THE STORY OFF DÖ BLUES

Jag föddes i Lule, Norrbotten, troligtvis år 1944. Lule är ju en stad med rika bluestraditioner. Man behöver bara nämna namn som Barfota-Bengo, Blind-Johan Israelson och sist, men sannerligen inte minst, den legendariske Robert Johanson.
     Jag hade en förfärlig massa syskon. Minst två-tre stycken om jag minns rätt, ännu fler kusiner, och mer tremänningar än jag ens vågar tänka på. Men redan som liten pjutt var jag mer intresserad av musik än av släktingar, som alla andra stora bluesmusiker, för övrigt.
    När jag var fem år gammal blev jag Blind-Bosses ledsagarpojke. Jag ledde Blind-Bosse varsamt tvärs över den hårt trafikerade Storgatan. Men Blind-Bosse blev förbannad och försökte komma åt mig med vitkäppen. Blind-Bosse ville vara kvar på andra sidan, där Systembolaget låg eftersom han redan då var fullfjädrad alkoholist. Som så många andra bluesmusiker, för övrigt. Jag duckade skickligt för vitkäppen, och så var min korta ledsagarpojkekarriär slut. Men mitt musikintresse fanns förstås kvar.
     När jag var sex år gammal fick jag börja plocka bomull. Det sågs som ett hårt arbete, eftersom det var ganska svårt att hitta bomull att plocka i Lule på den här tiden. Inte minst på vintrarna fick man verkligt slita hund som bomullsplockare. Man fick vara glad om man fick ihop bomull så det räckte till en T-shirt.
     Men när jag var nio år gammal kom jag äntligen över min allra första gitarr! Sakta smög jag mig ut från Ekblads Ur & Musik med gitarren listigt dold under min vidlyftiga skinnluva. Sedan byggde jag om gitarren till en betydligt mer jordnära cigarrlådegitarr. Och jag började spela. Och det lät jordnära värre. Och det lät rent av förjävligt. Tyckte jag till och med själv. Men jag fortsatte ändå envist att spela. Musiken, och framförallt den gamla råa bluesen, hade nu blivit mitt liv.
     Och nu hade jag dessutom tur. Av en ren slump råkade en talangfull scout från Paranöt gå förbi just när jag satt i mitt sedvanliga gathörn och spelade, sjöng, svor, samt surade. Och den talangfulle scouten ordnade så att jag fick göra min allra första skivinspelning redan samma dag! Visserligen helt utan betalning, men ändå. Mitt liv som professionell bluesmusiker hade börjat. Och framtiden såg trevlig ut.
     Men tyvärr hamnade jag i ungefär samma veva i dåligt sällskap. Och det blev även dåliga drycker. Portello, hopblandat med gin och tjära, var nog den godaste av alla de dåliga drycker jag då provade. Och det blev lösaktiga kvinnor. Kvinnor, som ibland inte ens hade tagit realen, men mig tog dom lite hur som helst, utan någon som helst tanke på att jag var i en känslig ålder. Det blev tobak, snus, spel, samt dobbel, även om jag aldrig riktigt fattade vad dobbel gick ut på, och värst av allt, det blev dålig musik.
     Men min debutskiva släpptes i alla fall ut på marknaden ungefär samtidigt som jag släpptes in på det fruktade länsfängelset Vita Duvan. Jag fick fyra års lukthus utan snack, för dråp och våldtäkt, helst blandat. Ganska orättvist. Tyckte jag nog. Men eftersom jag inte hade råd med någon nykter försvarsadvokat fick jag väl ända vara hyfsat nöjd med domen. Och lagen var, som vanligt, som den var. Och själv var jag väldigt mörk i såväl hy som hår. I alla fall för att vara så liten, och från Lule. Så, jag fick egentligen aldrig någon riktig chans till rättvisa. Jag fick nöja mig med fängelset.
     Men skivan sålde riktigt bra, till allas förvåning. Kanske mest beroende på den glatt otuktiga texten i "Snake Lemon Melon Bottle Rocking Jumjum Blues Hiha!" som egentligen var tänkt som baksida, men det var ju bara att vända, så det var inga problem.
     Den låten, och jag då på köpet, blev rätt kända i trakterna av Kalix och Morjärv. Det var då väldigt grovhyvlade trakter, där man aldrig drog sig för lite hembränd hullygully till helgen. Men tyvärr satt jag fortfarande inlåst i ett lukthus som sannerligen gjorde skäl för sitt namn. Gu va där stank ibland mellan varven!
