Det knackade på dörren. Fast det egentligen fanns ringklocka. Och allt. Knackade, inte bankade, som hemma hos Beethoven.
Han öppnade, utan entusiasm.
Nå, det var tydligen i alla fall inte Döden.
"Han kommer senare!" sa Nån därute.
En handfull. Högst fem. Svårt se i mörkret. Och mörkare blir det varje natt, för varje natt som går.
Där var Blodtryck. Som visst alltid höll sig framme.
Där var Diabetes, som inte ville vara sämre.
Och där var Gikt.
"Gikt? Jag trodde han var död för länge sen?"
"Sjukdomar dör aldrig, dom bara byter namn!" sa Nån glatt.
Där var Parkinson, en stor svart skugga, och längst bak han man var mest rädd för. Han som aldrig sa något, men som ändå alltid fick heta "Herr". Herr Alzheimer.
"Vad vill ni?" frågade Han, som mycket väl visste vad dom ville.
"Bara det gamla vanliga!" svarade Nån.
"Jag tänker inte bjuda in er" sa Han.
"Fast ibland blir vi faktiskt inbjudna!" påpekade Nån.
"Blir ni?" undrade Han förvånat.
"Har du aldrig hört talats om sjukdomsvinster?" frågade Nån.
"Sjukdomsvinster? Joo? Kanske? Men jag trodde bara det var sånt dom hittade på, för att göra sig märkvärdiga."
"Vad är det för fel på att vara märkvärdig?" frågade Nån, som verkade vara pratsam värre.
"Många är bättre på att prata, än på att bota!" sa Han surt.
Och det blev tyst ett tag.
Han ville egentligen stänga dörren. Men visste inte riktigt om han vågade. Ibland är det klokt vara oartig. Ibland inte.
"Ja, och nu är vi här!" sa Nån.
"Jag ser det" sa Han.
"Och nu blir vi kvar här!" sa Nån.
"Ska ni stå här på trappan, alla fem?" frågade Han.
"Inte nödvändigtvis på trappan. Men vi ska hålla oss här i närheten. Vi ville bara visa upp oss. Visa att vi fanns. Visa att vi finns. Alla fem. Till att börja med. Och sen får vi se vem som blir först. Men nu vet du!"
"Nu vet jag!" sa Han, och stängde dörren.
"Jaha? Typiskt dom skulle komma när det var som mörkast. Komma smygande som. Ja. Jag vet egentligen inte som vad. Smygande som, såna som smyger, antar jag. Fast väldigt artiga. Artiga värre. Men vad hjälper det vara artig, när man kommer med elände. Och välklädda var dom visst också. Fast det var förstås mörkt, då är det lätt vara välklädd. Och han längst bak sa inget. Det är dom som säger minst, som biter bäst. Det säger alla. Och dom borde ju veta, eftersom dom säger det.
Fem mot en. Rättvist värre. Fast det kunde förstås varit ännu värre. Man kunde varit döv. Som Beethoven. Eller blivit blind. Som hon. Vad hon nu hette. Men hon var visst väldigt blind. Eller både och. Eller värre ändå. Det finns ju dom som inte ens finns, också.
Nu vet jag att framtiden är oviss värre. Men att veta, och samtidigt inte riktigt veta, är ingen särskilt bra blandning.
Och fem mot en, är nog nästan för många för en man.
Det här med rättvisa blir visst ibland aningen orättvist."
