ANINGEN YNGRE

Nackdelen med vintern är snön, men nu var det februari och snöflingorna föll enfaldigt mot marken.
     Vi i villa, Annmari-och-Kjell, och så vidare.
     "Du måste nog skotta!" ansåg Annmari, som i gengäld gjorde sjömansbiff.
     "Måste jag, så måste jag!" sa Kjell glatt, tog på sig, och gick ut.
     Först skottade han en gång fram till vägen. Vid vägen var vallen hård som vanligt. "Jävla plogbil!"  Som vanligt.
     Sedan skottade Kjell en avtagsväg till soptunnan. Så gjorde han en listig genväg till garaget. Och en slinga runt hela huset, mest för att det skulle se trevligt ut.
     Kjell halvtidspustade: "Det gäller att visa naturen vem som bestämmer! Man kan inte bestämma över vädret! Men man kan bestämma hur man ska behandla vädret!"
     Och Kjell skottade glatt vidare. Kanske att en åttakantig yta, precis framför ingången, skulle bli snyggt? Det skulle det kanske, men det fick Kjell aldrig veta, eftersom han plötsligt tog sig åt hjärtat och föll ner i en snödriva.
     Annmari tittade just ut över sjömansbiffen, och då låg Kjell där i drivan.
     "Varför ligger han där och leker, han skulle ju skotta?" tänkte Annmari först irriterat utan att tänka. Men förstod sedan snabbt, att något.
     Nå. Det var väl inte så farligt. Egentligen. Med tanke på. Antydde doktorn på doktorers dunkla vis. Det var bara konditionen, rökningen, övervikten, hjärtat, åldern, levern, och så vidare, som inte var så bara. Och yrseln. Om han bara skötte sig. Om han bara tog det lugnt, fast inte för lugnt, förstås. Om han bara: mer fibrer, mer frukt, mer fisk. Om han bara: färre fett, fler motion, mindre rökning, och försiktig med alkohol, förstås. Och yrseln då. Om han bara insåg att han inte var någon ungdom längre. Inte direkt. Och yrsel.
     "Man är alltså inte ung längre?" sa Kjell, sedan han fått komma hem.
     "Vi blir alla äldre" påpekade Annmari världsvant.
     "Jaa, dom säger visst det, en del..." höll Kjell motvilligt med.
     "Tiden går" ansåg Annmari, som var aningen yngre.
     "Fast förr var man alltid yngst?" sa Kjell förvånat "Men nu är man plötsligt inte längre ung. Och nu har man fått yrsel istället. Yrsel, som en gammal gubbjävel!"
     "Min mormorsmor hade varsel" kom Annmari på "Hon skulle egentligen ha åkt med Titanic, men lät bli just på grund av sitt varsel. Jag har ärvt en brosch efter henne. Det är en fin brosch, men jag hade hellre ärvt hennes varsel. Tänk vad praktiskt det skulle vara med varsel, till exempel om man ska ut och flyga, men misstänker att det blir en krasch!"
     "Det är en jävla skillnad på varsel och yrsel!" sa Kjell som var sur över att inte längre vara ung. Och bättre anledning att vara sur är svårt att komma på.
     "Men det finns ändå väldigt mycket, som vi vet väldigt litet om!" envisades Annmari, som ansåg varsel vara betydligt intressantare än yrsel.
     "Och jag som till och med tyckte om att skotta snö!" sa Kjell bittert.
     "Är du bitter?" undrade Annmari intresserat. Det är inte ofta män visar känslor, Framförallt inte män som är bosatta i villor. Alltså bäst passa på.
     "Jag är inte ett dugg bitter!" sa Kjell buttert "Men däremot verkar det som om jag blir tvungen dras med yrsel resten av livet! Det är ett jävla sätt, det är vad det är!"
     Och det var det ju.
     "Men huvudsaken är att vi har varandra!" tröstade Annmari.
     "Men det har vi inte alltid!" sa Kjell.
     "Hur menar du då?" sa Annmari förvånat.
     "Om nån skulle dö menar jag!" sa Kjell brutalt.
     "Fy så makaber du är!" sa Annmari. Men utan att egentligen bry sig. Aningen yngre, som sagt.
     "Vi ska alla dö!" sa Kjell med jämställd skadeglädje.
     "Det har vi inte sett än" sa Annmari "Och egentligen finns det kanske ingen död. Döden beror, egentligen, bara på vilken attityd man har till livet!"
     "Vilken attityd då?" undrade Kjell förbryllat.
     "Vi kan bestämma mycket mer än vi vet!" sa Annmari entusiastiskt eftersom hon just läst något tidstypiskt tjafs "Allt handlar, egentligen, bara om vilken attityd man har! Till exempel då till döden! Om man inte tror att döden, egentligen, finns, finns döden, egentligen, inte!"
     "Hoppas du har rätt" hoppades Kjell, utan att tro ett dugg.
     "Jag brukar ha rätt!" fastslog Annmari belåtet "Kommer du inte ihåg hur det var när vi var på Kanarieöarna?"
     "Klart jag kommer ihåg Kanarieöarna..." kom Kjell vagt ihåg.
     "Ja då så!" avgjorde Annmari som var aningen yngre.

OCH HANS MUNTRA MÄN

Någon sa: "Det är folket som gör historien!"
     Det var inte snällt sagt av någon. Skulle folket behöva stå till svars för allt elände som gått som en röd och ful tråd genom historien? Å andra sidan skulle folket inte bry sig. Folket är nämligen en abstraktion, och det är nu en gång så med abstraktioner, de bryr sig sällan.
     Nu går jag tillbaka i historien och hamnar då hos RH och hans muntra män. Och nu flyttar jag RH och hans muntra män en bra bit framåt i historien. Och då blir dom samtida med Martin Luther, 1483 - 1546. Så har man rätt att göra som författare, men måste ändå vara varsam när man härjar med historien, här en historiett:
     Som vanligt var RH och hans muntra män församlade i Skärmskogen. Och som vanligt var de muntra männen måttligt muntra. Och som vanligt var det dåliga tider.
     "Undrar varför alla rika slutat färdas genom vår skog?" undrade Littel John, som inte var känd för sin stora hjärna.
     "Längesen man såg en fet och rik abbot!" påpekade Långe Jack.
     Men RH satt tyst och tänkte under eken.
     "Hum..." tänkte RH, och smekte sin väldiga knölpåk. Men plötsligt rusade han upp, och avlossade en pil, som genomborrade en snöripa trehundra meter bort. Vilket skott!
     "Apport!" sa RH muntert, och en munter man lufsade surt iväg för att hämta snöripan.
     RH dunkade knölpåken i eken: "Käften alla muntra män!"
     "Tyst-tyst!" hyssjade hopen "RH ska tala!"
     Och RH trädde fram i den muntra skaran. RH var påfallande lik Errol Flynn i filmen med samma namn. Men det visste förstås inte RH, men Errol kände å andra sidan väl till saken.
     "Käften du där! Eller knäcker jag skallen din som en valnöt!" inledde RH sitt tal.
     De muntra männen vrålade av skratt. Deras humor var påfallande primitiv, men vad kan vi vänta oss av femtonhundratalshumor? Martin Luther ansågs vara en riktig lustigkurre på sin tid, det säger allt, och ingenting, och vidare:
     RH talade i Skärmskogen: "Allt är Luthers fel! Säga vad man vill om katolikerna, men de voro dock ena jävlar på att dra ihop rikedomar! Men nu har den där tyskjäveln förstört allt!"
     "Hör-hör!" instämde de muntra männen.
     "Luther är ett dråpslag i ryggen för vår röveriverksamhet!" fortsatte RH inspirerat "Huru skola vi kunna knacka abbotar, när det icke längre finnes några abbotar att knacka!?"
     "Jävla Luther!" skrek de muntra männen.
    "Men, vem har pengarna idag då?" undrade Långe Jack.
     "Kungajäveln drar väl in det mesta..." muttrade RH dystert.
     "Men då är det väl bara att börja knacka kungar då!?" inföll Littel John. Kanske inte så dumt, för att vara från Littel John, men RH avvisade raskt: "För få kungar! För farligt för oss!"
     Men Littel John var verkligen på bettet, som man sa på den här tiden: "Men om vi går ihop med bönderna, och störtar alla kungar, alla kyrkor, all adel, och vad heter det nu, all jävla överhet då!?"
     "Dummaste jag hört! Vad skulle då bli av oss? Utan några rika kvar att ta ifrån?!" fräste RH irriterat.
     "Tänkte jag inte på..." erkände Littel John "Vi skulle väl i värsta fall bli tvungna att börja arbeta..."
     Och vid denna dystra tanke gömde sig Littel John i den därför avsedda ihåliga skamek som var rätt vanlig på den här tiden.
     De muntra männen voro nu dystrare än någonsin. Om någon kommit rusande och ropat: "Pesten är lös!" skulle det avsevärt ha lättat upp stämningen.
     "Fogdarna?" föreslog Långe Jack.
     "Fogdarna har för bra vapen, och för dålig lön!" avfärdade RH.
     "Den här Lutherjäveln då? Och hans kumpaner, tjänar inte dom nåt..?"
     "Äh! Protestanter är bara gnetiga småsparare! I alla fall än så länge!" sa RH.
     Låst läge. Dyster stämning i Skärmskogen. Slokande ekar. Deprimerat djurliv. Molokna muntra män. Inte roligt alls.
     "Men! I ett orättvist klassamhälle MÅSTE det finnas pengar ackumulerade någonstans!" sa RH beslutsamt, men vad hjälpte det.
     Långe Jack var intellektuell. Nå, det kanske var att ta i, men i alla fall hade han nu funderat: "Jag tror att jag kanske har kommit på något! Om vi tussar ihop bönderna med fogdarna, blir det ett jävla liv! Och då blir dessutom kungen skiträdd och tar, som vanligt, till grovt övervåld för att försöka få slut på bråken, som då bara blir ännu värre! Men prästerna kommer, som vanligt, att predika saktmod, vilket som vanligt, brukar vara ett bra sätt att riktigt reta upp folk! Det kommer med andra ord att bli en riktigt jävla blodig soppa!"
     "Säkert" sa RH "Men när, var, och hur, hamnar vi i soppan?"
     "Det är det som är det nya, och fina, i fågelsången!" sa Långe Jack entusiastiskt "Vi ska sälja vapen till alla sidor! Vi behöver inte ens vara med och slåss, om vi inte känner för det! Det kommer att gå åt massor med pilbågar, svärd, knivar, liar, yxor, spjut, knölpåkar, armborst, hillebarder, och så vidare! Här finns guld att hämta för den som snabbt kan få fram vapen1 Vapen av alla sorter och slag, till alla de sidor, och slag!"
     RH ljusnade något: "Tja? Vi kan väl pröva. Vi har inget annat att förlora än vår munterhet. Som vi hur som helst redan har förlorat. Att få igång bråk blir nog minsta problemet. Och att tillverka vapen ska vi väl också klara av. Men..?"
     "Ja" sa Långe Jack allvarligt "Det blir en svår anpassningsprocess för oss. Vi skulle då bli tråkiga affärsmän, och inte längre vara muntra rövare. Men vi måste hänga med vår tid, vi som alla andra. Men eftersom vi enbart avser att handla med vapen kommer vi att bevara ett visst samband med vår forna röveriverksamhet. Och därtill kommer vi att fortsatt ta bara från de rika. Ty de som prioritera vapenköp, när så mycket annat bättre behövs, klassar jag såsom varande rika!"
     RH var väl inte helt övertygad, men gav ändå startorder för vapenförsäljningsprojektet: "Ni där utgår genast för att uppvigla massorna! Och resten börjar tälja till pilbågar! Verkställ!"
     De muntra männen ylade entusiastiskt. Äntligen var det slut på dödläget! Och en osedvanligt munter skara gav sig iväg för att tända eld på några lämpliga bondgårdar. För att sen skylla på kungen, på fogdarna, på prästerna, och på några till, som jag glömt bort namnet på, det var ett tag sen.
     Men en annan grupp arbetade aningen mer psykologiskt: Man antydde att det i det moderna samhället fanns fullt med lömska grupper, med minst lika lömska avsikter! Våldtäkt och mord var bara förnamnen! Och därför var det bäst, att så snart som möjligt, och till snart sagt vilket pris som helst, inhandla massor med egna, men mordiska, vapen! Till självförsvar! Förstås! Så var man på den säkra sidan! Ifall, och om, skulle komma!
     Vapenförsäljningsprojektet blev mycket lyckat. Och uppviglingen gick jättebra. Det blev ena sjujävlahelvetiska uppror, och det gick åt vapen till tusen.
     RH och hans nymuntra män tjänade stålar som, jag vet inte vad. Snart hade en hel stad med vapenfabriker, kruttillverkning, och allt vad det nu var, växt upp i Skärmskogen.
     Men för RH personligen gick det inte fullt så bra. En natt mördades han brutalt av en skara okända män. Som för att vara okända, var väldigt kända, av väldigt många.
     De muntra männen sörjde RH, som seden var. Men de muntra männen tröstade sig snart, som seden också var. Det var rätt vanligt att dö på den här tiden. Döden sågs som en naturlig del av kretsloppet och eländet. Döden var inget att haka upp sig på. Så var det då. På femtonhundratalet. Annat är det idag. Det går framåt.
     Under Långe Jacks, kanske mer listiga än muntra, ledarskap steg vapenintäkterna med inte mindre än en massa procent, vilket ansågs vara mycket på den här tiden.
     Vapenintäkterna fördelades dock inte rättvist mellan de muntra männen som seden fordom varit. I alla fall ibland, och i princip.
     Nej. Långe Jack var nu tvungen att tänka på de framtida investeringarna.
     Och dessutom fick det vara någon måtta på munterheten,