     Livet i lukthuset var hårt. Mycket hårt. Lukthuset var hårt värre, men efter någon månad vart man som van. Och jag lärde mig en massa nya låtar av en kille från Pite som råkade sitta i samma cell. Han påstod att han hette Lessbulla Rantta, och dessutom var oskyldig till allt, men det trodde jag inte på, inte ens då. Men han var, hur som helst, en jävel på både blues och musik. Fick vi någon gång tag i en flaska, tömde vi den direkt. Men det var bara början. Genom att sen blåsa i buteljen fick vi fram ett basljud som hördes över hela fängelset. Jag blev med tiden en riktigt bra buteljblåsare, en talang som jag tyvärr senare, på grund av läkarna och Länkarna, låtit ligga i träda. Och vad man har en flaskhals till vet alla bluesvänner, och vet man det inte är man ändå ingen bluesvän, och då kan det vara desamma.
     Lessbulla Rantta och jag satt i vår trånga, men mycket gemensamma, cell och sjöng blues tillsammans med vår enda, men i gengäld åttasträngade, gitarr. Vi sjöng: "In the pines, in the pines, in the pines, in the pines, och så vidare, och så vidare!"
      Vi sjöng, så det var en högljudd fröjd att höra det. Tyckte vi själva. Och fängelset hade dessutom så intressant akustik att vi hördes över hela halva stan! Men landshövdingen, som råkade bo vägg i vägg med fängelset, var tyvärr väldigt omusikalisk, tröttnade på "oväsendet" och kastade brutalt ut oss båda. Utan pardon. Ibland har man tur, även med blues.
     Ett par år reste jag sen omkring och spelade på Barnens Dag i så gott som hela Övre Norrland. Utan att någonsin se ett enda barn, men vad gjorde väl det. Jag var själv ung så det räckte och blev över, inga problem.
     Jag gjorde några hyfsade inspelningar, men det där riktigt stora genombrottet lät vänta på mig. Med viss rätt tyckte jag själv, även om jag nu sjöng blues i dåvarande division tre Norra Norrland.
     För att bredda min repertoar, och min konst, lärde jag mig även att spela piano. Först, med den högra handen. Men snart också, i alla fall delvis, med den vänstra. Och detta dessutom ibland simultant, eftersom jag alltid varit ambitiös med min musik, på mitt sätt. Men att spela piano med båda händerna blev på tok för jobbigt i längden tyckte jag. Och la av. Och att lifta runt med ett piano på ryggen var inte heller alltid så lätt. Och därtill kom det gamla problemet med att jag var ganska så färgad. För att vara från Lule, menar jag. Det är segt med rasism, när den drabbar en själv. Det tycker jag nog, trots allt. Hade jag varit en vanlig albino hade min karriär förmodligen varit spikrak. Men nu gick karriären dåligt. Mycket dåligt. Den gick inte alls, för att vara petnoga. Dessutom råkade jag gå och bli förgiftad av min dåvarande så kallade "fästmö". En del "fästmör" är elaka värre har jag märkt, och jag låg förgiftad och förlamad i ett garage i några år. Och blev helt bortglömd på kuppen. Andra bluesmusiker tog min rättmätiga plats. Möss byggde bo i min gitarr. Det var hårda år. Mycket hårda. Både för mig och för min musik.
     Men som tur var hade jag hela tiden min starka tro på Jesus, Gud, och alla dom andra grabbarna. Och nu ingrep Gud för första gången i mitt liv, och det var då inte en dag för tidigt! Jag lyckades bli gift med North Memphis Minnie från Haparanda! Ja, gift och gift. Om man var gift, eller inte, var närmast en definitionsfråga i blueskretsar på den här tiden. Men jag ansåg i alla fall att jag var gift, och det räckte bra för mig. Nord-Minnie var väldigt framgångsrik på den här tiden, och tjänade massor med pengar på grund av sin fräcka figur och musik.
     "Det räcker bra med en som drar in pengar i en familj!" sa jag belåtet till Haparanda-Minnie, och la mig på sofflocket, för att äntligen få slippa blues och annat elände. Men Minnie, fattade humör, som så många andra kvinnor på den här tiden, och kastade en ishacka i huvudet på mig. Och mitt äktenskap tog slut lika tvärt som det börjat. Jävlars, just som jag tyckte det börja likna nånting!
    Åter var jag nu uttvingad på den ovissa, och stundtals halkiga, E-fyran! Men jag kom inte längre än till Byske, innan bilen jag liftat med kraschade mot en enfaldig älg. Det dog en tre-fyra stycken i kraschen, har jag för mig, och själv låg jag åter utslagen och utfattig. Som så ofta. Himla tur man vänjer sig.
