STACKARS PONTUS

          VÄRDINNAN X
           VÄNINNAN Y


     Y: Aah! God sherry!
     X: Kanske lite i torraste laget.
     Y: Sherry ska vara torr på gränsen till tråkig.
     X: Hur var det på mötet?
     Y: Som väntat. Som vanligt. Män, män, män. Ständigt dessa män. Män som talar, talar, talar men aldrig säger något.
     X: Men det går ändå framåt med jämställdheten. Pontus kom hem alldeles nedbruten igårkväll.
     Y: Nedbruten? Pontus?
     X: Han hade råkat ut för en kvinnlig blottare.
     Y: En kvinnlig brottare? Som bröt ner Pontus?
     X: Inte brottare, blottare!
     Y: Aah! Detaljer, detaljer!
     X: Pontus gick genom den där otäcka gångtunneln från garaget, och flera lampor var trasiga, och vinden ven olycksbådande som den brukar göra i skräckfilmer, och Pontus är ju väldigt, väldigt känslig innerst inne, han skulle inte kunna klubba ihjäl en ko en gång, men just när Pontus trodde han hade klarat sig och pustade ut hoppade hon fram!
      Y: Blotterskan?
      X: Plötsligt bara stod hon där framför Pontus och visade upp allt hon hade, och lite till påstod Pontus!
     Y: Vad gjorde stackars Pontus?
     X: Pontus stod liksom förlamad. Pontus ville ropa på hjälp men fick inte fram ett ljud. Pontus kunde inte röra ett finger. Men så släppte krampen, Pontus pep till och rusade därifrån så fort det bara gick.
     Y: Det var det värsta!
     X: Nej det värsta var att Pontus tappade sin diplomatportfölj. Han kom hem alldeles förstörd. Jag fick hålla på och trösta hela natten. Och nu är stackars Pontus sjukskriven på obestämd tid och diagnos.
     Y: Stackars Pontus.
     X: Och så fort jag tar i honom skriker han.
     Y: Det är väldigt vanligt bland män.
     X: Synd på diplomatportföljen. Den var visserligen tom, bara en massa meningslösa papper, men den var dyr. Och Pontus känner sig väldigt ensam utan sin portfölj, alla dom andra direktörerna har samma dyra modell. Pontus brukade sitta och leka med kodlåset när han kände sig nervös. Ja, han var nog lika förtjust i sin portfölj som i sitt mjukisdjur.
     Y: Mjukisdjur..?
     X: Ett lejon. I naturlig storlek. Om inte mer.
     Y: Det är väldigt vanligt bland män med just lejon.
     X: Pontus har det alltid med i sängen. Mellan oss, så jag inte ska börja tafsa i sömnen, säger han.
     Y: Jämställdheten går framåt. Nu har vi fått kvinnliga blottare också. Det var verkligen på tiden.
     X: Men måste jämställdheten gå fram över min stackars Pontus?
     Y: Jämställdheten är hård mot de mjuka.
     X: Det var tydligen en blond liten sak. Högst trettio trodde Pontus. Fast hon hade långa svarta stövlar som gick ända upp till naveln. Det var allt hon hade på sig påstod Pontus.
     Y: Jämställdheten måste få kosta.
     X: Men varför måste just min Pontus betala priset?
     Y: Var förvarar du Pontus idag då?
     X: Han har låst in sig.
     Y: Låser han ofta in sig?
     X: Då och då. Det är en garderob som jag ändå inte använder så det är inga problem.
     Y: Stackars Pontus.
     X: Det är bara bra för Pontus att få gråta ut. Mer sherry?
     Y: Gärna. Den var så torr så att jag måste skölja ner den med ett glas till.
     X: Tack vare den ökade jämställdheten gråter dagens svenska män betydligt bättre än sina förfäder. Det är bara bra för männen, även om man kan bli lite less på det evinnerliga bölandet dag ut och dag in.
     Y: Det är helt normalt. Men ändå, stackars Pontus!
     X: Ja, stackars och stackars. Han har ju mig och sitt mjukisdjur. Många får nöja sig med mindre. Tänk bara på Afrika!
     Y: Afrika?
     X: Afrika är ett u-land när det gäller mjukisdjur.
     Y: Det beror nog på kolonialismen.