SAMHÄLLET & JAG

När jag var liten såg jag dåligt, men när jag blev större fick jag glasögon. Dessa glasögon medförde att jag en dag plötsligt fick syn på Samhället.
     Men jag tar det pedagogiskt, alltså från början. Det gick till så här: Jag tog på mig mina nya, fula, glasögon och såg mig nyfiket omkring i den lilla staden.
     Aha! Där var en bil. Där var en cykel, som tydligen hette Monark. Där var en domprost. Där var en potatisgris, fast det fick man inte säga. En skolgård. En kyrkogård. En cykel med påhängsmotor, moped som man sa. En spark, två sparkar, många sparkar. Ett par luddor. Ett par slamkrypare, fast det var väl senare. Ett par blå gymnastikskor. En svart skjorta med gula axlar. En EP med
Rock-Ragge. En deprimerad sjuttioåttavarvare med något på baksidan, som alla redan glömt. En grönryggad bok i vilken stackars Bomba på slutet hänger i en skör lian, med en vrålande panter ovanför sig, en gapande krokodil under sig, samt en elak anakonda slingrande runt sig.
     Det var, kort sagt, femtiotal. I staden.
     Jaha? Jaha. Så såg det alltså ut i staden när man nyfått glasögon. Men jag blev snart less på att se hur det såg ut i staden. Har man sett en stad, har man sett alla städer. I stort sett. Och det gäller även småstäder. Glasögon, eller inte glasögon. Det var tydligen inte så noga. Om inget särskilt finns att se, kan man lika gärna se lite suddigt.
     Men! Då! Just då! Hände det. När jag småsurt rundade gathörnet stötte jag ihop med något. En dov duns. Något hårt, men samtidigt mjukt. Något stort, något mörkt, något mycket konstigt.
     Något som liknade ingenting, eller kanske snarare allting, eller i alla fall någonting.
     Jag kunde absolut inte förstå vad det var. Och jag hade ju krockat kraftigt med detta konstiga, vad det nu var, så jag var dessutom omtumlad till tusen.
      Och även mina teorier tumlade: En flygande tunna som störtat? En luftballong?  Eller en elefant som rymt från en cirkus? Eller kanske någon slags fallskärm? Om nu inte ett fisknät, fullt med massor av, ja, vad det nu kunde vara? Eller ett tält som militärerna tappat? Militärerna var visst kända för att alltid tappa saker?
     Teorier till tusen flög fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom mitt barnahuvud. Men teorier som inte löser problem är lika meningslösa som en cykel utan bakhjul.
     Jag gick försiktigt runt hela det stora mystiska föremålet och synade det noga från alla tänkbara håll och kanter. Mina nya, fula, glasögon fick sannerligen något att bita i den dagen.
     "Men va inni glöheta Jesse namn var nu detta!?"
     Trots att jag gick i den gamla skolan kunde jag inte besvara denna fråga. Jag blev tvungen tillkalla hjälp. Först försökte jag med mina klasskamrater. Men dom visste ingenting. Dom bara gissade ungefär som jag. Klasskamrater är värdelösa när det kniper.
     Sen försökte vi med vuxen personal i stadens leksaksbutik. Men dom: "hade minsann annat å göra än hållpå svara på ungjävlars dumma frågor dag ut å dag in ge er genast iväg hela bunten öggonaböj eller ska ja verklitt behöva ringa era föräldrar?!"
      Staden var så liten att det var svårt att vara anonym när man själv var liten. Det är nackdelen med småstäder. Fast det finns stora fördelar med små städer också, men det hör inte hit.
     Återstod bara bita tag i suräpplet och gå till föräldrar, lärare, och liknande. Men en klasskamrat hade, i alla fall, en pappa som var läkare. Och på den här tiden hade läkarna gott anseende, det här var ju långt innan kirurgkrisen.
     Och just denna läkare kom, lämpligt nog, just då ut på Knopkrånglargatan, tydligen på väg att krypa in i sin lilla bil, som var av det lilla märket Lloyd.
     Men vi lyckades övertala honom att först komma och ge oss närmare besked om mitt fynd. Misslynt, och misstroget, närmade sig läkaren nu det mystiska föremål jag stött samman med. Han gick sakta runt det och tänkte så att det knakade i läkarväskan.
     "Hum!" sa han till sist, och pekade anklagande på mig med stetoskopet "Det är förstås du som har hittat det här?"
     "Ja..." erkände jag och rodnade, som man ofta gjorde på femtiotalet.
     "Hum!" upprepade läkaren med den trygga läkarröst som man idag allt för sällan hör "Hum! Då har jag bara att gratulera! Du har idag stött ihop med ditt livs första, bästa, samhälle!"
     "Samhälle?" upprepade jag enfaldigt.
     "Visst!" sade läkaren glädjestrålande, eftersom han lyckats lösa ett svårt problem "Detta är, helt enkelt, ett samhälle! Och samhällen äro mycket sällsynta nuförtiden, i alla fall på våra breddgrader. Detta beror på att vi lever på femtiotalet, och har fått det alldeles för bra. Sådana klimat äro icke gynnsamma för samhällen, som i allmänhet trivas betydligt bättre i ett kärvare klimat!"
     "Men? Men, vad är då egentligen ett samhälle?" undrade jag, blygt men envist. Två egenskaper som jag aldrig lyckats bearbeta bort. trots ett långt och tråkigt liv.
     "Nej! Nu har jag bråttom! En brusten blindtarm är inte att leka med! Inte ens för en kirurg!" sa läkaren och klämde in sig i sin lilla Lloyd, som en vessla mellan två stenar. Ja, ungefär.
     "Vet NI vad ett samhälle är?" frågade jag mina klasskamrater som då smög sig iväg, en efter en, efter en, och till sist stod jag ensam kvar på femtiotalstrottoaren, Utan att egentligen fatta ett dyft, eller ens ett dugg.
      Ensam vågade jag mig åter in i leksaksbutiken. Personalen kom genast rusande: "Ska du köpa något ungjävel?" frågade personalen rutinerat. Det var inget personligt, även om det ibland kunde låta så.
     "Jag tittar bara..." mumlade jag.
    "Tittar gör man i kyrkan!" drämde personalen till med.
     "Fast, egentligen, skulle jag vilja fråga en sak..." vågade jag.
     "Fråga? Hurdå fråga? Vad menar du med fråga?" stirrade personalen.
     "Bara en enda liten fråga!" försökte jag.
     "Gäller det leksaker?" undrade personalen.
     "Nej! Tvärtom!" svarade jag frimodigt.
     "Då måste jag tillkalla butikschefen!" sa personalen och gjorde så.
     Butikschefen kom. Det var en klipsk karl. Ansågs det. Han hade börjat med två tomma dockvagnar, och nu hade han ett helt lager fullt med tomma dockvagnar: "Nå! Hur var det här då!"
     "Jag skulle bara vilja veta vad ett samhälle egentligen är!" sa jag utan att tveka. Ja, vad hade jag egentligen att förlora på att hålla mig till sanningen?
     "Ett samhälle? Jaha? Alltså, ett samhälle, sa du..." sa butikschefen för att vinna tid.
     "Just! Ett samhälle! Vad är egentligen ett samhälle!" sa jag obevekligt, nu var jag helt hänsynslös.
     "Säg det!" sa butikschefen och försvann spårlöst in på lagret.
     "Nå! Där fick du så du teg!" sa personalen belåtet, men tänkte: "Jävla ungjävlar! Dom bara jävlas! Och vad ska dom med alla jävla leksaker till? Vi hade minsann aldrig några jävla leksaker vi! Men vi var jävligt tacksamma ändå! Och det berodde på att vi i gengäld fick jävligt mycket stryk! Men det mådde vi bara jävligt bra av!"

Så var det. Så gick det till den dag jag stötte ihop med Samhället. Men någon klarhet fick jag förstås aldrig. trots att jag frågade mig fram genom hela staden. Jag höll på i veckor. Men min fråga fick aldrig något svar.
    Och, nog för att folk kände till han. Men ingen ville säga något ont om han. Eller något gott. Eller något alls egentligen. Fast, det är klart. Att nog hade man väl kunnat. Säga ett och annat. Om man hade velat. Men det var nog inte värt. Folk kan börja prata. Folk kan börja undra. Folk kan få för sig. Folk kan tro man är politisk. Eller spion. Eller värre ändå. Så det får nog vara. För min del. Fast...

Samhället förblev alltså ett mysterium för mig.
     Men inte så att Samhället & Jag var osams. Tvärtom! Vi var mycket artiga båda två. I synnerhet jag som gått i gamla skolan. Vi nickade alltid artigt åt varandra när vi sågs på stan. Och han lyfte alltid lite lagom på kepsen. Lite lagom artigt, sådär.
     Men inte får man någon klarhet av att vara artig. Även om många tror det.
     Ingen klarhet. Ett stort mysterium, förblev ett stort mysterium.
     Och tiden gick, och gick igen, som man sa förr.
     Och inte utan att jag blev aningen äldre för varje år som gick.
     Och han börjar också se väldigt gammal och sliten ut, tycker jag nog.
     Häromdagen gick han, till exempel, tungt framåtlutad över sparken. Fast det var sommar. Och allt.
     Men man får tänka på att han har hängt med länge. Och han bör ha sett både det ena, och det andra.
     Och dom säger såna där samhällen sällan blir mer än uppåt åtti-nitti.
     Så vi får väl avvakta.
     Och se.
     Hur det går för han till sist.
     Jag har mina aningar,
men det har ju alla.