     Och nu var det verkligt hårda tider. För mig och min musik. Ingen ville längre lyssna på den gamla fula bluesen. Nu var det bara popp-i-popp som gällde! Nu var jag bitter. Nu vart jag less blues. Jag la gitarren på hyllan, trots att jag var så fattig att jag varken hade gitarr eller hylla. Och nu glömde jag omsorgsfullt bort alla de gamla blueslåtar som jag en gång med så stor möda lyckats lära mig.
     Och åren gick vidare. Lika vant som vanligt. Och jag blev äldre och äldre för, i stort sett, varje år som gick. Men nu hade jag äntligen fått ro i min vandrande själ.
    "Aldrig mera blues för mig! Aldrig!" tänkte jag belåtet.
    Men så kom katastrofen. 1967 kom plötsligt, och brutalt, en tokig engelsman och "återupptäckte" mig, där jag låg och hade det bra!
     Jag hade inte ens visslat på tjugo år, men inget hjälper mot en entusiastisk engelsman.
     Han tvingade upp mig. Han tvingade ut mig. Han tvingade mig att äta upp allt på tallriken. Och, värst av allt, han tvingade mig att öva.
     Han gav mig nya löständer, fast jag egentligen föredrog att sluddra.
     Jag fick ny gitarr, ny kostym, och nytt träben.
     Men samma gamla jävla låtar.
     Det blir bara elände med blues i längden.
     Lita på mig.
     Jag vet vad jag klagar om.


    

SATSA PÅ SNÄLLHET

Eftersom man bara har en mor bör man alltid lyssna på vad hon säger. Och eftersom man bara har en tar det ändå inte så lång tid.
     Så man lyssnar och då säger hon: "Var alltid snäll mot andra! Så kommer andra att alltid vara snälla mot dig!"
     "Oj!" sa sonen och var snäll. Snäll, nå så in i spisen. Men så var sonen också döpt till Martin. Efter Martin Luther. Ganska långt efter.
     Som konfirmand var Martin förstås rysligt snäll. Det var det snällaste man sett på år och dag, sa alla. Men så fick också Martin en moped som belöning. En röd moped, av det erkända märket Puch. Det anses allmänt att Gud ser med stor välvilja på just detta mopedmärke. Men här behövs mer forskning. Och mindre teologi.
     Och så gick Martin snällt ut i arbetslivet. Inte var det väl mycket till liv. Kunde man kanske tycka ibland. Men Martin fortsatte ändå envist att vara snäll. Har man väl börjat, har man svårt sluta. Det är med snällhet som med heroin, säger många.
     Och: "Om man är snäll mot andra, kommer andra att bli snälla mot en själv!"
    Som Martin alltid brukade säga. Alltid. Eller, i varje fall, ofta. Det var, i stort sett, det enda han sa. Många tyckte därför att Martin var tråkigare än tåget.
     Men som tur var tyckte Linda tvärtom.
    "Vilken osedvanligt snäll man! En sån vill jag ha!" tyckte Linda förtjust, och så gifte dom sig. Båda två. Med varandra. Linda + Martin.
     Och visst var Martin snäll även som make. Snäll så det liknade ingenting, snäll något i hästväg.
     "Jag hade i alla fall tur med maken!" suckade Linda och dog i cancer. Jag vet inte vad det var för typ av cancer. Och det hör hur som helst inte hit.
     "Oj?" sa Martin förvånat när Linda plötsligt gick och dog. POFF! bara, och så var Linda borta.
     Men Martin fortsatte förstås att vara snäll. Han var snäll mot jobbet, han var snäll mot grannarna, han var snäll mot släktingarna, intill tredje led. Han var snäll mot hundarna, katterna, och mot alla andra djur. Martin satsade på att vara snäll mot precis alla ty: "Är man snäll mot alla, blir alla snälla mot en själv när man till exempel blir gammal!"
     Och så blev Martin då gammal. Eller, i varje fall, pensionerad. Man hurrade artigt på jobbet, och Martin städade snällt ur sitt skåp.
     Och Martin gick, sakta men snällt, hemåt. Men tyvärr hann Martin dö innan han ens hunnit få upp ytterdörren. Det var väl något åt hjärtat. Gissar jag. Och gissade läkarna.
     "Vad fort det gick?" sa alla förvånat, men ännu fortare gick det att glömma bort Martin. Snällhet sätter inga större spår. Det är lättare komma ihåg såna som heter Stalin, Hitler, eller Idi Pot.
