela dan på mig!
     - Och ändå har dom haft hela evigheten på sig!
     - Typiskt!
     - När ska man äntligt få slutgiltigt besked?
    - Och vars har dom gjort av Vadan, för att inte tala om Varthän?
   - Att dom aldrig kan lära sig organisera i förväg!
   - Egentligen borde man!
   - Himla typiskt!


Men så! GONG! GONG! GONG! Och på värdigt osmorda gångjärn glider dörren upp. Fort går det dock icke. Dörren har varit tillsluten i tusen-miljoner år, ja, mer än så, mycket mer, men nu är dörren äntligen öppnad.
     Först är alltet mest bara dunkelt, ungefär såsom i en såskopp, men snart blir det så ljust att man blir bländad. Det är nämligen så med det religiösa, att antingen är det för ljust, eller så är det för mörkt. Det är därför folk har så förbenat svårt att återge sina religiösa erfarenheter, det blir mest bara surr, men nu skymtar man en högväxt figur i dörröppningen! Nu händer det sannerligen saker vill jag lova och prisa!
     "Få se nu...släpp fram mig för...för nånting...aha...en man i varje fall...bra...och med skägg...också bra...gammal man med skägg...men det måste väl ändå vara...om det nu inte är...i värsta fall..."
     Den värdige gamle mannen med skägg skrider ut genom dörren, som bara gudar kan skrida. Han höjer handen. Och det blir tyst. Knäpptyst.
     Men nu! Nu talar han med mäktig gudastämma! Och har man en gång hört en sådan stämma vet man vad jag talar om.
     "Hjärtligt välkomna till Valhall ska ni vara allihopa!" säger Oden "Mitt namn är Oden, det uttalas precis som det låter, och jag jobbar som asa-bas här i Valhall, som stället alltså heter! Och jag hoppas att vi kommer att trivas med varandra i framtiden! För alternativet till att trivas, är inte särskilt trevligt, några frågor?"
     "Oden? Oden! Oden?!" sorlar folket fåraktigt, som folket brukar sorla.
     "Jag antar att en del av er blev förvånade, men andra blev kanske snarare skrajsna!" säger Oden, men det lokala skämtet går inte hem hos alla.
     "Men vad är det här för skoj!?" muttrar många.
     Men alla träder ändå in i Valhall. Som det visst heter. Man hade inte mycket att välja på, verkade det som. Förr hade man haft för mycket att välja på. Och man hade valt, så gott man kunnat. Men man hade tydligen valt fel. Och visst är det förargligt att välja fel. Och visst känner man sig dum. Men det hade varit väldigt dålig information. Så visst var det orättvist. På sitt sätt. Men det var ungefär lika orättvist för alla, så då blev det väl nästan rättvist. På något vis. Och nu var det väl bara att bita tag i suräpplet, och börja plugga in asaläran.
     "Men han verkar vara en bra karl den här Oden? Och den där svarta lappen för ögat gör bara ett manligt intryck, tycker jag. Och dom säger han är en stark ledare, som verkligen kan hålla ordning på folk. Och ordning är viktigast av allt, tycker jag. Det krävs hårda nypor, och då duger det inte med en massa mesputtar eller veklingar. Det gäller hålla ordning på alla utlänningar. Så dom inte ställer till med nåt. Och dom säger Oden är hård men rättvis. Bara man gör som man blir tillsagd. Och han lär ha humor också, säger en del. Ja, det är väl inget fel på humor heller. Bara det inte urartar till vitsar, och slapphet och slams. Huvudsaken är att Oden och personalen håller ordning på folk. Och på alla utlänningar. Så det inte urartar helt. Och själv asaläran lär vara lätt att lära in. Ungefär som mopedkörkortet, var det en som sa. Och han var islänning, så han borde veta. Så frågan är väl, om ändå inte Oden var bästa valet? Jag menar, vad fanns det egentligen för alternativ, när nu inte alla ville ställa upp?"
     - Heja Oden!
     - Det heter inte heja, det heter hell!
     - Hell Oden!

NÅGRA RYKTEN OM FRIHETEN

Inte ofta man ser till Friheten nuförtiden. Han dök upp ett tag på trettiotalet, men sedan dess har han varit helt försvunnen.
     Men man lär ha skymtat Friheten då och då. Ungefär som Den Vidrige Snömannen, eller De Smygande Ubåtarna. Men det blir aldrig några bra bilder, vad det nu kan bero på.
     Eller, kanske som De Gröna Små Männen? De Gröna Små Männen från Mars, som då och då påstås hälsa på? Inte minst uppi norr:
     - Var han nykter?
     - Du vet väl hur han brukar vara!
    - Men tänk om dom ändå var från Mars?
     - I hellwitti heller!
     Eller, ska man likna Friheten vid en väldigt misslyckad älgjakt? Där jaktlaget skjuter och skjuter? Men bara träffar: lada, traktor, bonde eller burk? Visst är liknelser nästan lika värdelösa som metaforer, men man måste nog ändå likna Friheten vid något, eftersom ingen längre vet hur han ser ut.
     "Alla surrar om Friheten - men få har sett han!" är ett vanligt talesätt, på sina håll.
     Men...under mitt långa liv...ganska...har jag själv...sett Friheten...i varje fall på håll...snarast skymtat...nja...jag såg han inte själv...förstås...direkt...men jag hade en slags bekant...nja...eller...bekant och bekant...som sett...eller snarare hört...kanske...ett rykte om en som...visst hade någon slags kusin...som kände en polis...som egentligen var läkare...och hört om en norrman...eller hört av en finne...från samma by...samma och samma...som själv var släkt...och han i sin tur...var tvärsäker...fast full...men absolut pålitlig...absolut...på sitt sätt...när han råkade vara nykter...och själv har jag...ju...på mitt sätt...i alla fall hört...eller sett...samma sak...i stort sett...några rykten om Friheten...så nog tror jag väl...ändå...kan verkligen femtio miljoner fantaster ha fel...det kan dom förstås...sånt har hänt...sånt händer varje dag...men...ändå...vad vet man...när man inget vet.


Barndomen var som den var. Sex dagars skola, och så på slutet en dag förpestad av tanken på skola. Inte var det mycket till Frihet inte. Fast sommarloven var förstås fler förr, men det här var på den gamla gnälliga tiden, då folk skulle lära sig veta hut, och helst bli som folk.
     Vilket i praktiken betydde att vi barn skulle sätta ned potatis, plocka upp morötter, mosa vinbär, hässja hö, bära in får, tälja pinnar, trampa gäddor, krusa vuxna, samt lägga spåntak lite överallt.
     Inte var det mycket till Frihet förstås. Fast det var sommarlov och allt. Men en dag stod vi ändå och slöade bakom en lada Bill och jag.
     "Nästa år blir jag Fri!" sa Bill.
     "Hurdå Fri?" undrade jag.
     "Då blir jag Fri från skolan!" sa Bill "Då börjar jag på järnverket! Då tjänar jag egna pengar! Då kan jag köpa precis vad jag vill! Då ska jag köpa en Fiat!"
     "Är det Fiat som är Friheten?" frågade jag.
     "Jajamen!" svarade Bill som var två år äldre, och i nästa ögonblick var försvunnen ut ur mitt liv. Det går fort försvinna för en del när man är ung.
     Tyvärr visade det sig att Bill haft fel. Friheten är icke Fiat. Även om Fiat förstås är en förträfflig bil, i alla fall i förhållande till sin storlek.


Vi var ute på vintermanöver i Bodentrakten några västerbottningar och jag. Vi hade ett mycket ansvarsfullt uppdrag: Vi skulle dra två mil svart telefontråd genom den vita snön. Eftersom vi inte medförde några befäl som störde, gick det hur fort och fint som helst. Vi fick massor med tid över, och satt mest och värmde oss i lastbilen.
     "Det ska finnas en affär här!" sa en västerbottning "Kör in på den där vägen!"
     Vi körde in på den där vägen. Och där fanns, mycket riktigt, en affär. Västerbottningar brukar veta vad dom surrar om, det är därför dom så gärna skriver böcker.
     "Fan va fint få vara Fri mitt under februarimanövern!" sa västerbottningen och gick in för att handla. Och kom ut med sitt fynd: Tre decimeter Falukorv som högtidligt men rättvist delades ut.
     "Ät med andakt!" sa jag, som redan hunnit bli aningen ironisk "Det är en Frihetssymbol ni tuggar på!"
     Västerbottningen slutade tugga. Han tuggade inte på två minuter. Han tuggade inte, men han tänkte. Men så tuggade han åter igång.
     "Studentjävel!" sa han vänligt till mig.
     När vi kom tillbaka till A 8 fick vi Falukorv till middag.
     Alltså, fel igen.
     Friheten är icke Falukorv. Även om Falukorv förstås är en förträfflig korv, i alla fall i förhållande till sin smak.