DEN GRUBBLANDE UGGLAN

Den grubblande ugglan hette Evald, och Evald Uggla stod det alltså på dörrskylten.
     Evald var en grubblande uggla, men när natten kom svepte han ut i skogen för att jaga möss. Precis som alla de andra ugglorna. Och trots mössens livliga protester åt Evald upp rubb och stubb. Och Evald fick i sig protein och vitamin. Nyttigt värre.
     Men Evald behöll sin grubblande min, trots att han nu var mätt. Evald grubblade inte över att levande möss är äckliga att äta. Nej, det var det här andra. Det här med att tvingas döda andra, bara för att själv få leva. Var inte det aningen grymt?
     Evald var visserligen inte ensam i NATUREN om att äta andra. Men det gjorde sannerligen inte saken bättre, bara större. Tyckte Evald.
     Ugglor är kloka. För att vara ugglor. Men att grubbla är sällan klokt. Men Evald var som han var, och Evald fortsatte att grubbla.
     Evald vägrade till och med att äta möss ett tag. Men Evald blev blek och hålögd. och till sist tog hungern ut sin rätt: Svooosch! Piiip! Tugg, kras, tugg, kras! Gulp!
     Protein och vitamin. För Evald. Den enes död är den andres näringsintag, som man säger i skogen. Det gällde Evald eller mössen. Som Evald såg saken.
     Men hur såg mössen saken? Och vart komma möss då de dö? Är det sant som sjunges, att det finnes en musstad ovan molnen? Där solen alltid ler? Där gatorna äro av ren ost? Och där alla möss, hand i hand, lyckligt dansa runt, runt, runt, i ring, och allt?
     Svårt säga. Härom visste Evald inte besked. Och jag har heller ingen aning. De enda som verkligen veta, äro de döda. Uppätna möss veta alltså mer om livet efter detta, än vad Evald och jag vet. Konstigt egentligen, när man tänker efter. Men de döda tala icke, de döda pipa ens icke. Man håller hårt på sina hemligheter på sina håll.
     Men ingen uggla är en ö, och varför i all världen skulle en uggla vara en ö? En uggla är en uggla och Evald vände sig nu med allt sitt grubbleri till uggleforskningen.
     Vilken var uggleforskningens dåvarande ståndpunkt vad gällde att-äta-eller-ätas-problematiken? Ville Evald veta.
     Men Evalds kanske lite väl existentiella  frågeställningsproblematik ansågs vara väldigt naiv av samtliga tillfrågade uggleforskare. Som uggla får man inte vara dum. Men man får inte heller vara alltför vis. Och man får framförallt inte komma och försöka göra sig märkvärdig med en massa dumma och onödiga frågor.
     Och alla skogens ledande uggleforskare avfärdade Evald med det gamla vanliga avfärdandet: Eftersom ugglor alltid ätit möss, skall ugglor alltid äta möss! Och att ifrågasätta detta självklara tillstånd är att hädiskt sätta upp sig mot NATUREN!
     Och hos ugglorna är NATUREN ett så hett & heligt argument att ingen skulle tro mig.
     "Och dessutom är det, på lång sikt, till mössens egen fördel att få bliva uppätna av oss ugglor! Ty därigenom bevaras NATURENS sinnrika balans! Och när det gäller att balansera på slak lina ska inga musjävlar komma här och försöka slå NATUREN på fingrarna!"
     "Din fråga är enfaldig, felställd, samt föråldrad!" förklarade en grå gammal rugguggla som sett det mesta utan att blinka "Som du vet finnes fler möss än ugglor i skogen. Så om alla möss fritt fingo föröka sig, skulle skogen snart vara bebodd enbart av möss. Så vill ingen ha det, jag upprepar, ingen. Och därför har vi startat upp obligatoriska uppätningsförhandlingar gällande samtliga skogens möss i ätbar ålder. Detta innebär att vissa, av oss handplockade och utvalda, möss får vara med och bestämma vilka möss som skola bliva uppätna nästkommande natt. Dessa uppätningsförhandlingar har mötts med stor entusiasm, även från mushåll. Kanske inte minst från de möss som själva deltaga i förhandlingarna, och därigenom själva slippa bliva uppätna. Tills vidare. Tillsammans och gemensamt har vi sålunda skapat upp demokratiska spelregler som täcka upp hela uppätningsproblematiken. Och när du nu blivit uppdaterad vad gäller uppätningsproblematiken måste du väl erkänna att hela din problematik faller platt till marken?"
     Evald var visserligen inte alls nöjd. Men Evald valde ändå att låta sig nöja. Man måste ju leva. Tills vidare. Och Evald hade försökt allt. Evald hade lyssnat på alla: Högerugglan sade "Si!", vänsterugglan sade "Så!", men mellanugglan sade "Uhu?", som vanligt.
     Evald matvägrade ena veckan, men den andra veckan åt han som en albatross. Evald gick upp två kilo. Två kilo? Är inte två kilo för mycket för en uggla? Det är det nog. Det där låter inte alls bra. Tycker jag.
     Evald var inte i balans. Evald var fysiskt och psykiskt instabil. Inte bra vara instabil för en som flaxar omkring i skogen, i mörkret, på natten.  Inte bra alls. Man kan krocka med vad som helst.
     Men Evald ryckte upp sig. Evald försökte vara som folk. Evald skaffade fru, och barn, och allt det där som ugglor brukar skaffa.
     Och visst såg väl uggleungarna lustiga ut, så länge dom var ungar.
    Men, att det tillkom nya generationer gjorde inte Evald gladare. Att flytta fram problematiken en generation? Blev väl problematiken inte bättre av? Det enda som då händer är väl att problematiken växer? Och blir större, och större, i evigheters evighet? Tyckte Evald. Och grubblade vidare. Som vanligt.
     Evalds röda ögon lyste upp natten när han nu satt högt uppe i en tall och dystert grubblande såg ner på skogens vilda nattliv. Och i skogen var det full rulle, må du tro. Som vanligt. På natten. I skogen. Där var hålligång, där var hullygully. Där var äta, eller ätas. Där var ett nattliv som hette duga. Konstigt namn på ett nattliv, men livat värre var det ändå.
     Trots sin skarpa nattsyn såg Evald ingen lösning. Att dö, eller att döda? Att vara, eller inte vara? Hårda bud i NATUR för alla de djur, som man säger i skogen.
     Men? Det måste väl vara som det var? I alla fall, ungefär? Vill man ha musomelett, måste man väl mörda möss?
     Djur är visserligen sällan djurvänner. Men ändå. Roligt var det inte. Vidrigt var det. Vidrigt värre. Men det var som det var. I stort sett. På lång sikt. Men roligt var det inte. Grymt roligt på sin höjd, och ibland räcker språket inte till för att formulera eländet, upptäckte Evald till sin förvåning och fasa.
     Nej. Evald såg ingen lösning. Om han varit yngre kunde han ha gått på kurs. Kurser brukar hjälpa. En del, Ibland. Kurser får i alla fall tiden att gå. I alla fall för alla som går på kurs. Men Evald var för gammal för att gå på kurs. Tyckte han. Och dessutom hade han ju familj. Och allt. Och ingenting.
     Nej. Det var nog som det var. Eller värre. Evald såg ingen lösning. Däremot såg han nu en mus, och: Svooosch! Piiip? Tugg, kras, tugg, kras! Gulp!
     Protein och vitamin.
     Som vanligt.
     Och fortsatt grubbel.
     Som vanligt.

HÅHÅJAJA

Jag hade tre kusiner som hette Gösta, en ovanligt ful mössa även för att vara på den här tiden, och en spark. Det är det enda jag minns från det jag var liten. Fast en gång badade vi också. Det bör ha varit i en sjö. Eller tjärn. Eller vik, fast havet var förstås kallt på den här tiden. Men minnet sviktar, och ofta när jag tänker tillbaka svartnar det för ögona. Det är tungt att släpa på alla minnen, när man glömt det mesta, och blodtrycket är heller inte som förr. Förr hade jag ett blodtryck som, ja, jag vet inte som vad, som Tarzan kanske? Och minnena fortsätter forsa fram och tillbaka, fram och tillbaka, tvärs över hela kroppen, så dom blir tvungna byta lakan, och allt. Håhåjaja, som det heter.
     Strax före kriget var hustrun och jag ute och semestrade på våra cyklar. På den här tiden var det bara grusvägar, men vad gjorde det, när man hade ballongdäck, pakethållare, och solution. Det var ingen som vågade cykla utan solution på den här tiden. Det är klart, att vi lika gärna kunde tagit tåget. Eller åkt buss. Men vi hade bestämt oss för att cykla, så det gjorde vi. Hon hade en Hermes med kjolskydd, men jag hade också en Hermes. Hermes gjorde bra cyklar på sin tid, dom hade ringklocka, kedjeskydd, pedaler, pump och allt man kunde behöva. Resan gick bra. Det var inga som helst problem med den resan. Det var väl egentligen inget särskilt alls med den resan? Den resan glömmer jag aldrig, men jag vet inte längre varför jag kommer ihåg den. Minnet blir ofta dåligt, när man börjar tänka efter. Och att lägga ihop sitt eget liv är alltid lite pinsamt, helst när man inte har eget rum. Så jag smyger in på toaletten, där jag sen sitter och summerar och står i, bäst jag vill. Den som är gammal, har inte mycket att välja på. Man måste vara antingen listig, eller senil. Något annat gives dig icke, som det står i Bibeln. Kan det vara Jesaja, eller nån av dom där? Men särskilt religiös har jag väl ändå aldrig varit, om jag ska säga som det är. Det är klart, att någon gång hände det väl att jag trodde på Gud, men det gick fort över. Det kom alltid annat emellan. Och konfirmationen var mest för att man äntligen skulle få börja spela kort. Innan man gått fram, fick man inte spela kort. Det var absolut förbjudet. Det var hårda bud förr, fast fler kristna ändå. Verkar som om folk föredrar hårda bud, framför det här nya, där man själv får bestämma. Håhåjaja, som sagt.
     Första arbetarpartiet jag stötte på, har jag glömt bort vilket det var. Det bör väl ha varit SNP? Eller om det var AKF? Men idag är hursomhelst alla arbetarpartier glömda och begravda, och saknade av ingen, utom av en del. Idag är det bara semesterresor, telefoner, och hundmat som gäller. Så var det inte förr, tror jag, men sen hade dom iallafall Branting där ett tag. Branting var inte rädd för att hugga i, och stark, nå så in i spisen stark. Hade bara Branting fått leva hade vi idag haft en himla välfärd här i landet, och det drar jag mig inte för att muttra. Efter Branting fick det vara med politik för min del. Nog hände det att jag rösta, och det, men inte märkte jag nån skillnad, så till sist gav jag upp. Håhåjaja.
     Bortsett från hustrun, som gick bort sig redan strax efter kriget,  har kvinnorna varit ett dystert kapitel i mitt livs långa bok. Jag har haft kvinnor runt örona ända sen från början, men ändå har jag aldrig fattat vad kvinnorna var ute efter. Jag var inte vacker, inte rik, ingen motorcykel hade jag, och mössan var fortfarande väldigt ful, det blev aldrig av att byta. Och när jag då fråga dom rakt på: "Höddu! Va är du egentligen ute efter!?" fnittra dom bara. Och fnitter i all ära, men när man verkligen vill veta, är fnitter inte mycket att hänga i julgran. Ibland verkar det nästan som om kvinnor vore annorlunda än män? Men nu spekulerar jag bara. Jag vet inget om det där. Jag har ju aldrig fått studera. Bortsett från några år i skolan då, men realen var inte ens att tänka på. Ingen realexamen för min del, nänä, jag fick nöja mig med min fula gamla mössa i alla år. Håhåjaja, och jajamen därtill.
       Jag har arbetat och byggt upp det här landet i alla år, och det har jag alltid ångrat. Jag borde ha arbetat mindre och latat mig mer. Det hade varit bäst för alla. Men man var feg, det var hela felet. Men förr var alla fega. Utom kanske dom som åkte ubåt. Det skulle jag aldrig vågat. Aldrig, inte ens om dom bett mig. Rekryten var samma som konfirmationen, Enda skillnaden var att nu fick man snusa också, inte bara spela kort. Och när sen kriget väl kom var jag redo. Min beredskap var god. Jag kunde skjuta, och sticka med bajonett, och frysa, och allt. Men eftersom det aldrig small till här uppe, var det inte mycket glädje med den beredskapen, tyckte jag nog. Men då var man ung, och  när man var ung sa man aldrig håhåjaja,
     Landstinget har lovat mig en invalidmoped till veckan. Men vad ska jag med invalidmoped till, som har två friska ben att hoppa på, sa jag till Landstinget. Men då sa han, att det där kunde inte jag bedöma, som inte var doktor, eller nåt. Men man är ju van vid att Landstinget har konstigheter för sig. Och är det nu så att Landstinget tänker tvinga på mig en moped, är det bara att tacka, tuta, och ta emot. Man ska aldrig säga mot makten. Eller ens mot Landstinget. Något har man i alla fall lärt sig av sitt långa liv. Håhåjaja, och hans moster.
     Rädd för att dö är jag då inte, direkt. Men nog ska det bli aningen otrivsamt. Om jag fått välja hade jag lika gärna tagit evigt liv. Det säger jag bara. Och jag är inte ett dugg tacksam över att ha fått livets gåva. Jag tyckte det hela blev alldeles för plottrigt. Men det var aldrig mycket att välja på. Det ena du vill, det andra du muttrar. Så det har fått gå det med. Jag har tagit en dag i sänder. Och så en natt. Och så en dag till. Och en natt igen, Och så har det hållit på, i stort sett hela tiden. Och nu bör jag väl vara uppåt en åtti-nitti skulle jag tro? Om jag räknat rätt. Men det är inte lätt att räkna rätt, när siffrorna börjar bli suddiga, håhåjaja.
    

