Första Bästa Kristna hade det inte lätt.
Först dog Jesus på korset.
Bara en sån sak.
Fast sen kom han förstås tillbaka, men bara för ett kort tag.
Och, var det verkligen han? Var han inte magrare? Och blekare, och tystare, och hålögd, och liksom på något vis genomskinlig?
Men sen försvann Jesus igen, med vaga löften om att snart återkomma.
Första Bästa Kristna hade det sannerligen inte lätt.
Ta bara Tomas: Först trodde han, sen tvivlade han, sen trodde han igen. Och så där höll han på, och så där höll det på, och så där höll dom på.
Alla Första Bästa Kristna hade en svår tid framför sig, en svår tid bakom sig, och en svår tid liksom överallt.
Att vara först är inte alltid en fördel, nej, det var virrigt värre där ett tag.
Men ändå! Första Bästa Kristna var kanske virriga, men ändå trosvissa till tusen. För när man själv träffat Jesus, och pratat, och ätit, och druckit, och promenerat med honom, var det ändå rätt lätt att vara trosviss.
Men det finns nog inget som retar upp folk så mycket som andras trosvisshet. Och folket i stan till att bli förbannade och börja kasta sten på Första Bästa Kristna. Ty man var mycket för att kasta sten på den här tiden, innan man uppfunnit bättre vapen, så sten fick duga.
En som frimodigt kastade sten på Första Bästa Kristna hette Saulus. Fast senare hette han Paulus, men som stenkastare hette han Saulus och fick in flera fina fullträffar.
Saulus ägnade sig flitigt åt att trakassera alla Första Bästa Kristna han fick syn på. Ja, Saulus ansågs vara bästa stenkastaren i stan, och det var sannerligen inte dåligt med tanke på det stora deltagarantalet.
Och nu var Saulus på väg till Damaskus för att även där trakassera, kasta sten, och stå i.
Damaskus var redan på den här tiden en ovanligt urgammal stad. Men Damaskus ansågs ändå behöva hjälp med trakasserierna, som inte fått någon riktig fart på grund av Damaskusbornas berömda lättja. Men nu var alltså Saulus, "Stenkastaren", på väg dit, så nu vore det väl själva ...
Men just när Saulus närmade sig stadens murar small det till! En blixt från en klar himmel! Saulus ramlade av kamelen! Och blev till råga på köpet blind!
Men hörseln klarade sig hyfsat, och Saulus tyckte sig höra en röst som sade: "Saulus, Saulus, varför förföljer du mig?"
"Vem är det jag talar med?" svarade Saulus med berättigad misstro.
"Det är Jesus!" sade rösten, men tonade så bort i fjärran.
Och Saulus kravlade sig klumpigt upp på kamelen, eftersom han fortfarande inte såg en dyft.
Saulus visste inte riktigt vad han skulle tro om det hela. Men visst hade han hört en röst? Och visst borde väl en sån sak betyda något? Och en blixt från en klar himmel? Och att plötsligt bara bli blind? Och om man lade ihop hela alltet? Borde det väl bli sällsamt värre?
Det var nog Jesus själv ändå! Och i så fall var det ett underverk! Trodde Saulus, tänkte Saulus, tyckte Saulus, och vart som en helt omvänd handske.
Redan efter trenne tråkiga dagar fick Saulus synen tillbaka. Och passade nu på att byta namn till Paulus, som borde bli ett bättre namn på den internationella marknaden. På något vis, som han inte riktigt kunde förklara, men ett mer gångbart namn behövdes, för nu skulle det sannerligen gås! För nu skulle nämligen Paulus själv bli apostel! Hade han kommit på.
Paulus bosatte sig på den sedermera så kända adressen "Apostlagatan 9" och började ivrigt prisa Jesus. Först trodde man att han var ironisk, och skrattade så att man grät. Ty på den här tiden hade man få nöjen så ironi fick ofta duga till vardags. Men när man äntligen insåg att Paulus menade allvar med allt sitt predikande ville man alls icke lyssna på honom. Och man kastade till och med sten på, före detta, Saulus. Dock utan någon större träffsäkerhet, eftersom man ännu var liksom tveksam. Man kunde väl ändå inte bara byta sida, sådär? Och bara byta namn, sådär? Och så där tvärt bara, liksom?
Och det var sannerligen tur för purfärske Paulus, ty stening var annars icke att leka med på den här tiden då man, som sagt, hade få andra nöjen att tillgå. Men stenar fanns det gott om redan då.
Fast för säkerhets skulle flydde Saulus-Paulus till Jerusalem. Men också där var entusiasmen måttlig, även om man inte precis kastade sten på Paulus. Men man misstrodde alla snabba omvändelser, och det med viss rätt. Och man såg på överlöpare med misstro, och det gjorde man väl också rätt i.
Och han hade ju aldrig ens träffat Jesus? Han hade ju bara hört hans röst? Sa han i alla fall?
"Nä! Den där ska vi se upp med! Så han inte ställer till med nåt jävulskap! Förmodligen någon slags fariseisk spion?"
Men Paulus jobbade sig, sakta men säkert, upp inom förbundet. Han var en medryckande talare. Han kunde flera språk än normalt. Och han var en flitig brevskrivare med ovanligt få stavfel.
Och till sist, ja till sist blev han någon slags ledargestalt inom Urkristliga Förbundet Första Bästa Kristna som man nu kallade sig, eftersom man ännu inte spikat vad man skulle heta i framtiden.
Men många förblevo kritiska och ansågo att Paulus reviderat den ursprungligt rena lära som Jesus själv så livligt rekommenderat. Men eftersom det nu strömmade folk till mötena, och till förbundet, ansåg majoriteten att det där med renlärighet nog var bra, men ändå inte alltid så himla petnoga.
Fast några ursinnigt urkristna bröto sig ur, och bildade ett förbund som var så fruktansvärt principfast, att det nästan inte hade några medlemmar. Och då kan man börja prata om principer, men det var då också det enda man gjorde.
Men massorna, eller "Folket" som man sade på prov, ville ha frälsning och icke principer. Och snart var Jesus-Paulismen hur stor som helst i den omedelbara närmiljön.
Och nu var man mogen att satsa på den internationella marknaden.
Det fanns visserligen gott om religioner redan på den här tiden, men!
Men! Med en helt professionell ledningsgrupp borde man ha goda möjligheter att kunna slå sig in på den religiösa marknaden och ta marknadsandelar.
Man visste att man hade en bra produkt.
Troligtvis den bästa produkt som någonsin lanserats.
Tyckte man, tänkte man, och trodde man inom FBK, som man nu så elegant förkortat sig till.
Och FBK-ledningsgruppen fick hur rätt som helst, skulle det sedermera visa sig.
Fast det tog förstås några år.
Och det gick åt en väldig massa martyrer.
Men!
"Vill man ha omelett måste man krossa ägg!"
Som Paulus så frimodigt brukade påpeka i sina brev.
Och med tiden fick FBK mer makt än någon kunnat tro.
Ja, kanske till och med mer makt än man egentligen behövde.
