SAMHÄLLET & JAG

När jag var liten såg jag dåligt, men när jag blev större fick jag glasögon. Dessa glasögon medförde att jag en dag plötsligt fick syn på Samhället.
     Men jag tar det pedagogiskt, alltså från början. Det gick till så här: Jag tog på mig mina nya, fula, glasögon och såg mig nyfiket omkring i den lilla staden.
     Aha! Där var en bil. Där var en cykel, som tydligen hette Monark. Där var en domprost. Där var en potatisgris, fast det fick man inte säga. En skolgård. En kyrkogård. En cykel med påhängsmotor, moped som man sa. En spark, två sparkar, många sparkar. Ett par luddor. Ett par slamkrypare, fast det var väl senare. Ett par blå gymnastikskor. En svart skjorta med gula axlar. En EP med
Rock-Ragge. En deprimerad sjuttioåttavarvare med något på baksidan, som alla redan glömt. En grönryggad bok i vilken stackars Bomba på slutet hänger i en skör lian, med en vrålande panter ovanför sig, en gapande krokodil under sig, samt en elak anakonda slingrande runt sig.
     Det var, kort sagt, femtiotal. I staden.
     Jaha? Jaha. Så såg det alltså ut i staden när man nyfått glasögon. Men jag blev snart less på att se hur det såg ut i staden. Har man sett en stad, har man sett alla städer. I stort sett. Och det gäller även småstäder. Glasögon, eller inte glasögon. Det var tydligen inte så noga. Om inget särskilt finns att se, kan man lika gärna se lite suddigt.
     Men! Då! Just då! Hände det. När jag småsurt rundade gathörnet stötte jag ihop med något. En dov duns. Något hårt, men samtidigt mjukt. Något stort, något mörkt, något mycket konstigt.
     Något som liknade ingenting, eller kanske snarare allting, eller i alla fall någonting.
     Jag kunde absolut inte förstå vad det var. Och jag hade ju krockat kraftigt med detta konstiga, vad det nu var, så jag var dessutom omtumlad till tusen.
      Och även mina teorier tumlade: En flygande tunna som störtat? En luftballong?  Eller en elefant som rymt från en cirkus? Eller kanske någon slags fallskärm? Om nu inte ett fisknät, fullt med massor av, ja, vad det nu kunde vara? Eller ett tält som militärerna tappat? Militärerna var visst kända för att alltid tappa saker?
     Teorier till tusen flög fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom mitt barnahuvud. Men teorier som inte löser problem är lika meningslösa som en cykel utan bakhjul.
     Jag gick försiktigt runt hela det stora mystiska föremålet och synade det noga från alla tänkbara håll och kanter. Mina nya, fula, glasögon fick sannerligen något att bita i den dagen.
     "Men va inni glöheta Jesse namn var nu detta!?"
     Trots att jag gick i den gamla skolan kunde jag inte besvara denna fråga. Jag blev tvungen tillkalla hjälp. Först försökte jag med mina klasskamrater. Men dom visste ingenting. Dom bara gissade ungefär som jag. Klasskamrater är värdelösa när det kniper.
     Sen försökte vi med vuxen personal i stadens leksaksbutik. Men dom: "hade minsann annat å göra än hållpå svara på ungjävlars dumma frågor dag ut å dag in ge er genast iväg hela bunten öggonaböj eller ska ja verklitt behöva ringa era föräldrar?!"
      Staden var så liten att det var svårt att vara anonym när man själv var liten. Det är nackdelen med småstäder. Fast det finns stora fördelar med små städer också, men det hör inte hit.
     Återstod bara bita tag i suräpplet och gå till föräldrar, lärare, och liknande. Men en klasskamrat hade, i alla fall, en pappa som var läkare. Och på den här tiden hade läkarna gott anseende, det här var ju långt innan kirurgkrisen.
     Och just denna läkare kom, lämpligt nog, just då ut på Knopkrånglargatan, tydligen på väg att krypa in i sin lilla bil, som var av det lilla märket Lloyd.
     Men vi lyckades övertala honom att först komma och ge oss närmare besked om mitt fynd. Misslynt, och misstroget, närmade sig läkaren nu det mystiska föremål jag stött samman med. Han gick sakta runt det och tänkte så att det knakade i läkarväskan.
     "Hum!" sa han till sist, och pekade anklagande på mig med stetoskopet "Det är förstås du som har hittat det här?"
     "Ja..." erkände jag och rodnade, som man ofta gjorde på femtiotalet.
     "Hum!" upprepade läkaren med den trygga läkarröst som man idag allt för sällan hör "Hum! Då har jag bara att gratulera! Du har idag stött ihop med ditt livs första, bästa, samhälle!"
     "Samhälle?" upprepade jag enfaldigt.