SMÅSANNINGAR SERVERAS FRÅN VÄNSTER

Småprat   småvarmt   småkallt   har någon sett den perfekta värdinnan   i köket   första snön   förtjust förvånad   sista snön   minst lika förtjust förvånad   första svalan   glatt överraskad   nu har första älgen äntligen kommit   björnarna var vildare förr   inte sant   vad är sanning   i valtider   titta på svalornas flykt   titta själv   aldrig oartig   hellre korkad   man vet vad man har  vår tur ha främmande   gärna främmande   men ogärna utlänningar   annan kultur   annan mat   andra kulturkollisioner   buckla på bilen   buckla på själen   buckla på sjalen   blir så med kultur och kollision   det blir buckligt   när någon nämner kultur fattar jag mitt glas   gin är gott   och nyttigt   en ren naturprodukt  direkt från skogen   han var hur trevlig som helst   lite våldsam kanske   tiden går   det ser ut som om det händer något   det är skönt komma hemifrån   hemma är bäst fast småtråkigt   gräset gror   han gör inget annat   hon äter bara groddar   inte en vegetarian till   glädjedödare   hon äter som en häst   dom säger gräset är grönare än gott   höstserien  är det inte fotboll det heter   man ska inte sparka på en boll som ligger   du tänker på basket   han är mycket idrottsintresserad   i alla fall för att strunta i idrott   glöm inte golf   våran Rolf spelar golf   det var inte roligt att höra   men han är jättedålig   det låter dumt men ser ut som en tanke   på håll   fest   det borde vara fest varje dag   i alla fall varje lördag   förr tassade ugglan i de djupa skogarna   det fanns många farliga djur förr   himla tur dom var religiösa   det var bara hedningar som blev bitna av björn   men andra blev uppätna ändå    trots katekes och psalmbok   idag tassar trafiken i vargens fotspår   färre fötter ger fler hjul   att bli vargäten är idag en prestation   Skansenchef slukad av isbjörn   det var ingen Skansenchef   det var ingen isbjörn   bättre dö berömd än dö dum   ingen lever längre än dum man   och dum kvinna   jämställdhet kräver jämlikhet  och glatt humör  det är synd om isbjörnarna   deras flak krymper och krymper   till sist blir dom tvungna börja bada   djur och natur i ur och skur   väder och vind   pratprylar   skev i skallen   han har inget att säga   men han har stor båt   det jämnar ut sig   reservkapten   i det militära   jaså där   och segelbåt    sa du älg   menade du inte get egentligen   egentligen är egentligen ett svårt ord när man ska koppla av   ibland hör man inte ens hur folk tänker   tänker och tänker   då ordnar du allt då   allt och allt   varför så sur när vi har så trevligt   det är trevligt att vara sur   jag är inte sur   jag är vrång   jag ogillar att betala skatt   jag har försökt   det fungerar inte för mig   föd dom rika så föder dom sig själva   berika eder   berusa eder    är det verkligen samma sak   ser du kamelen i din grannes trädgård är det hög tid att larma Cirkus Scott   jaså han   det är som det är   det är i alla fall min åsikt   den som står för sin åsikt skymmer sikten för andra   han är en riktig filosof   han äter bara grönsaker   i stort sett   varje tugga du tar   artigt ointresserad   utesluter alla andra tuggor   tänk   tänk själv latmask   som Hedenius brukade säga   har ni också haft problem med sophämtningen   inga problem   vi har ingen sophämtning   måste gå till köket   det är tragiskt att sitta ensam och tugga i isoleringscell   till bords   till bords   behåll glasen   glasen kan komma väl till pass senare   babords gaphalsar   va   han har fått diplom och eksem   en del roffar då åt sig   det var väl roligt för familjen   delvis   tänk om bara Elvis fått leva   tänk vad han och Palme hade kunnat koka ihop   tänk bara på tuttifrutti   servera alltid halvsanningar från vänster   han hatar politiker   han har strypt tre stycken   och en med yxa   artighet kostar så lite   med räntefria lån och allt   ränta och jag   va   smålögner lättar upp tillvaron för våra minsta   han har skrivit över hela sitt liv på barna   klok karl   fast full   vem bjöd honom   bjöd och bjöd   var det inte din bror   har aldrig sett förr   kanske Karin   Karin har alltid haft konstiga bröder   ett tjugotal    antalet beror på hur man räknar   välkomna   allihop   i stort sett   till vit fisk bör man ha ett sprudlande humör   det kostar så lite och smakar så illa   om du hittar ditt ben i någon annans glas    då bör du nog överväga   det hör till god ton att ha dålig syn   man ska inte märka ord   man ska inte märka mat   man ska inte märka handdukar   låt maten tysta mun   låt vinet tysta maten   den artig är har dålig syn   det står i Bibeln    nånstans   det måste löna sig att tänka enbart i ekonomiska termer   en gång när jag var fattig upplevde jag en väldig leda vid min situation   han var väldigt stel i början   dom kom rusande med stelkrampssprutan   den var två decimeter lång   på bredden   men han reagerade inte ens   vi blev bitna av tangoflugan båda två    det sved och det sjöd  och det brusade i hela kroppen    men  tsetseflugan är sannerligen ingen dans på rosor han heller   seglar ni   inte just nu   jag har vinteruppehåll   men jag vinterbadar   vi har golf indraget i källaren   eller bastu kanske snarare   han tål inte sjön   kan det inte vara räkorna   räkorna såg lömska ut   skaldjur är sannerligen inte att leka med   vi valde att skaffa hund istället   havet är vackert mellan varven   nu är man mätt   men det är ingen anledning att sluta äta   hon var tjusig värre   en vacker kvinna   visst   visst var hon kommunist   visst   men framförallt artig   livet blir mycket lättare om man är artig    hon slapp bli skjuten av Stalin   bara en sån sak   artighet varar längst   Doris Lessing    är det inte hon som skriver böcker också   inte hon    den andra    hon var från Göteborg från början   det var inte roligt att höra   småskolorna var mindre förr   menar du den där lilla runda    det kan bli för runt också   men även rektanglar kan vara sexiga   på sitt sätt   knacka i glaset   knacka själv du   Orrefors   krossa isen inte glaset    ryskt ordspråk   ryskt och ryskt   jag har aldrig varit särskilt förtjust i Stalin   frisyren och allt det där  andra    svarta håller aldrig tal säger dom   det är väl för varmt i värmen   det är för många bananer   det är deras kultur   tänk bara på Einstein   han hade underkänt i alla ämnen   utom ett   gymnastik   det var det sämsta betyg man nånsin hade sett   har jag hört  varför prata när man lika gärna kan dividera  sa han  en stor man   han råkade krossa glaset   det var en dålig början på ett bra tal   men effektiv   alla satt tysta som möss   om någon råkar bli berusad   av till exempel alkohol   inga problem   fyll på bara   det räcker tills det tar slut   medför aldrig egna blommor till andras fester   man kan inte ta dom med sig säger dom   hellre några mjälla rädisor i en möglig plastpåse   sånt sätter sprutt på kartan   man kan reta släkten genom olidligt bordsskick   ett svineri utan like sa dom   men kommer familjegraven verkligen att rymma alla som visat intresse   något får man offra   man får tränga ihop sig   vad gör det om det sticker ut en fot här och där   själv drar jag gränsen vid tremänningar   har många var dom sa du   så pass   då måste man rensa undan   gör snyggt på tomten innan gästerna anländer   gräv gärna grop bakom garaget   en reservlatrin är aldrig fel   se det som en investering   skär ned rosorna   fernissa björkarna    låt inte naturen stå och självskräpa   använd handskar och keps   lägg ut snubbeltråd   kors och tvärs   bisarra skämt uppskattas alltid   ett brutet ben mer eller mindre   tillsäg ekorrarna att hålla sig i skinnet   nu blev dom tysta   tänd gärna på innan gästerna anländer   framför spisen bör du ha en isbjörn   men A och O för en lyckad bjudning är förstås alkoholen   köp ut   köp ut   köp ut    den nya festen pyr    den bör serveras antingen varm eller kall   aldrig tvärtom   om någon gäst visar tendens till att  smuggla in  dragspel    ta honom åt sidan   försök diskret slå ner honom    ibland räcker det att kasta dragspelet i badkaret   där allsång går in går gästerna ut   om gäst visar tendens att besöka badrummet   förmana skarpt   om det inte hjälper     prova med blått skurpulver   starka saker   innehåller lumbogardol   och en del annan smörja   ett rappt slag över knogarna med liten slägga brukar också hjälpa   förvirrad gäst ramla gärna baklänges   det är tillrådligt att i förväg madrassera festlokalen   badkaret fylles med destillerat vatten   namnskyltar kan vara bra   men missbrukas tyvärr ofta   bättre med väl synlig skylt med taxeringsbar inkomst sedan samtliga avdrag utförts i kolumnen till höger   alla får något glasartat i handen   alla får något gemensamt gement i blicken   pengar pengar pengar   högeranarkister   hela bunten   utan att ens veta det   skatt är stöld   min best biter bäst   jag bygger precis var jag vill   ska man inte få skjuta folk nu heller   det är precis som i Ryssland   precis   knivskarp analys   den som saknar avdrag kastar första stenen   glashus är känsliga på vintern   låt bli det där   det där lilla   jag skulle bara kolla om dom var äkta    luta inte av ladugården innan du kontaktat Riksantikvarieämbetet   jaså han   min bil   min båt   min brödrost   ärvt efter farfar   han var en hejare på att rosta bröd   svartare än svart   efter avslutad fest bör du samla ihop gästernas kläder   skänk kläderna till Luherhjälpen   Luther var en god människa   men han behöver massor med hjälp   han var multihandikappad   bulta gästerna diskret mot dörröppningen   en efter en efter en   känner någon den där   menar du den här   nej den där   hjälp till här   lagd gäst ligger   ser så ut   han kanske blev trött   jag har ingen aning   jag har aldrig sett honom förr   kanske Karin vet   Karin brukar veta sånt där    nej   det där är inte min   min make ligger här    han var dold under tidningarna   det går dåligt för dagstidningarna   ja vad väntade dom sig egentligen   trycker man bara dåliga nyheter får man vackert stå sitt kast   det har visst ljusnat på sätt och vis   den där stjärnan heter Orion   varför det   den där har man däremot inte hunnit döpa   den är ny för i år   dom är för jävliga   japanerna   robotarna   ryssarna   tyskarna   svenskarna   men arbetarna tänker bara på pengar  det duger inte   det håller inte i längden    japanernas teleskop är så himla långt att man kan se en mus på månen  vad ska det vara bra för     jorden har fått en ny måne   dög inte den gamla   föråldrad teknik   förbättrad   mer ljus   mer tyngdkraft   det är tack vare idrotten jag har lärt mig att idrotta   det är visst natt    det verkar vara väder som vanligt   om man skulle ge sig iväg   det är tråkigt att gå hem när man har det som tråkigast    nu raglar äntligen Karin iväg   sist som vanligt   bortsett från en handfull   skulle gå fortare om dom öppnade grinden först    men Karin har aldrig varit lika smart som du  det var rart sagt   nu kan du stänga dörren   peta ut foten först   från insidan   vrid nyckeln sju sorters varv   eller tills den går av   allt har sin tid   nu blir det sova av.

