Den Djävulska Däckaren är inte så känd som den borde vara. En djävulsk bok. Verkligen djävulsk. Kalla kårar till tusen.
Men egentligen hade man redan gjort allt med däckarna. Några roliga. Många tråkiga. Rafflande. Taffliga. Realistiska och listiga. Låsta rum och öppna slut. Påklistrad samhällskverulans. Mord och blod samt sex. Ointressanta intressen: Mat, vin, trav, pop, opera, stadsvandringar. Och mera mord och blod. Och slut som inte var några slut: "Men vem var det egentligen som mördade vem och varför?"
Varianter: Offret är mördaren. Detektiven är berättaren som är mördaren som är skittråkig. Läsaren är mördaren. Butlern är betjänten som är så spännande att man måste gäspa. Men mest bara ingenting. Och allt för ingenting, men den som vill ha en dålig bok har bara att ta vilken prisbelönt däckare som helst. Så blir alla glada. Och dumma.
Den Djävulska Däckaren däremot. Sålde dåligt. Sålde inte alls. Drogs in. Tystades ner. Alla berörda var dessutom döda.
Men själva tanken var väl inte så tokig: Läsaren mördas när han läser. Eller, tokig och tokig.
Verkar vara en helt vanlig töntdäckare ända tills läsaren kommer till sidan 58. Då sprättar det plötsligt upp en giftampull ur boken och läsaren avlider under sedvanliga plågor. Och giftet? Tja, det är inte så noga med giftet, det försvinner väl spårlöst på grund av en sinnrik kemisk process. Eller på grund av något annat, det är inte så noga, huvudsaken är att huvudpersonen dör. Och det gör han.
Den perfekta däckaren. Har du läst den kommer du aldrig att läsa någon annan däckare. Eller någon annan bok. Eller något.
Författaren kan inte ha varit riktigt klok. Men eftersom alla däckarförfattare är galna var det ingenting särskilt med det. Skulle man spärra in alla däckarförfattare skulle man få ett fängelse som räckte tre varv runt jordklotet.
Den Djävulska Däckaren såldes i 12 exemplar. Av förklarliga skäl fick den aldrig några recensioner. Större delen av upplagan gick till bokrean. Där såldes 45 exemplar. Alltså såldes. Men eftersom bara ett fåtal läsare dog som flugor lästes få av dessa 45 exemplar. Vilken tur.
Och resten av upplagan gick nästan av sig själv till en container. Sen gick jag till containern och så hamnade större delen av restupplagan i mitt källarförråd. Två banankartonger.
Om någon tvivlar är det bara att gå ner i min källare. Om någon törs. Källartrappan är genomrutten. Lyset fungerar inte. Och nere i källarvarven finns ohyggliga vrår där ingen vet vad, eller ens vem, som döljer sig. Man har sett röda ögon lysa ondskefullt i mörkret, som röda ögon har för sed. Man har hört ohyggliga vrål. Man vet inte riktigt vad man skall likna dessa ohyggliga vrål vid. Vid "ohyggliga vrål" kommer nog närmast. Den skrämda ortsbefolkningen uppför sig som skrämd ortsbefolkning brukar göra på bio. Det är nästan omöjligt för mig att få fatt i dugligt tjänstefolk. Inte ens enarmade eller enögda vill, eller vågar, ställa upp. Möjligen någon enstaka puckelrygg. Alla gör korstecken så snart jag nämner mitt postnummer. Ganska irriterande.
"Vissa saker skall man icke forska i!" svarar byborna och spottar på fönstret. Deras händer skakar så att de spiller ut, inte bara sitt eget, utan även ditt glas. Du beställer en ny omgång. Rom. Skitstark rom. Men samma sak igen. Skak, spill, vidskepelse, och du vet inte vilken av dom som är värst.
Finns bara en sak att göra. Att dricka direkt ur flaskan. Det går det med. Du har redan sjunkit lågt när du nu halsar skitstark rom direkt ur flaskan. Men det ska bli värre ändå. Jajamen.
Ett ganska ohyggligt ställe denna bortglömda gamla by. Djupt uppe i den fasansfulla dalen där man anar sju sekels församlade ondska. Och på sju sekel bör man få ihop en rejäl bunt ondska.