     "Visst!" sade läkaren glädjestrålande, eftersom han lyckats lösa ett svårt problem "Detta är, helt enkelt, ett samhälle! Och samhällen äro mycket sällsynta nuförtiden, i alla fall på våra breddgrader. Detta beror på att vi lever på femtiotalet, och har fått det alldeles för bra. Sådana klimat äro icke gynnsamma för samhällen, som i allmänhet trivas betydligt bättre i ett kärvare klimat!"
     "Men? Men, vad är då egentligen ett samhälle?" undrade jag, blygt men envist. Två egenskaper som jag aldrig lyckats bearbeta bort. trots ett långt och tråkigt liv.
     "Nej! Nu har jag bråttom! En brusten blindtarm är inte att leka med! Inte ens för en kirurg!" sa läkaren och klämde in sig i sin lilla Lloyd, som en vessla mellan två stenar. Ja, ungefär.
     "Vet NI vad ett samhälle är?" frågade jag mina klasskamrater som då smög sig iväg, en efter en, efter en, och till sist stod jag ensam kvar på femtiotalstrottoaren, Utan att egentligen fatta ett dyft, eller ens ett dugg.
      Ensam vågade jag mig åter in i leksaksbutiken. Personalen kom genast rusande: "Ska du köpa något ungjävel?" frågade personalen rutinerat. Det var inget personligt, även om det ibland kunde låta så.
     "Jag tittar bara..." mumlade jag.
    "Tittar gör man i kyrkan!" drämde personalen till med.
     "Fast, egentligen, skulle jag vilja fråga en sak..." vågade jag.
     "Fråga? Hurdå fråga? Vad menar du med fråga?" stirrade personalen.
     "Bara en enda liten fråga!" försökte jag.
     "Gäller det leksaker?" undrade personalen.
     "Nej! Tvärtom!" svarade jag frimodigt.
     "Då måste jag tillkalla butikschefen!" sa personalen och gjorde så.
     Butikschefen kom. Det var en klipsk karl. Ansågs det. Han hade börjat med två tomma dockvagnar, och nu hade han ett helt lager fullt med tomma dockvagnar: "Nå! Hur var det här då!"
     "Jag skulle bara vilja veta vad ett samhälle egentligen är!" sa jag utan att tveka. Ja, vad hade jag egentligen att förlora på att hålla mig till sanningen?
     "Ett samhälle? Jaha? Alltså, ett samhälle, sa du..." sa butikschefen för att vinna tid.
     "Just! Ett samhälle! Vad är egentligen ett samhälle!" sa jag obevekligt, nu var jag helt hänsynslös.
     "Säg det!" sa butikschefen och försvann spårlöst in på lagret.
     "Nå! Där fick du så du teg!" sa personalen belåtet, men tänkte: "Jävla ungjävlar! Dom bara jävlas! Och vad ska dom med alla jävla leksaker till? Vi hade minsann aldrig några jävla leksaker vi! Men vi var jävligt tacksamma ändå! Och det berodde på att vi i gengäld fick jävligt mycket stryk! Men det mådde vi bara jävligt bra av!"

Så var det. Så gick det till den dag jag stötte ihop med Samhället. Men någon klarhet fick jag förstås aldrig. trots att jag frågade mig fram genom hela staden. Jag höll på i veckor. Men min fråga fick aldrig något svar.
    Och, nog för att folk kände till han. Men ingen ville säga något ont om han. Eller något gott. Eller något alls egentligen. Fast, det är klart. Att nog hade man väl kunnat. Säga ett och annat. Om man hade velat. Men det var nog inte värt. Folk kan börja prata. Folk kan börja undra. Folk kan få för sig. Folk kan tro man är politisk. Eller spion. Eller värre ändå. Så det får nog vara. För min del. Fast...

Samhället förblev alltså ett mysterium för mig.
     Men inte så att Samhället & Jag var osams. Tvärtom! Vi var mycket artiga båda två. I synnerhet jag som gått i gamla skolan. Vi nickade alltid artigt åt varandra när vi sågs på stan. Och han lyfte alltid lite lagom på kepsen. Lite lagom artigt, sådär.
     Men inte får man någon klarhet av att vara artig. Även om många tror det.
     Ingen klarhet. Ett stort mysterium, förblev ett stort mysterium.
     Och tiden gick, och gick igen, som man sa förr.
     Och inte utan att jag blev aningen äldre för varje år som gick.
     Och han börjar också se väldigt gammal och sliten ut, tycker jag nog.
     Häromdagen gick han, till exempel, tungt framåtlutad över sparken. Fast det var sommar. Och allt.
     Men man får tänka på att han har hängt med länge. Och han bör ha sett både det ena, och det andra.
     Och dom säger såna där samhällen sällan blir mer än uppåt åtti-nitti.
