När man är liten har man inga nerver. Men snart börjar man växa. Man får moped, hårväxt, slips, samt problem med en massa motsatta kön. Och även tecken på nerver kan nu börja visa sig. Om man har otur. Och många unga har otur.
Nerver är ena listiga små rackare, säger dom.
När som helst kan nerverna slå till.
Nerver är inte att leka med.
Vem som helst kan drabbas av nerver.
När som helst, och hur som helst.
Men de flesta svenskar lever ändå ett fullt normalt liv. Ett liv helt utan nerver. Ett fullt normalt liv, med alla de glädjeämnen som bara en daglig arbetsplats kan skänka oss. Och vi bildar små, men jättetrevliga, kärnfamiljer. Vi knäcker teveprogram, vi håller hund, vi vädrar våra fördomar och våra husvagnar, vi grillar, och vi står i.
Och många klarar sig ända fram tills dom fyller trettionio. Då brukar det börja dra ihop sig. Men många fortsätter utan problem att fylla fyrtio, och tror sig därigenom vara på den säkra sidan: "Nerver? Det är sånt som bara dom andra får! Och dom har nog sig själva att skylla? Jag menar? Om dom ändå inte? På någe vis? Ingen har väl bett dom skaffa nerver? Eller nå, va?"
Och de ännu odrabbade går lugnt omkring på sina dagliga arbetsplatser. Och ler lika sunt och dumt som vanligt. Inga problem.
Men alla har inte samma tur. Ragge har just idag fyllt fyrtiotre, och säger just nu till sin fru: "Jag vet inte, men? Jag tyckte nästan jag kände som en liten nerv inatt?"
Och frun blir förstås orolig: "Säg inte att du också!?"
"Nejnej!" säger Ragge raskt "Inte kan det vara nerver! Inte! Det var väl något jag åt? Kanske isterband?"
"Ja, isterband är inte att leka med" säger frun som är allvarligt oroad. Och vem skulle väl inte vara det. Barnen har på grund av den spända stämningen börjat gråta så smått, för säkerhets skull. Barn är nämligen väldigt känsliga. Barn märker direkt om det är något fel. Skaffa därför aldrig barn om det är något fel.
Men Ragge tar i alla fall sin sunda Volvo och far till sin sunda arbetsplats. Som vanligt. Som han gjort så många gånger förr. Och hittills alltid utan några som helst problem. Och Ragge är nu fyrtiotre år och en morgon gammal.
Men redan nästa år fyller Ragge fyrtiofyra. Och nu är det inte längre något snack om saken: NERVER.
Men på arbetsplatsen märker man först ingenting, eftersom Ragge inte är där. Ragge är sjukskriven. Men så märker man på arbetsplatsen att Ragge är sjukskriven. Och när Ragge en gång, av misstag, råkar titta in på arbetsplatsen kan inte ens gamla säkra sexskämt pigga upp honom. Och då inser många: "Har du hört om Ragge?"
"Nävadå? Har han vunnit på tips?"
"Tvärtom. Han har fått nerver."
"Fifan!"
"Ja, det säger alla."
"Och han som alltid ställde upp och lånade ut sprit när det verkligen gällde!"
"Det är alltid dom bästa som drabbas värst. Säger dom."
"Nerver? Fifan! Hoppas bara det inte smittar."
"Dom säger nerver är värre än heroin."
"Då håller jag mig hellre till sprit. Då vet man i alla fall vad det är för fel när man får baksmälla."
"Fifan."
Fast Ragge förde en tapper kamp mot nerverna. Men en ojämn kamp. Nerverna var många, men Ragge var ensam. Helt ensam. Ja, det fanns förstås en familj. Men vad kan en helt vanlig kärnfamilj egentligen göra mot en massinvasion av nerver? Inte mycket. Och det gjorde den inte heller.
Men Ragge var vältränad. I alla fall hade han varit vältränad. Och Ragge var fortfarande stark. Rätt stark. Ragge kunde lyfta en telefonkatalog på rak arm. Alltså, en storstockholmsdel. Och det på den tiden då telefonkataloger fortfarande var telefonkataloger. Och på den tiden Ragge var ung. Och stark. Och vältränad. Det var då det. Och det var ett tag sen. Men nu är nu, och idag är inte igår, säger dom. Och ibland har dom rätt.
Men nerver kommer inte snällt krypande, en och en. Då skulle det vara lätt att angripa nerver med en vanlig flugsmälla. Tjong bara! Nej, nerver kommer krypande och krälande i miljoner. Och förökar sig något förskräckligt. Efter en enda förökad vecka kan det handla om inte mindre än tusen-miljoner nerver! Och det är många. Det säger alla.
Men Ragge kämpade tappert mot "sina" nerver. Och Ragge kämpade, minst lika tappert, mot "sin" företagsläkare, som åter ville sjukskriva honom för NERVER.
"Men kan du inte sjukskriva mig för SPRIT istället?" vädjade Ragge.
"En läkare får aldrig ljuga!" sa företagsläkaren bistert "I alla fall aldrig om sjukdomar!"
"Nåmen, du behöver väl inte direkt ljuga..." föreslog Ragge, som liksom blivit lite listig på grund av sitt lidande "Det räcker väl om du råkar slinta lite lätt med kulspetsen..?"
"Så agerar icke vår yrkeskår!" sa företagsläkaren med ett snett leende, som på avstånd fick honom att likna Elvis Presley.
Ragge trummade desperat på doktorns bord. Doktorn däremot tänkte högt: "Hum? (tänkte doktorn högt) Hum! Men jag är inte i första hand läkare, utan jag är i första hand FÖRETAGSLÄKARE! Här ser jag alltså en möjlighet..."
"Hurdåhurdå?" undrade Ragge hoppfullt.
"En läkare måste visserligen alltid tala sanning. Men en FÖRETAGSLÄKARE behöver blott tala sanning om det gynnar företaget. Om det skulle komma ut att det förekommit nervfall på företaget skulle vi få väldigt svårt att rekrytera personal. Och just nu behöver vi väldigt många personal. Hum? Vi sätter DROGPROBLEMATIK!"
"Tacktack snälla doktorn! Ingen skulle vilja ta i mig med tång om det skulle komma ut att jag fått nerver!"
"Nej, nerver äro icke att leka med" sa företagsläkaren empatiskt "Nerver har till och med förekommit i min släkt. Fast i utkanten av släkten, och inte på min sida naturligtvis. Men nu får ni själv göra en liten uppoffring! Först raka vägen till Systemet! Och försök se lite lagom härjad ut! Sedan bör ni varje vecka se till att ni sitter på parkbänk och vrålar minst en kvart om dagen så ni såväl syns som hörs!"
"Inte har jag supit så särskilt förr, men när det nu är för hälsans skull är det ju en helt annan sak!" sa Ragge beslutsamt.
"När det gäller hälsan får man aldrig dra sig för något" sa företagsläkaren "Det sa redan Hippokrates!"
"Hippovemdå?" sa Ragge.
"Det var länge sedan" sa företagsläkaren.
"Sprit är i alla fall något man kan ta på" sa Ragge och reste sig.
"Nerver äro mer åt det psykiska hållet" instämde företagsläkaren, som genom sitt yrke sett både det ena och det andra.
Och Ragge traskade hemåt med sina klirrande flaskor: "Visst är det bra att det finns sjukvård. Och visst är det bra att det finns sprit. Men det är väl ändå tveksamt om vård och sprit hjälper mot nerver i längden? I det långa loppet? Om inte nerverna bara blir grövre, hårigare, listigare, och fler, av att man hela tiden daltar med dom, och ger dom uppmärksamhet?"
Ragge var inte van vid att grubbla. Men Ragge gjorde ändå sitt bästa: "Man hör ju på nätterna hur nerverna gnager i väggarna och knäpper och försöker ta sig in fast jag spikat för med plåt och hönsnät och armerat trävirket och allt och när jag är ute med hunden på kvällen kommer dom flygande i stora svarta flockar och försöker fastna i håret på en dom är precis överallt inte minst under sängen och garderoben ska vi bara inte tala om jag har inte vågat öppna dörren på länge och dom kan visst ändra färg och form precis hur som helst och det gäller inte bara mig nu heller hela familjen drabbas ju när nerver hela tiden kryper fram och tillbaka fram och tillbaka över fru och barn på väg till mig och hunden darrar och skakar hela tiden som en sån där vad dom nu heter dom där som darrar så förskräckligt och ibland verkar det som om hela samhället har blivit med nerver jag undrar just jag hur allt det här egentligen ska sluta."
fredag 28 november 2014
torsdag 7 augusti 2014
DEN FRIDSÄLLE MANNEN
Den Fridsälle Mannen hade tur. Det fanns alltid någon i närheten som sa vad han skulle göra, och vad han skulle tycka. Och då gjorde han det, och då tyckte han det. Det fanns föräldrar, det fanns syskon, det fanns kusiner, det fanns lärare, det fanns konfirmationspräster, det fanns poliser, det fanns klasskamrater, det fanns hur många som helst, och alla visste precis vad han skulle göra, och vad han skulle tycka.