Och åren gick. Ungefär som vanligt. Och jag blev aningen äldre, och dessutom elak och ironisk till tusen.
Det var inte ofta jag hörde ryktas om Friheten, och när någon vågade surra om han morrade jag hotfullt.
     En dag mötte jag på Storgatan en man som jag starkt ogillade.
     "Måste du gå på Storgatan samtidigt som jag!?" gläfste jag åt han.
     Han, det var en spinkig liten en, stammade till råga på köpet: "Vi-vi-vi lever väl i ett fritt land?"
     "Gör vi?" frågade jag ironiskt "Varför har du då det där jävla skitjobbet?"
     "Man måste ju le-le-leva!" försökte han försvara och förklara sig "Om man inte jo-jo-jobbar får man ingen lön! Och om man inte får någon lön får man ingen ma-ma-mat!"
     "Du var mig en Fri jävel!" dräpte jag till han, och fortsatte Storgatan fram, ända tills den tog slut. Inte ens Storgator leder särskilt långt här i världen. En sanning som få av oss vill veta av i vår heta ungdom.


Men det var sistgången jag hörde ryktas om Friheten.
Dom hade bara hittat på.
Det var bara schwammel och surr, från början till slut.
Friheten fanns inte.
Och även om han, kanske, en gång hade funnits, hade han helt enkelt dött ut.
På samma sätt som dronten.
Eller kvaggan.
Och såna som har gått och dött ut,
har jag ingen som helst respekt för.

THE STORY OFF DÖ BLUES

Jag föddes i Lule, Norrbotten, troligtvis år 1944. Lule är ju en stad med rika bluestraditioner. Man behöver bara nämna namn som Barfota-Bengo, Blind-Johan Israelson och sist, men sannerligen inte minst, den legendariske Robert Johanson.
     Jag hade en förfärlig massa syskon. Minst två-tre stycken om jag minns rätt, ännu fler kusiner, och mer tremänningar än jag ens vågar tänka på. Men redan som liten pjutt var jag mer intresserad av musik än av släktingar, som alla andra stora bluesmusiker, för övrigt.
    När jag var fem år gammal blev jag Blind-Bosses ledsagarpojke. Jag ledde Blind-Bosse varsamt tvärs över den hårt trafikerade Storgatan. Men Blind-Bosse blev förbannad och försökte komma åt mig med vitkäppen. Blind-Bosse ville vara kvar på andra sidan, där Systembolaget låg eftersom han redan då var fullfjädrad alkoholist. Som så många andra bluesmusiker, för övrigt. Jag duckade skickligt för vitkäppen, och så var min korta ledsagarpojkekarriär slut. Men mitt musikintresse fanns förstås kvar.
     När jag var sex år gammal fick jag börja plocka bomull. Det sågs som ett hårt arbete, eftersom det var ganska svårt att hitta bomull att plocka i Lule på den här tiden. Inte minst på vintrarna fick man verkligt slita hund som bomullsplockare. Man fick vara glad om man fick ihop bomull så det räckte till en T-shirt.
     Men när jag var nio år gammal kom jag äntligen över min allra första gitarr! Sakta smög jag mig ut från Ekblads Ur & Musik med gitarren listigt dold under min vidlyftiga skinnluva. Sedan byggde jag om gitarren till en betydligt mer jordnära cigarrlådegitarr. Och jag började spela. Och det lät jordnära värre. Och det lät rent av förjävligt. Tyckte jag till och med själv. Men jag fortsatte ändå envist att spela. Musiken, och framförallt den gamla råa bluesen, hade nu blivit mitt liv.
     Och nu hade jag dessutom tur. Av en ren slump råkade en talangfull scout från Paranöt gå förbi just när jag satt i mitt sedvanliga gathörn och spelade, sjöng, svor, samt surade. Och den talangfulle scouten ordnade så att jag fick göra min allra första skivinspelning redan samma dag! Visserligen helt utan betalning, men ändå. Mitt liv som professionell bluesmusiker hade börjat. Och framtiden såg trevlig ut.
     Men tyvärr hamnade jag i ungefär samma veva i dåligt sällskap. Och det blev även dåliga drycker. Portello, hopblandat med gin och tjära, var nog den godaste av alla de dåliga drycker jag då provade. Och det blev lösaktiga kvinnor. Kvinnor, som ibland inte ens hade tagit realen, men mig tog dom lite hur som helst, utan någon som helst tanke på att jag var i en känslig ålder. Det blev tobak, snus, spel, samt dobbel, även om jag aldrig riktigt fattade vad dobbel gick ut på, och värst av allt, det blev dålig musik.
     Men min debutskiva släpptes i alla fall ut på marknaden ungefär samtidigt som jag släpptes in på det fruktade länsfängelset Vita Duvan. Jag fick fyra års lukthus utan snack, för dråp och våldtäkt, helst blandat. Ganska orättvist. Tyckte jag nog. Men eftersom jag inte hade råd med någon nykter försvarsadvokat fick jag väl ända vara hyfsat nöjd med domen. Och lagen var, som vanligt, som den var. Och själv var jag väldigt mörk i såväl hy som hår. I alla fall för att vara så liten, och från Lule. Så, jag fick egentligen aldrig någon riktig chans till rättvisa. Jag fick nöja mig med fängelset.
     Men skivan sålde riktigt bra, till allas förvåning. Kanske mest beroende på den glatt otuktiga texten i "Snake Lemon Melon Bottle Rocking Jumjum Blues Hiha!" som egentligen var tänkt som baksida, men det var ju bara att vända, så det var inga problem.
     Den låten, och jag då på köpet, blev rätt kända i trakterna av Kalix och Morjärv. Det var då väldigt grovhyvlade trakter, där man aldrig drog sig för lite hembränd hullygully till helgen. Men tyvärr satt jag fortfarande inlåst i ett lukthus som sannerligen gjorde skäl för sitt namn. Gu va där stank ibland mellan varven!
     Livet i lukthuset var hårt. Mycket hårt. Lukthuset var hårt värre, men efter någon månad vart man som van. Och jag lärde mig en massa nya låtar av en kille från Pite som råkade sitta i samma cell. Han påstod att han hette Lessbulla Rantta, och dessutom var oskyldig till allt, men det trodde jag inte på, inte ens då. Men han var, hur som helst, en jävel på både blues och musik. Fick vi någon gång tag i en flaska, tömde vi den direkt. Men det var bara början. Genom att sen blåsa i buteljen fick vi fram ett basljud som hördes över hela fängelset. Jag blev med tiden en riktigt bra buteljblåsare, en talang som jag tyvärr senare, på grund av läkarna och Länkarna, låtit ligga i träda. Och vad man har en flaskhals till vet alla bluesvänner, och vet man det inte är man ändå ingen bluesvän, och då kan det vara desamma.
     Lessbulla Rantta och jag satt i vår trånga, men mycket gemensamma, cell och sjöng blues tillsammans med vår enda, men i gengäld åttasträngade, gitarr. Vi sjöng: "In the pines, in the pines, in the pines, in the pines, och så vidare, och så vidare!"
      Vi sjöng, så det var en högljudd fröjd att höra det. Tyckte vi själva. Och fängelset hade dessutom så intressant akustik att vi hördes över hela halva stan! Men landshövdingen, som råkade bo vägg i vägg med fängelset, var tyvärr väldigt omusikalisk, tröttnade på "oväsendet" och kastade brutalt ut oss båda. Utan pardon. Ibland har man tur, även med blues.
     Ett par år reste jag sen omkring och spelade på Barnens Dag i så gott som hela Övre Norrland. Utan att någonsin se ett enda barn, men vad gjorde väl det. Jag var själv ung så det räckte och blev över, inga problem.
     Jag gjorde några hyfsade inspelningar, men det där riktigt stora genombrottet lät vänta på mig. Med viss rätt tyckte jag själv, även om jag nu sjöng blues i dåvarande division tre Norra Norrland.
     För att bredda min repertoar, och min konst, lärde jag mig även att spela piano. Först, med den högra handen. Men snart också, i alla fall delvis, med den vänstra. Och detta dessutom ibland simultant, eftersom jag alltid varit ambitiös med min musik, på mitt sätt. Men att spela piano med båda händerna blev på tok för jobbigt i längden tyckte jag. Och la av. Och att lifta runt med ett piano på ryggen var inte heller alltid så lätt. Och därtill kom det gamla problemet med att jag var ganska så färgad. För att vara från Lule, menar jag. Det är segt med rasism, när den drabbar en själv. Det tycker jag nog, trots allt. Hade jag varit en vanlig albino hade min karriär förmodligen varit spikrak. Men nu gick karriären dåligt. Mycket dåligt. Den gick inte alls, för att vara petnoga. Dessutom råkade jag gå och bli förgiftad av min dåvarande så kallade "fästmö". En del "fästmör" är elaka värre har jag märkt, och jag låg förgiftad och förlamad i ett garage i några år. Och blev helt bortglömd på kuppen. Andra bluesmusiker tog min rättmätiga plats. Möss byggde bo i min gitarr. Det var hårda år. Mycket hårda. Både för mig och för min musik.
     Men som tur var hade jag hela tiden min starka tro på Jesus, Gud, och alla dom andra grabbarna. Och nu ingrep Gud för första gången i mitt liv, och det var då inte en dag för tidigt! Jag lyckades bli gift med North Memphis Minnie från Haparanda! Ja, gift och gift. Om man var gift, eller inte, var närmast en definitionsfråga i blueskretsar på den här tiden. Men jag ansåg i alla fall att jag var gift, och det räckte bra för mig. Nord-Minnie var väldigt framgångsrik på den här tiden, och tjänade massor med pengar på grund av sin fräcka figur och musik.
     "Det räcker bra med en som drar in pengar i en familj!" sa jag belåtet till Haparanda-Minnie, och la mig på sofflocket, för att äntligen få slippa blues och annat elände. Men Minnie, fattade humör, som så många andra kvinnor på den här tiden, och kastade en ishacka i huvudet på mig. Och mitt äktenskap tog slut lika tvärt som det börjat. Jävlars, just som jag tyckte det börja likna nånting!
    Åter var jag nu uttvingad på den ovissa, och stundtals halkiga, E-fyran! Men jag kom inte längre än till Byske, innan bilen jag liftat med kraschade mot en enfaldig älg. Det dog en tre-fyra stycken i kraschen, har jag för mig, och själv låg jag åter utslagen och utfattig. Som så ofta. Himla tur man vänjer sig.
     Och nu var det verkligt hårda tider. För mig och min musik. Ingen ville längre lyssna på den gamla fula bluesen. Nu var det bara popp-i-popp som gällde! Nu var jag bitter. Nu vart jag less blues. Jag la gitarren på hyllan, trots att jag var så fattig att jag varken hade gitarr eller hylla. Och nu glömde jag omsorgsfullt bort alla de gamla blueslåtar som jag en gång med så stor möda lyckats lära mig.
     Och åren gick vidare. Lika vant som vanligt. Och jag blev äldre och äldre för, i stort sett, varje år som gick. Men nu hade jag äntligen fått ro i min vandrande själ.
    "Aldrig mera blues för mig! Aldrig!" tänkte jag belåtet.
    Men så kom katastrofen. 1967 kom plötsligt, och brutalt, en tokig engelsman och "återupptäckte" mig, där jag låg och hade det bra!
     Jag hade inte ens visslat på tjugo år, men inget hjälper mot en entusiastisk engelsman.
     Han tvingade upp mig. Han tvingade ut mig. Han tvingade mig att äta upp allt på tallriken. Och, värst av allt, han tvingade mig att öva.
     Han gav mig nya löständer, fast jag egentligen föredrog att sluddra.
     Jag fick ny gitarr, ny kostym, och nytt träben.
     Men samma gamla jävla låtar.
     Det blir bara elände med blues i längden.
     Lita på mig.
     Jag vet vad jag klagar om.