     Så vi får väl avvakta.
     Och se.
     Hur det går för han till sist.
     Jag har mina aningar,
men det har ju alla.

DEN GRUBBLANDE UGGLAN

Den grubblande ugglan hette Evald, och Evald Uggla stod det alltså på dörrskylten.
     Evald var en grubblande uggla, men när natten kom svepte han ut i skogen för att jaga möss. Precis som alla de andra ugglorna. Och trots mössens livliga protester åt Evald upp rubb och stubb. Och Evald fick i sig protein och vitamin. Nyttigt värre.
     Men Evald behöll sin grubblande min, trots att han nu var mätt. Evald grubblade inte över att levande möss är äckliga att äta. Nej, det var det här andra. Det här med att tvingas döda andra, bara för att själv få leva. Var inte det aningen grymt?
     Evald var visserligen inte ensam i NATUREN om att äta andra. Men det gjorde sannerligen inte saken bättre, bara större. Tyckte Evald.
     Ugglor är kloka. För att vara ugglor. Men att grubbla är sällan klokt. Men Evald var som han var, och Evald fortsatte att grubbla.
     Evald vägrade till och med att äta möss ett tag. Men Evald blev blek och hålögd. och till sist tog hungern ut sin rätt: Svooosch! Piiip! Tugg, kras, tugg, kras! Gulp!
     Protein och vitamin. För Evald. Den enes död är den andres näringsintag, som man säger i skogen. Det gällde Evald eller mössen. Som Evald såg saken.
     Men hur såg mössen saken? Och vart komma möss då de dö? Är det sant som sjunges, att det finnes en musstad ovan molnen? Där solen alltid ler? Där gatorna äro av ren ost? Och där alla möss, hand i hand, lyckligt dansa runt, runt, runt, i ring, och allt?
     Svårt säga. Härom visste Evald inte besked. Och jag har heller ingen aning. De enda som verkligen veta, äro de döda. Uppätna möss veta alltså mer om livet efter detta, än vad Evald och jag vet. Konstigt egentligen, när man tänker efter. Men de döda tala icke, de döda pipa ens icke. Man håller hårt på sina hemligheter på sina håll.
     Men ingen uggla är en ö, och varför i all världen skulle en uggla vara en ö? En uggla är en uggla och Evald vände sig nu med allt sitt grubbleri till uggleforskningen.
     Vilken var uggleforskningens dåvarande ståndpunkt vad gällde att-äta-eller-ätas-problematiken? Ville Evald veta.
     Men Evalds kanske lite väl existentiella  frågeställningsproblematik ansågs vara väldigt naiv av samtliga tillfrågade uggleforskare. Som uggla får man inte vara dum. Men man får inte heller vara alltför vis. Och man får framförallt inte komma och försöka göra sig märkvärdig med en massa dumma och onödiga frågor.
     Och alla skogens ledande uggleforskare avfärdade Evald med det gamla vanliga avfärdandet: Eftersom ugglor alltid ätit möss, skall ugglor alltid äta möss! Och att ifrågasätta detta självklara tillstånd är att hädiskt sätta upp sig mot NATUREN!
     Och hos ugglorna är NATUREN ett så hett & heligt argument att ingen skulle tro mig.
     "Och dessutom är det, på lång sikt, till mössens egen fördel att få bliva uppätna av oss ugglor! Ty därigenom bevaras NATURENS sinnrika balans! Och när det gäller att balansera på slak lina ska inga musjävlar komma här och försöka slå NATUREN på fingrarna!"
     "Din fråga är enfaldig, felställd, samt föråldrad!" förklarade en grå gammal rugguggla som sett det mesta utan att blinka "Som du vet finnes fler möss än ugglor i skogen. Så om alla möss fritt fingo föröka sig, skulle skogen snart vara bebodd enbart av möss. Så vill ingen ha det, jag upprepar, ingen. Och därför har vi startat upp obligatoriska uppätningsförhandlingar gällande samtliga skogens möss i ätbar ålder. Detta innebär att vissa, av oss handplockade och utvalda, möss får vara med och bestämma vilka möss som skola bliva uppätna nästkommande natt. Dessa uppätningsförhandlingar har mötts med stor entusiasm, även från mushåll. Kanske inte minst från de möss som själva deltaga i förhandlingarna, och därigenom själva slippa bliva uppätna. Tills vidare. Tillsammans och gemensamt har vi sålunda skapat upp demokratiska spelregler som täcka upp hela uppätningsproblematiken. Och när du nu blivit uppdaterad vad gäller uppätningsproblematiken måste du väl erkänna att hela din problematik faller platt till marken?"