SVÅRT SKAPA HELGON

Sverige har bara ett enda helgon: Den Heliga Birgitta.
     Men hon var katolik. Och kvinna. Och medeltiden var sannerligen inte igår.
     Sverige har idag alltså ett skriande helgonunderskott. Här behövs nya helgon, här behövs nytänkande. Men det är svårt att skapa nya helgon. Väldigt svårt. Det ställs stora krav på dagens helgon.
     Helgonet måste vara dött - men ändå upplevas som nytt och fräscht.
     Helgonet måste vara "för god för denna världen" - men ändå kunna uträtta gott i denna världen.
     Stora krav. En svår balansgång. Många helgon ger upp redan i förskoleåldern.
     Men en dramatisk död är förstås alltid en bra början till ett bra slut för ett helgon. Men det räcker inte. Det är så många som dör dramatiskt nuförtiden. Även här råder konkurrens till döds.
     Nej, det är svårt, himla svårt, att skapa nya helgon. Men man måste ändå försöka, och visst försöker man:
     Och, toppar tabellen gör Raoul Wallenberg.
     Hemmafavoriten Dag Hammarskjöld har kommit starkt på slutet och ligger ohotad tvåa.
     Men den stora striden står om tredjeplatsen, alltså bronset. Här har, till mångas förvåning, Olof Palme dykt upp som dark horse.
     Folke Bernadotte och Torgny Segerstedt slogs båda ut redan i försöken. Folke dödades av fel folk, och Torgny verkade vara otrevlig som person. Det håller inte i helgonsammanhang. Inte på elitnivå.
     Personligen tror jag inte på Palmes chanser att erövra helgonbronset. Visserligen hade han en hel del hedervärda åsikter. Men det var det många som hade.
     Och visserligen var han känd. Kanske mer känd än framgångsrik. Men det finns så många kända. Att vara känd räcker inte långt i slutspelet.
     Så enda helgonkrav Palme uppfyller är det om en dramatisk död. Men räcker verkligen det, nej det räcker inte.
     Så vi får fortsätta att leta.
     Att bli helgon är en komplicerad process.
     Att bli helgon tar tid.
     Så tills vidare får vi nöja oss med att ha Den Heliga Birgitta som enda praktiserande svenska helgon.
     Men det är väl ändå inte så dumt.
     Många länder saknar helt helgon.
     Och medeltiden är dessutom populärare idag än den var på sin tid.
     Så Birgitta får duga.
     Tills vi kommer på något, eller kanske snarare, någon.
     Och i helgonsammanhang kan man förstås alltid hoppas på mirakel.
     Så jag tror att det kommer att ordna sig. Det gäller bara att ha framtidstro. Och vanlig tro förstås.
    

VARULVSVARIATIONER

Alla dessa vampyrer. Man nästan drunknar i vampyrer nuförtiden. Idag finns det fler vampyrer än Elvisimitatörer, säger dom. Då har det gått för långt.
     Nä, jag tycker man blir som less vampyrer. Har man sett en vampyr suga, har man sett dom alla. Enkelspåriga och fantasilösa figurer med bara en enda sak i skallen. Dom gör inget annat än suger blod. Precis som småungar.
     Nä, det är något småborgerligt och småtrist över alla dessa sugande vampyrer.
     Tacka vet jag varulvar. Varulvarna vet man vars man har.
     "Varulvens värde varar!" som man sa förr.

VARULV 1/ Det bästa med varulvarna är att dom sällan skräpar ner, och dessutom är dom väldigt artiga. Bara man ryter till det minsta drar dom sig bugande tillbaka. Varulvarna är också mycket tjänstvilliga. Dom trivs bäst när dom får sopa upp, kratta löv, eller skotta snö. Ja, en del av dom kan man till och med få att springa och handla, bara man skriver en lapp åt dom först. Det där med att skriva och läsa har dom dålig kläm på. Men man kan knappast begära att analfabeter ska vara hemma på stavning och det. Och någon lön är det aldrig tal om. Det är bara kasta dit ett köttben så blir dom jätteglada. Eller, andra matrester går minst lika bra. Nä, dom blir glada och tacksamma över precis allt dom där. Men det kan man kanske förstå. Dom hade det visst fattigt värre där borta i, ja vars det nu var dom höll till innan dom for hit. Så det enda jag egentligen har mot varulvarna är att några av dom envisas med att spela dragspel. Fast det är klart. Lite dragspel ska väl en svensk tåla. Tänk bara på Jularbo. Fast det var någon som sa att Jularbo var tattare från början, kan det verkligen stämma?
     Och det där med tiggeriet, som en del gapar om, har då aldrig stört mig. Dom får tigga och stå i bäst dom vill, inga problem. Dom får tigga hur mycket dom vill, och jag får ge hur lite jag vill. Helt rättvist. Det är lika för alla. Inga problem, alla blir nöjda och glada. Vi lever i ett fritt land.
    Jag bjöd faktiskt in en varulv en kväll när jag tyckte det var lite tråkigt sitta ensam. Och han börja berätta en hel radda när jag sa åt han. Och det var ruggiga grejer han hade att komma med. Det var krig, det var bomber, det var minor, och det var fötter som flög åt fanders. Det var tortyr, och brist på vatten, och lite våldtäkt var det visst också mellan varven. Det är ju många därnere som håller på med sånt där, säger dom. Nä, då har vi det bättre här hemma.
     Han var riktigt trevlig, även om han ibland var svår att förstå, eftersom han bröt som en borstbindare. Men sen han fått i sig andra glaset blev han så ivrig att jag blev tvungen säga åt han att ta det lilla lugna. Och då lydde han direkt. Dom är väldigt läraktiga flera av dom där. Och så snart jag började smågäspa reste han sig och tackade. Han fick med sig en trave tidningar till natten. Det var ju november och ganska kallt i trappuppgången, även om han hade laddat upp med kartonger. Han blev väldigt glad över tidningarna och sa att jag var den bästa svensk han träffat. Nå, det var väl lite överdrivet, men nog känns det ändå skönt för oss riktiga svenskar att kunna få göra gott för andra i vår numera ganska så globala värld.
     Jag sov som en stock hela natten. Dom säger man sover bäst, om man tvättat samvetet först. Och för min del verkar det stämma till hundra procent.

VARULV 2/ Dörren till sovrummet var öppen när jag kom hem sent en kväll. Jag såg att hon, som vanligt, hade slängt sina kläder lite hur som helst på golvet. Och, som vanligt, blev jag lite irriterad.
     Jag gick rätt in i sovrummet, utan att ens ta av mig skorna, för att se om hon hade somnat. Ja, hon hade somnat, men vi hade besök. I fåtöljen bredvid sängen satt ett rätt stor varulv i grå kostym.
     "Godkväll!" sa han artigt, men utan att resa sig "Jag har kommit för att läsa av elmätaren."
     "Jaså, elmätaren!" sa jag "Men den sitter ute i hallen, vänta ska jag visa!"
     "Jag har tydligen råkat hamna i fel lokal." sa varulven "Det var troligtvis därför jag hade vissa problem med att lokalisera mätaren."
     "Ja, den sitter alltså där uppe!" sa jag och pekade.
     "Har ni haft några problem med eder elektriska ström?" frågade varulven och tittade uppmärksamt på elmätaren.
     "Nej, det har fungerat helt perfekt."
     "Inte ens några propp-problem, inga proppbyten eller dylikt?"
     "Proppbyten? Jaså, proppbyten! Jaa, jag bytte väl en femsexhundra en gång. Men det var nog, få se nu, det var nog ett halvår sen?"
     "Men annars ingenting?" sa han med sin mörka, nästan dova, röst.
     "Annars har det fungerat helt perfekt."
     "Händer det att ni har brödrosten på, samtidigt som ni ser på teve, och använder eder av ugn, eller tvättmaskin med tumlingsfunktionen påslagen?"
     "Jaa? Det kanske har hänt? Någon enstaka gång. Är det farligt?"
     "Farligt är ett ord vi undviker. Men å andra sidan vill vi ogärna uppmuntra våra kunder till överdriven användning av eldrivna hushållsapparater."
     "Vi kan säkert undvika det helt i framtiden. Jag ska ta upp saken med min fru redan i morgon."
     "Det är alltså er fru som ligger där inne. I sovande tillstånd."
     "Precis. Vi har varit gifta i, vad blir det nu igen, sju år?"
     "Och ni har inga barn."
     "Vi har faktiskt aldrig haft tid. I alla fall inte jag. Med det jobb jag har. Allt ansvar. Och allt annat som medföljer."
     "Lika bra det. Barn och el går inte bra ihop. Även om det förekommer på sina håll. Tyvärr."
     "Och det lär bli dyrt med barn i längden har jag läst. Kanske att vi investerar i en hund istället. En liten hund. Och tystgående, hårlös, och helst så miljövänlig det bara går att få dom."
     "Se då till att hunden inte biter sönder de elektriska sladdarna."
     "Det ska vi beakta. Man kanske kan smörja in sladdarna med senap?"
     "Ibland hjälper inte ens senap. Många hundar är väldigt lekfulla."
     "Det får vara måtta på allt. Även på lekfullhet. Det har vi alltid ansett, min fru och jag. Vi brukar tycka lika om det mesta, eftersom vi då spar energi. Men, kanske man i stället skulle kunna göra så att man smetade in själva hunden med senap? Någon slags väldigt stark senap som skulle kunna verka väldigt avskräckande på bitreflexerna?"
     "Det låter som ett intressant förslag. Väl värt att pröva. Det är tack vare dylika projekt som utvecklingen stadigt förflyttas framåt.
     Nå. Då så. I så fall. Om allt fungerar perfekt bryr jag mig naturligtvis inte om att läsa av själva mätarställningen. Vi är inte intresserade av siffror, utan av principer."
     "Jag förstår. Det är samma i mitt jobb."
     "Men om det, mot förmodan, skulle uppstå problem med el, eller liknande, kan ni ringa det här larmnumret. Då kommer jag omgående."
     "Det ska vi göra ja. Om det, mot förmodan, skulle behövas."
     "Annars kommer jag helt enkelt att titta in då och då. Ungefär som i kväll. Någon gång när er fru är ensam. Så behöver hon inte heller känna sig ensam."
     "Hon är van vid att vara ensam. Jag reser mycket i jobbet."
     "Ni gör det ja."
     "Och dom säger ju att kvinnor trivs bättre med ensamhet än män."
     "Kanske det. Jag tittar alltså in någon kväll. Eller varför inte natt. På nätterna ökar friheten för många av oss."
     "Men det blir väl dyrare då, med tillägg menar jag?"
     " Inga som helst tillägg. Det ingår i vår smygande service att titta till våra kunder då och då. För oss är det en ren trygghetsfråga, och våra kunder bör se det på samma sätt. Det är alltså vår vanliga trygghetspolicy, det är inget personligt."
     "Jaså. Jaha. Om det inte är något personligt, och om det inte blir dyrare, är det helt grönt för min del."
     "Och då ska jag be att få tacka för mig då. För den här gången. Tack!"
     "Det är kanske jag som ska tacka, tack!"
     Så låste jag efter varulven och gäspade. Det hade varit en jobbig dag på jobbet. Men jobb ska vara jobbiga. Ett jobb som inte är jobbigt är inget riktigt jobb. Och det verkade också som om någon slags förkylning var på gång. Och typiskt att dom skulle komma och läsa av mätaren just i kväll. Ibland kör det ihop sig. Men nu skulle det sitta bra med lite sömn.