Men en vacker dag tog föräldrarna slut, som föräldrar tyvärr ofta brukar göra, men det gjorde inte så mycket, eftersom han nu var på Universitetet där hans professor tröstande sa: "Du ska bli min amanuens, och det redan i morgon!"
Ty på den här tiden uppskattade professorerna osjälvständiga men lydiga begåvningar. Annat är det idag har jag läst, eller om det var något jag hörde på radion.
Och Den Fridsälle Mannen bodde i en studentkorridor där korridorgrannen, till vänster, sa: "Du ska gå med FOLKET mot monopolkapitalet!"
Och Den Fridsälle Mannen gick med FOLKET mot monopolkapitalet, och det var sannerligen ingen svår väg att gå. Han sålde osäljbara bulletiner utanför Systemet, där FOLKET ansågs ha sin gång. Han gick på bråkiga men tråkiga möten, och han demonstrerade så flitigt man bara kunde begära, massor med frisk luft fick han.
Och han trivdes med det enkla, men politiska, språket som talade om hur det egentligen låg till. Han var fast rotad i det gamla vanliga samhället, men om ett nyare och bättre samhälle skulle råka dyka upp, hade han bara att fridsällt säga: "Ja, var det inte det jag trodde!"
Men när en del möten ibland blev lite väl bråkiga brukade han gjuta politisk olja på vågorna genom att fridsällt framhålla att Marx, egentligen, var en varm hundvän.
Men även om allt var politik på den här tiden, så var naturligtvis inte allt politik, ens på den här tiden. En dag stötte han, till exempel, ihop med en flicka utanför Systemet, som ansåg att de borde gifta sig. Och det med varandra. Och detta tämligen omgående, eftersom hon kom från Mellansverige där man på den här tiden var petnoga med sexualmoral, och allt vad det nu hette.
Och så blev det giftermål. Och Den Fridsälle Mannen trivdes bra även som gift, och varför skulle han inte det. Jag har träffat massor med såna som är gifta, och jag har aldrig hört någon klaga.
Men efter några, kanske lite väl, gifta år var hans politiska engagemang mycket måttligt. Och när han, därtill uppmanad av en bankbekant, köpt villa var det politiska engagemanget så gott som obefintligt: "När man är ung har man / men sen inser man / hjärna istället för hjärta / familjen går före kampen / ångrar ingenting / tack vare kampen jag mötte min fru / bästa som hänt / säger alla / säger hon / hade det inte varit för Marx / inte haft hund idag / inte döpt hunden till Max / ingen borgerlig hund för mig / man vet aldrig vad kampen kan leda till / i mitt fall / såväl hund som fru / man har haft tur / säga vad man vill."
En dag satt han och lyssnade fridsällt på en jazzskiva som han troligtvis tyckt om någon gång i sin ungdom. Då kom frun in och sa på sitt sedvanligt frimodiga sätt. "Här ska inte spelas någon bullrig jazz inte!"
Varpå frun, frimodigt, stängde av grammofonen.
Men det var nog just det där draget han uppskattade mest hos henne? Hennes brutala uppriktighet. Ärligheten att alltid våga säga precis vad hon tyckte. Och precis vad han också skulle tycka. Och visst var det skönt slippa tycka själv. Klokt spara på krafterna. Klokt välja sina strider. Det hade han alltid tyckt. Alldeles själv.
Och sedan den dagen tyckte han inte längre om jazz. Om man lyssnade riktigt noga märkte man att jazz blev ganska bullrigt ibland.
Men nu lyssnade han, i gengäld, på grannarna. En granne fick honom att gå med i Skattebetalarnas Förening. Och Den Fridsälle Mannen anslöt sig helhjärtat till grannens ganska fria Proudhon-tolkning: "Skatt är stöld!"
Det var nästan som förr. Nästan. Kamp som kamp. Politik som politik. Höger som vänster. Det viktiga var att man inte stelnade till. Eller hur.
Den Fridsälle Mannen tyckte alltså inte om bråk. Men ett bra sätt att undvika bråk var att dra alla-mänskors-lika-värde-ramsan. Den brukade lägga en bra blöt filt över alla bråkiga diskussioner. Och om det inte räckte, brukade Den Fridsälle Mannen dra alla-djurs-lika-värde-ramsan, även om han var lite kluven till tvestjärtar.
Men om folk ändå fortsatte att bråka, blev han tvungen ta till storsläggan: Alla-böckers-lika-värde-ramsan!
Och då tystnade visserligen inte alla. Men då gav alla upp och gick ut i köket, för att se om det kanske var roligare där. Och det var det alltid.
Åren gick och Den Fridsälle Mannen uppfostrades nu i första hand av barnen. Han gjorde hemuppgifter, skjutsade hit och dit, hämtade hem, torkade upp, kastade, sopade upp krossat glas, städade, och subventionerade flitigt.
Och eftersom han var så fridsäll trivdes han. Han trivdes med allt. Han trivdes med alla. Bara dom inte bråkade. Och han trivdes med sig själv. Och just att trivas med sig själv, lär vara värst av allt säger dom som vet, men vad vet dom.
Och åren fortsatte att rulla på. Vant men obevekligt: "Men vad livet ändå är kort!" sa han, som alla andra som levat länge.
Fast frun dog förstås. Och hunden blev han tvungen byta ut då och då. Fast alla hundar fick förstås heta Max. Efter Marx. Lite till vänster har man väl ändå rätt att vara, fast man börjar bli lite till åren, eller hur.
Barnen fyllde femtio, sextio, och lite till. Själv såg han på teve. Promenerade. Bridge. Dans. Sport. Gamla svenska långfilmer. Och allt vad dom nu kallade sig. Det finns inget så gammalt som gamla svenska långfilmer. Skulle vara nya svenska deckarfilmer då.
Promenerade, numera rullatordriven, och uppförde sig precis som en pensionär skulle uppföra sig. Inga problem. Hälsan tiger still. Men knäna är talföra. Håhåjaja. Som dom säger. Men man får vara tacksam. Eller hur.
En dag satt han som vanligt i sin vanliga stol. och läste sin vanliga tidning, i sin vanliga takt.
Men! Plötsligt drabbades han av en mycket obehaglig tanke!
Han hade, av misstag, råkat läsa dödsannonserna, vilket man aldrig ska göra om man själv är dödlig. Och då! Just då drabbade den obehagliga tanken honom: "Men herregu! Alla mina jämnåriga är ju döda! Jag är visst ensam kvar i livet! Och ingen har sagt åt mig! Nä! Det här duger inte! Det är dags att skärpa sig! Det är hög tid att rätta in sig i ledet!"
Och han lade sig fridsällt ner och dog.
Alla sa att han såg så lycklig ut.
Och på begravningen kom ingen på ett enda ont ord att säga om honom.
Fast man sa inte så mycket.
Men alla tyckte ändå att det var en trevlig begravning.
Och Den Fridsälle Mannen hade inga invändningar.
Men en vacker dag tog föräldrarna slut, som föräldrar tyvärr ofta brukar göra, men det gjorde inte så mycket, eftersom han nu var på Universitetet där hans professor tröstande sa: "Du ska bli min amanuens, och det redan i morgon!"
Ty på den här tiden uppskattade professorerna osjälvständiga men lydiga begåvningar. Annat är det idag har jag läst, eller om det var något jag hörde på radion.
Och Den Fridsälle Mannen bodde i en studentkorridor där korridorgrannen, till vänster, sa: "Du ska gå med FOLKET mot monopolkapitalet!"
Och Den Fridsälle Mannen gick med FOLKET mot monopolkapitalet, och det var sannerligen ingen svår väg att gå. Han sålde osäljbara bulletiner utanför Systemet, där FOLKET ansågs ha sin gång. Han gick på bråkiga men tråkiga möten, och han demonstrerade så flitigt man bara kunde begära, massor med frisk luft fick han.
Och han trivdes med det enkla, men politiska, språket som talade om hur det egentligen låg till. Han var fast rotad i det gamla vanliga samhället, men om ett nyare och bättre samhälle skulle råka dyka upp, hade han bara att fridsällt säga: "Ja, var det inte det jag trodde!"
Men när en del möten ibland blev lite väl bråkiga brukade han gjuta politisk olja på vågorna genom att fridsällt framhålla att Marx, egentligen, var en varm hundvän.
Men även om allt var politik på den här tiden, så var naturligtvis inte allt politik, ens på den här tiden. En dag stötte han, till exempel, ihop med en flicka utanför Systemet, som ansåg att de borde gifta sig. Och det med varandra. Och detta tämligen omgående, eftersom hon kom från Mellansverige där man på den här tiden var petnoga med sexualmoral, och allt vad det nu hette.
Och så blev det giftermål. Och Den Fridsälle Mannen trivdes bra även som gift, och varför skulle han inte det. Jag har träffat massor med såna som är gifta, och jag har aldrig hört någon klaga.