     Evald var visserligen inte alls nöjd. Men Evald valde ändå att låta sig nöja. Man måste ju leva. Tills vidare. Och Evald hade försökt allt. Evald hade lyssnat på alla: Högerugglan sade "Si!", vänsterugglan sade "Så!", men mellanugglan sade "Uhu?", som vanligt.
     Evald matvägrade ena veckan, men den andra veckan åt han som en albatross. Evald gick upp två kilo. Två kilo? Är inte två kilo för mycket för en uggla? Det är det nog. Det där låter inte alls bra. Tycker jag.
     Evald var inte i balans. Evald var fysiskt och psykiskt instabil. Inte bra vara instabil för en som flaxar omkring i skogen, i mörkret, på natten.  Inte bra alls. Man kan krocka med vad som helst.
     Men Evald ryckte upp sig. Evald försökte vara som folk. Evald skaffade fru, och barn, och allt det där som ugglor brukar skaffa.
     Och visst såg väl uggleungarna lustiga ut, så länge dom var ungar.
    Men, att det tillkom nya generationer gjorde inte Evald gladare. Att flytta fram problematiken en generation? Blev väl problematiken inte bättre av? Det enda som då händer är väl att problematiken växer? Och blir större, och större, i evigheters evighet? Tyckte Evald. Och grubblade vidare. Som vanligt.
     Evalds röda ögon lyste upp natten när han nu satt högt uppe i en tall och dystert grubblande såg ner på skogens vilda nattliv. Och i skogen var det full rulle, må du tro. Som vanligt. På natten. I skogen. Där var hålligång, där var hullygully. Där var äta, eller ätas. Där var ett nattliv som hette duga. Konstigt namn på ett nattliv, men livat värre var det ändå.
     Trots sin skarpa nattsyn såg Evald ingen lösning. Att dö, eller att döda? Att vara, eller inte vara? Hårda bud i NATUR för alla de djur, som man säger i skogen.
     Men? Det måste väl vara som det var? I alla fall, ungefär? Vill man ha musomelett, måste man väl mörda möss?
     Djur är visserligen sällan djurvänner. Men ändå. Roligt var det inte. Vidrigt var det. Vidrigt värre. Men det var som det var. I stort sett. På lång sikt. Men roligt var det inte. Grymt roligt på sin höjd, och ibland räcker språket inte till för att formulera eländet, upptäckte Evald till sin förvåning och fasa.
     Nej. Evald såg ingen lösning. Om han varit yngre kunde han ha gått på kurs. Kurser brukar hjälpa. En del, Ibland. Kurser får i alla fall tiden att gå. I alla fall för alla som går på kurs. Men Evald var för gammal för att gå på kurs. Tyckte han. Och dessutom hade han ju familj. Och allt. Och ingenting.
     Nej. Det var nog som det var. Eller värre. Evald såg ingen lösning. Däremot såg han nu en mus, och: Svooosch! Piiip? Tugg, kras, tugg, kras! Gulp!
     Protein och vitamin.
     Som vanligt.
     Och fortsatt grubbel.
     Som vanligt.

HÅHÅJAJA

Jag hade tre kusiner som hette Gösta, en ovanligt ful mössa även för att vara på den här tiden, och en spark. Det är det enda jag minns från det jag var liten. Fast en gång badade vi också. Det bör ha varit i en sjö. Eller tjärn. Eller vik, fast havet var förstås kallt på den här tiden. Men minnet sviktar, och ofta när jag tänker tillbaka svartnar det för ögona. Det är tungt att släpa på alla minnen, när man glömt det mesta, och blodtrycket är heller inte som förr. Förr hade jag ett blodtryck som, ja, jag vet inte som vad, som Tarzan kanske? Och minnena fortsätter forsa fram och tillbaka, fram och tillbaka, tvärs över hela kroppen, så dom blir tvungna byta lakan, och allt. Håhåjaja, som det heter.
     Strax före kriget var hustrun och jag ute och semestrade på våra cyklar. På den här tiden var det bara grusvägar, men vad gjorde det, när man hade ballongdäck, pakethållare, och solution. Det var ingen som vågade cykla utan solution på den här tiden. Det är klart, att vi lika gärna kunde tagit tåget. Eller åkt buss. Men vi hade bestämt oss för att cykla, så det gjorde vi. Hon hade en Hermes med kjolskydd, men jag hade också en Hermes. Hermes gjorde bra cyklar på sin tid, dom hade ringklocka, kedjeskydd, pedaler, pump och allt man kunde behöva. Resan gick bra. Det var inga som helst problem med den resan. Det var väl egentligen inget särskilt alls med den resan? Den resan glömmer jag aldrig, men jag vet inte längre varför jag kommer ihåg den. Minnet blir ofta dåligt, när man börjar tänka efter. Och att lägga ihop sitt eget liv är alltid lite pinsamt, helst när man inte har eget rum. Så jag smyger in på toaletten, där jag sen sitter och summerar och står i, bäst jag vill. Den som är gammal, har inte mycket att välja på. Man måste vara antingen listig, eller senil. Något annat gives dig icke, som det står i Bibeln. Kan det vara Jesaja, eller nån av dom där? Men särskilt religiös har jag väl ändå aldrig varit, om jag ska säga som det är. Det är klart, att någon gång hände det väl att jag trodde på Gud, men det gick fort över. Det kom alltid annat emellan. Och konfirmationen var mest för att man äntligen skulle få börja spela kort. Innan man gått fram, fick man inte spela kort. Det var absolut förbjudet. Det var hårda bud förr, fast fler kristna ändå. Verkar som om folk föredrar hårda bud, framför det här nya, där man själv får bestämma. Håhåjaja, som sagt.
