HanåHon hade inga barn. Har inte jag heller och vet att det går hur bra som helst, men det visste inte HanåHon.
HanåHon hade hört att barnlösa borde bittert beklaga sin barnlöshet och HanåHon till att högljutt börja klaga. Ja, HanåHon klagade så högljutt att Grannen kom in och klagade på bullret.
"Varför skaffar ni inte hund istället!" föreslog Grannen surt eftersom han inte ens fått något att dricka.
"Hund?" undrade Hon.
"Hurdå hund?" höll Han med, men "HUND!" fastslog Grannen och försvann surt in i eget hus.
"Hund?" undrade Hon igen "Blir det verkligen samma med hund?"
"Blir det knappast!" avgjorde Han som gjort lumpen "Men det blir i alla fall något!"
Och HanåHon till att börja skaffa hund. Och att skaffa hund är lätt, kanske rent av för lätt. Så snart man låter något åt hundhållet till kommer folk rusande. Men HanåHon valde att hundvalpväljvraka i lugn och ro.
Barn blir som dom blir, men många hundar har stamtavla. Så när det gäller hundar behöver man inte köpa barnet i badsäcken, det är den stora fördelen med att istället skaffa hund.
HanåHon bläddrade genom hundkataloger. Prickade för. Satte frågetecken. Vek hundöron. Diskuterade noga. Samt besökte en massa kennlar som dom kallas i pluralis till min överraskning.
Men till sist bestämde sig HanåHon. Och det blev en liten rackare som inte såg ut att ens våga säga "Voff!" åt en fluga.
Och den lille rackaren kom, besågs, segrade och fick namnet Ali efter Gamle Kungen. Alltså efter den gamle kung som var gammal redan innan nuvarande kung blev gammal. Ty just att bli gammal är kungars förnämsta egenskap, ja, kanske den enda.
Ali anpassade sig snart och vågade redan efter någon vecka skälla ut en katt som fridsamt flanerade över tomten.
Ja. Tyvärr visade sig Ali vara främlingsfientlig. Och tyvärr gällde det inte bara katter. Tyvärr var det så, men sanningen måste fram. Om Ali haft rösträtt hade han röstat på fel parti. Och därför anser jag nog inte att djur ska ha rösträtt. I alla fall inte före fyllda tjugofem.
"Fantastiskt!" sa Grannen som bjudit in sig själv på whisky och saltnötter "Fantastiskt vad han blivit morsk sedan ni fick hand om honom! Fantastiskt!"
"Oja!" höll Hon med och fyllde generöst på grannglaset "Hela hunden är som en förvandlad handske! Det säger alla!"
"Men du skulle sett han när vi fick han!" sa Han "Dom hade förstört han nästan helt i den där omänskliga kenneln!"
"Dom var! Dom var? Dom var DJUR!" förklarade Hon hur dom var och då kan man tänka sig hur dom var, eller hur.
Ständigt dessa DOM. Dessa dumma DOM som alltid åkallas då VI samlas för att glatt pokulera och kverulera. Samhället indelas nämligen numera inte i klasser som på 1800-talet utan i VI och DOM. Men tiderna förändras och gårdagens VI kan mycket väl bli morgondagens DOM. Förr var facket VI, nu är facket DOM, men i morgon, vem blir då DOM? Vem vet, inte jag, även om jag i princip är allvetande, men bara som författare.
HanåHon hade nu hund. Ja, men HanåHon hade också räddat en hund från dumma DOM och deras ofattbart grymma vanvård: "O gräsligt, gräsligt, övermåttan gräsligt!" Eller är det att ta i?
HanåHon hade hursomhelst köpt hund. Dyrt? Visst. Men HanåHon hade alltså fått godhet på köpet. Och godhet är inte att förakta. Eftersom godhet är en bristvara har godhet ett högre kilopris än guld. Men godheten är värd varenda krona. Och dessutom är godheten avdragsgill i himmelen. Det finns alltså ändå något du kan ta med dig när du dör. Tänk på det när du skatteplanerar och står i. Tänk på att det faktiskt finns ett liv även efter pensioneringen. Och så ett liv till därefter. Och tänk på att detta sista liv är så långt att du ändå inte skulle tro mig.
Ali var ingen dum hund. Det finns nämligen dumma hundar. Bland annat är Indien känt för sina sällsynt enfaldiga taxar.