    

SATSA PÅ SNÄLLHET

Eftersom man bara har en mor bör man alltid lyssna på vad hon säger. Och eftersom man bara har en tar det ändå inte så lång tid.
     Så man lyssnar och då säger hon: "Var alltid snäll mot andra! Så kommer andra att alltid vara snälla mot dig!"
     "Oj!" sa sonen och var snäll. Snäll, nå så in i spisen. Men så var sonen också döpt till Martin. Efter Martin Luther. Ganska långt efter.
     Som konfirmand var Martin förstås rysligt snäll. Det var det snällaste man sett på år och dag, sa alla. Men så fick också Martin en moped som belöning. En röd moped, av det erkända märket Puch. Det anses allmänt att Gud ser med stor välvilja på just detta mopedmärke. Men här behövs mer forskning. Och mindre teologi.
     Och så gick Martin snällt ut i arbetslivet. Inte var det väl mycket till liv. Kunde man kanske tycka ibland. Men Martin fortsatte ändå envist att vara snäll. Har man väl börjat, har man svårt sluta. Det är med snällhet som med heroin, säger många.
     Och: "Om man är snäll mot andra, kommer andra att bli snälla mot en själv!"
    Som Martin alltid brukade säga. Alltid. Eller, i varje fall, ofta. Det var, i stort sett, det enda han sa. Många tyckte därför att Martin var tråkigare än tåget.
     Men som tur var tyckte Linda tvärtom.
    "Vilken osedvanligt snäll man! En sån vill jag ha!" tyckte Linda förtjust, och så gifte dom sig. Båda två. Med varandra. Linda + Martin.
     Och visst var Martin snäll även som make. Snäll så det liknade ingenting, snäll något i hästväg.
     "Jag hade i alla fall tur med maken!" suckade Linda och dog i cancer. Jag vet inte vad det var för typ av cancer. Och det hör hur som helst inte hit.
     "Oj?" sa Martin förvånat när Linda plötsligt gick och dog. POFF! bara, och så var Linda borta.
     Men Martin fortsatte förstås att vara snäll. Han var snäll mot jobbet, han var snäll mot grannarna, han var snäll mot släktingarna, intill tredje led. Han var snäll mot hundarna, katterna, och mot alla andra djur. Martin satsade på att vara snäll mot precis alla ty: "Är man snäll mot alla, blir alla snälla mot en själv när man till exempel blir gammal!"
     Och så blev Martin då gammal. Eller, i varje fall, pensionerad. Man hurrade artigt på jobbet, och Martin städade snällt ur sitt skåp.
     Och Martin gick, sakta men snällt, hemåt. Men tyvärr hann Martin dö innan han ens hunnit få upp ytterdörren. Det var väl något åt hjärtat. Gissar jag. Och gissade läkarna.
     "Vad fort det gick?" sa alla förvånat, men ännu fortare gick det att glömma bort Martin. Snällhet sätter inga större spår. Det är lättare komma ihåg såna som heter Stalin, Hitler, eller Idi Pot.
     Martin kom spikrakt till himlen. Inget snack om saken. Har man varit snäll i hela sitt liv, har man i gengäld rätt att komma in i himmelen när man dör. Någon ordning får det vara i en himmel, och nu var Martin alltså där.
     Och redan efter någon månad fick Martin träffa Gud Fader själv. En nyanländ skara på tiotusen heliga samt saliga fick en efter en passera Gud Fader, skaka hand, och få med sig några vagt välvilliga ord på vägen.
    "Hur trivs du här då?" frågade Gud Fader rutinerat, men välvilligt.
    "Jag trivs jättebra!" svarade tiotusen heliga samt saliga snällt, och Martin var sannerligen inget undantag.
     Nästa! Raska på! Ordning i ledet! Gud har inte hela dan på sig!
     Att få träffa Gud Fader själv är sannerligen inget man glömmer på en kafferast. Och dessutom har man en hel evighet på sig att minnas, så det bör inte vara något problem med minnet där inte.
     På kvällen satt Martin och summerade i det lilla bås han fått sig tilldelat. Porten kallas trång, men rummen är ännu mindre.
     "Jaa..?" summerade Martin snällt "Var jag kanske nästan snäll i onödan? Jag menar, ingen hann bli särskilt snäll tillbaka, eftersom jag hann dö innan jag hann bli gammal och sjuk?
     Men inte så att jag ångrar min snällhet! Har man lyckats få eget rum i himmelen får man vara nöjd! Många äro spekulanter, men få äro utvalda, som man säger här uppe.
     Än har jag dock icke mött min moder. Den moder som en gång manade mig att städse satsa på snällhet. Men min moder vistas på kvinnoavdelningen dit jag icke äger tillträde. Där lär vara trångt värre, har jag hört. Detta torde bero på att kvinnor ofta äro snällare än män. Men det tänkte dom tydligen inte på när dom byggde. Men herregud, man kan inte begära att personalen ska kunna klara av alla problem som uppstår när miljoner människor trängs ihop på begränsad yta!  Och alla virriga gamla sen, som fritt får stulta omkring, ibland utan att ens veta vilken religion dom tillhör.
     Jag får lämna in en ansökan om att få möta min moder. Som alla andra. I fem exemplar. Men det lär vara rätt rörigt och oroligt på kvinnoavdelningen hörde jag av en häromdagen. Fast han hade förstås inte heller varit där. I himmelen äro ryktena flera än fakta."
     Men det skulle säkert snart ordna upp sig, Eller, snart och snart. Med tiden. Skaparen skapade ingen brådska, var ett vanligt talesätt. Och nu hade Martin i alla fall fått möta sin skapare. Och det hade varit hur trevligt som helst. Och även den andra skaparen, nämligen modern, skulle han väl få möta med tiden. Man kan inte begära att genast få stekta sparvar serverade flygande på silverfat med en gång. Man måste vara tålmodig. Man måste bida sig tid. Man måste vänta på sin tur.
     Och man måste lyda. Och man måste vara snäll. Framförallt måste man städse vara snäll.
    Snällheten hade inte fungerat som pensionsförsäkring. Nej. Men snällheten hade dock fört Martin käpprätt in i himmelen. Vad kan man mer begära? Intet.
     Tänk på det du, och satsa på snällhet. Antingen blir du gammal och ompysslad, eller så går du direkt till himmelen.
     Det kallar jag en god investering, och idag är det ont om goda investeringar.
     Satsa på snällhet! Snällhet är årets hetaste investeringstips!
     Alla experter är eniga, och det är sannerligen inte ofta.
     Guld är tungt att släpa på.
     Obligationer ses idag som osexiga.
     Att satsa på aktier är så himla farligt, att det vågar jag inte ens gå in på.
     Bostäder är bra. När det gäller att bo. Men att spekulera i bostäder är osunt.
     Återstår alltså bara:
     SNÄLLHET.
     Satsa på snällhet.
     Du har inget annat att förlora än ditt dåliga humör.
     Och det är sannerligen inte mycket.