VARULV 3/ När jag gick till kiosken för att köpa en påse "Tjaff!" passerade jag en varulv nere i trappuppgången. Han hade sopat och gjort fint, och bäst av allt är att han håller missbrukarna borta. Missbrukarna är visst väldigt rädda för varulvar. Vad det nu kan bero på. Dom får väl i sig en del vidskepelse ihop med den andra skiten dom injicerar, antar jag. Och dessutom gör varulvarna att ungjävlarna inte vågar klottra och förstöra. Även ungjävlarna är rädda för varulvar, det är väl dagis som skrämmer upp dom, gissar jag. Så rädsla kan ibland vara väldigt positivt, och på sikt kommer den minskade skadegörelsen att resultera i lägre avgifter. Så vi i bostadrättsföreningens styrelse ser bara positivt på att han huserar här. Men vi håller samtidigt också benhårt på våra stadgar: Aldrig mer än en varulv per trappuppgång! Någon massinvasion, eller familjeblandning, vill vi inte veta av!
      Några har till och med föreslagit någon slags "lön", som då skulle kunna tänkas utgå i första hand i form av matrester. Men det känns onödigt att ta den diskussionen redan på det här tidiga stadiet, anser jag. För även om jag håller benhårt på principen om alla-varulvars-lika-värde skulle det kännas konstigt att anställa en varulv som portvakt. Principer är en sak, praktik en annan.
     På tillbakavägen bjöd jag varulven på en "Tjaff!" ur påsen. Men då visade det sig, löjligt nog, att hans religion förbjöd honom att äta "Tjaff!"!
     Jo, han avböjde väldigt artigt. Bockade, bugade, tackade och så. Men ändå! Nog är det ändå konstigt med alla konstiga religioner dom har där ute en del!
     Jag tror inte att Jesus skulle ha tackat nej till en "Tjaff!".
     Framförallt inte om man frestat honom på en fredag.
    

DEN NYE

Han får börja på en fabrik, han får heta Den Nye Arbetaren och berättelsen får börja:
     Först tyckte Den Nye Arbetaren att där var väldigt varmt. Alldeles för varmt för hårt kroppsarbete tyckte han, men för att vara säker tittade han på termometern som sa: "Trettiotre!"
     "Det är varmt här!" sa Den Nye Arbetaren till en arbetskamrat, varmed avses en person som råkar befinna sig på samma arbetsplats "Här är trettiotre grader varmt! Det har termometern sagt och han borde veta!"
     Men arbetskamraten höll inte alls med: "Varmt? Här? Nä då skulle du jobba på andra sidan ugnen! Där kan man börja tala om värme!"
     "På så sätt!" sa Den Nye Arbetaren och insåg att det inte alls var så varmt som han först hade tyckt.
     Däremot tyckte han nog att det var väldigt bullrigt. Hela dagen bullrade ugnarna, hela natten dånade fläktarna och inte ens på julafton var fabriken tyst.
     "Men visst är här väldigt bullrigt?" sa han när han vecklade upp smörgåsarna på Perstorps-plattan som var formgiven av en Bernadotte. Dom är nog inte fullt så dumma som det sägs Bernadottarna. Kan dom inte regera, så nog kan dom designa eller köra bil.
     "Bullrigt? Här? Det där lilla suset?" svarade en van gammal arbetare "Nä då skulle du varit med förr! Innan dom byggde om! Då kunde man tala om buller! Då hörde man inte ett ord hur man än vrålade! Om man inte var döv vid femtio var man inte normal! Det var buller som hette duga det! Men det här lilla dom har nu, det är ju snarast som musik!"
     Musik? Det verkade som om Den Nye Arbetaren hade en något annorlunda musiksmak än den vane gamle arbetaren. Men det blir ofta så med musik, det är inget att haka upp sig på.
     Men nu visste i varje fall Den Nye arbetaren att där inte var särskilt bullrigt, så nu vande han sig vid bullret. Så smått.
     När det nu inte var varmt, och inte heller var bullrigt, kom han på att arbetet nog ändå var rätt tungt. Men eftersom han inte ville döma någon ohörd, inte ens en arbetsplats, räknade han med viss möda ut att han lyfte sexton ton per skift.
     "Och nog är väl ändå sexton ton i tyngsta laget?" tyckte han vid stämpelklockan. Bara fyra minuter kvar!
     "Tungt? Hurdå tungt? Det här jobbet? Nä då! Det här är ingenting!" menade en nyduschad arbetskamrat "Nu är det här ett lätt jobb! Men förr var det tungt! Då fick man verkligt slita hund! Det var tider det!"
     Den Nye Arbetaren hade åter haft fel. Men det gjorde inget eftersom skiftet just då tog slut vilket som vanligt ansågs lösa alla problem.

Den Nye Arbetaren var inte längre någon ny arbetare utan med tiden och åren hade han blivit en van gammal arbetare. Vanan gör sitt när det gäller att vänja sig och nu insåg även han att det där med värmen, bullret och de tunga lyften bara var som det skulle vara, eftersom det var som det var.
     Och ett nattskift arbetade han precis som vanligt fast han egentligen hade lite feber i kroppen. Men vad är lite feber att bry sig om, inte behöver man bry sig om lite feber.
     Men hjärtat var grinigt, brydde sig, stannade och han dog knall och fall.
     Först kom förmannen förbi på sin sparkcykel, och sen kom hela skiftet för att titta.
     "Det var en bra arbetare!" sa förmannen "Det var aldrig några problem med han. Han var bara borta åtta gånger på trettio år. Om det fanns fler som han skulle det vara lätt vara förman, nu är det ofta ett rent helvete! Nu går jag och ringer ambulansen!"
     "Det var en bra arbetskamrat!" sa arbetskamraterna i kör "Han var mycket sportintresserad. Han hade bara gott att säga om andra och sa alltså inte så mycket. Men han var inte heller rädd för att ta sig en sup och vara som en människa när han råkade vara ledig någon storhelg. Hans fritidsintressen var familjen, sommarstugan på Fårön, fiske, kortspel samt hundutställningar. Det var en duktig arbetare men nu är han död. Ja. Vi ska alla den vägen vandra. Hävdas det i varje fall från borgerligt håll. Ja. Det är mycket med liv och död. Ja. Att det är. Om sju år får man pension. Om två nätter får man långledigt. Och om fyrtiofem minuter slutar nattskiftet."

Den Nye Arbetaren, som blivit den vane gamle arbetaren, var alltså numera Den Nydöde Arbetaren.
     Och nu skulle han visst komma till helvetet sa dom. I sin ungdom hade han nämligen råkat gå ur statskyrkan och sånt straffar sig alltid. Han hade egentligen tänkt smyga  in i statskyrkan igen, men det hade varit så himla mycket annat att det aldrig hade blivit av. Det hade varit familjen, hundarna, sommarstugan, båten, takräcket och nu senast hade fotbollsVM tagit mesta tiden.
     "Ja det där var en jävla miss av mig!" tänkte han när han mycket försynt bankade på helvetets port "Men det är ofta lättare att vara efterklok efteråt! Det är hårt. Men det är rättvist och dessutom lika för alla. Ingen hade bett mig gå ur statskyrkan och nu står jag här vackert!"
     Han bankade hårdare på helvetesporten, blev insläppt, registrerad och placerad samt fick handduk och tvål.
     Han kom att hamna i mitten av helvetet. Som vi alla vet är helvetet idag gigantiskt på grund av det stora publiktrycket, och där är våningsplan, baracker, avdelningar, korridorer och dataterminaler till förbannelse. Där är sannerligen inte lätt att hitta, men i gengäld går det ut på samma sak överallt. Det går ut på att vara riktigt, riktigt jävlig mot kunderna så att dom äntligen får lära sig att veta hut.
     Och han hamnade alltså ungefär i mitten av eländet. Inga egentliga överraskningar. Det var förstås väldigt varmt. Och där bullrade något grymt. Och flitiga, och ofta frivilliga, smådjävlar sprang runt och stack folk med gafflar på regelbundna tider och ställen.
     Som helhet var helvetet inget muntert ställe. Och Den Nydöde Arbetaren beklagade sig för en granne, som för övrigt satt fast i en tunna full med kokande beck: "Men nog är det väl ändå själva faan vad varmt dom har det här?"
     "Varmt? Här? Nä då! Det här är väl ingenting!" sa grannen förvånat "Då skulle du varit med förr! Då var det förjävligt hett här ibland! Men nu har dom det väldigt dåligt kokande i grytorna. Och tunnorna är på sin höjd sjudande. Om det kan vara energikris, eller vad det kan vara, men ibland upplever jag det nästan som kallt här i min tunna!"
     "Åha?" sa Den Nydöde och började anpassa sig till värmen. Så smått. Svetten rann, rummen ångade och immade. Becket kokade och lavaströmmar leddes in eftersom man ville ta vara på naturens egen värme. Det dånade och det fräste, det bullrade och det tjöts. Det var ett jävla liv och ett helvetes kiv mellan griniga grannar, men gu att det lät!
     "Men bullret?" vrålade han till grannen "Det är ju ett satans oväsen här hela tiden!"
     "Va?" vrålade grannen artigt tillbaka.
     "Kan man inte göra något åt bullret?"
     "Ta på hörselskydden!" skrek grannen och pekade med näsan eftersom armarna satt fast i tunnan.
     "Åha! Ett modernt helvete med skyddsutrustning!" tänkte Den Nydöde Arbetaren "Ja? Nog verkar det väl ändå som om utveckligen gått framåt även här på andra sidan? Som man populärt säger."
     Och han tog förnöjt på sig hörselskydden. ("Aj faan!") Men det var bara det att hörselskydden visade sig vara gjorda av torkade igelkottsskinn.
     "Dom sticks ju något förbenat dom här förbannade hörselskydden!" skrek han och kastade hörselskydden långt åt hellwitti.
     "Tacka faan för att dom sticks!" skrek grannan tillbaka "Annars skulle alla sitta här och mysa och ha det varmt och tyst och gott!  Då vore det väl inget fungerande helvete! Ingen hade bett dig synda där uppe! Och nu är det sannerligen på tiden att du får dig en riktig liten läxa!"
     "En riktig liten läxa? Men jag ska ju vara här i evigheters evighet!" utbrast Den Nydöde Arbetaren upprört. Det var inte utan att han blev förbannad.
    "Äh! Tiden går fort när man vant sig!" sa grannen uppmuntrande "Se bara på mig! Jag kom hit 1492, på våren, och sedan dess har allt bara blivit bättre och bättre! Och det är helt och hållet tack vara helvetesfacket!"
     "Finns det fackförening här nere?" sa Den Nydöde Arbetaren glatt överraskad "Hur går jag med i den då?"
     "Inga problem!" sa grannen "Det är kollektivanslutning så du är redan medlem!"
     "Kostar det något?" frågade Den Nydöde Arbetaren och undrade oroligt varmed han i så fall skulle betala.
     "Smakar det, så kostar det!" förklarade grannen utan förklaring.
    "Nå! Det lät i alla fall bra!" tänkte Den Nydöde Arbetaren och började känna sig hemmastadd. Så smått.
     "När blir nästa möte?" frågade han.
     "Inte går såna som vi på några möten!" sa grannen "Vi är ju rätt fastlåsta här. Det finns dom som sköter allt det där åt oss. Och det är ju skönt slippa behöva bry sig, eller hur?"
    