     Första arbetarpartiet jag stötte på, har jag glömt bort vilket det var. Det bör väl ha varit SNP? Eller om det var AKF? Men idag är hursomhelst alla arbetarpartier glömda och begravda, och saknade av ingen, utom av en del. Idag är det bara semesterresor, telefoner, och hundmat som gäller. Så var det inte förr, tror jag, men sen hade dom iallafall Branting där ett tag. Branting var inte rädd för att hugga i, och stark, nå så in i spisen stark. Hade bara Branting fått leva hade vi idag haft en himla välfärd här i landet, och det drar jag mig inte för att muttra. Efter Branting fick det vara med politik för min del. Nog hände det att jag rösta, och det, men inte märkte jag nån skillnad, så till sist gav jag upp. Håhåjaja.
     Bortsett från hustrun, som gick bort sig redan strax efter kriget,  har kvinnorna varit ett dystert kapitel i mitt livs långa bok. Jag har haft kvinnor runt örona ända sen från början, men ändå har jag aldrig fattat vad kvinnorna var ute efter. Jag var inte vacker, inte rik, ingen motorcykel hade jag, och mössan var fortfarande väldigt ful, det blev aldrig av att byta. Och när jag då fråga dom rakt på: "Höddu! Va är du egentligen ute efter!?" fnittra dom bara. Och fnitter i all ära, men när man verkligen vill veta, är fnitter inte mycket att hänga i julgran. Ibland verkar det nästan som om kvinnor vore annorlunda än män? Men nu spekulerar jag bara. Jag vet inget om det där. Jag har ju aldrig fått studera. Bortsett från några år i skolan då, men realen var inte ens att tänka på. Ingen realexamen för min del, nänä, jag fick nöja mig med min fula gamla mössa i alla år. Håhåjaja, och jajamen därtill.
       Jag har arbetat och byggt upp det här landet i alla år, och det har jag alltid ångrat. Jag borde ha arbetat mindre och latat mig mer. Det hade varit bäst för alla. Men man var feg, det var hela felet. Men förr var alla fega. Utom kanske dom som åkte ubåt. Det skulle jag aldrig vågat. Aldrig, inte ens om dom bett mig. Rekryten var samma som konfirmationen, Enda skillnaden var att nu fick man snusa också, inte bara spela kort. Och när sen kriget väl kom var jag redo. Min beredskap var god. Jag kunde skjuta, och sticka med bajonett, och frysa, och allt. Men eftersom det aldrig small till här uppe, var det inte mycket glädje med den beredskapen, tyckte jag nog. Men då var man ung, och  när man var ung sa man aldrig håhåjaja,
     Landstinget har lovat mig en invalidmoped till veckan. Men vad ska jag med invalidmoped till, som har två friska ben att hoppa på, sa jag till Landstinget. Men då sa han, att det där kunde inte jag bedöma, som inte var doktor, eller nåt. Men man är ju van vid att Landstinget har konstigheter för sig. Och är det nu så att Landstinget tänker tvinga på mig en moped, är det bara att tacka, tuta, och ta emot. Man ska aldrig säga mot makten. Eller ens mot Landstinget. Något har man i alla fall lärt sig av sitt långa liv. Håhåjaja, och hans moster.
     Rädd för att dö är jag då inte, direkt. Men nog ska det bli aningen otrivsamt. Om jag fått välja hade jag lika gärna tagit evigt liv. Det säger jag bara. Och jag är inte ett dugg tacksam över att ha fått livets gåva. Jag tyckte det hela blev alldeles för plottrigt. Men det var aldrig mycket att välja på. Det ena du vill, det andra du muttrar. Så det har fått gå det med. Jag har tagit en dag i sänder. Och så en natt. Och så en dag till. Och en natt igen, Och så har det hållit på, i stort sett hela tiden. Och nu bör jag väl vara uppåt en åtti-nitti skulle jag tro? Om jag räknat rätt. Men det är inte lätt att räkna rätt, när siffrorna börjar bli suddiga, håhåjaja.