Men efter några, kanske lite väl, gifta år var hans politiska engagemang mycket måttligt. Och när han, därtill uppmanad av en bankbekant, köpt villa var det politiska engagemanget så gott som obefintligt: "När man är ung har man / men sen inser man / hjärna istället för hjärta / familjen går före kampen / ångrar ingenting / tack vare kampen jag mötte min fru / bästa som hänt / säger alla / säger hon / hade det inte varit för Marx / inte haft hund idag / inte döpt hunden till Max / ingen borgerlig hund för mig / man vet aldrig vad kampen kan leda till / i mitt fall / såväl hund som fru / man har haft tur / säga vad man vill."
En dag satt han och lyssnade fridsällt på en jazzskiva som han troligtvis tyckt om någon gång i sin ungdom. Då kom frun in och sa på sitt sedvanligt frimodiga sätt. "Här ska inte spelas någon bullrig jazz inte!"
Varpå frun, frimodigt, stängde av grammofonen.
Men det var nog just det där draget han uppskattade mest hos henne? Hennes brutala uppriktighet. Ärligheten att alltid våga säga precis vad hon tyckte. Och precis vad han också skulle tycka. Och visst var det skönt slippa tycka själv. Klokt spara på krafterna. Klokt välja sina strider. Det hade han alltid tyckt. Alldeles själv.
Och sedan den dagen tyckte han inte längre om jazz. Om man lyssnade riktigt noga märkte man att jazz blev ganska bullrigt ibland.
Men nu lyssnade han, i gengäld, på grannarna. En granne fick honom att gå med i Skattebetalarnas Förening. Och Den Fridsälle Mannen anslöt sig helhjärtat till grannens ganska fria Proudhon-tolkning: "Skatt är stöld!"
Det var nästan som förr. Nästan. Kamp som kamp. Politik som politik. Höger som vänster. Det viktiga var att man inte stelnade till. Eller hur.
Den Fridsälle Mannen tyckte alltså inte om bråk. Men ett bra sätt att undvika bråk var att dra alla-mänskors-lika-värde-ramsan. Den brukade lägga en bra blöt filt över alla bråkiga diskussioner. Och om det inte räckte, brukade Den Fridsälle Mannen dra alla-djurs-lika-värde-ramsan, även om han var lite kluven till tvestjärtar.
Men om folk ändå fortsatte att bråka, blev han tvungen ta till storsläggan: Alla-böckers-lika-värde-ramsan!
Och då tystnade visserligen inte alla. Men då gav alla upp och gick ut i köket, för att se om det kanske var roligare där. Och det var det alltid.
Åren gick och Den Fridsälle Mannen uppfostrades nu i första hand av barnen. Han gjorde hemuppgifter, skjutsade hit och dit, hämtade hem, torkade upp, kastade, sopade upp krossat glas, städade, och subventionerade flitigt.
Och eftersom han var så fridsäll trivdes han. Han trivdes med allt. Han trivdes med alla. Bara dom inte bråkade. Och han trivdes med sig själv. Och just att trivas med sig själv, lär vara värst av allt säger dom som vet, men vad vet dom.
Och åren fortsatte att rulla på. Vant men obevekligt: "Men vad livet ändå är kort!" sa han, som alla andra som levat länge.
Fast frun dog förstås. Och hunden blev han tvungen byta ut då och då. Fast alla hundar fick förstås heta Max. Efter Marx. Lite till vänster har man väl ändå rätt att vara, fast man börjar bli lite till åren, eller hur.
Barnen fyllde femtio, sextio, och lite till. Själv såg han på teve. Promenerade. Bridge. Dans. Sport. Gamla svenska långfilmer. Och allt vad dom nu kallade sig. Det finns inget så gammalt som gamla svenska långfilmer. Skulle vara nya svenska deckarfilmer då.
Promenerade, numera rullatordriven, och uppförde sig precis som en pensionär skulle uppföra sig. Inga problem. Hälsan tiger still. Men knäna är talföra. Håhåjaja. Som dom säger. Men man får vara tacksam. Eller hur.
En dag satt han som vanligt i sin vanliga stol. och läste sin vanliga tidning, i sin vanliga takt.
Men! Plötsligt drabbades han av en mycket obehaglig tanke!
Han hade, av misstag, råkat läsa dödsannonserna, vilket man aldrig ska göra om man själv är dödlig. Och då! Just då drabbade den obehagliga tanken honom: "Men herregu! Alla mina jämnåriga är ju döda! Jag är visst ensam kvar i livet! Och ingen har sagt åt mig! Nä! Det här duger inte! Det är dags att skärpa sig! Det är hög tid att rätta in sig i ledet!"
Och han lade sig fridsällt ner och dog.
Alla sa att han såg så lycklig ut.
Och på begravningen kom ingen på ett enda ont ord att säga om honom.
Fast man sa inte så mycket.
Men alla tyckte ändå att det var en trevlig begravning.
Och Den Fridsälle Mannen hade inga invändningar.
onsdag 12 februari 2014
AUGUST SUBORN SWEDE BOY?
Varje svensk stad med självaktning och invandring bör ha en gata uppkallad efter August Suborn. Hans död är nämligen den mest pedagogiska döden i hela den svenska historien.
Och så här gick det till när August Suborn dog: År 1876 beslöt sig Jesse James och hans liga för att åka norrut till Minnesota och råna banken i staden Northfield. Men det gick nästan lika illa för Jesse James i Minnesota som det gick för Che Guevara i Bolivia: Eftersom det förbaskade folket inte uppförde sig som förväntat blev det ett stort fiasko.
Folket i Northfield var inte ett dugg hedrat av att bli bankrånat av superkändisen Jesse James. Folket sköt ofint nog tillbaka, och dessutom med stor framgång.
Men mitt i allt skjutandet kom en svensk invandrare, August Suborn, traskande. Ligan vrålade åt honom att hålla sig ur vägen, men eftersom August ännu inte lärt sig språket traskade han bara vidare, blev skjuten genom huvudet, och dog på fläcken.
Det finns faktiskt ett foto föreställande "August Suborn Swede Boy". En prydlig ung man iförd finkostym med väst, fluga, och allt.
Detta är alltså den mest pedagogiska döden i den svenska historien. August visade, på ett tragiskt övertydligt sätt, vikten av att kunna språket. Den som inte kan språket, har ingen chans.
Och därför bör August Suborn få en massa gator uppkallade efter sig. Och statyer, varför inte en staty i invandrartäta Gottsunda? En stor staty! Föreställande AUGUST SUBORN INVANDRARE. Med en förklarande text på hur många språk som helst. Och här ska det vara realism, inget symboliskt tjafs! Fast konstnären kanske kan utrusta August med ett tjockt lexikon i ena handen? Och något fredligt i den andra handen, i värsta fall får man väl dra till med den där dumma duvan?
Det vilar något mycket svenskt över August Suborns enda insats i historien. Något såväl fåraktigt som fredligt, för August var förstås obeväpnad.
Men hur många människor lyckas med sina liv få fram så bra budskap som August Suborn fick fram med sin död: Lär dig språket! För Guds skull! Och framförallt för din egen skull! Utan språk, ingen chans! Och lär dig språket redan idag! I morgon kan det vara för sent!
Att August själv inte fattade vikten av sin död hör inte hit. Det blev ändå vikten av att fatta som blev hans budskap.
August Suborn. Lägg namnet på minnet.
MEN VÄNTA NU...
Men hette han verkligen Suborn? Det finns inte en enda Suborn i Uppsalas telefonkatalog? Kan det ha varit Sundbom? Eller Sjöbom?
Eller hette han kanske Nicolas Gustafson, som andra källor uppger?
Och vem var egentligen Oscar Oleson Suborn, som tydligen också på något vis var inblandad?
Och var han verkligen svensk, var han inte snarare norrman?
Och blev han verkligen skjuten? Var det inte snarare Nicolas Gustafson som blev skjuten?
Och precis samma foto påstås på ett annat ställe föreställa Oscar Oleson Suborn? Som däremot inte alls blev skjuten, utan som tvärtom med framgång bekämpade Jesse James och hans liga?
Minst tre olika personer tycks här vara hopblandade och inblandade. Men alla tre tycks i alla fall ha varit skandinaver. Och två tycks ha hetat Suborn. Och minst en ska ha blivit skjuten. Alltid något.
PRINT THE LEGEND!
Tur att det ändå finns vissa basfakta när verkligheten visar sig vara virrig: "På omkring 20 minuter hade folket i Northfield så gott som helt krossat den liga som hållit en hel nation trollbunden i ett decennium."
Jesse James, ja. Jesse var terrorist, och ingen Robin Hood. Men Jesse James var nu i Minnesota, och inte i sydstaterna där han hade stort folkligt stöd. I sydstaterna sågs han som en krigshjälte, som envist fortsatte att kämpa, och som vägrade att erkänna att kriget var förlorat.