LITTLE RICHARD OCH BIG BEETHOVEN

Visst är Little Richard bra. Men om ändå inte Beethoven var bättre?
     "Big Beethoven", som han kallade sig i början av karriären. Sen räckte det med bara Beethoven.
     Man kan fundera. Man kan fantisera. Men man kan inte telefonera, eftersom Beethoven saknade telefon. Eller, saknade och saknade? Men han hade hur som helst ingen.
     Det blev till att resa. Jag packade, jag for, jag kom fram.
    Beethoven hade inte heller någon ringklocka (eller om den var trasig eller om batterierna var slut) visade det sig, men i gengäld fanns det en lapp på dörren: KNACKA-KNACKA-KNACKA-KNACKA!
     Och jag lydde, jag knackade: Ta-ta-ta-taa!
     Och jag väntade.
     Först var det som tyst. Sen hörde jag nån hasa i tofflor. Så var det nån som flåsa innanför dörren. Men till sist var det en som (på tyska) väste genom nyckelhålet: "Nå va vill du!?"
     Jag förklarade mitt ärende (hur jag nu fick till det) och blev till min förvåning insläppt.
     Och så satt jag då till sist där i soffan, och såg hur han härjade på pianot. Det kan inte ha varit muntert vara piano hemma hos Beethoven. Att han hamra! Nå så in i spisen! Där låg Little Richard i lä.
     Jag kastade fram namnet: "Was sagen sie von Little Richard..?"
     Beethoven skakade på huvudet, låtsades vara döv, och sa ingenting. Det verkade som om han inte ville tala väl om en konkurrent. Och egentligen var jag inte förvånad. Det var samma med Little Richard. Alla tecken tyder på att pianister är mer avundsjuka än vanliga musiker. Det beror nog på att det är dyrt att köpa pianon. Och flyglar ska vi bara inte tala om. Ett munspel kan man däremot få för en tjuga. Munspelare har råd att vara generösa med beröm.
     Många har undrat: "Hur var egentligen Beethoven privat? På tu man hand, eller vad det heter? Hur var han som människa? Verka han vara genial, även på nära håll? Hörde han verkligen så dåligt, som man sa? Drack han öl eller vin? Hade han hund eller katt? Såg du till något fruntimmer i trakten?"
     Men det är inte alltid man har svar. Framförallt inte på alla frågor man får. Men lite snappade jag väl ändå upp: Beethoven duschade sällan. Men det var inte många som duschade på den här tiden. Så det var ingen som märkte något särskilt.
     Beethovens pianotangenter var snarare gula än vita. Men de svarta tangenterna hade stått sig betydligt bättre.
     Beethoven var inte bara lomhörd, han var också påfallande lik en lom. Om man nu kan tänka sig en lom som ursinnigt angriper ett piano, och det kan man väl tänka sig.
     Beethoven hade ledsyn, där hade han i alla fall haft tur.
     Beethoven ansågs vara mycket musikalisk, redan som musikaliskt underbarn, vilket var mycket ovanligt på den här tiden.
     Beethoven komponerade mer än man tidigare trott vara möjligt.
     Beethoven hade inga fruar att tala om, men privatlivet var ändå dammigt och dystert. Men det var det vanliga vid den här tiden, då det ännu inte existerade några hushållsmaskiner. Det låg damm precis överallt, och badrummet skulle jag helst inte vilja beteckna som ett badrum.
     Beethoven var en stor djurvän. På sitt sätt. Även om han (som bekant) gjorde generösa undantag för hundjävlar.
     Beethoven kunde svänga ihop en pianosonat i ett nafs.
     Beethoven skrev en väldig massa symfonier, varav de flesta finns inspelade på grammofonskivor.
     Beethoven var visserligen vresig, men i gengäld desto händig.
     Beethoven hade byggt hela huset själv (sa han) samt även flygeln (verkade det som) fast det är förstås möjligt att vi missuppfattade varandra på grund av dålig hörsel och dålig tyska.
     Beethoven var ingen oäven kock, med tanke på att han inte ens kunde koka ägg. Men på den här tiden fanns fortfarande tjänstefolk att få fatt i för en tia. Så det rörde honom inte i ryggen.
     Beethovens samtid var helt oförstående. Men det brukar samtider vara. Det är inget att haka upp sig på. Och Beethoven var lika glad för det.
     En enda gång under samtalet hettade det till. Det var när jag (mycket försynt) frågade hur det egentligen stod till med hälsan och hörseln.
     "Döv och döv!" (fräste Beethoven) "Hellre döv än död! Och hellre döv än dum! Dövheten sitter i betraktarens öra! Vet du inte ens det, deine swedische sweinhund!?"
     Det visste jag visserligen inte. Men jag lyckades ändå snart lugna ner Beethoven. Bara han fick ha sina små raseriutbrott i fred, blev han sen spak som ett lamm. Och så lite smicker på det. Det finns inget som smicker, när det gäller att lugna ner en ursinnig romantiker. Det skulle vara månsken då, men det här var ju mitt på dagen.
     Jag tackade för kaffet, kakorna och pianounderhållningen. Och for hem.
     När jag kom hem stod Little Richard (som väntat) redan och väntade på gården: "Hur var han!?" (frågade han ivrigt)
     "Han var stor... och sublim... och genial... och kunde verkligen komma loss på pianot... liksom... " sa jag dunkelt, eftersom jag var påverkad av såväl resan som romantiken.
     "Jaja! Mer!" envisades Little Richard.
     "Han var hur hygglig som helst" fortsatte jag "Han skrev autografer på alla mina LP-omslag utan att jag ens bett om det! Nej, han var sannerligen inte den som var den, inte..."
     Jag tänkte att Little Richard kunde ha ett och annat att lära härvidlag. Men det blev väl inte mycket med det. En diva, är en diva, är en odrägling, som ordspråket säger.
     "Jaså? Jaså!" sade Little Richard, men med tårar i ögonen. Det verkade ändock som om den gamle råckenrållräven blivit upplyft till högre andliga höjder, än de höjder han brukade besöka i vardagslag.
     Så avslutades mitt enda, men mycket historiska, besök hos den Store Beethoven.
     "Big Beethoven". Ja. Sannerligen. Stora män blir sällan större än så.
     När jag idag tänker tillbaka på dessa två: Little Richard och Big Beethoven. Och på all den musik de ställt till med under åren. Händer det ofta att mina tårar skymmer min sikt.
    Ty verkligt stor konst skymmer ofta sikten.
    Därför föredrar brackan allsång.
    Brackan sjunger gärna sämre, bara han i gengäld får se bättre.
    Ty när det gäller konst måste man välja.
    Storhet, eller sikt?
    Och vad jag har valt,
vet jag väl.