Man var nu en bra bit in på tretusentalet (eller vars man nu var) och Den Nydöde Arbetaren började bli van i kläderna, eller borde man kanske snarare skriva varm?
     Bara någon enstaka gång glömde han bort sig och gnällde: "Men måste dom verkligen komma och sticka oss med dom där förbannade gafflarna hela tiden? Jag upplever det som såväl störande som kränkande! Och dessutom gör det jävligt ont!"
    "Ont?" undrade grannen "Menar du smågafflarna? Dom gör väl inget ont! Nä, sedan facket fick igenom smågafflarna är det där inget att gnälla om! Då skulle du sett sextonhundratalsgafflarna! Det var som om dom högg in på en med tio högafflar samtidigt! Ujujuj! Det var tider det! Men då var man ju ung!"
     "Nå. Man kanske vänjer sig vid smågafflarna. Och hur som helst är det här ett välorganiserat och modernt helvete med fackförening. skyddsutrustning, gott kamratskap och gu vet allt!" tänkte den före detta Nydöde Arbetaren, sträckte ut sig så bekvämt det bara gick i sin stekpanna, tog på öronskydden och vande sig vid smågafflarna. Så smått.
     Och så återstod bara att låta åren rulla på. Bäst dom ville. Och det ville åren så gärna. Som så ofta i litteraturen. För litteraturen är som behändig när det gäller att få tiden att gå.
  
   

ARF-ARF-ARF!

HanåHon hade inga barn. Har inte jag heller och vet att det går hur bra som helst, men det visste inte HanåHon.
     HanåHon hade hört att barnlösa borde bittert beklaga sin barnlöshet och HanåHon till att högljutt börja klaga. Ja, HanåHon klagade så högljutt att Grannen kom in och klagade på bullret.
     "Varför skaffar ni inte hund istället!" föreslog Grannen surt eftersom han inte ens fått något att dricka.
     "Hund?" undrade Hon.
     "Hurdå hund?" höll Han med, men "HUND!" fastslog Grannen och försvann surt in i eget hus.
     "Hund?" undrade Hon igen "Blir det verkligen samma med hund?"
     "Blir det knappast!" avgjorde Han som gjort lumpen "Men det blir i alla fall något!"
     Och HanåHon till att börja skaffa hund. Och att skaffa hund är lätt, kanske rent av för lätt. Så snart man låter något åt hundhållet till kommer folk rusande. Men HanåHon valde att hundvalpväljvraka i lugn och ro.
     Barn blir som dom blir, men många hundar har stamtavla. Så när det gäller hundar behöver man inte köpa barnet i badsäcken, det är den stora fördelen med att istället skaffa hund.
     HanåHon bläddrade genom hundkataloger. Prickade för. Satte frågetecken. Vek hundöron. Diskuterade noga. Samt besökte en massa kennlar som dom kallas i pluralis till min överraskning.
     Men till sist bestämde sig HanåHon. Och det blev en liten rackare som inte såg ut att ens våga säga "Voff!" åt en fluga.
    Och den lille rackaren kom, besågs, segrade och fick namnet Ali efter Gamle Kungen. Alltså efter den gamle kung som var gammal redan innan nuvarande kung blev gammal. Ty just att bli gammal är kungars förnämsta egenskap, ja, kanske den enda.
     Ali anpassade sig snart och vågade redan efter någon vecka skälla ut en katt som fridsamt flanerade över tomten.
     Ja. Tyvärr visade sig Ali vara främlingsfientlig. Och tyvärr gällde det inte bara katter. Tyvärr var det så, men sanningen måste fram. Om Ali haft rösträtt hade han röstat på fel parti. Och därför anser jag nog inte att djur ska ha rösträtt. I alla fall inte före fyllda tjugofem.
     "Fantastiskt!" sa Grannen som bjudit in sig själv på whisky och saltnötter "Fantastiskt vad han blivit morsk sedan ni fick hand om honom! Fantastiskt!"
     "Oja!" höll Hon med och fyllde generöst på grannglaset "Hela hunden är som en förvandlad handske! Det säger alla!"
     "Men du skulle sett han när vi fick han!" sa Han "Dom hade förstört han nästan helt i den där omänskliga kenneln!"
     "Dom var! Dom var? Dom var DJUR!" förklarade Hon hur dom var och då kan man tänka sig hur dom var, eller hur.
     Ständigt dessa DOM. Dessa dumma DOM som alltid åkallas då VI samlas för att glatt pokulera och kverulera. Samhället indelas nämligen numera inte i klasser som på 1800-talet utan i VI och DOM. Men tiderna förändras och gårdagens VI kan mycket väl bli morgondagens DOM. Förr var facket VI, nu är facket DOM, men i morgon, vem blir då DOM? Vem vet, inte jag, även om jag i princip är allvetande, men bara som författare.
     HanåHon hade nu hund. Ja, men HanåHon hade också räddat en hund från dumma DOM och deras ofattbart grymma vanvård: "O gräsligt, gräsligt, övermåttan gräsligt!" Eller är det att ta i?
     HanåHon hade hursomhelst köpt hund. Dyrt? Visst. Men HanåHon hade alltså fått godhet på köpet. Och godhet är inte att förakta. Eftersom godhet är en bristvara har godhet ett högre kilopris än guld. Men godheten är värd varenda krona. Och dessutom är godheten avdragsgill i himmelen. Det finns alltså ändå något du kan ta med dig när du dör. Tänk på det när du skatteplanerar och står i. Tänk på att det faktiskt finns ett liv även efter pensioneringen. Och så ett liv till därefter. Och tänk på att detta sista liv är så långt att du ändå inte skulle tro mig.
     Ali var ingen dum hund. Det finns nämligen dumma hundar. Bland annat är Indien känt för sina sällsynt enfaldiga taxar.
     Först hade Ali lärt sig att se skrämd ut, eftersom det gav flest fördelar i kenneln. Men nu lärde sig Ali att se morsk ut, eftersom det gav bäst utdelning hos HanåHon.
     Och Alis skall blevo allt morskare. Ali insåg att några välplacerade "Arf!" löste alla problem.
     Ett "Arf!": Mat och dryck flög fram på nolltid!
     Två "Arf!": Stärkande promenad levererades på stubinen!
     Och tre "Arf!"? Tre välriktade "Arf!" kunde leda precis hur långt som helst.
     Och Ali tog över. Helt. Och HanåHon läto sig lyckligt vägledas av Ali. Äntligen hade någon kommit och tagit över deras tråkiga liv.
     Och barn? Nä? Barn var väl ändå bara bråkiga, gnälliga, otacksamma, samt sällan särskilt rumsrena? Barn var nog inget att ha. Barn blev bara sjuka och ville ha mopeder, slalompjäxor och Gud vet allt.
     Och Gud? Ja, förr hade Gud visst varit bra. men sen blev han småkrasslig, och nu på sista tiden hade han visst varit helt borta. Sade de som visste. Bäst låta han vara i fred.
     Och "Guds tystnad" var sannerligen inget problem för HanåHon. Hela huset var uppfyllt av "Arf-arf-arf!"
     "Han är himla klok!" sade Hon dyrkande "Han förstår precis allt man säger!"
     "Och lite, lite till!" sade Han med tillbedjan i rösten, men Ali själv fick som vanligt sista ordet: "Arf-arf-arf!"

KRING KALLE OCH KAFFE

Han satt vid vaxduken och tittade ut. För att försöka få syn på livet. Livet borde finnas där ute. För inni köket fanns bara klockan som tickade. Och kylskåpet som surrade.

Kylskåpsdörren öppnas från insidan och en tub Kalles Kaviar vecklar långsamt ut sig. Kalle kryper ut ur tuben, rätar på sig, gäspar och går fram till köksbordet där Han sitter och bara tittar.
     "Har du nå kaffe?" frågar Kalle.
     "Jag kan koka" svarar Han.
     "Då få de va!" säger Kalle surt, men hoppar ändå upp på stolen. Han är vig Kalle. Vig för att vara ovan hoppa, menar jag.
     "Jag kokar ändå!" avgör Han och kokar.
      "Nå. När du nu ändå tänkt koka" instämmer Kalle och sitter lite ovant vid vaxduken. Det är bara precis huvet sticker upp ovanför bordskanten. Jo. Somliga är små. Det märker man ofta på dom.
      Det blir kaffe. Det blir paus. Men så frågar Han artigt: "Men hur har du nu haft det inni kylskåpe hela den här långa tiden?"
     "No ha de väl varri bra" sörplar Kalle.
     "Men. Va ska ja säga. Kallt förstås?"
     "Kyla är en vanesak!" svarar Kalle.
     "Dä klart. Du vart van. Dom säger vanan gör mycke när det gäller att vänja sig, en del. Men jag sitter ändå här och undrar på en sak. Slocknar verklitt kylskåpslampan när dörren går igen?"
     "Jaadu?" funderar Kalle "Jag var ju mest inni tuben så dä svårt säga."
     "Den ska slockna när dörren går igen. Är det tänkt. Så dä inte går åt så mycke lyse. För tänk om lampan brann i ett, i ett. Dygnet runt. Året runt. Ända till domedagen, eller längre ändå. Dä skulle ju dra lyse nå så in i spisen. För ja ha då haft kylskåpe där i tjuge år. Om inte mer."
     "Tjutvå!" säger Kalle "Ja va me från början. Ja råka hamna lite bakom. Fullt med grejer framför mig. Ost, smör, sill, potatis och allt vad dom hette. Och sen glömde du bort mig när du inte längre såg mig. Ett jävla sätt egentligen!"
     "Egentligen!" instämmer Han. Och det är dystert värre där ett tag.
     "Nå! Man ska int gråta över sur mjölk!" säger Kalle och tröstar sig med en limpskiva.
     "Doppa duktigt! Du har tjutvå års limpa att ta igen!" säger Han uppmuntrande. Men så blir det tyst igen medans Kalle tuggar. Att tugga limpa är tystare än att tugga hårdbröd. Det är en gammal sanning, men lika sann för det. Allt som är gammalt är inte mossigt. Nädå.
     "Jag tar en limpskiva till!" säger Kalle och gör så.
     "Men blev du int less sitta inni tuben i tjutvå år?" kan Han inte låta bli att undra "Alldeles ensam och det. Och ingen att prata med heller. Eller spela kort. Eller nå?"
     "Direkt ensam var ja väl int precis" påpekar Kalle.
     "Var du int ensam säger du?"
     "Nä ja hade ju kaviarn."
     "Kaviarn? Han hade jag glömt. Klart du hade kaviarn. Fåsenu. Var han ryss eller nå åt det hållet..?"
     "Ryss? Varför skulle han vara ryss? Kan ja allri tro. Han prata perfekt svenska. Det lilla han prata. Han sa allri nå. Han var tystlåten, men ryss, inte det! Och perfekt och perfekt. Det beror väl på vad man menar med perfekt. Han var nog snarare söderifrån."
     "Om man är fler än en blir det inte så ensamt, säger dom. Och att vara några stycken blir mer som ett sällskap än om man bara är en. Ja, så tror iallafall jag. Och många med mig."
     "Jag tar en limpskiva till!" säger Kalle och brer på.
     "Ät du, ät du!" säger Han.
     Men till sist verkar Kalle ändå vara nöjd. Eller mätt. Eller om han bara gör en limppaus. Ibland måste man göra paus för att få igång aptiten igen. Det är ett gammalt knep det där.
     "Tack ska du ha iallafall. Dä va gott kaffe!" säger Kalle.
     "Dä va inge. Dä va kokkaffe. Dä svårt misslyckas med kokkaffe. Men ändå är det många som lyckas. Men hörrdu. Från det ena till det andra, som dom säger inni stan. Jag sitter och funderar på de där med lyse. Om du sku krypa in i kylskåpet en gång till. En sista gång. Och sen aldrig mer. Bara på prov. Så vet vi sen om lampan slocknar. Eller hur det nu är. Ovissheten är värst som man säger?"
     "Nää..." tycker Kalle "Ja ha ju just sluppi ut! Efter tjutvå år! Int längtar man då tillbaka in i tuben det första man gör!"
     "Men du behöver int nödvändigt krypa in i själva tuben! Dä räcker bra om du bara sätter dig bekvämt på nedersta hyllan ovanpå gurkan! Sen stänger jag. Och så ser du om lampan slocknar. Eller inte. Det tar bara en sekund. Högst. Och när du sen bankar släpper jag ut dig öggonaböj!"
     "Ja vet ändå int om ja ha nå lust just?" Kalle verkar vara väldigt tveksam till hela det där kylskåpsprojektet. Dom är visst ofta tveksamma dom där små säger dom.
     "Du får en limpskiva till sen!" frestar Han.
     "Näe..." anser Kalle.
     "Å Fallukorv! En decimeter Fallukorv! Ja du får hur mycke Fallukorv du vill!" fortsätter Han fresta.
     "Näe..." envisas Kalle. Jo, dom är ofta väldigt envisa dom där små. Det är väl för att kompensera storleken på dom skulle jag gissa.
     "Och så kokar jag mera kaffe!" ökar Han på.
     "Nådåså!" ger Kalle med sig "Om ja får mera kaffe må dä varra hänt! Hejdå på en stump!"
     Och Kalle in i kylskåpet. Som en lekatt mellan två stenar. Eller nåt åt det hållet. Och dörren går igen. Med en lätt duns. Inget dåligt kylskåp det där egentligen. Fast det är mer om tjugo år gammalt. Säger dom i alla fall. Men en del ljuger så förbenat.

