BLÅ SOL

Kapitalism. Kris. Och nere på fabriksgolvet var stämningen dyster. Arbetarnas fårade ansikten avslöjade obarmhärtigt deras känslor. Massornas seniga armar kunde inte längre dölja deras inre oro. Krisen var här.
     Mötet öppnades: "Kamrater! Arbetare! Massor! Vi vet alla hur kärvt läget är! Det är kris! Vi proletärer räds aldrig den oskrymtade sanningen! Det går dåligt för fabriken! Det går dåligt för disponenten! Och det går dåligt för hela den världsomspännande kapitalismen!"
     Alla insåg allvaret. Och ingen hade någon lust att sjunga kampsånger. Krisen gick varken att sjunga bort, eller att skämta bort. Då är det illa. Då är det verkligen KRIS. Och vad borde göras? Och av vem? Och när? Eller hur?
     "Tja... vi måste väl rådfråga massorna..?" sa Gällivare-Oscar osäkert. Alltså inte ens han! Inte ens Gällivare-Oscar visste! Han, som alltid annars stått som en stadig klippa insvept i den proletära broderlighetens enande baner! Men inte ens Gällivare-Oscar visste alltså! Vem kunde då veta? Tystnaden bredde ut sig över det stumma fabriksgolvet som en väldigt blöt, men samtidigt väldigt dyster, filt.
     Men då reste sig Stor-Jan: "Kamrater! Kapitalismen är i kris! Nu måste vi göra vårt yttersta för att rätta till allt som gått snett! Jag föreslår att vi solidariskt gör ett obetalt extraskift för kapitalismen! Och för vår disponent! Vad vore väl vi utan disponentens visa ledning? Vi vet alla svaret! Vi voro absolut ingenting utan disponentens ledarskap! Må den store rorsmannen länge leva! Men, jag är redo att gå längre än så och föreslå att vi alla arbetar helt gratis i minst en månad för att solidariskt och osjälviskt tjäna kapitalismens oövervinnerliga sak!"
     Under kokande entusiasm antogs förslaget enhälligt av massorna. Och alla sju återgick omedelbart till arbetet. Och all sju sög i, som bara övertygade och klassmedvetna proletärer kan suga i. Nu var inte tid till talkörer, sång, eller slams! Nu gällde bara arbete, arbete, arbete! Och enighet. Vi kan välta vilka berg vi vill, om vi först bara är eniga om vilka berg det gäller.


Och redan efter ett halvår hade den krisande kapitalismen stabiliserat sig. Krisen var över. Arbete, enighet, och stålhård proletär kamp hade åter lönat sig och burit frukt. Ibland är det rätt att slita hund, det avgörande är hundens färg.
     Och åter reste sig Stor-Jan. Hans armar glänste av stolthet, samt porlande proletär kampvilja. Det blåskimrande solskenet baddade hans fårade, men minst lika viljestarka, ansikte. Detta blåskimrande solsken, som på något förunderligt sätt alltid infann sig så snart stor-Jan reste sig för att tala till massorna. Fabriksgolvet avvaktade med värdig, men påfallande proletär, tystnad.
     "Kamrater!" inledde Stor-Jan "Vi har alla noterat att våra aktier i går gick upp med två kronor och trettio öre!"
     "Ja! Och tänk börsindex då! Som steg över hela laget!" inföll Gammel-Eskil glädjesprutande. Hela hans annars så tandlösa ansikte lystes upp av en sällsam inre glädje. Gammel-Eskil hade själv, inpå sitt bara skinn, upplevt det gamla dåliga samhället. Han visste vad verkligheten, verkligen handlade om. Han visste hur det kändes att maktlöst gapande blott kunna åse ett börsindex som bara föll, och föll, och föll, ända till resultatet hotade att passera nollstrecket, kris, kris, kris!
     En av dom övriga sju massorna reste sig ovant upp: "Kamrater! Jag kan från en framgångsrik kamrat och släkting i det stora föregångslandet i väster framföra hälsningar från New York-börsen! Även där är tendensen fast, samt stigande!"
     Massorna jublade, och några försökte sig till och med på en känd kapitalistisk kampsång. Men Stor-Jan återförde med stålhård tunga mötet till dagordningen: "Kamrater! Proletärer! Massor! Visst har vi haft stora framgångar! Visst! Och visst har våra aktieportföljer ökat i värde! Men kampen har bara börjat! Det här är början, inte slutet på vår stora kamp för slutsegern! Vi vet alla att kapitalismen kräver hårt arbete, stor sparsamhet, samt heroiska uppoffringar av oss alla!"
     "Hör!"
    "Vi ska visa att vi klarar oss helt utan angrepp, och ingrepp, från den snyltande, falska och utsugande så kallade välfärdsstaten!"
     "Hör, hör!"
     "Själva betyder vi ingenting! Som enskilda individer äro vi värdelösa! Det är blott kapitalismens lysande framtid som betyder något!"
     "Hör, hör, hör!"
     "Och vi vill alla glatt ge vårt blod, våra liv, och all vår kraft för den slutgiltiga och totala kapitalistiska omdaningen av samhället! Vi äro arbetsamma som en vinthund, snabba som en traktor, samt sega som ett par insuttna proletära pjäxor!"
     Massorna kokade. Det fanns inget annat att göra.
     "Och!
                VI SKA KLARA AV DET!
                                                             Eller hur kamrater!?"
avlutade Stor-Jan sitt lysande tal.
     Och ett rungande enigt
                                           "JAJAMEN!"
                                                                     hälsade den blå uppåtgående solen.