AGE - EN STOR MAN

Age, som han alltid kallades av allt och alla, och av hela det svenska folket, var en stor industriman. Kanske till och med den störste industriman Sverige någonsin ägt. Det är stora ord, men minst lika sanna. Age var visserligen mest känd som en genial industriman, men Age var framförallt en stor, sympatisk, och god människa. Men om icke jag fattar pennan riskerar många av Ages goda gärningar att helt falla i glömska, och därigenom bliva totalt bortglömda. Ty Age utförde oändligt många och ofta långa goda gärningar, men dessa gärningar utfördes alltid i smyg, på grund av Ages stora motvilja mot att skylta med sig själv. Nackdelen med att enbart göra goda gärningar i det dunkelt fördolda, är att sanningen om dessa goda gärningar då inte alltid lyckas krypa fram i det berättigade dagsljuset. Och så fick Age tvärtom lida såväl spott som spe! Trots att Age var själva godheten mumifierad.
    Ty ack vad onda människor under årens lopp lyckats kasta smuts på Age! Elaka människor drogo sig inte ens för att angripa Age där det biter, svider, samt sårar som bäst, nämligen i plånboken! De hävdade avundsjukt och illasinnat att Ages, för allt sitt ansvar tämligen beskedliga, lön på blott trettio miljoner svenska kronor per månad (naturligtvis plus tillägg om det gick bra, dåligt, eller bara gick sådär) skulle vara för HÖG!
     Så långt, eller snarare så LÅGT, kunde alltså stundtals den socialistiska svenska avundsjukan sänka sig! Men, betänk bara allt det ansvar som Age dagligdags axlade! Tänk på alla dessa dagar, fyllda av arbete, som aldrig tycktes taga slut! Tänk på alla dessa komplicerade affärer, som dessutom ofta misslyckades, eller gick i stöpet! Och alla dessa tröttsamma resor! Kors och tvärs över hela vårt avlånga klot, resor som Age alltför ofta fick tillbringa ensam på andefattiga lyxhotell, med i bästa fall bara en usel vilda-västern-roman som enda sällskap!
     Men alla stora män har förstås haft sina bakdantare. Det fanns, till exempel, förr folk som irriterade den genomsnälle Jesus med impertinenta frågor om allt mellan himmel och jord. Folk som till sist inte ens drogo sig för att korsfästa honom, med allt vad det innebar. Därför är det bäst att vara vaksam i tid, ja, helst tidigare än så. Låt inte ännu en genompräktig person behöva bli tvungen att bli uppspikad på vår tids massmediala slaktbänk, det får bara inte ske!
     Ofta undrade jag hur Age egentligen stod ut. Alla dessa rasande angrepp! Alla dessa knivstick i ryggen, eller i bästa fall under stolen! Alla dessa fega bakdantare, som ständigt i smyg stod och öppet siktade med sina blodbesudlade yxskaft! Alltid redo att hugga till, och hugga in, och hugga för sig, så snart de sågo minsta lilla chans eller blotta! Och sist, men sannerligen inte minst, denna evinnerliga smutskastning i en massa media!
     Man drog sig inte ens för att ge sig på Ages familj. En grå, men grym, novembermorgon låg Ages hund Fjompe hjälplöst död vid brevlådan. Fallen just vid den post som Fjompe så troget försvarat mot främlingar och brevbärare. Död? Ja. Stel? Ja. Men fortfarande minst lika trofast som förr. Nu var visserligen Fjompe närapå trettio år gammal, men man misstänkte ändå starkt att Fjompe var förgiftad av de onda krafter som städse välla upp ur avundsjukans vidriga träsk- och tassemarker!
      Det var ett hårt slag för Age, och frågan är om han någonsin riktigt hämtade sig, jag låter frågan tills vidare vara vidöppen. Ty, som Age älskat den hunden! Och som den hunden slickat Age!
    För Age var till och med vissa djur värda mer än många medarbetare. Ty som Age skämtsamt, men ändå med bistert allvar, brukade säga: "Djur äro oskyldiga! Samt mestadels rumsrena! Vilket sannerligen är mer än man kan säga om många av mina medarbetare!"
     Alla svenskar vet kanske ännu inte att Age, till råga på allt, var en av våra allra största humorister?  Addera till detta hans godhet, hans klokhet, hans empati, hans sympati, hans talanger som bridgespelare, samt hans kunskaper om tillvarons innersta väsen. Addera allt detta, och du får Age som summan i ett nötskal!
     "Varför skola alltid de oskyldiga djuren drabbas värst!?" brukade Age fråga, alltid med tårarna fritt flödande. Men aldrig att någon nonchalant vågade svara: "Tja, varför inte!?"
     En sådan skämtare skulle sannerligen inte ha blivit långlivad på arbetsplatsen! Ty Age föredrog, som så många andra stora humorister, att själv alltid få sista ordet. En liten, men mycket förståelig, svaghet hos en stor man. Ty när man själv är kraftigt humoristiskt anlagd, kan man stundtals ha svårt för samma sak hos andra. Det är helt naturligt. Så om någon vågade sig på att försöka skämta i Ages omedelbara närhet blev det vanligtvis avsked på grått papper.
     "Där är dörren!" var en vanlig, men fruktad, replik inom Ages imperium. Många såg kanske detta som något negativt, men det  var i grund och botten bara ytterligare ett tecken på att Age alltid satte sig själv, och sina företag, i första rummet.
     Age tog alltid avstånd från meningslöst motsägeri. Alltså, motsägeri för motsägeriets egen skull. Men den som däremot dristigt lade fram sina egna åsikter, väl överensstämmande med Ages, kunde alltid räkna med ovillkorligt stöd bakom ryggen. Sådan var Age. Och sådan är Age, delvis. än idag, även om han med ålderns rätt, och på grund av ihållande och elakartade processer, själv blivit tvungen att dra sig tillbaka från den allra hetaste affärsluften. Någon som sannerligen är honom väl unt.
     Alla vet att Age var en stor djurvän. Ja, men alla vet inte att Age även var en het humanist. en humanist som visserligen alltid höll styvt på djuren, men som ändå var suveränt insatt i konst, litteratur, idrott, arkitektur, och all annan kultur. Det vill säga! Dock blott i sådant som Age ansåg det vara värt att vara insatt i! Age slog däremot alltid obönhörligt till dövörat så snart dålig konst försökte smyga sig in i lokalerna. Och för skandal- och smutslitteratur stängde Age obevekligt sin plånbok, sedan fick snobbiga och sura kritiker säga vad de ville!
     Men normalt stod Ages generösa plånbok alltid vidöppen för alla behövande, konstnär eller ej, ty Age gjorde aldrig skillnad på folk och fä.
     Sådan var han. Och sådan är Age än idag, i stort sett. Kommer vi någonsin mer att få fram en man som är exakt lika stor som Age? Jag hoppas. Och jag tror. Men jag tvekar. Och jag tvivlar. Vi får se framtiden an med bävan och oro.
     Age var mycket musikalisk. Det var en oförliknelig högtidsstund för omgivningen när han spelade och sjöng på sin, visserligen slitna, men minst lika kära, gitarr. Men tyvärr blev det alltför sällan. Age ville, på grund av sin blygsamma läggning, ogärna framträda offentligt som genial.
     Men kanske ändå att Age trivdes allra, allra bäst ute i naturen? Bara ute i naturens susande barrskog kunde Age riktigt få vara sig själv. När Age bara fick vara. När Age fick vara en del i en helhet. När Age helt kunde få gå upp i något som ibland till och med syntes vara större än han själv. Den som då haft förmånen att få skymta Age bland alla barren, avspänd, samt uppknäppt långt nere i själen, befriad från allt ansvar, befriad från alla måsten, och alla ditten och datten, och från alla betungande dagliga plikter, glömmer det aldrig. Hade hans illvilliga men påstridiga kritiker då sett Age står där i skogen, själv rak som en fura, bland alla de sympatiserande barrträden, hade deras tjatter tystnat och övergått i stillsam vördnad samt berättigad beundran.
     Politiskt sett var Age hundraprocentigt liberal. Ja, hundra procent klingar kanske till och med futtigt i sammanhanget, ty ingen frihet var någonsin för stor för Age själv.
     Och den som en gång sett Age skaka hand med en av alla våra fina invandrare, glömmer det nog aldrig. Age drog sig inte heller för att helt gemytligt vistas i samma gamla slitna lokaler som hans svarta medarbetare brukade huseras i. Ofta satt han till och med vid samma bord! Och alla svarta älskade Age som ett stort barn.
     Ty när det gällde hudfärg var Age totalt färgblind: "Jag kunde själv ha varit svart - om jag haft oturen att bli född som neger!" brukade Age frimodigt, men starkt, säga ifrån när någon i vänkretsen blivit kanske lite väl näringsupplivad av alkohol, eller andra starka drycker, och därvidlag råkat försäga sig och sitt företag.
     Så kloka ord hör man sällan idag. Idag, då dessa ord skulle behövas som allra bäst. Idag då svartmuskiga och skäggiga nazister åter breda ut sin fula trynen på våra gator och torg.
     Ages med tiden något slitna, men alltid lika helylleädla, anlete blev liksom illuminerat inifrån när han fick lägga ut den kära gamla söndagsskoletexten om alla-människors-lika-värde, men då försett med det för Age typiskt pedagogiska tillägget att detta gällde oavsett ras, kön, lön, ålder, yrke, eller kroppsbehåring.
     Och Age lade aldrig fingrarna emellan då det gällde rasism i hans egna företag och filialer. Age ville inte vara med om några som helst judeförföljelser, och tog alltid bestämt avstånd från alla tecken till pogromer på arbetsplatsen på betald arbetstid.
    Age älskade barn. Inte minst flickor i den ljuvligt mjälla åttaårsåldern. Fast på senare år tilltalade honom kanske halvvuxna gossar, helt utan generande hårväxt, ännu mer. Den estetiska upplevelsen förändras, som bekant, ofta med stigande ålder och visdom.
     Sådan var Age. Och är. Age var en lycklig man. Och Age kunde rent av ha varit en MYCKET lycklig man, med stort M. Om det inte varit för alla de fega smutsangrepp i ryggen som ständigt hotade att förpesta hans liv, hans arbete, han förmögenhet, hans familj, hans hälsa, hans hund, och hela hans värdefulla frimärkssamling.
     "Vad har jag gjort? Vad har jag egentligen gjort?" brukade Age tungt sucka när han av misstag råkat läsa ännu en infam smädeartikel om sig själv. Eller när han kanske fått syn på en grym, och uppenbart ärekränkande, karikatyr av sig själv och sin plånbok.
     Men jag kunde egentligen aldrig besvara denna berättigade fråga. Jag saknade helt enkelt ord. Jag kunde blott tigande, men diskret, peka på såväl Sokrates, som Gandhi, som Martin Luther King, eller som nu senast, på Noshörningen Nelson Mandela.
    Då kunde det hända att Age ljusnade upp. Och då var jag glad över att i någon ringa mån få vara ett kapabelt verktyg till att medverka för att göra en stor mans tunga livsbörda liksom lite lättare.
    Det var dock det enda jag kunde göra. Och det var inte mycket. Men det var min plikt som hyfsat välbetald och lojal medarbetare. Min plikt, ja. Men också min glädje.
     Jag hoppas att jag i och med dessa enkla rader på ett blygsamt, men samtidigt glasklart, sätt har kunnat bidraga till att återställa de rätta proportionerna på en stor man.
     Och jag hoppas att jag med mina anspråkslösa ord har lyckats att åter sätta sanningen på plats.
På den plats där sanningen evinnerligen hör hemma.