    

SMÅSANNINGAR SERVERAS FRÅN VÄNSTER

Småprat   småvarmt   småkallt   har någon sett den perfekta värdinnan   i köket   första snön   förtjust förvånad   sista snön   minst lika förtjust förvånad   första svalan   glatt överraskad   nu har första älgen äntligen kommit   björnarna var vildare förr   inte sant   vad är sanning   i valtider   titta på svalornas flykt   titta själv   aldrig oartig   hellre korkad   man vet vad man har  vår tur ha främmande   gärna främmande   men ogärna utlänningar   annan kultur   annan mat   andra kulturkollisioner   buckla på bilen   buckla på själen   buckla på sjalen   blir så med kultur och kollision   det blir buckligt   när någon nämner kultur fattar jag mitt glas   gin är gott   och nyttigt   en ren naturprodukt  direkt från skogen   han var hur trevlig som helst   lite våldsam kanske   tiden går   det ser ut som om det händer något   det är skönt komma hemifrån   hemma är bäst fast småtråkigt   gräset gror   han gör inget annat   hon äter bara groddar   inte en vegetarian till   glädjedödare   hon äter som en häst   dom säger gräset är grönare än gott   höstserien  är det inte fotboll det heter   man ska inte sparka på en boll som ligger   du tänker på basket   han är mycket idrottsintresserad   i alla fall för att strunta i idrott   glöm inte golf   våran Rolf spelar golf   det var inte roligt att höra   men han är jättedålig   det låter dumt men ser ut som en tanke   på håll   fest   det borde vara fest varje dag   i alla fall varje lördag   förr tassade ugglan i de djupa skogarna   det fanns många farliga djur förr   himla tur dom var religiösa   det var bara hedningar som blev bitna av björn   men andra blev uppätna ändå    trots katekes och psalmbok   idag tassar trafiken i vargens fotspår   färre fötter ger fler hjul   att bli vargäten är idag en prestation   Skansenchef slukad av isbjörn   det var ingen Skansenchef   det var ingen isbjörn   bättre dö berömd än dö dum   ingen lever längre än dum man   och dum kvinna   jämställdhet kräver jämlikhet  och glatt humör  det är synd om isbjörnarna   deras flak krymper och krymper   till sist blir dom tvungna börja bada   djur och natur i ur och skur   väder och vind   pratprylar   skev i skallen   han har inget att säga   men han har stor båt   det jämnar ut sig   reservkapten   i det militära   jaså där   och segelbåt    sa du älg   menade du inte get egentligen   egentligen är egentligen ett svårt ord när man ska koppla av   ibland hör man inte ens hur folk tänker   tänker och tänker   då ordnar du allt då   allt och allt   varför så sur när vi har så trevligt   det är trevligt att vara sur   jag är inte sur   jag är vrång   jag ogillar att betala skatt   jag har försökt   det fungerar inte för mig   föd dom rika så föder dom sig själva   berika eder   berusa eder    är det verkligen samma sak   ser du kamelen i din grannes trädgård är det hög tid att larma Cirkus Scott   jaså han   det är som det är   det är i alla fall min åsikt   den som står för sin åsikt skymmer sikten för andra   han är en riktig filosof   han äter bara grönsaker   i stort sett   varje tugga du tar   artigt ointresserad   utesluter alla andra tuggor   tänk   tänk själv latmask   som Hedenius brukade säga   har ni också haft problem med sophämtningen   inga problem   vi har ingen sophämtning   måste gå till köket   det är tragiskt att sitta ensam och tugga i isoleringscell   till bords   till bords   behåll glasen   glasen kan komma väl till pass senare   babords gaphalsar   va   han har fått diplom och eksem   en del roffar då åt sig   det var väl roligt för familjen   delvis   tänk om bara Elvis fått leva   tänk vad han och Palme hade kunnat koka ihop   tänk bara på tuttifrutti   servera alltid halvsanningar från vänster   han hatar politiker   han har strypt tre stycken   och en med yxa   artighet kostar så lite   med räntefria lån och allt   ränta och jag   va   smålögner lättar upp tillvaron för våra minsta   han har skrivit över hela sitt liv på barna   klok karl   fast full   vem bjöd honom   bjöd och bjöd   var det inte din bror   har aldrig sett förr   kanske Karin   Karin har alltid haft konstiga bröder   ett tjugotal    antalet beror på hur man räknar   välkomna   allihop   i stort sett   till vit fisk bör man ha ett sprudlande humör   det kostar så lite och smakar så illa   om du hittar ditt ben i någon annans glas    då bör du nog överväga   det hör till god ton att ha dålig syn   man ska inte märka ord   man ska inte märka mat   man ska inte märka handdukar   