     Martin kom spikrakt till himlen. Inget snack om saken. Har man varit snäll i hela sitt liv, har man i gengäld rätt att komma in i himmelen när man dör. Någon ordning får det vara i en himmel, och nu var Martin alltså där.
     Och redan efter någon månad fick Martin träffa Gud Fader själv. En nyanländ skara på tiotusen heliga samt saliga fick en efter en passera Gud Fader, skaka hand, och få med sig några vagt välvilliga ord på vägen.
    "Hur trivs du här då?" frågade Gud Fader rutinerat, men välvilligt.
    "Jag trivs jättebra!" svarade tiotusen heliga samt saliga snällt, och Martin var sannerligen inget undantag.
     Nästa! Raska på! Ordning i ledet! Gud har inte hela dan på sig!
     Att få träffa Gud Fader själv är sannerligen inget man glömmer på en kafferast. Och dessutom har man en hel evighet på sig att minnas, så det bör inte vara något problem med minnet där inte.
     På kvällen satt Martin och summerade i det lilla bås han fått sig tilldelat. Porten kallas trång, men rummen är ännu mindre.
     "Jaa..?" summerade Martin snällt "Var jag kanske nästan snäll i onödan? Jag menar, ingen hann bli särskilt snäll tillbaka, eftersom jag hann dö innan jag hann bli gammal och sjuk?
     Men inte så att jag ångrar min snällhet! Har man lyckats få eget rum i himmelen får man vara nöjd! Många äro spekulanter, men få äro utvalda, som man säger här uppe.
     Än har jag dock icke mött min moder. Den moder som en gång manade mig att städse satsa på snällhet. Men min moder vistas på kvinnoavdelningen dit jag icke äger tillträde. Där lär vara trångt värre, har jag hört. Detta torde bero på att kvinnor ofta äro snällare än män. Men det tänkte dom tydligen inte på när dom byggde. Men herregud, man kan inte begära att personalen ska kunna klara av alla problem som uppstår när miljoner människor trängs ihop på begränsad yta!  Och alla virriga gamla sen, som fritt får stulta omkring, ibland utan att ens veta vilken religion dom tillhör.
     Jag får lämna in en ansökan om att få möta min moder. Som alla andra. I fem exemplar. Men det lär vara rätt rörigt och oroligt på kvinnoavdelningen hörde jag av en häromdagen. Fast han hade förstås inte heller varit där. I himmelen äro ryktena flera än fakta."
     Men det skulle säkert snart ordna upp sig, Eller, snart och snart. Med tiden. Skaparen skapade ingen brådska, var ett vanligt talesätt. Och nu hade Martin i alla fall fått möta sin skapare. Och det hade varit hur trevligt som helst. Och även den andra skaparen, nämligen modern, skulle han väl få möta med tiden. Man kan inte begära att genast få stekta sparvar serverade flygande på silverfat med en gång. Man måste vara tålmodig. Man måste bida sig tid. Man måste vänta på sin tur.
     Och man måste lyda. Och man måste vara snäll. Framförallt måste man städse vara snäll.
    Snällheten hade inte fungerat som pensionsförsäkring. Nej. Men snällheten hade dock fört Martin käpprätt in i himmelen. Vad kan man mer begära? Intet.
     Tänk på det du, och satsa på snällhet. Antingen blir du gammal och ompysslad, eller så går du direkt till himmelen.
     Det kallar jag en god investering, och idag är det ont om goda investeringar.
     Satsa på snällhet! Snällhet är årets hetaste investeringstips!
     Alla experter är eniga, och det är sannerligen inte ofta.
     Guld är tungt att släpa på.
     Obligationer ses idag som osexiga.
     Att satsa på aktier är så himla farligt, att det vågar jag inte ens gå in på.
     Bostäder är bra. När det gäller att bo. Men att spekulera i bostäder är osunt.
     Återstår alltså bara:
     SNÄLLHET.
     Satsa på snällhet.
     Du har inget annat att förlora än ditt dåliga humör.
     Och det är sannerligen inte mycket.

LITTLE RICHARD OCH BIG BEETHOVEN

Visst är Little Richard bra. Men om ändå inte Beethoven var bättre?
     "Big Beethoven", som han kallade sig i början av karriären. Sen räckte det med bara Beethoven.
     Man kan fundera. Man kan fantisera. Men man kan inte telefonera, eftersom Beethoven saknade telefon. Eller, saknade och saknade? Men han hade hur som helst ingen.
     Det blev till att resa. Jag packade, jag for, jag kom fram.