För sydstaterna hade faktiskt förlorat inbördeskriget. Men det är aldrig roligt att förlora. Och att förlora i inbördeskrig lär vara värst av allt. Så förlorarna gav surt sitt retroaktiva stöd åt ett rent gangsterband. Nämligen Jesse James liga.
På ungefär samma sätt som tyska krigsförlorare senare stödde Hitler. Men inte heller Hitler var någon Robin Hood, vilket snart skulle visa sig. Ännu ett fiasko.
Så historien upprepar sig. Ibland. På precis samma sätt. Eller ibland på ett helt annat sätt.
Det är därför det är så svårt att lära sig något av historien.
Men det är ändå enda sättet.
Och verkligheten får vara hur virrig den vill. Men när verkligheten är virrig, är det viktigt vem som väljer vilken virrighet som gäller.
Och sanningen kan vara hur trevlig som helst, men legenden biter bättre.
Och legenden om August Suborn - mannen som visade vikten av att snabbt lära sig språk - vägrar jag att avstå ifrån.
Och eftersom det här är en helsvensk Wästern är det jag som bestämmer vad som ska tryckas.
Och som sägs på slutet i förträffliga filmen "The Man Who Shot Liberty Valance": Print the legend.
Och så här gick det till när August Suborn dog: År 1876 beslöt sig Jesse James och hans liga för att åka norrut till Minnesota och råna banken i staden Northfield. Men det gick nästan lika illa för Jesse James i Minnesota som det gick för Che Guevara i Bolivia: Eftersom det förbaskade folket inte uppförde sig som förväntat blev det ett stort fiasko.
Folket i Northfield var inte ett dugg hedrat av att bli bankrånat av superkändisen Jesse James. Folket sköt ofint nog tillbaka, och dessutom med stor framgång.
Men mitt i allt skjutandet kom en svensk invandrare, August Suborn, traskande. Ligan vrålade åt honom att hålla sig ur vägen, men eftersom August ännu inte lärt sig språket traskade han bara vidare, blev skjuten genom huvudet, och dog på fläcken.
Det finns faktiskt ett foto föreställande "August Suborn Swede Boy". En prydlig ung man iförd finkostym med väst, fluga, och allt.
Detta är alltså den mest pedagogiska döden i den svenska historien. August visade, på ett tragiskt övertydligt sätt, vikten av att kunna språket. Den som inte kan språket, har ingen chans.
Och därför bör August Suborn få en massa gator uppkallade efter sig. Och statyer, varför inte en staty i invandrartäta Gottsunda? En stor staty! Föreställande AUGUST SUBORN INVANDRARE. Med en förklarande text på hur många språk som helst. Och här ska det vara realism, inget symboliskt tjafs! Fast konstnären kanske kan utrusta August med ett tjockt lexikon i ena handen? Och något fredligt i den andra handen, i värsta fall får man väl dra till med den där dumma duvan?
Det vilar något mycket svenskt över August Suborns enda insats i historien. Något såväl fåraktigt som fredligt, för August var förstås obeväpnad.
Men hur många människor lyckas med sina liv få fram så bra budskap som August Suborn fick fram med sin död: Lär dig språket! För Guds skull! Och framförallt för din egen skull! Utan språk, ingen chans! Och lär dig språket redan idag! I morgon kan det vara för sent!
Att August själv inte fattade vikten av sin död hör inte hit. Det blev ändå vikten av att fatta som blev hans budskap.
August Suborn. Lägg namnet på minnet.
MEN VÄNTA NU...
Men hette han verkligen Suborn? Det finns inte en enda Suborn i Uppsalas telefonkatalog? Kan det ha varit Sundbom? Eller Sjöbom?
Eller hette han kanske Nicolas Gustafson, som andra källor uppger?
Och vem var egentligen Oscar Oleson Suborn, som tydligen också på något vis var inblandad?
Och var han verkligen svensk, var han inte snarare norrman?
Och blev han verkligen skjuten? Var det inte snarare Nicolas Gustafson som blev skjuten?
Och precis samma foto påstås på ett annat ställe föreställa Oscar Oleson Suborn? Som däremot inte alls blev skjuten, utan som tvärtom med framgång bekämpade Jesse James och hans liga?
Minst tre olika personer tycks här vara hopblandade och inblandade. Men alla tre tycks i alla fall ha varit skandinaver. Och två tycks ha hetat Suborn. Och minst en ska ha blivit skjuten. Alltid något.
PRINT THE LEGEND!
Tur att det ändå finns vissa basfakta när verkligheten visar sig vara virrig: "På omkring 20 minuter hade folket i Northfield så gott som helt krossat den liga som hållit en hel nation trollbunden i ett decennium."
Jesse James, ja. Jesse var terrorist, och ingen Robin Hood. Men Jesse James var nu i Minnesota, och inte i sydstaterna där han hade stort folkligt stöd. I sydstaterna sågs han som en krigshjälte, som envist fortsatte att kämpa, och som vägrade att erkänna att kriget var förlorat.
För sydstaterna hade faktiskt förlorat inbördeskriget. Men det är aldrig roligt att förlora. Och att förlora i inbördeskrig lär vara värst av allt. Så förlorarna gav surt sitt retroaktiva stöd åt ett rent gangsterband. Nämligen Jesse James liga.
På ungefär samma sätt som tyska krigsförlorare senare stödde Hitler. Men inte heller Hitler var någon Robin Hood, vilket snart skulle visa sig. Ännu ett fiasko.
Så historien upprepar sig. Ibland. På precis samma sätt. Eller ibland på ett helt annat sätt.
Det är därför det är så svårt att lära sig något av historien.
Men det är ändå enda sättet.
Och verkligheten får vara hur virrig den vill. Men när verkligheten är virrig, är det viktigt vem som väljer vilken virrighet som gäller.
Och sanningen kan vara hur trevlig som helst, men legenden biter bättre.
Och legenden om August Suborn - mannen som visade vikten av att snabbt lära sig språk - vägrar jag att avstå ifrån.
Och eftersom det här är en helsvensk Wästern är det jag som bestämmer vad som ska tryckas.
Och som sägs på slutet i förträffliga filmen "The Man Who Shot Liberty Valance": Print the legend.
fredag 24 januari 2014
ÖN
Hur det nu var, så var det på 1800-talet.
Det driftiga 1800-talet! Då mänskligheten äntligen fick upp ångan! Då man kartlade hela jordklotet under sina vetenskapliga fötter! Man for norrut! Man for söderut! Österut, och västerut! Men då var man tillbaka där man började, ty jordklotet är, konstigt nog, runt.
Och rika blev rikare. Men fattiga förblev fattiga. Hårt men rättvist. Det var lika för alla. Fast olika. Och det fanns ju soppkök. Och allt.
Arbete! Affärer! Pengar! Och Gud! Gärna blandat.
"Arbete, affärer, pengar och Gud!" tänkte Robert Campbell dystert. Robert befann sig på en ångbåt som var på väg till Indien. Som så många andra ångbåtar på den här tiden. Men Robert Campbell var missnöjd med det mesta: "Upp på morgonen, vad väntar? Arbete. Umgänge på kvällen, vad väntar? Prat om affärer. Och vad väntar kvinnorna på? Kvinnorna väntar på pengar. Kontantbetalning för en tråkig halvtimma. Eller livstidsbetalning, det vill säga äktenskap. Och Gud, vad väntar han på? Det vet ingen, inte ens han själv, han är tystlåten till tusen..."
Robert Campbell tittade dystert på havet, eftersom det inte fanns något annat att dystert titta på: "Fast, jag tror förstås inte på Gud, heller. Och jag tror inte på allt det där andra som anses vara så viktigt. Men jag sitter fast i arbete-affärer-pengar-träsket. Och vad kan man göra? Ingenting. Och när man ingenting kan göra, finns det bara en sak att göra. Nämligen att supa sig full. Riktigt präktigt redlös. Och det redan idag. Inte för att det hjälper. Men ändå. Och dessutom är spriten rysligt billig här på båten. Så det vore nästan brottsligt att inte ta tillfället i akt och supa sig full. Tur man är påhittig. Och tur att baren är öppen dygnet runt."
Robert Campbell gick till baren, och ångbåten ångade på. Ångbåten var alltså på väg till Indien för att där lasta och lossa lite av varje, vad vet jag. Men den här ångbåten nådde aldrig Indien.
"Det drar ihop sig till ett präktigt oväder" sade kaptenen och hans välvårdade polisonger antogo en bister uppsyn.
"Verkligen sir?"
"Yes."
"Vilken typ av oväder torde det komma att röra sig om sir?"
"En orkanliknande tyfon. Med täta inslag av såväl storm som hurrikan. Samt stänk av tornadosar."
"Inte så bra, om jag förstått er rätt sir?"
"Vågorna äro redan fyrtio meter höga. Eller höga som hus, som man populärt brukar säga."
"Ojoj sir!"
"Men det finnes dock ingen anledning till grundgående oro. Han som är bosatt där ovan har nog sin mening även med detta oväder."