låt maten tysta mun   låt vinet tysta maten   den artig är har dålig syn   det står i Bibeln    nånstans   det måste löna sig att tänka enbart i ekonomiska termer   en gång när jag var fattig upplevde jag en väldig leda vid min situation   han var väldigt stel i början   dom kom rusande med stelkrampssprutan   den var två decimeter lång   på bredden   men han reagerade inte ens   vi blev bitna av tangoflugan båda två    det sved och det sjöd  och det brusade i hela kroppen    men  tsetseflugan är sannerligen ingen dans på rosor han heller   seglar ni   inte just nu   jag har vinteruppehåll   men jag vinterbadar   vi har golf indraget i källaren   eller bastu kanske snarare   han tål inte sjön   kan det inte vara räkorna   räkorna såg lömska ut   skaldjur är sannerligen inte att leka med   vi valde att skaffa hund istället   havet är vackert mellan varven   nu är man mätt   men det är ingen anledning att sluta äta   hon var tjusig värre   en vacker kvinna   visst   visst var hon kommunist   visst   men framförallt artig   livet blir mycket lättare om man är artig    hon slapp bli skjuten av Stalin   bara en sån sak   artighet varar längst   Doris Lessing    är det inte hon som skriver böcker också   inte hon    den andra    hon var från Göteborg från början   det var inte roligt att höra   småskolorna var mindre förr   menar du den där lilla runda    det kan bli för runt också   men även rektanglar kan vara sexiga   på sitt sätt   knacka i glaset   knacka själv du   Orrefors   krossa isen inte glaset    ryskt ordspråk   ryskt och ryskt   jag har aldrig varit särskilt förtjust i Stalin   frisyren och allt det där  andra    svarta håller aldrig tal säger dom   det är väl för varmt i värmen   det är för många bananer   det är deras kultur   tänk bara på Einstein   han hade underkänt i alla ämnen   utom ett   gymnastik   det var det sämsta betyg man nånsin hade sett   har jag hört  varför prata när man lika gärna kan dividera  sa han  en stor man   han råkade krossa glaset   det var en dålig början på ett bra tal   men effektiv   alla satt tysta som möss   om någon råkar bli berusad   av till exempel alkohol   inga problem   fyll på bara   det räcker tills det tar slut   medför aldrig egna blommor till andras fester   man kan inte ta dom med sig säger dom   hellre några mjälla rädisor i en möglig plastpåse   sånt sätter sprutt på kartan   man kan reta släkten genom olidligt bordsskick   ett svineri utan like sa dom   men kommer familjegraven verkligen att rymma alla som visat intresse   något får man offra   man får tränga ihop sig   vad gör det om det sticker ut en fot här och där   själv drar jag gränsen vid tremänningar   har många var dom sa du   så pass   då måste man rensa undan   gör snyggt på tomten innan gästerna anländer   gräv gärna grop bakom garaget   en reservlatrin är aldrig fel   se det som en investering   skär ned rosorna   fernissa björkarna    låt inte naturen stå och självskräpa   använd handskar och keps   lägg ut snubbeltråd   kors och tvärs   bisarra skämt uppskattas alltid   ett brutet ben mer eller mindre   tillsäg ekorrarna att hålla sig i skinnet   nu blev dom tysta   tänd gärna på innan gästerna anländer   framför spisen bör du ha en isbjörn   men A och O för en lyckad bjudning är förstås alkoholen   köp ut   köp ut   köp ut    den nya festen pyr    den bör serveras antingen varm eller kall   aldrig tvärtom   om någon gäst visar tendens till att  smuggla in  dragspel    ta honom åt sidan   försök diskret slå ner honom    ibland räcker det att kasta dragspelet i badkaret   där allsång går in går gästerna ut   om gäst visar tendens att besöka badrummet   förmana skarpt   om det inte hjälper     prova med blått skurpulver   starka saker   innehåller lumbogardol   och en del annan smörja   ett rappt slag över knogarna med liten slägga brukar också hjälpa   förvirrad gäst ramla gärna baklänges   det är tillrådligt att i förväg madrassera festlokalen   badkaret fylles med destillerat vatten   namnskyltar kan vara bra   men missbrukas tyvärr ofta   bättre med väl synlig skylt med taxeringsbar inkomst sedan samtliga avdrag utförts i kolumnen till höger   alla får något glasartat i handen   alla får något gemensamt gement i blicken   pengar pengar pengar   högeranarkister   hela bunten   utan att ens veta det   skatt är stöld   min best biter bäst   jag bygger precis var jag vill   ska man inte få skjuta folk nu heller   det är precis som i Ryssland   precis   knivskarp analys   den som saknar avdrag kastar första