DJUR OCH NATUR I UR OCH SKUR

Det finns många tunga yrken. Men att vara djur- och naturfilmare anses allmänt vara världens tyngsta yrke. Och idag går naturligtvis mina tunga tanker till den igår avlidne djur- och naturfilmaren Börje Suckson.
     Ingen har gjort mer, för att få fler svenska barn, att dyrka fler djur än Börje Suckson! Och hans insatser för naturen ska vi bara inte tala om, eftersom de talar för sig själv.
     Men vägen dit var lång. Mycket lång. Ofta fick Börje tillbringa en tråkig vecka i en tråkig skog, bara för att sedan få fram en enda tråkig bild av en tråkig uggla! Då ångrar många sitt yrkesval, så icke Börje. Nej, Börje fortsatte bara att envist filma och vissla, ty Börje var även en mycket skicklig visslare. Jag kan härma honom än idag, om jag får tid på mig att värma upp. Börje och jag var nämligen barndomsvänner, som man sa förr.
    Och jag kommer väl ihåg att Börje redan som liten pjutt var väldigt intresserad av djur, och dylikt. Hemma i köket hade han en tam grävling, en tam vessla, en tam utter, en tam gädda, samt två påfallande beskedliga föräldrar.
     Börje trivdes dock aldrig i den sterila skolmiljö, som var så vanlig förr. Men när Börje äntligen fick lämna skolsalen begav han sig genast rätt ut i naturen, för att där smyga sig efter första bästa djur som råkade passera. Men aldrig för att döda. Aldrig. Utan alltid för att spionera, och därigenom lära sig mer om hur djur gör, när dom till exempel gör djur, och så vidare. Börje behandlade alltid alla djur på precis samma sätt som han själv ville bli behandlad.
     Men en bit upp i tonåren råkade Börje ut för en allvarlig kris när han en dag, av en olycklig slump, upptäckte att somliga djur faktiskt var så elaka att de åt upp andra djur!
     En alltid lika skakande upptäckt för en sann djurvän, men dessvärre inte helt ovanlig, fast för Börje, som alltid trott benhårt på alla djurs lika värde, var krisen nu ett fullbordat faktum.
     I samma sorgliga veva avled Börjes båda spaka föräldrar helt oväntat, vilket knappast förbättrade krisen. Börje funderade rent av, bitvis, på att ta livet av sig berättade han för mig, som satt handfallen på en stol och inget kunde göra.
     Men som tur var räddades Börje till livet, och till filmkonsten, av ett vänligt sinnat lodjur.
     Och naturen blev, som så ofta, den allra bästa medicinen mot pjunk, grubbel och dysteri.
    Och Börje Suckson kunde snart inleda sin trevande bana som Sveriges i särklass främste djur- och naturfilmare genom tiderna, och även internationellt.
     För vem har väl inte idag glömt bort att komma ihåg att minnas alla Börje Sucksons oförglömliga djur- och naturfilmer!?
     Jag behöver väl egentligen inte ens nämna titlar som: "Räven slukar hönan i ett nafs - utan att skämmas ett endaste dugg!"
     Och den för sin tid skandalomsusade och frispråkiga: "Grabben i busken utan komplex."
    Den dyra, och dystra, djungel-expeditionen resulterade i långvarig sjukdom samt den tropiska långfilmen: "Djungeln biter tillbaka!"
     Ett stort ekonomiskt fiasko, men konstnärligt en minst lika stor framgång. Även om såväl recensenter som publik svek.
    Samt sist, men minst, den bara åtta minuter långa, men i gengäld genomtrevliga: "Med glada lappgubbar året runt i ur och dur!"
     Och vem minns väl inte Börjes banbrytande debattfilmer?
     Hans tidiga inlägg i miljödebatten: "Midvinterskrot."
     Hans rasande inlägg i skoldebatten: "Håll trut!"
    Och hans tyvärr missförstådda inlägg i sextiotalets intensiva ormdebatt: "O mor! Anaconda stor orm!"
     Börje fick genom åren mottaga en hel drös med priser. Bland annat fick han den utländska, men jätteduktiga, juryns jättestora pris vid filmfestivalen i Florens 1954.
     Men allra stoltast var Börje över Skansenpriset, där alla på Skansen inneboende djur hade rösträtt,  oavsett ras, kön, eller storlek.
     Idag är Börje borta. Men hans filmer kommer att leva kvar för evigt. I alla fall så länge någon orkar sitta kvar ända till slutet. Nå, bortsett kanske från färgfilmerna då, som tyvärr redan har börjat blekna. Men än idag kan man tydligt se att det en gång har varit färgfilmer. Ty så är det nu en gång i naturens obevekligt visa, men samtidigt smågrymma, kretslopp som väntar oss alla, när vi en gång skola nå ändstationen, med allt vårt levnadsbagage under armen, vid resans slut, och Börje var härvidlag inget undantag. Även om han var en het djurvän, var han i första hand en varm människa.
     Någon har sagt, att svenskarna tycker mer om naturen, än tvärtom.
     Det må vara en överdrift.
     Men för Börje var det bokstavligen sant.
     Sådan var Börje Suckson. Och sådan förblev han. Ända in i det sista.
     Där andra såg rullstolen som en förolämpning, såg Börje sin rullstol som en förlängning av sin filmkamera. Och han lät sig aldrig hindras av sin totala blindhet, han filmade på, in i det sista.
    Ty, trots alla sina djurfilmer, var Börje i botten humanist. Kanske den sista riktigt stora djur- och naturhumanisten i Sverige.
     Men, nu är Börje obevekligt borta. Och inga ord, eller minnen, kan få honom tillbaka.
     Men, någonstans inom mig kan jag evinnerligen höra Börje vissla vidare i sin djuriska himmel.
     Tack Börje, för all djur och natur du skänkt oss!
     För dig var ingen myra för liten!
     För dig var ingen val för stor!
     För dig var alla djur lika!
     Och hur många av oss kan,
     idag,
     med handen på hjärtat,
     säga sammalunda?
     Vi vet alla svaret:
     Få.
     Mycket få.
     Om ens det.


