"Ni torde åsyfta Gud sir?"
"Yes. Vi har inte mycket annat att välja på i det här läget."
"Ursäkta mig sir! Jag råkade stå så att jag inte kunde underlåta att åhöra eder intressanta konversation! Om jag tolkat eder rätt antyder ni att vår sista stund har för avsikt att inom kort inträffa sir?"
"Yes."
"Aha! Det är därför skeppsorkestern spelar den vackra psalmen Närmare Gud Till Dig sir?"
"Yes. Den ansågs vara synnerligen passande."
"Då passar jag på och komplimenterar eder till eder skeppsorkester! Den håller enligt min åsikt hög internationell klass sir!"
"Orkesterledaren var, mycket riktigt, från Paris."
"Aha, Paris! Det förklarar saken. Mannen med pinnen som just blåste över bord, antar jag sir?"
"Yes. Men låt inte detta missöde oroa eder. Så länge detta fartyg befinner sig ovanför havsytan skall här spelas psalmer. Om jag så skall bli tvungen att själv vissla psalmerna!"
"Det känns tryggt att erhålla klarhet om psalmsituationen sir."
"Ursäkta mig sir att jag stör! Kan jag, ehuru blott andraklasspassagerare, få besvära om en ren faktaupplysning?"
"Yes, men fatta eder kort!"
"När beräknas fartyget sjunka sir?"
Kaptenen tar fram sin guldklocka. Studerar den sakkunnigt och säger: "Vi beräknar insjunka någon gång mellan 8.10 och 8.25. Jag avser givetvis brittisk tid."
"Givetvis sir. Då hinner jag knappast ta ett glas i baren före själva insjunkandet sir?"
"Det torde knappast givas tid därtill."
"Bra orkester, i alla fall. För att vara så få."
"Då skulle ni hört den innan saxofonerna blåste över bord."
"Det blir ofta så med musiker. Konstnärer är känsliga. Nå, då går jag att ansluta mig till min hustru. Hon är visserligen mycket tapper, men hon är blott kvinna."
"Det blir ofta så med kvinnor."
"Men jag vill ta tillfället i akt och berömma servicen ombord på båten! Maten har hela tiden varit utsökt. Inte minst fiskrätterna."
"Kockarna voro också från Paris. Men nu äro också kockarna i havet."
"Det blir ofta så med kockar."
Och kaptenen tog fram den jättelika stormmegafonen. Fyra sjömän lyckades hålla den framför hans mun: "God morgon mina damer och herrar! Detta är eder kapten som talar! Så gott det går under nuvarande omständigheter! Jag ber att få tacka för edert sällskap under denna båtresa, som nu nalkas slutet! Som några av eder redan känner till har det tillstött vissa komplikationer! Inte minst på grund av väderlekssituationen! Jag har personligen för avsikt att medfölja mitt fartyg neder i det mörka, men tyvärr också iskalla djupet! Vi befinna oss just nu ettusentvåhundra meter ovan havsbotten, enligt våra preliminära beräkningar! Jag inbjuder eder alla att åtfölja mitt exempel, inte minst emedan vi funnit att vi förargligt nog helt saknar livbåtar! Att utreda orsakerna till detta slarv få dock anstå till ett senare tillfälle! Alltså välkomna att medfölja mig på den sista resan1 Och detta erbjudande gäller även alla andra- och tredjeklasspassagerare!"
Och passagerarkören svarade som en man: "Vi antaga alla med tacksamhet eder inbjudan att få medfölja edert fartyg ända neder till botten!"
"Gott! Låtom oss då sjunka! Men innan själva insjunkandet vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve! Ett leve för 1800-talet! Ett leve för England! Ett leve för Gud! Och sist, men alls inte minst, ett leve för vår älskade drottning! Hon, och alla tidigare nämnda, leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaa..."
Och fartyget dök ned i det mörka men kalla havsdjupet. Och samtliga passagerare medföljde. Utom en. Robert Campbell.
Men varför klarade sig just Robert Campbell, har många undrat. Så här gick det till, tror jag: Robert hade druckit sig redlöst berusad, precis som han planerat. Robert hade raglat runt på båten ett bra tag. Robert hade snubblat över en bortglömd trälåda med korkbälten. Robert hade krupit in i trälådan, stängt locket, och slocknat. Robert sov som en stock och missade det mesta.
Kork flyter bra, mycket bra. Trä flyter också ganska bra. Och den stängda trälådan visade sig vara väldigt tät. I lådan sov Robert tungt, och lådan plumsade i havet, och lådan flöt, och tiden gick.
När Robert Campbell äntligen vaknade upp mådde han inte alls bra. Han var sjösjuk till tusen, präktigt bakfull, och dessutom trodde han först att han hade blivit levande begravd, till råga på allt. Men han var visst i alla fall vid liv?
"Alltid något!" tänkte Robert Campbell och lyckades äntligen få upp lådlocket: "Men va inni!?."
Lådan låg och guppade vid en liten ö. Båten var borta. Alla var borta. Allt var borta: "Men va inni!?."
Och vädret var vackert. Och Robert Campbell kravlade sig upp på den lilla ön. Obebodd, förstås. När öar är så där små, brukar öar vara obebodda. Och ön låg nästan löjligt isolerad någonstans i havet. I havet ja, men exakt var i havet? Svårt säga. Enligt sjökortet skulle det inte finnas någon ö där. Men det vet man ju hur sjökort brukar vara.
Och ön var, som sagt, liten. Mycket liten. Det rymdes bara en palm, en gräsplätt runt palmen, och sand runt resten. Det var allt. Men det räckte. Robert Campbell klagade inte.
En enda palm? Ja, men klimatet var så gynnsamt att han kunde skörda kokosnötter närhelst han hade lust. Gynnsammare än så blir sällan klimat. Det är gott med kokosnötter, även om man kan bli less. Men när man blir less kokosnötter, äter man förstås fisk. Och fiskerinäringen på ön gjorde snart stora framsteg eftersom Robert råkat få med sig en säkerhetsnål. Så då var det bara börja meta. Och förr eller senare fastnade någon korkad fisk på säkerhetsnålen. Och då var det bara börja äta.
Men vatten? Dricksvatten fick han på det klassiska sättet: Uppifrån. Den täta trälådan visade sig vara förträffligt att samla upp regnvatten i. Och av korkbälten får man en hyfsad säng.
Allt under kontroll. Inga problem. Bakfyllan dunstade snart bort, som bakfyllor brukar göra, och nu levde Robert Campbell ett nästan löjligt sunt liv.
"Inte alls dumt det här!" kommenterade han själv "Här kan jag koppla av från allt. Behöver aldrig
tänka på arbete, affärer, pengar eller Gud. Enda pengar som finns här på ön, är dessa tre mynt, som jag härmed slänger ut i havet!"
Och Plums! for tre mynt ut i havet, som inte brydde sig ett dyft. Ty hav är kända för att aldrig bry sig om något, eller någon. Det är nog därför det är så nyttigt med havsluft, antar jag.
"Och enda affärer som här begås, är de affärer som begås mellan mig och fiskarna! Och det måste väl erkännas att fiskarnas handelsbalans härvidlag inte är den bästa. Men, jag måste väl leva. Antar jag. Tills vidare. Och det lilla arbete som utförs här på ön, utför jag bara när jag själv vill. Det här påminner på sätt och vis om Paradiset, om jag kommer ihåg boken rätt?"
Ja, på sätt och vis var det väl så. Men nog var väl ändå Bibelns Paradis mer spännande? Jag menar, där fanns ormar med skamliga förslag! Där fanns Gud själv, som spankulerade omkring och var allmänt knepig! Och där fanns KVINNAN.
"Well!" blev Robert Campbell tvungen hålla med "Visst! Jag är ensam, men jag är vid liv. Och Gud är död, han drunknade som alla andra. Och ormar kan jag avstå ifrån. Värre är det förstås med KVINNAN, med KVINNAN är det som vanligt värst. Men KVINNAN lever kvar i mina minnen, mina drömmar, och mina fantasier. Annars är allt överskådligt, okomplicerat, och gratis. Och det där med KVINNAN var alltid dyrt, virrigt, och komplicerat. Så det kanske, trots allt, är lika bra, kanske, trots allt..?"
Han flätade sig en klädsam solhatt av en torkad abborre. Han tog en stärkande promenad runt hela ön. Han dekorerade strandkanten med snäckskal. Och det blev vackert värre.
Och i gryningen metade han. Det är nämligen då fiskarna nappar bäst, emedan de då är dummast. Det där känner alla fiskare till. Men det där har aldrig fiskarna själva fattat. Människan är slugare än djur och natur ihop.
Men på söndagarna höll Robert Campbell andakt. Alltid på en söndag. Då metade han ej. Då skördade han ej. Ej heller promenerade han då runt ön.