    Beethoven hade inte heller någon ringklocka (eller om den var trasig eller om batterierna var slut) visade det sig, men i gengäld fanns det en lapp på dörren: KNACKA-KNACKA-KNACKA-KNACKA!
     Och jag lydde, jag knackade: Ta-ta-ta-taa!
     Och jag väntade.
     Först var det som tyst. Sen hörde jag nån hasa i tofflor. Så var det nån som flåsa innanför dörren. Men till sist var det en som (på tyska) väste genom nyckelhålet: "Nå va vill du!?"
     Jag förklarade mitt ärende (hur jag nu fick till det) och blev till min förvåning insläppt.
     Och så satt jag då till sist där i soffan, och såg hur han härjade på pianot. Det kan inte ha varit muntert vara piano hemma hos Beethoven. Att han hamra! Nå så in i spisen! Där låg Little Richard i lä.
     Jag kastade fram namnet: "Was sagen sie von Little Richard..?"
     Beethoven skakade på huvudet, låtsades vara döv, och sa ingenting. Det verkade som om han inte ville tala väl om en konkurrent. Och egentligen var jag inte förvånad. Det var samma med Little Richard. Alla tecken tyder på att pianister är mer avundsjuka än vanliga musiker. Det beror nog på att det är dyrt att köpa pianon. Och flyglar ska vi bara inte tala om. Ett munspel kan man däremot få för en tjuga. Munspelare har råd att vara generösa med beröm.
     Många har undrat: "Hur var egentligen Beethoven privat? På tu man hand, eller vad det heter? Hur var han som människa? Verka han vara genial, även på nära håll? Hörde han verkligen så dåligt, som man sa? Drack han öl eller vin? Hade han hund eller katt? Såg du till något fruntimmer i trakten?"
     Men det är inte alltid man har svar. Framförallt inte på alla frågor man får. Men lite snappade jag väl ändå upp: Beethoven duschade sällan. Men det var inte många som duschade på den här tiden. Så det var ingen som märkte något särskilt.
     Beethovens pianotangenter var snarare gula än vita. Men de svarta tangenterna hade stått sig betydligt bättre.
     Beethoven var inte bara lomhörd, han var också påfallande lik en lom. Om man nu kan tänka sig en lom som ursinnigt angriper ett piano, och det kan man väl tänka sig.
     Beethoven hade ledsyn, där hade han i alla fall haft tur.
     Beethoven ansågs vara mycket musikalisk, redan som musikaliskt underbarn, vilket var mycket ovanligt på den här tiden.
     Beethoven komponerade mer än man tidigare trott vara möjligt.
     Beethoven hade inga fruar att tala om, men privatlivet var ändå dammigt och dystert. Men det var det vanliga vid den här tiden, då det ännu inte existerade några hushållsmaskiner. Det låg damm precis överallt, och badrummet skulle jag helst inte vilja beteckna som ett badrum.
     Beethoven var en stor djurvän. På sitt sätt. Även om han (som bekant) gjorde generösa undantag för hundjävlar.
     Beethoven kunde svänga ihop en pianosonat i ett nafs.
     Beethoven skrev en väldig massa symfonier, varav de flesta finns inspelade på grammofonskivor.
     Beethoven var visserligen vresig, men i gengäld desto händig.
     Beethoven hade byggt hela huset själv (sa han) samt även flygeln (verkade det som) fast det är förstås möjligt att vi missuppfattade varandra på grund av dålig hörsel och dålig tyska.
     Beethoven var ingen oäven kock, med tanke på att han inte ens kunde koka ägg. Men på den här tiden fanns fortfarande tjänstefolk att få fatt i för en tia. Så det rörde honom inte i ryggen.
     Beethovens samtid var helt oförstående. Men det brukar samtider vara. Det är inget att haka upp sig på. Och Beethoven var lika glad för det.
     En enda gång under samtalet hettade det till. Det var när jag (mycket försynt) frågade hur det egentligen stod till med hälsan och hörseln.
     "Döv och döv!" (fräste Beethoven) "Hellre döv än död! Och hellre döv än dum! Dövheten sitter i betraktarens öra! Vet du inte ens det, deine swedische sweinhund!?"
     Det visste jag visserligen inte. Men jag lyckades ändå snart lugna ner Beethoven. Bara han fick ha sina små raseriutbrott i fred, blev han sen spak som ett lamm. Och så lite smicker på det. Det finns inget som smicker, när det gäller att lugna ner en ursinnig romantiker. Det skulle vara månsken då, men det här var ju mitt på dagen.