Först hade Ali lärt sig att se skrämd ut, eftersom det gav flest fördelar i kenneln. Men nu lärde sig Ali att se morsk ut, eftersom det gav bäst utdelning hos HanåHon.
Och Alis skall blevo allt morskare. Ali insåg att några välplacerade "Arf!" löste alla problem.
Ett "Arf!": Mat och dryck flög fram på nolltid!
Två "Arf!": Stärkande promenad levererades på stubinen!
Och tre "Arf!"? Tre välriktade "Arf!" kunde leda precis hur långt som helst.
Och Ali tog över. Helt. Och HanåHon läto sig lyckligt vägledas av Ali. Äntligen hade någon kommit och tagit över deras tråkiga liv.
Och barn? Nä? Barn var väl ändå bara bråkiga, gnälliga, otacksamma, samt sällan särskilt rumsrena? Barn var nog inget att ha. Barn blev bara sjuka och ville ha mopeder, slalompjäxor och Gud vet allt.
Och Gud? Ja, förr hade Gud visst varit bra. men sen blev han småkrasslig, och nu på sista tiden hade han visst varit helt borta. Sade de som visste. Bäst låta han vara i fred.
Och "Guds tystnad" var sannerligen inget problem för HanåHon. Hela huset var uppfyllt av "Arf-arf-arf!"
"Han är himla klok!" sade Hon dyrkande "Han förstår precis allt man säger!"
"Och lite, lite till!" sade Han med tillbedjan i rösten, men Ali själv fick som vanligt sista ordet: "Arf-arf-arf!"
fredag 26 april 2013
onsdag 17 april 2013
KRING KALLE OCH KAFFE
Han satt vid vaxduken och tittade ut. För att försöka få syn på livet. Livet borde finnas där ute. För inni köket fanns bara klockan som tickade. Och kylskåpet som surrade.
Kylskåpsdörren öppnas från insidan och en tub Kalles Kaviar vecklar långsamt ut sig. Kalle kryper ut ur tuben, rätar på sig, gäspar och går fram till köksbordet där Han sitter och bara tittar.
"Har du nå kaffe?" frågar Kalle.
"Jag kan koka" svarar Han.
"Då få de va!" säger Kalle surt, men hoppar ändå upp på stolen. Han är vig Kalle. Vig för att vara ovan hoppa, menar jag.
"Jag kokar ändå!" avgör Han och kokar.
"Nå. När du nu ändå tänkt koka" instämmer Kalle och sitter lite ovant vid vaxduken. Det är bara precis huvet sticker upp ovanför bordskanten. Jo. Somliga är små. Det märker man ofta på dom.
Det blir kaffe. Det blir paus. Men så frågar Han artigt: "Men hur har du nu haft det inni kylskåpe hela den här långa tiden?"
"No ha de väl varri bra" sörplar Kalle.
"Men. Va ska ja säga. Kallt förstås?"
"Kyla är en vanesak!" svarar Kalle.
"Dä klart. Du vart van. Dom säger vanan gör mycke när det gäller att vänja sig, en del. Men jag sitter ändå här och undrar på en sak. Slocknar verklitt kylskåpslampan när dörren går igen?"
"Jaadu?" funderar Kalle "Jag var ju mest inni tuben så dä svårt säga."
"Den ska slockna när dörren går igen. Är det tänkt. Så dä inte går åt så mycke lyse. För tänk om lampan brann i ett, i ett. Dygnet runt. Året runt. Ända till domedagen, eller längre ändå. Dä skulle ju dra lyse nå så in i spisen. För ja ha då haft kylskåpe där i tjuge år. Om inte mer."
"Tjutvå!" säger Kalle "Ja va me från början. Ja råka hamna lite bakom. Fullt med grejer framför mig. Ost, smör, sill, potatis och allt vad dom hette. Och sen glömde du bort mig när du inte längre såg mig. Ett jävla sätt egentligen!"
"Egentligen!" instämmer Han. Och det är dystert värre där ett tag.
"Nå! Man ska int gråta över sur mjölk!" säger Kalle och tröstar sig med en limpskiva.
"Doppa duktigt! Du har tjutvå års limpa att ta igen!" säger Han uppmuntrande. Men så blir det tyst igen medans Kalle tuggar. Att tugga limpa är tystare än att tugga hårdbröd. Det är en gammal sanning, men lika sann för det. Allt som är gammalt är inte mossigt. Nädå.