    
    

INGELA OCH ULF

Ingela trodde på fredsrörelsen, men Ulf trodde på skyddsrum.
     "Fast nog var väl ändå Alva Myrdal fasligt snäll på sin tid?" försökte Ingela övertyga.
     "Säg ett krig som Alva stoppat!" sa Ulf och gick fnysande ut på tomten för att gräva sig fram till trygghet.
     Ulf var en lycklig man. Får man väl säga. Ulf hade ett hederligt, men tråkigt arbete, vilket är en stor lycka. Och Ulfs fritid bestod nu också av arbete. Det är då livet är som bäst. Det är då man slipper tänka, det är då man slipper slams, det är då man är lycklig, och det var alltså Ulf.
     Och Ulf grävde på. Och Ulf grävde djupt, och djupare ändå, och sist kom Ingela för att beundra.
     "Oj! Ska du till Kina?" sa Ingela när hon såg gropen. Men Ulf förklarade pedagogiskt att DÄR skulle dom ha sängar, DÄR skulle dom ha stege, DÄR skulle dom ha bombsäker ståldörr, DÄR skulle dom ha luftintag, DÄR skulle dom ha vattenförråd, DÄR skulle dom ha konserver, DÄR skulle dom ha det, och det, och så vidare, och det, men absolut inte DET!
     "Oj!" sa Ingela imponerat "Men tänk om det inte blir något krig? Då har vi grävt ner oss helt i onödan!"
     "Det är inte kriget som är det viktiga!" sa Ulf manligt "Det viktiga är tryggheten!"
     "Oj!" sa Ingela och gick in i villan för att steka kotletter utan ryggrad som hon köpt till extrapris.