     X: Eller så beror det på något annat, skål!
     Y: Gärna, skål!

SANN HISTORIA

Om inte Josep Stalin dött hade allt varit annorlunda idag. Bland annat hade Josep Stalin varit vid liv. Många har påstått att Josep Stalin begick misstag. Men ingen har kunnat påvisa vad det i så fall skulle ha rört sig om för misstag. Ty hur man än vrider och vänder på historien kan man bara komma fram till en enda sak: Josep Stalin var en stor djurvän.
     I våra dagar är det lätt att sprätta dynga på de döda. Men eftersom många döda inte kan försvara sig bör vi som lever för deras skull lyfta fram alla kalla fakta i ljuset. Det är alltså hög tid att återerövra den sanna historien om när Josep Stalin räddade en hund:
     NÄR JOSEP STALIN RÄDDADE EN HUND: Redan som liten jesuit var Josep Stalin en varm, ja nästan het djurvän. Så snart Josep fick syn på en hund bar han den varsamt hem till jesuitskolan. Med tiden blev han relegerad på grund av denna sin vana. Jesuiter har som vi vet många goda egenskaper men just när det gäller djur är jesuiternas irritationströskel låg.
     Så kom RYSKA REVOLUTIONEN! Tsaren blödde sitt sista näsblod! Lenin kom tillbaka! Lenin tog makten! Lenin dog.
     Efter Lenins död erhöll Stalin posten som "Kommissarie för de mänskliga rättigheterna i sydöstra Sovjet" och det allra första sekret han utsände från denna viktiga post gällde Lenins hund. Den varmhjärtade kommissarien rekommenderade livligt Lenins hund till balsamering på den unga sovjetstatens bekostnad. Sekretet antogs enhälligt av politbyrån under långvariga och starka applåder. Och än idag kan man se denna hund ligga i den lilla kistan vid Lenins sida.
     En man som i tider av hård yttre och inre press först av allt tänker på att balsamera upp ett oskyldigt djur, en sådan man är i sanning en god man.
     Man skulle kunna fylla volymer med berättelser om Josep Stalins vänlighet mot djur. Intet djur var honom främmande. Han behandlade alla djur lika. För Josep Stalin var alla djur lika mycket värda. Om dom så kallade sig snokar, sniglar, steklar, lämlar, älgar, ekorrar eller hundar.
     Jag erinrar mig särskilt en episod från DET STORA FOSTERLÄNDSKA KRIGET...
     ...1942. Jag tjänstgjorde som skvadronsfältskär. Läget var kritiskt. Vi var totalt isolerade någonstans i närheten av fronten, men på vilken sida, ingen visste, få ville veta. Det var femtio grader kallt och hård vind. Vi hade inga tält, saknade helt vinterutrustning och på den kala och isiga tundran fanns ingen ved alls. Det enda vi hade att värma oss med var vår flammande patriotism. Men den räckte till för oss. Ja vår patriotism värmde faktiskt så bra att tyskarna nattetid brukade smyga sig fram till vår bivack för att försöka stjäla till sig lite värme. Tyskarnas egen patriotism värmde nämligen mycket dåligt eftersom den var felaktigt ideologiskt konstruerad, all forskning visar att kommunistisk patriotism värmer bäst.
     Så en dag nådde oss ett rykte om att kamrat Josep skulle komma till oss på visitering. Till att börja med trodde vi inte på ryktet, det lät alltför fantastiskt. Stalin hade en stor sovjetstat att sköta, hur skulle han kunna hinna med att besöka oss som bara var en obetydlig liten enhet i det väldiga krigssovjetmaskineriet? Därtill kom att vi befann oss på extremt farlig och utsatt punkt, vi befann oss långt bakom tyskarnas linjer.I alla fall trodde vi det. Vi var faktiskt inte säkra på var vi befann oss eftersom våra kartor för längesedan frusit ihop och var omöjliga att vika upp. Ryktet verkade hur som helst helt otroligt.
     Men det otroliga ryktet visade sig snart vara sant. En dag gjorde en rysk häst halt vid vår vallgrav. Och ut ur hästen steg kamrat Josep Stalin.
     Hela divisionen svimmade av akut fosterlandskärleksöverdos. Hade tyskarna passat på att anfalla just då hade det gått illa.