Vid vaxduken sitter Han och tittar ut för att försöka få syn på något. Vad det nu kan vara. Men det borde finnas något där ute eftersom det inte finns något där inne.
     Men när katten med en lätt duns landar på köksbordet rycker Han till. Men sen tycker Han det känns bra med sällskap. Och en katt är inte bara en katt. Katter är inte mycket för att fundera. Katten får en först att rycka till, men sen rycker man upp sig. Så smått. Utan katten blir det lätt att man fantiserar för mycket. För när man sitter ensam i köket på vintern är det lätt att börja fantisera. Och har man väl börjat fantisera blir det bängligt sluta. Ungefär som dom som dricker för mycket. Dom har också svårt sluta. Ibland hjälper det inte ens att säga åt dom. Dom är ändå på korken i ett, i ett. Men katter är inte mycket för att fantisera. Det är fördelen med katter, jämfört med hundar. Även om dom hårar en hel del. Så katter är bra när man sitter och tittar ut. Utan att egentligen se något. Och utan att ens veta vad det borde finnas att se. Om man nu såg något. Det där med att se är sällan värt besväret. Och att bara titta ut är inte mycket bättre.
     Och ändå gör dom inget annat.
     Båda två.
     Bara sitter och tittar.

WESTERN

DET BÖRJADE MED ATT PeråKersti GICK PÅ BIO
Ibland är livet tråkigt men då kan man ju alltid gå på bio. Inte blir livet alltid roligare på bio, men ändå.
OCH FILMEN HETTE
Filmen hette "Ginger och Fred" och var gjord av en som hette Fellini. Även sämsta Fellini är bättre än bästa action så PeråKersti var helt nöjda. Det hade hunnit bli rätt sent, det blir ofta sent med repriser.
OCH SEN GICK PeråKersti HEM FRÅN BION
Det var sent, det var mörkt, det var mitt i stora stan. Och PeråKersti stötte ihop med Tre Små Gangsters. Tre Små Gangsters såg inte särskilt trevliga ut, men var i första hand affärsmän. Och deras affärskoncept gick ut på att genom rån utöka sitt rörelsekapital. Mysig makt genom våld var bara en lyckad bieffekt.
     Per flydde när Tre Små Gangsters hotfullt närmade sig. Per visade sig vara oväntat snabb. Och visst kan det vara bra vara snabb. Visst. Men nu blev Kersti ensam kvar. Med bara Tre Små Gangsters som sällskap. Man väljer inte alltid sitt sällskap. Inte om man är kvinna.
HUR RESONERADE Per NÄR HAN FLYDDE
Jag tror inte att Per resonerade alls, men det bör ha varit ungefär så här:"Jag kan inte slåss eftersom jag saknar adekvat slagsmålsutbildning. Tack vare eksem slapp jag göra lumpen, så slagsmål tillhör inte min kultur. Och dom var minst tre mot en. Jag skulle ha blivit halvt ihjälslagen helt i onödan. Nu räddade jag i alla fall plånboken med alla kort, och allt. Och inte slår dom väl ändå en kvinna?"
     Så förnuftigt resonerade Per. Men vad hjälper förnuftiga resonemang mot obehagliga sanningar: Per var feg. Feg, feg! Den bittra buttra sanningen: Feg, feg, feg!
     Det är inget brott att vara feg. Visst inte. Men visst är det bättre att vara modig. Visst.
     Ibland är det klokt att inte spela hjälte. Men ibland är det klokt att vara hjälte. Och ingen vet i förväg när det är ibland.
     Och hellre hedra hjältar än hedra offer. Om man hedrar hjältar har man i alla fall en chans.
     Det var fyra flygplan. Flygplan Ett kraschade i ett torn. Flygplan Två kraschade också i ett torn. Flygplan Tre kraschade i Pentagon, men flygplan Fyra kraschade i en leråker.
     Folk i flygplan Fyra gjorde motstånd. Folk i flygplan Fyra valde rätt. Vet vi idag.
     Och visserligen dog alla även i flygplan Fyra. Men inte som offer utan som hjältar. Det är skillnad på död och död. Och ibland blir man tvungen att välja hur man vill dö.
DET DÄR MED HJÄLTAR OCH HJÄLTEMOD SER JAG SOM HELT FÖRÅLDRAT. DET MODERNA SAMHÄLLET HAR PÅ SIN HÖJD IDROTTSHJÄLTAR. ETT BRA SAMHÄLLE BEHÖVER INGA HJÄLTAR. SOM NÅGON SA REDAN PÅ 1800-TALET. MEN HUR GICK DET FÖR STACKARS Kersti
Stackars Kersti hade hyfsad tur i oturen. Stackars Kersti klarade sig undan med 130 kronor mindre och en knuff in i väggen mer. Tre Små Gangsters var hyfsat humana men så var dom också ganska invandrade. Till och med busskortet fick Kersti behålla. Alltid något, ett busskort är en bra början, och så är Tre Små Gangsters ute ur sagan.
VAD SA Kersti SEN
"Det gör inget!" sa Kersti sen, men det gjorde det. Per kom aldrig över sin fega insats och då menar jag verkligen ALDRIG. Trots att han bearbetade och bearbetade, ältade och ältade, knådade och knådade som bara bagare och psykfolk kan. Men inte ens en drälldus psykfolk med de allra finurligaste teorier man bara kunde tänka sig kunde få Per att glömma att han bara stuckit. Och lämnat Kersti ensam kvar. Vad som helst kunde ha hänt. Hon kunde ha blivit misshandlad. Mördad. Eller kanske rent av våldtagen.
     "Men nu blev jag ju inte det!" försökte Kersti trösta. Förgäves. Ingen kan trösta en man som inte kan ljuga bort sin feghet. Inte ens för sig själv.
MEN VI LEVER VÄL ÄNDÅ INTE I VILDA VÄSTERN
Vi lever i Vilda Västern. Vare sig vi vill det eller ej. Vare sig vi vet om det eller inte. Och alla män vill helst vara män. Att byta kön är bängligt till tusen och sällan värt besväret.
     Livet är livsfarligt för män. Ibland kan det bli farligt bara att gå på bio. Tänk bara på hur det gick för Palme.
SKA DET VERKLIGEN VARA NÖDVÄNDIGT ATT BLANDA IN OLOF PALME I EN NOVELL. OM DET NU ENS ÄR EN NOVELL
När man kommer ut från bion brukar samhället vara skumt. Då kan det stå en dåre där på trottoaren. Och då kan det gå illa. Och man blir inte bättre av att bli mördad. Man blir inte sämre heller. Man blir ingenting. Man blir bara död.
     Fast Palme fick behålla plånboken. Alltid något, och efteråt blev Palme populär.
     Men hur modig var Palme, det får vi aldrig veta. Att skjuta folk i ryggen är säkrast. Det visste man i Vilda Västern och Vilde Bill Hickok gick samma väg som Palme. Fast då var det poker och inte bio som ställde till det. Död mans hand, inte död mans film.
JAG VÄGRAR DISKUTERA OLOF PALME PÅ SÅ HÄR LÅG NIVÅ. ÅTER TILL HUVUDSPÅRET. HUR GICK DET SEN FÖR Per
Gick och gick. Det beror väl på vad man menar med gick. Tiden gick vidare som vanligt men Per fick behålla skammen och sorgen.
     Och moralen bör alltså bli: Det är bättre att du tar en smäll i kväll, än att du sen ska sitta och sörja över din feghet i evigheters evighet.
DET DÄR ÄR JU RENA RAMA MEDELTIDEN
Nej, det är inte medeltiden. Det har egentligen aldrig varit medeltiden. Inte ens medeltiden lär ha varit särskilt medeltida enligt nyare forskning. Det är, som jag tidigare påpekat, Vilda Västern. Som för övrigt var samtida med August Strindberg, 1849 - 1912.
DUMMASTE JAG HÖRT
Och det spelar ingen roll att det moderna samhället påstår sig vara civiliserat. Förr eller senare kommer där en dåre och skjuter civilisationen i trasor.
JAG KAN INTE GODTA MORALEN I DEN HÄR TEXTEN. OCH DESSUTOM ANSER JAG INTE ATT TEXTER SKA HA MORAL. JAG ANSER ATT TEXTER SKA GESTALTA
"Gestalta" är en mycket fult och mycket litterärt nedslitet ord. Som om man rört ihop "Gestapo" med "gespenster" och fått fram något tyskt i hästväg.
     Men det tycks vara på tiden att jag klargör att jag skriver vad jag vill och hur jag vill. Om jag vill ha in moral så blir det moral. Massor med moral, tredubbel moral är det minsta. Och jag godtar inga påtryckningsgrupper. Sen må dessa grupper vara hur hedervärda som helst.
     Så vill du ha en annan novell får du skriva den själv. Och punkt.
JAG ANSER DEBATTEN VARA AVSLUTAD FÖR MIN DEL
Det har aldrig varit någon debatt. Det har varit en som valt och vrakat ur verkligheten, och det har varit en som kommit efter och gnällt. Det har med andra ord varit som vanligt.
JAG SÄGER INGENTING
Men vi har ändå hunnit med en hel del tycker jag. Vi har varit på bio, och vi har varit i Vilda Västern och vi har varit runt lite överallt i samhället. Och allt detta på en kvart. Inte illa.
INGENTING
Och jag tror vi avslutar med att konstatera att Vilda Västern är den evigt manliga drömmen om att alltid vara den som drar snabbast och rättast replik och revolver.
VILKEN DRÖM
I sanning en dröm. Men verkligheten består som bekant till trettiotre-och-en-tredjedels procent av drömmar.
OCH RESTEN
Resten är tystnad. Fast ibland en väldigt surrig sådan.