"Jag tar en limpskiva till!" säger Kalle och gör så.
"Men blev du int less sitta inni tuben i tjutvå år?" kan Han inte låta bli att undra "Alldeles ensam och det. Och ingen att prata med heller. Eller spela kort. Eller nå?"
"Direkt ensam var ja väl int precis" påpekar Kalle.
"Var du int ensam säger du?"
"Nä ja hade ju kaviarn."
"Kaviarn? Han hade jag glömt. Klart du hade kaviarn. Fåsenu. Var han ryss eller nå åt det hållet..?"
"Ryss? Varför skulle han vara ryss? Kan ja allri tro. Han prata perfekt svenska. Det lilla han prata. Han sa allri nå. Han var tystlåten, men ryss, inte det! Och perfekt och perfekt. Det beror väl på vad man menar med perfekt. Han var nog snarare söderifrån."
"Om man är fler än en blir det inte så ensamt, säger dom. Och att vara några stycken blir mer som ett sällskap än om man bara är en. Ja, så tror iallafall jag. Och många med mig."
"Jag tar en limpskiva till!" säger Kalle och brer på.
"Ät du, ät du!" säger Han.
Men till sist verkar Kalle ändå vara nöjd. Eller mätt. Eller om han bara gör en limppaus. Ibland måste man göra paus för att få igång aptiten igen. Det är ett gammalt knep det där.
"Tack ska du ha iallafall. Dä va gott kaffe!" säger Kalle.
"Dä va inge. Dä va kokkaffe. Dä svårt misslyckas med kokkaffe. Men ändå är det många som lyckas. Men hörrdu. Från det ena till det andra, som dom säger inni stan. Jag sitter och funderar på de där med lyse. Om du sku krypa in i kylskåpet en gång till. En sista gång. Och sen aldrig mer. Bara på prov. Så vet vi sen om lampan slocknar. Eller hur det nu är. Ovissheten är värst som man säger?"
"Nää..." tycker Kalle "Ja ha ju just sluppi ut! Efter tjutvå år! Int längtar man då tillbaka in i tuben det första man gör!"
"Men du behöver int nödvändigt krypa in i själva tuben! Dä räcker bra om du bara sätter dig bekvämt på nedersta hyllan ovanpå gurkan! Sen stänger jag. Och så ser du om lampan slocknar. Eller inte. Det tar bara en sekund. Högst. Och när du sen bankar släpper jag ut dig öggonaböj!"
"Ja vet ändå int om ja ha nå lust just?" Kalle verkar vara väldigt tveksam till hela det där kylskåpsprojektet. Dom är visst ofta tveksamma dom där små säger dom.
"Du får en limpskiva till sen!" frestar Han.
"Näe..." anser Kalle.
"Å Fallukorv! En decimeter Fallukorv! Ja du får hur mycke Fallukorv du vill!" fortsätter Han fresta.
"Näe..." envisas Kalle. Jo, dom är ofta väldigt envisa dom där små. Det är väl för att kompensera storleken på dom skulle jag gissa.
"Och så kokar jag mera kaffe!" ökar Han på.
"Nådåså!" ger Kalle med sig "Om ja får mera kaffe må dä varra hänt! Hejdå på en stump!"
Och Kalle in i kylskåpet. Som en lekatt mellan två stenar. Eller nåt åt det hållet. Och dörren går igen. Med en lätt duns. Inget dåligt kylskåp det där egentligen. Fast det är mer om tjugo år gammalt. Säger dom i alla fall. Men en del ljuger så förbenat.
Vid vaxduken sitter Han och tittar ut för att försöka få syn på något. Vad det nu kan vara. Men det borde finnas något där ute eftersom det inte finns något där inne.
Men när katten med en lätt duns landar på köksbordet rycker Han till. Men sen tycker Han det känns bra med sällskap. Och en katt är inte bara en katt. Katter är inte mycket för att fundera. Katten får en först att rycka till, men sen rycker man upp sig. Så smått. Utan katten blir det lätt att man fantiserar för mycket. För när man sitter ensam i köket på vintern är det lätt att börja fantisera. Och har man väl börjat fantisera blir det bängligt sluta. Ungefär som dom som dricker för mycket. Dom har också svårt sluta. Ibland hjälper det inte ens att säga åt dom. Dom är ändå på korken i ett, i ett. Men katter är inte mycket för att fantisera. Det är fördelen med katter, jämfört med hundar. Även om dom hårar en hel del. Så katter är bra när man sitter och tittar ut. Utan att egentligen se något. Och utan att ens veta vad det borde finnas att se. Om man nu såg något. Det där med att se är sällan värt besväret. Och att bara titta ut är inte mycket bättre.