     Jag tackade för kaffet, kakorna och pianounderhållningen. Och for hem.
     När jag kom hem stod Little Richard (som väntat) redan och väntade på gården: "Hur var han!?" (frågade han ivrigt)
     "Han var stor... och sublim... och genial... och kunde verkligen komma loss på pianot... liksom... " sa jag dunkelt, eftersom jag var påverkad av såväl resan som romantiken.
     "Jaja! Mer!" envisades Little Richard.
     "Han var hur hygglig som helst" fortsatte jag "Han skrev autografer på alla mina LP-omslag utan att jag ens bett om det! Nej, han var sannerligen inte den som var den, inte..."
     Jag tänkte att Little Richard kunde ha ett och annat att lära härvidlag. Men det blev väl inte mycket med det. En diva, är en diva, är en odrägling, som ordspråket säger.
     "Jaså? Jaså!" sade Little Richard, men med tårar i ögonen. Det verkade ändock som om den gamle råckenrållräven blivit upplyft till högre andliga höjder, än de höjder han brukade besöka i vardagslag.
     Så avslutades mitt enda, men mycket historiska, besök hos den Store Beethoven.
     "Big Beethoven". Ja. Sannerligen. Stora män blir sällan större än så.
     När jag idag tänker tillbaka på dessa två: Little Richard och Big Beethoven. Och på all den musik de ställt till med under åren. Händer det ofta att mina tårar skymmer min sikt.
    Ty verkligt stor konst skymmer ofta sikten.
    Därför föredrar brackan allsång.
    Brackan sjunger gärna sämre, bara han i gengäld får se bättre.
    Ty när det gäller konst måste man välja.
    Storhet, eller sikt?
    Och vad jag har valt,
vet jag väl.

AGE - EN STOR MAN

Age, som han alltid kallades av allt och alla, och av hela det svenska folket, var en stor industriman. Kanske till och med den störste industriman Sverige någonsin ägt. Det är stora ord, men minst lika sanna. Age var visserligen mest känd som en genial industriman, men Age var framförallt en stor, sympatisk, och god människa. Men om icke jag fattar pennan riskerar många av Ages goda gärningar att helt falla i glömska, och därigenom bliva totalt bortglömda. Ty Age utförde oändligt många och ofta långa goda gärningar, men dessa gärningar utfördes alltid i smyg, på grund av Ages stora motvilja mot att skylta med sig själv. Nackdelen med att enbart göra goda gärningar i det dunkelt fördolda, är att sanningen om dessa goda gärningar då inte alltid lyckas krypa fram i det berättigade dagsljuset. Och så fick Age tvärtom lida såväl spott som spe! Trots att Age var själva godheten mumifierad.
    Ty ack vad onda människor under årens lopp lyckats kasta smuts på Age! Elaka människor drogo sig inte ens för att angripa Age där det biter, svider, samt sårar som bäst, nämligen i plånboken! De hävdade avundsjukt och illasinnat att Ages, för allt sitt ansvar tämligen beskedliga, lön på blott trettio miljoner svenska kronor per månad (naturligtvis plus tillägg om det gick bra, dåligt, eller bara gick sådär) skulle vara för HÖG!
     Så långt, eller snarare så LÅGT, kunde alltså stundtals den socialistiska svenska avundsjukan sänka sig! Men, betänk bara allt det ansvar som Age dagligdags axlade! Tänk på alla dessa dagar, fyllda av arbete, som aldrig tycktes taga slut! Tänk på alla dessa komplicerade affärer, som dessutom ofta misslyckades, eller gick i stöpet! Och alla dessa tröttsamma resor! Kors och tvärs över hela vårt avlånga klot, resor som Age alltför ofta fick tillbringa ensam på andefattiga lyxhotell, med i bästa fall bara en usel vilda-västern-roman som enda sällskap!
     Men alla stora män har förstås haft sina bakdantare. Det fanns, till exempel, förr folk som irriterade den genomsnälle Jesus med impertinenta frågor om allt mellan himmel och jord. Folk som till sist inte ens drogo sig för att korsfästa honom, med allt vad det innebar. Därför är det bäst att vara vaksam i tid, ja, helst tidigare än så. Låt inte ännu en genompräktig person behöva bli tvungen att bli uppspikad på vår tids massmediala slaktbänk, det får bara inte ske!