NOTIS

Om arbetet är livets mening? Lever industriroboten då mer meningsfullt än du? Kan det verkligen vara så? Så kan det verkligen vara, men för svenskar är arbetet ändå alltid något självklart. Vi vet att en arbetsdag ska vara åtta timmar lång, och minst lika tråkig. Så har det alltid varit, och därför ska det alltid vara så.
     Men ändå händer det, då och då, att vi debatterar arbetet. Vi vill vara på den säkra sidan, inget vill vi ha odebatterat. Man debatterar arbetet, men sen fortsätter man att arbeta, som om ingenting hänt. Men ett nydebatterat samvete, är ett gott samvete, som man säger. Ibland.
     Men det är inte bara svenskar som arbetar. Även fransmän arbetar. Ibland. Och om just det här fallet läste jag i en svensk tidningsnotis. Och då bör det väl vara sant.
     En fransman var långtradarchaufför. Långtradarchaufförer färdas ofta långt. Nu förväntades fransmannen, till exempel, fara från Paris till Mora, över Stockholm. Men inte hade han någon större lust just. Att åka norrut till kylan i Sverige. Inte. Nog vore det mysigare få krypa ner under täcket hemma i Paris. Där han hade sin unga fru. Än så länge helt för sig själv. Men, för hur länge? Det roligaste fransmän vet, är nämligen att försöka bedra varandra, med hjälp av varandras fruar. Det har jag läst om i flera franska romaner, så då bör det också vara sant.
     I alla fall. Hur som helst. Han for iväg norrut med sin långtradare, som förstås inte var hans. Det var det här med pengar. Och det här med arbete. Och det här otrevliga sambandet mellan arbete och pengar.
     Norrut och norrut. Basker och långlimpa. Kallare och kallare.
     "Det här med arbete? Bjäng! Och det här med pengar? Bjäng! Men det får väl ändå vara någon (Mercredi!) måtta!?" tyckte han.
     Norrut och norrut, kallare och kallare.
     "Pari(s), Pari(s), Pari(s)!" gnolade han buttert, som bara en butter fransman kan gnola.
    Norrut, och skylten ARLANDA.
     Lastbilen till att börja krångla. Kylan, snön, halkan, oljan, bensinen, och fan vet allt.
     Men lastbilen till att börja sluta krångla, och istället till att börja stanna.
     Fransmannen svor på franska (Mercredi!), och gick ut för att titta på eländet. Och så sparkade  han på däcken. När inte ens detta hjälpte bestämde han sig. Lika bra. Eller bättre. Flyga tillbaka till Paris. När han nu råkade vara vid ARLANDA. Måste vara Guds pekfinger. Han var katolik. Ibland. Och det var ändå inte hans lastbil. Inte hans last heller. Det var bara hans arbete. Alltså flyga tillbaka till Paris? Bjäng!
     I Paris var det varmare, och där var dessutom frun. Två fördelar i en smäll.
     "No! Långtradare inget för mig i längden!" sa fransmannen på franska när han redan någon dag senare ringde upp sin arbetsgivare.
    "Blev för tradigt, eh?!" skämtade arbetsgivaren, som var inne på sitt tredje glas, och alltså på gott franskt humör.
     "Oui! Och den jävla lastbil ni hämta hem kan utanför ARLANDA!"
    "Mycket vackert ARLANDA, eh!?" trodde arbetsgivaren.
    "Bjäng!" sa fransmannen, la på luren, och återgick till sängvärmen.
    Alltså åter i sängen. Inga problem. Bjäng bara!
    Men! Redan efter bara någon vecka! Att fransmannen riktigt tänkte till: "Vinter dålig årstid! Man borde göra som den björn! På vintern man borde gå i det ide!"
     "Bjäng idé!" sa frun,
och så gjorde dom det.