Då tillbad han KVINNAN. Han satt på trälådan och tänkte intensivt, med slutna ögon, på KVINNAN. Och snart tog minnena över, och bilderna blev tydliga. Och nu kände han KVINNAN i hela sin kropp! Och nu flämtade han! Och nu vidgades pupillerna! Och nu! Nu var mysteriet nära! Och NU!!!
Nu var det fullbordat. Nu var han nöjd. Men matt.
Vilken religion! Där ligger alla andra religioner i lä, inte utan att man blir avundsjuk.
Nu var han styrkt i sin tro. Och det var bara en vecka till nästa söndag. Och en vecka går fort, när man bor på en ö, säger dom.
Och tiden gick. Inte helt oväntat. Men blir man inte vansinnig av att vara helt isolerad? Kanske. Men vad gör det om man är vansinnig, när man är isolerad? Huvudsaken är att man inte stör andra.
Och åren gick.
Och han blev kvar på ön 1800-talet ut.
Och sen får vi se.
Det driftiga 1800-talet! Då mänskligheten äntligen fick upp ångan! Då man kartlade hela jordklotet under sina vetenskapliga fötter! Man for norrut! Man for söderut! Österut, och västerut! Men då var man tillbaka där man började, ty jordklotet är, konstigt nog, runt.
Och rika blev rikare. Men fattiga förblev fattiga. Hårt men rättvist. Det var lika för alla. Fast olika. Och det fanns ju soppkök. Och allt.
Arbete! Affärer! Pengar! Och Gud! Gärna blandat.
"Arbete, affärer, pengar och Gud!" tänkte Robert Campbell dystert. Robert befann sig på en ångbåt som var på väg till Indien. Som så många andra ångbåtar på den här tiden. Men Robert Campbell var missnöjd med det mesta: "Upp på morgonen, vad väntar? Arbete. Umgänge på kvällen, vad väntar? Prat om affärer. Och vad väntar kvinnorna på? Kvinnorna väntar på pengar. Kontantbetalning för en tråkig halvtimma. Eller livstidsbetalning, det vill säga äktenskap. Och Gud, vad väntar han på? Det vet ingen, inte ens han själv, han är tystlåten till tusen..."
Robert Campbell tittade dystert på havet, eftersom det inte fanns något annat att dystert titta på: "Fast, jag tror förstås inte på Gud, heller. Och jag tror inte på allt det där andra som anses vara så viktigt. Men jag sitter fast i arbete-affärer-pengar-träsket. Och vad kan man göra? Ingenting. Och när man ingenting kan göra, finns det bara en sak att göra. Nämligen att supa sig full. Riktigt präktigt redlös. Och det redan idag. Inte för att det hjälper. Men ändå. Och dessutom är spriten rysligt billig här på båten. Så det vore nästan brottsligt att inte ta tillfället i akt och supa sig full. Tur man är påhittig. Och tur att baren är öppen dygnet runt."
Robert Campbell gick till baren, och ångbåten ångade på. Ångbåten var alltså på väg till Indien för att där lasta och lossa lite av varje, vad vet jag. Men den här ångbåten nådde aldrig Indien.
"Det drar ihop sig till ett präktigt oväder" sade kaptenen och hans välvårdade polisonger antogo en bister uppsyn.
"Verkligen sir?"
"Yes."
"Vilken typ av oväder torde det komma att röra sig om sir?"
"En orkanliknande tyfon. Med täta inslag av såväl storm som hurrikan. Samt stänk av tornadosar."
"Inte så bra, om jag förstått er rätt sir?"
"Vågorna äro redan fyrtio meter höga. Eller höga som hus, som man populärt brukar säga."
"Ojoj sir!"
"Men det finnes dock ingen anledning till grundgående oro. Han som är bosatt där ovan har nog sin mening även med detta oväder."
"Ni torde åsyfta Gud sir?"
"Yes. Vi har inte mycket annat att välja på i det här läget."
"Ursäkta mig sir! Jag råkade stå så att jag inte kunde underlåta att åhöra eder intressanta konversation! Om jag tolkat eder rätt antyder ni att vår sista stund har för avsikt att inom kort inträffa sir?"
"Yes."
"Aha! Det är därför skeppsorkestern spelar den vackra psalmen Närmare Gud Till Dig sir?"
"Yes. Den ansågs vara synnerligen passande."
"Då passar jag på och komplimenterar eder till eder skeppsorkester! Den håller enligt min åsikt hög internationell klass sir!"
"Orkesterledaren var, mycket riktigt, från Paris."
"Aha, Paris! Det förklarar saken. Mannen med pinnen som just blåste över bord, antar jag sir?"
"Yes. Men låt inte detta missöde oroa eder. Så länge detta fartyg befinner sig ovanför havsytan skall här spelas psalmer. Om jag så skall bli tvungen att själv vissla psalmerna!"
"Det känns tryggt att erhålla klarhet om psalmsituationen sir."
"Ursäkta mig sir att jag stör! Kan jag, ehuru blott andraklasspassagerare, få besvära om en ren faktaupplysning?"
"Yes, men fatta eder kort!"
"När beräknas fartyget sjunka sir?"
Kaptenen tar fram sin guldklocka. Studerar den sakkunnigt och säger: "Vi beräknar insjunka någon gång mellan 8.10 och 8.25. Jag avser givetvis brittisk tid."
"Givetvis sir. Då hinner jag knappast ta ett glas i baren före själva insjunkandet sir?"
"Det torde knappast givas tid därtill."
"Bra orkester, i alla fall. För att vara så få."
"Då skulle ni hört den innan saxofonerna blåste över bord."
"Det blir ofta så med musiker. Konstnärer är känsliga. Nå, då går jag att ansluta mig till min hustru. Hon är visserligen mycket tapper, men hon är blott kvinna."
"Det blir ofta så med kvinnor."
"Men jag vill ta tillfället i akt och berömma servicen ombord på båten! Maten har hela tiden varit utsökt. Inte minst fiskrätterna."
"Kockarna voro också från Paris. Men nu äro också kockarna i havet."
"Det blir ofta så med kockar."
Och kaptenen tog fram den jättelika stormmegafonen. Fyra sjömän lyckades hålla den framför hans mun: "God morgon mina damer och herrar! Detta är eder kapten som talar! Så gott det går under nuvarande omständigheter! Jag ber att få tacka för edert sällskap under denna båtresa, som nu nalkas slutet! Som några av eder redan känner till har det tillstött vissa komplikationer! Inte minst på grund av väderlekssituationen! Jag har personligen för avsikt att medfölja mitt fartyg neder i det mörka, men tyvärr också iskalla djupet! Vi befinna oss just nu ettusentvåhundra meter ovan havsbotten, enligt våra preliminära beräkningar! Jag inbjuder eder alla att åtfölja mitt exempel, inte minst emedan vi funnit att vi förargligt nog helt saknar livbåtar! Att utreda orsakerna till detta slarv få dock anstå till ett senare tillfälle! Alltså välkomna att medfölja mig på den sista resan1 Och detta erbjudande gäller även alla andra- och tredjeklasspassagerare!"
Och passagerarkören svarade som en man: "Vi antaga alla med tacksamhet eder inbjudan att få medfölja edert fartyg ända neder till botten!"
"Gott! Låtom oss då sjunka! Men innan själva insjunkandet vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve! Ett leve för 1800-talet! Ett leve för England! Ett leve för Gud! Och sist, men alls inte minst, ett leve för vår älskade drottning! Hon, och alla tidigare nämnda, leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaa..."
Och fartyget dök ned i det mörka men kalla havsdjupet. Och samtliga passagerare medföljde. Utom en. Robert Campbell.
Men varför klarade sig just Robert Campbell, har många undrat. Så här gick det till, tror jag: Robert hade druckit sig redlöst berusad, precis som han planerat. Robert hade raglat runt på båten ett bra tag. Robert hade snubblat över en bortglömd trälåda med korkbälten. Robert hade krupit in i trälådan, stängt locket, och slocknat. Robert sov som en stock och missade det mesta.
Kork flyter bra, mycket bra. Trä flyter också ganska bra. Och den stängda trälådan visade sig vara väldigt tät. I lådan sov Robert tungt, och lådan plumsade i havet, och lådan flöt, och tiden gick.
När Robert Campbell äntligen vaknade upp mådde han inte alls bra. Han var sjösjuk till tusen, präktigt bakfull, och dessutom trodde han först att han hade blivit levande begravd, till råga på allt. Men han var visst i alla fall vid liv?
"Alltid något!" tänkte Robert Campbell och lyckades äntligen få upp lådlocket: "Men va inni!?."
Lådan låg och guppade vid en liten ö. Båten var borta. Alla var borta. Allt var borta: "Men va inni!?."
Och vädret var vackert. Och Robert Campbell kravlade sig upp på den lilla ön. Obebodd, förstås. När öar är så där små, brukar öar vara obebodda. Och ön låg nästan löjligt isolerad någonstans i havet. I havet ja, men exakt var i havet? Svårt säga. Enligt sjökortet skulle det inte finnas någon ö där. Men det vet man ju hur sjökort brukar vara.