stenen   glashus är känsliga på vintern   låt bli det där   det där lilla   jag skulle bara kolla om dom var äkta    luta inte av ladugården innan du kontaktat Riksantikvarieämbetet   jaså han   min bil   min båt   min brödrost   ärvt efter farfar   han var en hejare på att rosta bröd   svartare än svart   efter avslutad fest bör du samla ihop gästernas kläder   skänk kläderna till Luherhjälpen   Luther var en god människa   men han behöver massor med hjälp   han var multihandikappad   bulta gästerna diskret mot dörröppningen   en efter en efter en   känner någon den där   menar du den här   nej den där   hjälp till här   lagd gäst ligger   ser så ut   han kanske blev trött   jag har ingen aning   jag har aldrig sett honom förr   kanske Karin vet   Karin brukar veta sånt där    nej   det där är inte min   min make ligger här    han var dold under tidningarna   det går dåligt för dagstidningarna   ja vad väntade dom sig egentligen   trycker man bara dåliga nyheter får man vackert stå sitt kast   det har visst ljusnat på sätt och vis   den där stjärnan heter Orion   varför det   den där har man däremot inte hunnit döpa   den är ny för i år   dom är för jävliga   japanerna   robotarna   ryssarna   tyskarna   svenskarna   men arbetarna tänker bara på pengar  det duger inte   det håller inte i längden    japanernas teleskop är så himla långt att man kan se en mus på månen  vad ska det vara bra för     jorden har fått en ny måne   dög inte den gamla   föråldrad teknik   förbättrad   mer ljus   mer tyngdkraft   det är tack vare idrotten jag har lärt mig att idrotta   det är visst natt    det verkar vara väder som vanligt   om man skulle ge sig iväg   det är tråkigt att gå hem när man har det som tråkigast    nu raglar äntligen Karin iväg   sist som vanligt   bortsett från en handfull   skulle gå fortare om dom öppnade grinden först    men Karin har aldrig varit lika smart som du  det var rart sagt   nu kan du stänga dörren   peta ut foten först   från insidan   vrid nyckeln sju sorters varv   eller tills den går av   allt har sin tid   nu blir det sova av.

SVÅRT SKAPA HELGON

Sverige har bara ett enda helgon: Den Heliga Birgitta.
     Men hon var katolik. Och kvinna. Och medeltiden var sannerligen inte igår.
     Sverige har idag alltså ett skriande helgonunderskott. Här behövs nya helgon, här behövs nytänkande. Men det är svårt att skapa nya helgon. Väldigt svårt. Det ställs stora krav på dagens helgon.
     Helgonet måste vara dött - men ändå upplevas som nytt och fräscht.
     Helgonet måste vara "för god för denna världen" - men ändå kunna uträtta gott i denna världen.
     Stora krav. En svår balansgång. Många helgon ger upp redan i förskoleåldern.
     Men en dramatisk död är förstås alltid en bra början till ett bra slut för ett helgon. Men det räcker inte. Det är så många som dör dramatiskt nuförtiden. Även här råder konkurrens till döds.
     Nej, det är svårt, himla svårt, att skapa nya helgon. Men man måste ändå försöka, och visst försöker man:
     Och, toppar tabellen gör Raoul Wallenberg.
     Hemmafavoriten Dag Hammarskjöld har kommit starkt på slutet och ligger ohotad tvåa.
     Men den stora striden står om tredjeplatsen, alltså bronset. Här har, till mångas förvåning, Olof Palme dykt upp som dark horse.
     Folke Bernadotte och Torgny Segerstedt slogs båda ut redan i försöken. Folke dödades av fel folk, och Torgny verkade vara otrevlig som person. Det håller inte i helgonsammanhang. Inte på elitnivå.
     Personligen tror jag inte på Palmes chanser att erövra helgonbronset. Visserligen hade han en hel del hedervärda åsikter. Men det var det många som hade.
     Och visserligen var han känd. Kanske mer känd än framgångsrik. Men det finns så många kända. Att vara känd räcker inte långt i slutspelet.
     Så enda helgonkrav Palme uppfyller är det om en dramatisk död. Men räcker verkligen det, nej det räcker inte.
     Så vi får fortsätta att leta.
     Att bli helgon är en komplicerad process.
     Att bli helgon tar tid.
     Så tills vidare får vi nöja oss med att ha Den Heliga Birgitta som enda praktiserande svenska helgon.
     Men det är väl ändå inte så dumt.
     Många länder saknar helt helgon.
     Och medeltiden är dessutom populärare idag än den var på sin tid.
     Så Birgitta får duga.
     Tills vi kommer på något, eller kanske snarare, någon.
     Och i helgonsammanhang kan man förstås alltid hoppas på mirakel.
     Så jag tror att det kommer att ordna sig. Det gäller bara att ha framtidstro. Och vanlig tro förstås.