     Ofta undrade jag hur Age egentligen stod ut. Alla dessa rasande angrepp! Alla dessa knivstick i ryggen, eller i bästa fall under stolen! Alla dessa fega bakdantare, som ständigt i smyg stod och öppet siktade med sina blodbesudlade yxskaft! Alltid redo att hugga till, och hugga in, och hugga för sig, så snart de sågo minsta lilla chans eller blotta! Och sist, men sannerligen inte minst, denna evinnerliga smutskastning i en massa media!
     Man drog sig inte ens för att ge sig på Ages familj. En grå, men grym, novembermorgon låg Ages hund Fjompe hjälplöst död vid brevlådan. Fallen just vid den post som Fjompe så troget försvarat mot främlingar och brevbärare. Död? Ja. Stel? Ja. Men fortfarande minst lika trofast som förr. Nu var visserligen Fjompe närapå trettio år gammal, men man misstänkte ändå starkt att Fjompe var förgiftad av de onda krafter som städse välla upp ur avundsjukans vidriga träsk- och tassemarker!
      Det var ett hårt slag för Age, och frågan är om han någonsin riktigt hämtade sig, jag låter frågan tills vidare vara vidöppen. Ty, som Age älskat den hunden! Och som den hunden slickat Age!
    För Age var till och med vissa djur värda mer än många medarbetare. Ty som Age skämtsamt, men ändå med bistert allvar, brukade säga: "Djur äro oskyldiga! Samt mestadels rumsrena! Vilket sannerligen är mer än man kan säga om många av mina medarbetare!"
     Alla svenskar vet kanske ännu inte att Age, till råga på allt, var en av våra allra största humorister?  Addera till detta hans godhet, hans klokhet, hans empati, hans sympati, hans talanger som bridgespelare, samt hans kunskaper om tillvarons innersta väsen. Addera allt detta, och du får Age som summan i ett nötskal!
     "Varför skola alltid de oskyldiga djuren drabbas värst!?" brukade Age fråga, alltid med tårarna fritt flödande. Men aldrig att någon nonchalant vågade svara: "Tja, varför inte!?"
     En sådan skämtare skulle sannerligen inte ha blivit långlivad på arbetsplatsen! Ty Age föredrog, som så många andra stora humorister, att själv alltid få sista ordet. En liten, men mycket förståelig, svaghet hos en stor man. Ty när man själv är kraftigt humoristiskt anlagd, kan man stundtals ha svårt för samma sak hos andra. Det är helt naturligt. Så om någon vågade sig på att försöka skämta i Ages omedelbara närhet blev det vanligtvis avsked på grått papper.
     "Där är dörren!" var en vanlig, men fruktad, replik inom Ages imperium. Många såg kanske detta som något negativt, men det  var i grund och botten bara ytterligare ett tecken på att Age alltid satte sig själv, och sina företag, i första rummet.
     Age tog alltid avstånd från meningslöst motsägeri. Alltså, motsägeri för motsägeriets egen skull. Men den som däremot dristigt lade fram sina egna åsikter, väl överensstämmande med Ages, kunde alltid räkna med ovillkorligt stöd bakom ryggen. Sådan var Age. Och sådan är Age, delvis. än idag, även om han med ålderns rätt, och på grund av ihållande och elakartade processer, själv blivit tvungen att dra sig tillbaka från den allra hetaste affärsluften. Någon som sannerligen är honom väl unt.
     Alla vet att Age var en stor djurvän. Ja, men alla vet inte att Age även var en het humanist. en humanist som visserligen alltid höll styvt på djuren, men som ändå var suveränt insatt i konst, litteratur, idrott, arkitektur, och all annan kultur. Det vill säga! Dock blott i sådant som Age ansåg det vara värt att vara insatt i! Age slog däremot alltid obönhörligt till dövörat så snart dålig konst försökte smyga sig in i lokalerna. Och för skandal- och smutslitteratur stängde Age obevekligt sin plånbok, sedan fick snobbiga och sura kritiker säga vad de ville!
     Men normalt stod Ages generösa plånbok alltid vidöppen för alla behövande, konstnär eller ej, ty Age gjorde aldrig skillnad på folk och fä.
     Sådan var han. Och sådan är Age än idag, i stort sett. Kommer vi någonsin mer att få fram en man som är exakt lika stor som Age? Jag hoppas. Och jag tror. Men jag tvekar. Och jag tvivlar. Vi får se framtiden an med bävan och oro.
     Age var mycket musikalisk. Det var en oförliknelig högtidsstund för omgivningen när han spelade och sjöng på sin, visserligen slitna, men minst lika kära, gitarr. Men tyvärr blev det alltför sällan. Age ville, på grund av sin blygsamma läggning, ogärna framträda offentligt som genial.