Och nätterna är ännu värre. Dinosaurier springer omkring och hojtar efter hämnd. Men du kan inget göra. Du vet bara att du aldrig mer kommer att våga gå in i duschen. Du vet att du inte längre bryr dig om något. Du vet att du inte längre vet ett dugg.
Så länge du bara får sitta kvar i det mögliga värdshuset och halsa skitstark rom går det väl an. När man är full blir alla monster små. Varulvar & vampyrer? Tja! Har man sett en varulv har man sett dom alla! Och vampyrer är vanligare än getingar numera. När man är full finns det inga problem. Problemen pausar för den fulle.
Ni försöker förgäves ge varandra trygghet.Den trygghet som den ondskefulla månen för evigt försöker beröva eder. Ni dricker, och varulven vrålar. Ty ute i den blodröda men isande natten vrålar varulven ohyggliga ramsor. Ramsor som du sluppit höra sedan du äntligen fick lämna skolgården långt, långt bakom dig. Men nu är ramsorna tillbaka. Här hos dig. Precis bakom knuten.
Du vet vad du måste göra. Men du vill inte. Vill inte. Kan inte. Vågar inte. Orkar inte. Ids inte, du har nog blivit lite lat. Men det hjälps int. Du måst det du måst.
Och plötsligt krossas det väldiga blyfönstret med ett olycksbådande KA-BA-SLAM!
Och en jättelik berguv flyger in på jakt efter någons blod. Det handlar troligtvis om ditt blod eftersom berguven nu styr rakt emot ditt oskyddade huvud, men DÅ! Då mister du medvetandet. Och lika bra var väl det.
Ett alternativ vore att ha en kniv som hoppar upp när man bläddrar fram sidan 58. En inbyggd men mycket kraftfull fjäder får kniven att med våldsam kraft flyga rakt upp i strupen på den intet ont anande däckarläsaren. Som sen dör under sedvanligt vidriga former. Ren rutin. Och sen? Tja, sen efter sidan 58 kan boken vara hur svagt skriven som helst. Eller inte skriven alls. Helt tom. Det bör bli enklast. Tomma, men ändå ack så talande, sidor.
Så. Hur man än gör. Det kan bara sluta på ett sätt. Läsaren dör. Det är alltid däckarläsaren som är offret. Någon har slagit ihjäl läsarens tid. Kan man tänka sig grymmare brott än att döda någons dyrbara tid. Tid är det enda vi har. Och tid är det enda vi har att förlora.
Eller. Man kanske kan tänka sig att sidan 58 vid beröring växer ut till en vidrig samt slemmig fångstarm som obönhörligt slingrar sig runt läsarens hals och sakta stryper läsaren så att alla ögon tränger ut ur sina invanda hålor.
En ganska otrevlig bok på det hela taget. Och jag vet vad den heter. Jag kan alltså undvika att läsa den. Men det kan inte du. Du lever farligt.
Du kan ta fram vilken dussindäckare som helst. Tror du. Den ser helt ofarlig ut. Och du börjar läsa. Du fortsätter att läsa. Du närmar dig sidan 58. Och allt ser ut att vara lika poänglöst som vanligt, en typisk däckare med andra ord, andra böcker finns inte längre, men då: SVOOOSCH!
Så jag vet. Men du vet icke. Och du kommer aldrig att få veta. Därför finns bara en sak att göra för dig. Att aldrig, aldrig läsa en enda däckare.
Då har du en viss chans att åldras. Och att åldras har alltid varit din dröm. Åldras omgiven av barn, barnbarn, hamstrar, fåtöljer, tavlor, tårtor, gulnade teveapparater och kaffekoppar till förbannelse. En lycklig, och lyckad, ålderdom. Du sitter i gungstolen insvept i det vita hårets virriga vishet.
Men han kan vara djävulskt listig: "Djävulen ligger ofta gömd i en kaffekopp!" som det spanska uttrycket lyder. Men Djävulen själv lyder ingen. Inte sen han startade eget. Han kan slå till när och där man minst anar det. Och däckaren kan vara förklädd. Kanske Den Djävulska Däckaren kommer förklädd till en helt vanligt hederlig svensk kokbok. Då ligger du illa till vill jag lova. Kanske att du aningslöst bläddrar fram till sidan 58 i kokboken. Kanske att du är intresserad av KALOPS. Det skulle du inte ha varit. Ibland är husmanskost det sista du behöver.
Himmel!
Djävulskt grymt!
Fast finurligt förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar