ANINGEN YNGRE

Nackdelen med vintern är snön, men nu var det februari och snöflingorna föll enfaldigt mot marken.
     Vi i villa, Annmari-och-Kjell, och så vidare.
     "Du måste nog skotta!" ansåg Annmari, som i gengäld gjorde sjömansbiff.
     "Måste jag, så måste jag!" sa Kjell glatt, tog på sig, och gick ut.
     Först skottade han en gång fram till vägen. Vid vägen var vallen hård som vanligt. "Jävla plogbil!"  Som vanligt.
     Sedan skottade Kjell en avtagsväg till soptunnan. Så gjorde han en listig genväg till garaget. Och en slinga runt hela huset, mest för att det skulle se trevligt ut.
     Kjell halvtidspustade: "Det gäller att visa naturen vem som bestämmer! Man kan inte bestämma över vädret! Men man kan bestämma hur man ska behandla vädret!"
     Och Kjell skottade glatt vidare. Kanske att en åttakantig yta, precis framför ingången, skulle bli snyggt? Det skulle det kanske, men det fick Kjell aldrig veta, eftersom han plötsligt tog sig åt hjärtat och föll ner i en snödriva.
     Annmari tittade just ut över sjömansbiffen, och då låg Kjell där i drivan.
     "Varför ligger han där och leker, han skulle ju skotta?" tänkte Annmari först irriterat utan att tänka. Men förstod sedan snabbt, att något.
     Nå. Det var väl inte så farligt. Egentligen. Med tanke på. Antydde doktorn på doktorers dunkla vis. Det var bara konditionen, rökningen, övervikten, hjärtat, åldern, levern, och så vidare, som inte var så bara. Och yrseln. Om han bara skötte sig. Om han bara tog det lugnt, fast inte för lugnt, förstås. Om han bara: mer fibrer, mer frukt, mer fisk. Om han bara: färre fett, fler motion, mindre rökning, och försiktig med alkohol, förstås. Och yrseln då. Om han bara insåg att han inte var någon ungdom längre. Inte direkt. Och yrsel.
     "Man är alltså inte ung längre?" sa Kjell, sedan han fått komma hem.
     "Vi blir alla äldre" påpekade Annmari världsvant.
     "Jaa, dom säger visst det, en del..." höll Kjell motvilligt med.
     "Tiden går" ansåg Annmari, som var aningen yngre.
     "Fast förr var man alltid yngst?" sa Kjell förvånat "Men nu är man plötsligt inte längre ung. Och nu har man fått yrsel istället. Yrsel, som en gammal gubbjävel!"
     "Min mormorsmor hade varsel" kom Annmari på "Hon skulle egentligen ha åkt med Titanic, men lät bli just på grund av sitt varsel. Jag har ärvt en brosch efter henne. Det är en fin brosch, men jag hade hellre ärvt hennes varsel. Tänk vad praktiskt det skulle vara med varsel, till exempel om man ska ut och flyga, men misstänker att det blir en krasch!"
     "Det är en jävla skillnad på varsel och yrsel!" sa Kjell som var sur över att inte längre vara ung. Och bättre anledning att vara sur är svårt att komma på.
     "Men det finns ändå väldigt mycket, som vi vet väldigt litet om!" envisades Annmari, som ansåg varsel vara betydligt intressantare än yrsel.
     "Och jag som till och med tyckte om att skotta snö!" sa Kjell bittert.
     "Är du bitter?" undrade Annmari intresserat. Det är inte ofta män visar känslor, Framförallt inte män som är bosatta i villor. Alltså bäst passa på.
     "Jag är inte ett dugg bitter!" sa Kjell buttert "Men däremot verkar det som om jag blir tvungen dras med yrsel resten av livet! Det är ett jävla sätt, det är vad det är!"
     Och det var det ju.
     "Men huvudsaken är att vi har varandra!" tröstade Annmari.
     "Men det har vi inte alltid!" sa Kjell.
     "Hur menar du då?" sa Annmari förvånat.
     "Om nån skulle dö menar jag!" sa Kjell brutalt.
     "Fy så makaber du är!" sa Annmari. Men utan att egentligen bry sig. Aningen yngre, som sagt.
     "Vi ska alla dö!" sa Kjell med jämställd skadeglädje.
     "Det har vi inte sett än" sa Annmari "Och egentligen finns det kanske ingen död. Döden beror, egentligen, bara på vilken attityd man har till livet!"
     "Vilken attityd då?" undrade Kjell förbryllat.
     "Vi kan bestämma mycket mer än vi vet!" sa Annmari entusiastiskt eftersom hon just läst något tidstypiskt tjafs "Allt handlar, egentligen, bara om vilken attityd man har! Till exempel då till döden! Om man inte tror att döden, egentligen, finns, finns döden, egentligen, inte!"
     "Hoppas du har rätt" hoppades Kjell, utan att tro ett dugg.
     "Jag brukar ha rätt!" fastslog Annmari belåtet "Kommer du inte ihåg hur det var när vi var på Kanarieöarna?"
     "Klart jag kommer ihåg Kanarieöarna..." kom Kjell vagt ihåg.
     "Ja då så!" avgjorde Annmari som var aningen yngre.

OCH HANS MUNTRA MÄN

Någon sa: "Det är folket som gör historien!"
     Det var inte snällt sagt av någon. Skulle folket behöva stå till svars för allt elände som gått som en röd och ful tråd genom historien? Å andra sidan skulle folket inte bry sig. Folket är nämligen en abstraktion, och det är nu en gång så med abstraktioner, de bryr sig sällan.
     Nu går jag tillbaka i historien och hamnar då hos RH och hans muntra män. Och nu flyttar jag RH och hans muntra män en bra bit framåt i historien. Och då blir dom samtida med Martin Luther, 1483 - 1546. Så har man rätt att göra som författare, men måste ändå vara varsam när man härjar med historien, här en historiett:
     Som vanligt var RH och hans muntra män församlade i Skärmskogen. Och som vanligt var de muntra männen måttligt muntra. Och som vanligt var det dåliga tider.
     "Undrar varför alla rika slutat färdas genom vår skog?" undrade Littel John, som inte var känd för sin stora hjärna.
     "Längesen man såg en fet och rik abbot!" påpekade Långe Jack.
     Men RH satt tyst och tänkte under eken.
     "Hum..." tänkte RH, och smekte sin väldiga knölpåk. Men plötsligt rusade han upp, och avlossade en pil, som genomborrade en snöripa trehundra meter bort. Vilket skott!
     "Apport!" sa RH muntert, och en munter man lufsade surt iväg för att hämta snöripan.
     RH dunkade knölpåken i eken: "Käften alla muntra män!"
     "Tyst-tyst!" hyssjade hopen "RH ska tala!"
     Och RH trädde fram i den muntra skaran. RH var påfallande lik Errol Flynn i filmen med samma namn. Men det visste förstås inte RH, men Errol kände å andra sidan väl till saken.
     "Käften du där! Eller knäcker jag skallen din som en valnöt!" inledde RH sitt tal.
     De muntra männen vrålade av skratt. Deras humor var påfallande primitiv, men vad kan vi vänta oss av femtonhundratalshumor? Martin Luther ansågs vara en riktig lustigkurre på sin tid, det säger allt, och ingenting, och vidare:
     RH talade i Skärmskogen: "Allt är Luthers fel! Säga vad man vill om katolikerna, men de voro dock ena jävlar på att dra ihop rikedomar! Men nu har den där tyskjäveln förstört allt!"
     "Hör-hör!" instämde de muntra männen.
     "Luther är ett dråpslag i ryggen för vår röveriverksamhet!" fortsatte RH inspirerat "Huru skola vi kunna knacka abbotar, när det icke längre finnes några abbotar att knacka!?"
     "Jävla Luther!" skrek de muntra männen.
    "Men, vem har pengarna idag då?" undrade Långe Jack.
     "Kungajäveln drar väl in det mesta..." muttrade RH dystert.
     "Men då är det väl bara att börja knacka kungar då!?" inföll Littel John. Kanske inte så dumt, för att vara från Littel John, men RH avvisade raskt: "För få kungar! För farligt för oss!"
     Men Littel John var verkligen på bettet, som man sa på den här tiden: "Men om vi går ihop med bönderna, och störtar alla kungar, alla kyrkor, all adel, och vad heter det nu, all jävla överhet då!?"
     "Dummaste jag hört! Vad skulle då bli av oss? Utan några rika kvar att ta ifrån?!" fräste RH irriterat.
     "Tänkte jag inte på..." erkände Littel John "Vi skulle väl i värsta fall bli tvungna att börja arbeta..."
     Och vid denna dystra tanke gömde sig Littel John i den därför avsedda ihåliga skamek som var rätt vanlig på den här tiden.
     De muntra männen voro nu dystrare än någonsin. Om någon kommit rusande och ropat: "Pesten är lös!" skulle det avsevärt ha lättat upp stämningen.
     "Fogdarna?" föreslog Långe Jack.
     "Fogdarna har för bra vapen, och för dålig lön!" avfärdade RH.
     "Den här Lutherjäveln då? Och hans kumpaner, tjänar inte dom nåt..?"
     "Äh! Protestanter är bara gnetiga småsparare! I alla fall än så länge!" sa RH.
     Låst läge. Dyster stämning i Skärmskogen. Slokande ekar. Deprimerat djurliv. Molokna muntra män. Inte roligt alls.
     "Men! I ett orättvist klassamhälle MÅSTE det finnas pengar ackumulerade någonstans!" sa RH beslutsamt, men vad hjälpte det.
     Långe Jack var intellektuell. Nå, det kanske var att ta i, men i alla fall hade han nu funderat: "Jag tror att jag kanske har kommit på något! Om vi tussar ihop bönderna med fogdarna, blir det ett jävla liv! Och då blir dessutom kungen skiträdd och tar, som vanligt, till grovt övervåld för att försöka få slut på bråken, som då bara blir ännu värre! Men prästerna kommer, som vanligt, att predika saktmod, vilket som vanligt, brukar vara ett bra sätt att riktigt reta upp folk! Det kommer med andra ord att bli en riktigt jävla blodig soppa!"
     "Säkert" sa RH "Men när, var, och hur, hamnar vi i soppan?"
     "Det är det som är det nya, och fina, i fågelsången!" sa Långe Jack entusiastiskt "Vi ska sälja vapen till alla sidor! Vi behöver inte ens vara med och slåss, om vi inte känner för det! Det kommer att gå åt massor med pilbågar, svärd, knivar, liar, yxor, spjut, knölpåkar, armborst, hillebarder, och så vidare! Här finns guld att hämta för den som snabbt kan få fram vapen1 Vapen av alla sorter och slag, till alla de sidor, och slag!"
     RH ljusnade något: "Tja? Vi kan väl pröva. Vi har inget annat att förlora än vår munterhet. Som vi hur som helst redan har förlorat. Att få igång bråk blir nog minsta problemet. Och att tillverka vapen ska vi väl också klara av. Men..?"
     "Ja" sa Långe Jack allvarligt "Det blir en svår anpassningsprocess för oss. Vi skulle då bli tråkiga affärsmän, och inte längre vara muntra rövare. Men vi måste hänga med vår tid, vi som alla andra. Men eftersom vi enbart avser att handla med vapen kommer vi att bevara ett visst samband med vår forna röveriverksamhet. Och därtill kommer vi att fortsatt ta bara från de rika. Ty de som prioritera vapenköp, när så mycket annat bättre behövs, klassar jag såsom varande rika!"
     RH var väl inte helt övertygad, men gav ändå startorder för vapenförsäljningsprojektet: "Ni där utgår genast för att uppvigla massorna! Och resten börjar tälja till pilbågar! Verkställ!"
     De muntra männen ylade entusiastiskt. Äntligen var det slut på dödläget! Och en osedvanligt munter skara gav sig iväg för att tända eld på några lämpliga bondgårdar. För att sen skylla på kungen, på fogdarna, på prästerna, och på några till, som jag glömt bort namnet på, det var ett tag sen.
     Men en annan grupp arbetade aningen mer psykologiskt: Man antydde att det i det moderna samhället fanns fullt med lömska grupper, med minst lika lömska avsikter! Våldtäkt och mord var bara förnamnen! Och därför var det bäst, att så snart som möjligt, och till snart sagt vilket pris som helst, inhandla massor med egna, men mordiska, vapen! Till självförsvar! Förstås! Så var man på den säkra sidan! Ifall, och om, skulle komma!
     Vapenförsäljningsprojektet blev mycket lyckat. Och uppviglingen gick jättebra. Det blev ena sjujävlahelvetiska uppror, och det gick åt vapen till tusen.
     RH och hans nymuntra män tjänade stålar som, jag vet inte vad. Snart hade en hel stad med vapenfabriker, kruttillverkning, och allt vad det nu var, växt upp i Skärmskogen.
     Men för RH personligen gick det inte fullt så bra. En natt mördades han brutalt av en skara okända män. Som för att vara okända, var väldigt kända, av väldigt många.
     De muntra männen sörjde RH, som seden var. Men de muntra männen tröstade sig snart, som seden också var. Det var rätt vanligt att dö på den här tiden. Döden sågs som en naturlig del av kretsloppet och eländet. Döden var inget att haka upp sig på. Så var det då. På femtonhundratalet. Annat är det idag. Det går framåt.
     Under Långe Jacks, kanske mer listiga än muntra, ledarskap steg vapenintäkterna med inte mindre än en massa procent, vilket ansågs vara mycket på den här tiden.
     Vapenintäkterna fördelades dock inte rättvist mellan de muntra männen som seden fordom varit. I alla fall ibland, och i princip.
     Nej. Långe Jack var nu tvungen att tänka på de framtida investeringarna.
     Och dessutom fick det vara någon måtta på munterheten,