     Men kanske ändå att Age trivdes allra, allra bäst ute i naturen? Bara ute i naturens susande barrskog kunde Age riktigt få vara sig själv. När Age bara fick vara. När Age fick vara en del i en helhet. När Age helt kunde få gå upp i något som ibland till och med syntes vara större än han själv. Den som då haft förmånen att få skymta Age bland alla barren, avspänd, samt uppknäppt långt nere i själen, befriad från allt ansvar, befriad från alla måsten, och alla ditten och datten, och från alla betungande dagliga plikter, glömmer det aldrig. Hade hans illvilliga men påstridiga kritiker då sett Age står där i skogen, själv rak som en fura, bland alla de sympatiserande barrträden, hade deras tjatter tystnat och övergått i stillsam vördnad samt berättigad beundran.
     Politiskt sett var Age hundraprocentigt liberal. Ja, hundra procent klingar kanske till och med futtigt i sammanhanget, ty ingen frihet var någonsin för stor för Age själv.
     Och den som en gång sett Age skaka hand med en av alla våra fina invandrare, glömmer det nog aldrig. Age drog sig inte heller för att helt gemytligt vistas i samma gamla slitna lokaler som hans svarta medarbetare brukade huseras i. Ofta satt han till och med vid samma bord! Och alla svarta älskade Age som ett stort barn.
     Ty när det gällde hudfärg var Age totalt färgblind: "Jag kunde själv ha varit svart - om jag haft oturen att bli född som neger!" brukade Age frimodigt, men starkt, säga ifrån när någon i vänkretsen blivit kanske lite väl näringsupplivad av alkohol, eller andra starka drycker, och därvidlag råkat försäga sig och sitt företag.
     Så kloka ord hör man sällan idag. Idag, då dessa ord skulle behövas som allra bäst. Idag då svartmuskiga och skäggiga nazister åter breda ut sin fula trynen på våra gator och torg.
     Ages med tiden något slitna, men alltid lika helylleädla, anlete blev liksom illuminerat inifrån när han fick lägga ut den kära gamla söndagsskoletexten om alla-människors-lika-värde, men då försett med det för Age typiskt pedagogiska tillägget att detta gällde oavsett ras, kön, lön, ålder, yrke, eller kroppsbehåring.
     Och Age lade aldrig fingrarna emellan då det gällde rasism i hans egna företag och filialer. Age ville inte vara med om några som helst judeförföljelser, och tog alltid bestämt avstånd från alla tecken till pogromer på arbetsplatsen på betald arbetstid.
    Age älskade barn. Inte minst flickor i den ljuvligt mjälla åttaårsåldern. Fast på senare år tilltalade honom kanske halvvuxna gossar, helt utan generande hårväxt, ännu mer. Den estetiska upplevelsen förändras, som bekant, ofta med stigande ålder och visdom.
     Sådan var Age. Och är. Age var en lycklig man. Och Age kunde rent av ha varit en MYCKET lycklig man, med stort M. Om det inte varit för alla de fega smutsangrepp i ryggen som ständigt hotade att förpesta hans liv, hans arbete, han förmögenhet, hans familj, hans hälsa, hans hund, och hela hans värdefulla frimärkssamling.
     "Vad har jag gjort? Vad har jag egentligen gjort?" brukade Age tungt sucka när han av misstag råkat läsa ännu en infam smädeartikel om sig själv. Eller när han kanske fått syn på en grym, och uppenbart ärekränkande, karikatyr av sig själv och sin plånbok.
     Men jag kunde egentligen aldrig besvara denna berättigade fråga. Jag saknade helt enkelt ord. Jag kunde blott tigande, men diskret, peka på såväl Sokrates, som Gandhi, som Martin Luther King, eller som nu senast, på Noshörningen Nelson Mandela.
    Då kunde det hända att Age ljusnade upp. Och då var jag glad över att i någon ringa mån få vara ett kapabelt verktyg till att medverka för att göra en stor mans tunga livsbörda liksom lite lättare.
    Det var dock det enda jag kunde göra. Och det var inte mycket. Men det var min plikt som hyfsat välbetald och lojal medarbetare. Min plikt, ja. Men också min glädje.
     Jag hoppas att jag i och med dessa enkla rader på ett blygsamt, men samtidigt glasklart, sätt har kunnat bidraga till att återställa de rätta proportionerna på en stor man.
     Och jag hoppas att jag med mina anspråkslösa ord har lyckats att åter sätta sanningen på plats.
På den plats där sanningen evinnerligen hör hemma.