Och ön var, som sagt, liten. Mycket liten. Det rymdes bara en palm, en gräsplätt runt palmen, och sand runt resten. Det var allt. Men det räckte. Robert Campbell klagade inte.
En enda palm? Ja, men klimatet var så gynnsamt att han kunde skörda kokosnötter närhelst han hade lust. Gynnsammare än så blir sällan klimat. Det är gott med kokosnötter, även om man kan bli less. Men när man blir less kokosnötter, äter man förstås fisk. Och fiskerinäringen på ön gjorde snart stora framsteg eftersom Robert råkat få med sig en säkerhetsnål. Så då var det bara börja meta. Och förr eller senare fastnade någon korkad fisk på säkerhetsnålen. Och då var det bara börja äta.
Men vatten? Dricksvatten fick han på det klassiska sättet: Uppifrån. Den täta trälådan visade sig vara förträffligt att samla upp regnvatten i. Och av korkbälten får man en hyfsad säng.
Allt under kontroll. Inga problem. Bakfyllan dunstade snart bort, som bakfyllor brukar göra, och nu levde Robert Campbell ett nästan löjligt sunt liv.
"Inte alls dumt det här!" kommenterade han själv "Här kan jag koppla av från allt. Behöver aldrig
tänka på arbete, affärer, pengar eller Gud. Enda pengar som finns här på ön, är dessa tre mynt, som jag härmed slänger ut i havet!"
Och Plums! for tre mynt ut i havet, som inte brydde sig ett dyft. Ty hav är kända för att aldrig bry sig om något, eller någon. Det är nog därför det är så nyttigt med havsluft, antar jag.
"Och enda affärer som här begås, är de affärer som begås mellan mig och fiskarna! Och det måste väl erkännas att fiskarnas handelsbalans härvidlag inte är den bästa. Men, jag måste väl leva. Antar jag. Tills vidare. Och det lilla arbete som utförs här på ön, utför jag bara när jag själv vill. Det här påminner på sätt och vis om Paradiset, om jag kommer ihåg boken rätt?"
Ja, på sätt och vis var det väl så. Men nog var väl ändå Bibelns Paradis mer spännande? Jag menar, där fanns ormar med skamliga förslag! Där fanns Gud själv, som spankulerade omkring och var allmänt knepig! Och där fanns KVINNAN.
"Well!" blev Robert Campbell tvungen hålla med "Visst! Jag är ensam, men jag är vid liv. Och Gud är död, han drunknade som alla andra. Och ormar kan jag avstå ifrån. Värre är det förstås med KVINNAN, med KVINNAN är det som vanligt värst. Men KVINNAN lever kvar i mina minnen, mina drömmar, och mina fantasier. Annars är allt överskådligt, okomplicerat, och gratis. Och det där med KVINNAN var alltid dyrt, virrigt, och komplicerat. Så det kanske, trots allt, är lika bra, kanske, trots allt..?"
Han flätade sig en klädsam solhatt av en torkad abborre. Han tog en stärkande promenad runt hela ön. Han dekorerade strandkanten med snäckskal. Och det blev vackert värre.
Och i gryningen metade han. Det är nämligen då fiskarna nappar bäst, emedan de då är dummast. Det där känner alla fiskare till. Men det där har aldrig fiskarna själva fattat. Människan är slugare än djur och natur ihop.
Men på söndagarna höll Robert Campbell andakt. Alltid på en söndag. Då metade han ej. Då skördade han ej. Ej heller promenerade han då runt ön.
Då tillbad han KVINNAN. Han satt på trälådan och tänkte intensivt, med slutna ögon, på KVINNAN. Och snart tog minnena över, och bilderna blev tydliga. Och nu kände han KVINNAN i hela sin kropp! Och nu flämtade han! Och nu vidgades pupillerna! Och nu! Nu var mysteriet nära! Och NU!!!
Nu var det fullbordat. Nu var han nöjd. Men matt.
Vilken religion! Där ligger alla andra religioner i lä, inte utan att man blir avundsjuk.
Nu var han styrkt i sin tro. Och det var bara en vecka till nästa söndag. Och en vecka går fort, när man bor på en ö, säger dom.
Och tiden gick. Inte helt oväntat. Men blir man inte vansinnig av att vara helt isolerad? Kanske. Men vad gör det om man är vansinnig, när man är isolerad? Huvudsaken är att man inte stör andra.
Och åren gick.
Och han blev kvar på ön 1800-talet ut.
Och sen får vi se.
torsdag 16 januari 2014
JÄGARN
Det ringde En Från Akademin och Jägarn svarade: - Hallå vem är det?
- Grattis! Du har fått Nobelpriset! (sa En Från Akademin)
- Har jag? (undrar Jägarn) I vaddå?
- I litteratur förstås! (säger En Från Akademin)
- Det var värst! (säger Jägarn) Vänta ska ja hämta pallen! Jaha, nu har ja satt mig. Var det för
insändarn, eller var det för dikten?
- Båda. Vi beaktade hela din litterära produktion. (säger En Från Akademin. Jo, dom lär vara väldigt
petnoga när dom väljer pristagare har jag läst)
- Jaha? Joo? Nå det var många som tyckte insändarn var bra. Älgjakten är höjdpunkten här uppe, så
det där var ett ord i rättan tid som dom säger söderut.
- Och dikten var i sin komprimerade korthet nästan japansk! (säger En Från Akademin som kan det
här med dikter)
- Japansk? Hurdå japansk? Dom har väl inga älgar i Japan just?
- Japanerna är mästare på kortdikter.
- Jaså är dom? Det beror väl på att dom är korta schälw. Men djur går väl hem över hela världen. Hur
vill du ja ska göra? Ska ja dra dikten i telefon, inga problem, jag kan den utantill vid det här laget
eftersom många velat höra han? Eller har ni kvar kopian ja skicka in?
- Jag har dikten framför mig här på skrivbordet. Vi fick in tusentals dikter i år. Därför beslöt vi oss
för att satsa enbart på korta dikter. Det var enda sättet att hinna jobba undan. Och resten ska vi
slänga. Vi har redan fyra fulla sopsäckar med dikter.
- Det är klart ni blev less dikter, det fattar man ju! Det fick räcka med en dikt för mig, se fick det vara
stopp! Man blir som less skriva, och dom säger dikterna är värst.
- Men det blev väldigt spännande på slutet i år. Till sist stod valet mellan dig och en poet från Tibet.
- Tibet? Få se nu, Tibet? Är det int dom som har gula pyjamasar, lamer eller va dom heter, och som
kan spotta nå så ini norden långt?
- Spotta? Det känner jag inte till. Vi försöker i görligaste mån hålla oss till rent litterära kvalitéer.
- Ni gör som ni vill, ni sitter ju på pengarna.
- Ja, vad tänker du göra med pengarna?
- Ja, göra och göra, vad brukar folk göra med pengar? Alltid finns det väl nåt fruntimmer som vill va
me och dela. Hur mycke kommer det att handla om i schlutändan tror du?
- Vi har inte hunnit räkna klart än. (säger En Från Akademin som läser snabbare än han räknar) Vi
har haft så himla mycket att göra. Inte minst med bordsplaceringen, och med maten. En del är ju
vegetarianer nuförtiden till råga på allt.
- Vegetarianer är det värsta jag vet, bortsett från vargar! Hurfan tror dom det skulle gå med älgjakten
om alla jävlar blev vegatarianer? Nä, det har dom inte ens tänkt på!
- Men du kan nog räkna med, i storleksordningen, omkring en miljon.
- En miljon? Inte så pjåkigt! (säger Jägarn) Fast egentligen borde man väl lägga om taket? Det
skwittrar in av barra hellskotta när det regnar! Fast först ska ja köpa ut så mycke ja orkar bära! Och
sen ska ja, och det redan ikwäll, fast det törs ja int säga i telefon!
- Jag anar nog! (fnissar En Från Akademin som nog anar) Man har ju varit student en gång i tiden!
- För mig är studenter och vargar i stort sett samma skit! (säger Jägarn surt)
- Men du kommer väl till Stockholm? (försöker En Från Akademin byta spår) Så kan vi ses på
Centralen? Jag har glasögon, skägg, samt portfölj. Och en stor skylt där det står GRATTIS!
- Schtockholm? Nä va ska ja dit å göra?
- Ta emot priset förstås! Och diplomet! Kungen brukar ställa upp och dela ut!
- Man blir less kungar i längden. Jag är redan inne på min tredje.
- Men festen efter middagen brukar vara väldigt uppskattad.
- Festa kan man göra hemma. Så har man nära till sängen sen när man slocknar. Och vi har korvkiosk
vi med. Inga problem. Jag brukar satsa på en dubbelburgare med allt, då blir man mätt. Och
pengarna kan ni skicka på posten. Men glöm int frimärket för då blir Post-Nisse förbannad!
- Jaså? (försöker En Från Akademin avledande konversera) Så ni har kvar posten däruppe, den är inte
nedlagd, eller liknande?