Tiden gick. Som så ofta i litteraturen. Och Ulf grävde. Ulf murade. Ulf snickrade. Ulf målade. Ulf köpte konserver i kartonger, och så var det klart.
     För att fira hade dom fest nere i nya skyddsrummet. Inget märkvärdigt. Bara dom två och en flaska surt, men i gengäld ganska symboliskt, rödvin.
     "Vad tycker du?"  undrade Ulf.
     "Åjo! Men, blir det ändå inte lite dystert?" svarade Ingela försiktigt.
     "Om det blir krig, blir det nog dystrare utanför!" sa Ulf bistert.
     "Synd bara att det inte finns några fönster" vågade Ingela.
     "Fönster är krigets första offer!" sa Ulf som läst på.
     "Jag menar för gardinerna" menade Ingela.
     "Sätt gardinerna på sängarna" föreslog Ulf.
     "Det blir inte samma sak" sa Ingela som var kvinna, och alltså visste hur det verkligen var. I alla fall hur det verkligen var med gardiner och det.
     "Jaja! Det blir nog bra med gardiner och det!" trodde Ulf, som inte alls var insatt i gardinproblematiken.
     "Är det här jag ska sova?" undrade Ingela.
     "Eller om du hellre vill sova under?" undrade Ulf artigt tillbaka.
     "Spelar kanske ingen roll var man sover i krig..." trodde Ingela dystert.
     "Tvärtom!" sa Ulf "I krig bör man göra det så bekvämt för sig, som man bara kan! Det är bästa knepet att klara sig i krig! Det säger alla!"
     Ingela studerade hyllorna: "Hur länge räcker maten?"
     "Tre månader, kanske till och med tre och en halv!" sa Ulf som räknat ut exakt, på ett ungefär.
     "Och sen då..?" undrade Ingela.
     "Sen får vi se!" svarade Ulf tryggt, utan att egentligen ha någon som helst täckning för sin trygghet.
     "Tur i alla fall att vi inte har hund!" ansåg Ingela.
     "Hurdå hund?" undrade Ulf förvånat.
     "Det skulle bli himla trångt med hund!" trodde Ingela.
     "Det blir alltid trångt med hund. Oavsett storlek!" sa Ulf, som inte alls tyckte om hundar.
     "Utom Lassie förstås" sa Ingela som sett filmen.
      "Vem?" undrade Ulf.
      "Lassie. Det var en hund på bio. Han var jättesnäll. Eller om det var en hon? Han är hur som helst död nu" sa Ingela sorgset.
      "En död hund, är en bra hund!" sa Ulf brutalt. En del män kan verkligen vara råa. Men som tur var fortsatte Ulf: "Det här skyddsrummet är bara till för oss två!"
     "Men, tänk om det står nån stackare utanför, och gråter, och bankar på ståldörren, för att bli insläppt, och det råder fullt krig där ute, med bomber och granater, och raketer, och gas, och taggtråd, och allt vad dom nu har, vad gör vi då..?"
     "Då skjuter jag!" sa Ulf "Det är det dom här gluggarna är till för. Först vrålar man, sen siktar man, och allra sist skjuter man!"
     "Men, verkar inte det väldigt ogästvänligt, att vråla till folk, som man kanske inte ens känner..?" tyckte Ingela som inte tyckte om krig. Inte ens i fred, och inte ens i fantasin.
     "Jag skjuter varenda jävel som försöker ta sig in med våld!" sa Ulf, som hellre såg filmer med vapen, än filmer med hundar, blommor och små barn.
     "Men, du har väl ändå inget vapen..?" frågade Ingela oroligt.
    "Inte än. Men kanske sen. Och dessutom har jag faktiskt varit signalist på A8 i Boden!" svarade Ulf stolt.
     Och så satt dom då där nere i nya skyddsrummet och tittade och tänkte. Utan att säga något särskilt. Det var i alla fall ett fint skyddsrum. Väldigt fint. Det var heltäckningsmatta överallt, vilket alltid ger ett hemtrevligt intryck. Och jag skulle kunna hålla på ett bra tag och berätta hur fint det var där nere. Men då skulle storyn aldrig komma till skott, så det får vara. Även om det är synd. Tur i alla fall att jag fick in det där med heltäckningsmattan.
     Men nu gällde det! Nu var det allvar! Nu gick det inte längre att skjuta upp!
     "Nå!" sa Ulf nervöst "Kommer du att trivas här nere? Om det blir krig där uppe? Tror du? Svara ärligt!"
     "Åjo" trodde Ingela som fått i sig några glas "Det brukar alltid bli mysigt med levande ljus, men..."
     "Hurdå men?" undrade Ulf oroligt.
     "Men hur mycket kostar allt det här egentligen?" vågade Ingela fråga.
     "Kostar och kostar" undvek Ulf frågan "Jag har inte riktigt räknat ihop rubbet. Men trygghet måste alltid få  kosta!"
    "Visst är det trevligt med trygghet!" sa Ingela som fyllt på "Tryggheten är alltid värd sitt pris! Och personligen föredrar jag nog trygghet, framför otrygghet i nästan alla lägen! Skål!"
     "Skål!" pustade Ulf ut.
     "För tryggheten!" sa Ingela, och tömde glaset.
     "Ja, som jag ser det, får alla försöka bli trygga på sin fason" funderade Ulf  högt "Och själv har jag satsat på att gräva mig fram till trygghet, och jag har då verkligen gått på djupet med hela  den här trygghetsproblematiken, anser jag nog. Andra har valt andra vägar. Visst. Och sen får vi se vem som satsat rätt. Den som surrade om freden, eller den som grävde en grop åt sig själv och sin familj!"
    "Men!" sa Ingela.
    "Men?" sa Ulf. Få män tycker om ordet "men".
    "Men! Vi måste ta hit kryddor!" fortsatte Ingela sin tankegång "Annars blir det för tråkigt med bara konserver i krig i längden!"
     Och Ingela tog dit kryddor. Och Ingela kom på att dom behövde böcker. Om det skulle bli ett långvarigt, och kanske långtråkigt, krig. Och hyllpapper. Och italiensk språkkurs. Och korsordstidningar. Och pennor till tusen.
     Ja, dom hade verkligen himla trevligt när dom pysslade med sitt nya fina skyddsrum. Och Ulf kom på att dom skulle ta dit en liten TV också. Det var nog bra med radio, men TV är ändå alltid TV.
     "Men tror du verkligen TV sänder i krig?" frågade Ingela.
    "Klart TV sänder i krig!" svarade Ulf "Det är i krig man bäst behöver underhållning! Det säger alla. Fast det finns förstås risk för att det kan bli en hel del repriser."
     "Inget fel på repriser!" sa Ingela glatt och hängde upp strimlade gardiner lite här och var och där. Det blev snyggt, det blir alltid snyggt med gardiner, himla snyggt blev det.
    Och det var det.
    Det är trevligt för ett par att ha gemensamma intressen.
    Och vad kan vara mer gemensamt än trygghet?
    Skulle vara otrygghet då.
   Men jag brukar undvika otrygghet i mina texter.
   Jag tror inte på att måla Fan i farstun.
   I alla fall inte i onödan.
   Så jag väljer att sluta här.
   Ungefär.

VAR EN GÅNG

Var en gång en kvinna som levde ensam i en koja, långt inne i de djupa skogarna.
     En dag kom en man till kojan, och eftersom det var vinter kom han till skids. Han lutade skidorna mot kojväggen och klev in: "Guds fred i kojan."
     "Guds fred" svarade kvinnan, och mannen blev kvar i åtta år.
     Var på 1700-talet, så man jagade, man fiskade, man odlade, och man svalt. Och man levde  väl som folk gjorde mest, fast långt bort ifrån folk, avstånden var större förr.

Men en dag spände han på sig skidorna och tackade för sig: "Tack för mig då. För den här tiden. Nu drar jag vidare."
     "Jaha. Det bär iväg nu" konstaterade kvinnan.
     "Nu for jag" sa mannen och skidrade in i skogen.
     Han skidrade sakta och hann fundera: "Jag trivdes nog inte. Kände mig instängd. Skulle aldrig gått i längden. Fast synd ändå.
     Måste laga vänstra bindningen. Så här kan man inte åka omkring. Inte i längden."


Var en gång en kvinna som levde i en koja i skogen. En dag for en man ifrån kojan. Och nu var hon helt ensam i kojan, med bara åtta barn som sällskap.
     Hon såg mannens skidspår slingra bort in i skogen. Det var ett ovanligt slingrigt skidspår. Han hade visst haft något fel på en bindning. Men det skulle väl gå att laga.
     "Ja. Det var det" tänkte hon och gick in i värmen i kojan.
     "Han trivdes nog aldrig" tänkte hon senare på natten, när barnaskaran somnat.
    Men själv var hon vaken, och tittade in i glöden. Där fanns inget särskilt att se.
    Och hon lyssnade på vargarna, som sorgset ylade ute i naturen. Det var inte mycket att höra på.
    Hon grät inte.
    Hon skrattade inte.
    Hon var allvarsam, men hon tänkte.
     Och att tänka är alltid en bra början på ett slut.

MIN FRU HAR PÄLS

- God dag! Var snäll och lyssna! Jag heter Olivier Delon. Jag är fransman. Jag är lärare. Jag skall nu presentera min familj för er. Detta är min fru.
- God dag. Jag heter Yvonne Delon. Jag är fransyska. Jag är fyrtiotvå år. Jag är sjuksköterska. På återseende.
- Min fru har päls.
- Har ni något att förtulla?
- Nej jag har ingenting att förtulla.
- Och fröken?
- Jag har en liten flaska parfym.
- Jaså.
- Och en stor flaska parfym. Den lilla flaskan är till Jacqueline.
- Jaså.
- Min fru har päls.
- Jaså.
- God dag farbror Charles. Hur står det till?
- Jag mår bara bra. Tack kära Louise. Hur står det till med dig och Pierre?
- Jag mår bara bra tack. Men Pierre är död. Han har arbetat för mycket, alldeles för mycket. Han ville inte lyssna på doktorn, eller sin fru.
- Och Georg?
- Georg åkte i måndags. Han åkte till landet för att hälsa på släktingar, fastrar och kusiner. När han åkte lovade han att han skulle skriva till mig regelbundet.
- Min fru har päls.
- Har ni något att förtulla?
- Ja jag har en flaska parfym och en flaska whisky.
- En flaska parfym?
- Ja en flaska parfym.
- Och vad är det här?
- Det är en flaska whisky.
- Bra tack.
- Min fru har päls.
- Jag har beställt bord för middag.
- Hur många personer?
- Fem.
- Var vänlig och kom med.
- Min fru har päls.
- Jag hoppas att du haft en angenäm resa.
- Ja tack Bruce.
- Får jag föreställa min fru Sara.
- Sara det här är Bruce. Ni har träffats förut.
- När vi träffades hade ni bråttom till ett sammanträffande.
- Min fru har päls.
- När skulle jag kunna få min rock?
- Jag kan låta er få den i morgon.
- Min fru har päls.
- Vi kan låta er få två rum.
- Han gav mig en av sina böcker.
- Var snäll och tala långsamt.
- Har ni något att förtulla?
- Ja jag har en flaska whisky och en flaska parfym.
- Och vad är det här?
- Här är ert bord.
- Ja det är utmärkt.
- Min fru har päls.
- Ja min herre.
- Hör på mig är du snäll.
- Min fru har päls.
- Var snälla och hör på mig.
- Min fru har päls.
- Låt oss språka lite med varandra.
- Min fru har päls.
- Ni lyssnar på grammofonskivan.
- Min fru har päls.
- Var snäll och lyssna! Jag är lärare!
- Min fru har päls.