     När vi vaknade till sans fann vi att Josep just baddat samtliga våra pannor. Nu sade han lugnande på sitt manligt sträva men samtidigt ack så mänskliga sätt: "Nå!"
     Jag reste mig, gjorde ett par vacklande ställningssteg och vrålade med gäll röst: "Ers Kamrat! Bataljon XYZ under rast!"
     "Gott!" sade Josep som alltid fann de rätta orden, men så blev allt tyst. Vi vågade inte säga något och Josep kom tydligen inte på något att säga. Josep var en strålande talare men han var också en man som skydde allt onödigt tal.
     Det var en hund som räddade oss ur den låsta situationen, ty just när tystnaden började bli pinsam fick Josep syn på ett bylte i snön någon kilometer bort. Josep hade mycket skarp syn. Glasögonen bar han bara därför att han fått dem av en gammal arbetare som velat tacka honom för att det blivit revolution, rättvisa, och så vidare.
     Vi hade alltså stått blickstilla i givakt i nära tre timmar då Josep plötsligt sade: "Vafan är det där?" varvid han pekade åskådligt på byltet borta i snön.
     "Det är troligtvis bara en tysk som försöker smyga sig fram för att snylta på vår patriotiska ryssvärme Ers Kamrat!" svarade jag nervöst.
     "Usch! Har ni tyskjävlar här också!" sade Josep med förakt i den stålhårda stämman.
     "Bara ett fåtal! De gör ingen direkt skada för närvarande!" svarade jag, ännu mer nervöst.
     "Varför klubbar ni inte ihjäl dom!?" frågade Stalin misslynt.
     "Vi gör så gott vi kan..." genmälde jag, nu drypande av nervositet.
     "Ni gör så gott ni kan! Men det är tydligen otillräckligt!" sade Stalin bistert och började med bestämda steg gå bort mot byltet. Han hade tydligen för avsikt att egenhändigt klubba ihjäl den fräcke inkräktaren med sin snugga som han alltid hade i munnen. Nervöst stod hela vår pluton kvar och väntade i givakt.
     Döm om vår förvåning när Josep kom tillbaka varsamt bärande på en sanktbernhardshund! Hunden som var en god människokännare, i alla fall för att vara hund, slickade tacksamt Josep i ansiktet. Här kunde man snart tala om ombytta roller ty nu bjöd Josep hunden på konjak ur den fälplunta han alltid hade hängande runt halsen. Josep själv nyttjade sällan starkt, om det inte var vodka, men denna plunta var en gåva från det kirgaskiska folket som velat tacka honom för att det blivit revolution, rättvisa, och så vidare.
     Hunden piggnade snart till av konjaken och avlade rapport till Kamrat Stalin. Det visade sig att hunden från början varit välutbildad dubbelspion. Men nu hade hunden helhjärtat på heltid gått över till det arbetande ryska folkets rättmätiga sida. Josep mottog allvarsamt rapporten. Därpå utnämnde han hunden på fläcken till major i Röda Armén.
     Hunden gjorde honnör, svängde om på bakbenen och begav sig åter ut i kylan. Ut på nya djärva uppdrag.
     Josep Stalin stod länge och såg efter hunden som försvunnit i den vinande snöstormen. Så talade han, och dessa ord kommer jag aldrig att glömma: "Tänk om alla ryssar voro lika djärva som denna hund..."
     Vi lade alla dess oförglömliga ord på minnet: "Tänk om alla ryssar voro lika djärva som denna hund..."
     Och än idag upprepar jag ofta dessa ord för mig själv: "Tänk om alla ryssar voro lika djärva som denna hund..."
     Nog äro dessa ord en stor ledares ord. Nog äro dessa ord, ord som kan inspirera alla och envar till att för evigt försvara sitt dyrköpta fosterland. Nog visar dessa ord, och en sådan extrem djurvänlighet, om egenskaper långt över de normala!
     Jag skulle också kunna berätta om den gång då Josep Stalin räddade livet på en val genom att bära den i sin ryggsäck tvärs över den väldiga floden Volga.
    Men det räcker med en enda sann historia för att återerövra Josep Stalins ära och minne.
     En sann historia säger ofta mer än tusen osanningar.