- "Så länge det finns rullator - så länge finns det rulljans!" brukar Post-Nisse säga. Han är rolig han,
fast han är pensionär.
- Planerar du något nytt litterärt verk? (frågar En Från Akademin eftersom det är hans jobb att fråga
sånt)
- Nja, den litterära skiten är ja no klar me. Men jag funderar på att ansöka om Bragdguldet till nästa
år. När man nu ändå är på gång. Simborgarmärket hade jag sen förr, och då skulle jag ha precis allt.
Alla tre. Och då vore det väl faan om int fruntimmerna skulle ställa upp, eller va tror du?
- Jag förstår? (säger En Från Akademin utan att förstå. Men nu måste han hursomhelst avsluta
samtalet. Han har många att ringa upp. Det är många som väldigt gärna vill ha ett Nobelpris. Och
många blir väldigt sura när dom inte får något. Det blir väldigt många, och väldigt långa
telefonsamtal. Det blir väldigt dyrt för Sverige. Men det är det värt. Det säger alla)
Och visst. visst blev Jägarn först väldigt förvånad: "Nobelpris? I litteratur? Jag?
Men insändarn var förstås bra. Det sa alla. Och dikten fångade älgen precis på pricken. Man riktigt
såg älgen stå framför sig. Stor, och brun, och behändig att stoppa i frysen.
Och så var det väl dags för en svensk? Och så var det väl dags för en norrlänning? Och dags för en
riktig karl? Och dags för en jägare?
Och då hade dom inte många välja på. Och då vart det dags för mig.
Så det blir inte så konstigt när man börjar tänka efter.
Och det är ju bättre pengarna stannar i Sverige. Utlänningarna får väl hålla sig med egna priser. Nåt ska dom väl klara av.
Fast det är klart, nog vart man lite förvånad först. Men dom säger det går fort vänja sig vid framgång. För mig tog det högst en kwart. Eller låt oss säga, tjuge minuter.
Nä! Nogsurrat om detta! Vars ha ja nu schnört mössan? Där va han. Han försökte gömma sig bakki skåpe, som vanligt. Och nu raka spåret till Systemet! Barra jag får igång mopedjäveln i kylan?
Men det ska nog gå det med. Barra man är envis brukar det mesta ordna upp sig."
- Grattis! Du har fått Nobelpriset! (sa En Från Akademin)
- Har jag? (undrar Jägarn) I vaddå?
- I litteratur förstås! (säger En Från Akademin)
- Det var värst! (säger Jägarn) Vänta ska ja hämta pallen! Jaha, nu har ja satt mig. Var det för
insändarn, eller var det för dikten?
- Båda. Vi beaktade hela din litterära produktion. (säger En Från Akademin. Jo, dom lär vara väldigt
petnoga när dom väljer pristagare har jag läst)
- Jaha? Joo? Nå det var många som tyckte insändarn var bra. Älgjakten är höjdpunkten här uppe, så
det där var ett ord i rättan tid som dom säger söderut.
- Och dikten var i sin komprimerade korthet nästan japansk! (säger En Från Akademin som kan det
här med dikter)
- Japansk? Hurdå japansk? Dom har väl inga älgar i Japan just?
- Japanerna är mästare på kortdikter.
- Jaså är dom? Det beror väl på att dom är korta schälw. Men djur går väl hem över hela världen. Hur
vill du ja ska göra? Ska ja dra dikten i telefon, inga problem, jag kan den utantill vid det här laget
eftersom många velat höra han? Eller har ni kvar kopian ja skicka in?
- Jag har dikten framför mig här på skrivbordet. Vi fick in tusentals dikter i år. Därför beslöt vi oss
för att satsa enbart på korta dikter. Det var enda sättet att hinna jobba undan. Och resten ska vi
slänga. Vi har redan fyra fulla sopsäckar med dikter.
- Det är klart ni blev less dikter, det fattar man ju! Det fick räcka med en dikt för mig, se fick det vara
stopp! Man blir som less skriva, och dom säger dikterna är värst.
- Men det blev väldigt spännande på slutet i år. Till sist stod valet mellan dig och en poet från Tibet.
- Tibet? Få se nu, Tibet? Är det int dom som har gula pyjamasar, lamer eller va dom heter, och som
kan spotta nå så ini norden långt?
- Spotta? Det känner jag inte till. Vi försöker i görligaste mån hålla oss till rent litterära kvalitéer.
- Ni gör som ni vill, ni sitter ju på pengarna.
- Ja, vad tänker du göra med pengarna?
- Ja, göra och göra, vad brukar folk göra med pengar? Alltid finns det väl nåt fruntimmer som vill va
me och dela. Hur mycke kommer det att handla om i schlutändan tror du?
- Vi har inte hunnit räkna klart än. (säger En Från Akademin som läser snabbare än han räknar) Vi
har haft så himla mycket att göra. Inte minst med bordsplaceringen, och med maten. En del är ju
vegetarianer nuförtiden till råga på allt.
- Vegetarianer är det värsta jag vet, bortsett från vargar! Hurfan tror dom det skulle gå med älgjakten
om alla jävlar blev vegatarianer? Nä, det har dom inte ens tänkt på!
- Men du kan nog räkna med, i storleksordningen, omkring en miljon.
- En miljon? Inte så pjåkigt! (säger Jägarn) Fast egentligen borde man väl lägga om taket? Det
skwittrar in av barra hellskotta när det regnar! Fast först ska ja köpa ut så mycke ja orkar bära! Och
sen ska ja, och det redan ikwäll, fast det törs ja int säga i telefon!
- Jag anar nog! (fnissar En Från Akademin som nog anar) Man har ju varit student en gång i tiden!
- För mig är studenter och vargar i stort sett samma skit! (säger Jägarn surt)
- Men du kommer väl till Stockholm? (försöker En Från Akademin byta spår) Så kan vi ses på
Centralen? Jag har glasögon, skägg, samt portfölj. Och en stor skylt där det står GRATTIS!
- Schtockholm? Nä va ska ja dit å göra?
- Ta emot priset förstås! Och diplomet! Kungen brukar ställa upp och dela ut!
- Man blir less kungar i längden. Jag är redan inne på min tredje.
- Men festen efter middagen brukar vara väldigt uppskattad.
- Festa kan man göra hemma. Så har man nära till sängen sen när man slocknar. Och vi har korvkiosk
vi med. Inga problem. Jag brukar satsa på en dubbelburgare med allt, då blir man mätt. Och
pengarna kan ni skicka på posten. Men glöm int frimärket för då blir Post-Nisse förbannad!
- Jaså? (försöker En Från Akademin avledande konversera) Så ni har kvar posten däruppe, den är inte
nedlagd, eller liknande?
- "Så länge det finns rullator - så länge finns det rulljans!" brukar Post-Nisse säga. Han är rolig han,
fast han är pensionär.
- Planerar du något nytt litterärt verk? (frågar En Från Akademin eftersom det är hans jobb att fråga
sånt)
- Nja, den litterära skiten är ja no klar me. Men jag funderar på att ansöka om Bragdguldet till nästa
år. När man nu ändå är på gång. Simborgarmärket hade jag sen förr, och då skulle jag ha precis allt.
Alla tre. Och då vore det väl faan om int fruntimmerna skulle ställa upp, eller va tror du?
- Jag förstår? (säger En Från Akademin utan att förstå. Men nu måste han hursomhelst avsluta
samtalet. Han har många att ringa upp. Det är många som väldigt gärna vill ha ett Nobelpris. Och
många blir väldigt sura när dom inte får något. Det blir väldigt många, och väldigt långa
telefonsamtal. Det blir väldigt dyrt för Sverige. Men det är det värt. Det säger alla)
Och visst. visst blev Jägarn först väldigt förvånad: "Nobelpris? I litteratur? Jag?
Men insändarn var förstås bra. Det sa alla. Och dikten fångade älgen precis på pricken. Man riktigt
såg älgen stå framför sig. Stor, och brun, och behändig att stoppa i frysen.
Och så var det väl dags för en svensk? Och så var det väl dags för en norrlänning? Och dags för en
riktig karl? Och dags för en jägare?
Och då hade dom inte många välja på. Och då vart det dags för mig.
Så det blir inte så konstigt när man börjar tänka efter.
Och det är ju bättre pengarna stannar i Sverige. Utlänningarna får väl hålla sig med egna priser. Nåt ska dom väl klara av.
Fast det är klart, nog vart man lite förvånad först. Men dom säger det går fort vänja sig vid framgång. För mig tog det högst en kwart. Eller låt oss säga, tjuge minuter.
Nä! Nogsurrat om detta! Vars ha ja nu schnört mössan? Där va han. Han försökte gömma sig bakki skåpe, som vanligt. Och nu raka spåret till Systemet! Barra jag får igång mopedjäveln i kylan?
Men det ska nog gå det med. Barra man är envis brukar det mesta ordna upp sig."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)