Och ändå gör dom inget annat.
Båda två.
Bara sitter och tittar.
Kylskåpsdörren öppnas från insidan och en tub Kalles Kaviar vecklar långsamt ut sig. Kalle kryper ut ur tuben, rätar på sig, gäspar och går fram till köksbordet där Han sitter och bara tittar.
"Har du nå kaffe?" frågar Kalle.
"Jag kan koka" svarar Han.
"Då få de va!" säger Kalle surt, men hoppar ändå upp på stolen. Han är vig Kalle. Vig för att vara ovan hoppa, menar jag.
"Jag kokar ändå!" avgör Han och kokar.
"Nå. När du nu ändå tänkt koka" instämmer Kalle och sitter lite ovant vid vaxduken. Det är bara precis huvet sticker upp ovanför bordskanten. Jo. Somliga är små. Det märker man ofta på dom.
Det blir kaffe. Det blir paus. Men så frågar Han artigt: "Men hur har du nu haft det inni kylskåpe hela den här långa tiden?"
"No ha de väl varri bra" sörplar Kalle.
"Men. Va ska ja säga. Kallt förstås?"
"Kyla är en vanesak!" svarar Kalle.
"Dä klart. Du vart van. Dom säger vanan gör mycke när det gäller att vänja sig, en del. Men jag sitter ändå här och undrar på en sak. Slocknar verklitt kylskåpslampan när dörren går igen?"
"Jaadu?" funderar Kalle "Jag var ju mest inni tuben så dä svårt säga."
"Den ska slockna när dörren går igen. Är det tänkt. Så dä inte går åt så mycke lyse. För tänk om lampan brann i ett, i ett. Dygnet runt. Året runt. Ända till domedagen, eller längre ändå. Dä skulle ju dra lyse nå så in i spisen. För ja ha då haft kylskåpe där i tjuge år. Om inte mer."
"Tjutvå!" säger Kalle "Ja va me från början. Ja råka hamna lite bakom. Fullt med grejer framför mig. Ost, smör, sill, potatis och allt vad dom hette. Och sen glömde du bort mig när du inte längre såg mig. Ett jävla sätt egentligen!"
"Egentligen!" instämmer Han. Och det är dystert värre där ett tag.
"Nå! Man ska int gråta över sur mjölk!" säger Kalle och tröstar sig med en limpskiva.
"Doppa duktigt! Du har tjutvå års limpa att ta igen!" säger Han uppmuntrande. Men så blir det tyst igen medans Kalle tuggar. Att tugga limpa är tystare än att tugga hårdbröd. Det är en gammal sanning, men lika sann för det. Allt som är gammalt är inte mossigt. Nädå.
"Jag tar en limpskiva till!" säger Kalle och gör så.
"Men blev du int less sitta inni tuben i tjutvå år?" kan Han inte låta bli att undra "Alldeles ensam och det. Och ingen att prata med heller. Eller spela kort. Eller nå?"
"Direkt ensam var ja väl int precis" påpekar Kalle.
"Var du int ensam säger du?"
"Nä ja hade ju kaviarn."
"Kaviarn? Han hade jag glömt. Klart du hade kaviarn. Fåsenu. Var han ryss eller nå åt det hållet..?"
"Ryss? Varför skulle han vara ryss? Kan ja allri tro. Han prata perfekt svenska. Det lilla han prata. Han sa allri nå. Han var tystlåten, men ryss, inte det! Och perfekt och perfekt. Det beror väl på vad man menar med perfekt. Han var nog snarare söderifrån."
"Om man är fler än en blir det inte så ensamt, säger dom. Och att vara några stycken blir mer som ett sällskap än om man bara är en. Ja, så tror iallafall jag. Och många med mig."
"Jag tar en limpskiva till!" säger Kalle och brer på.
"Ät du, ät du!" säger Han.
Men till sist verkar Kalle ändå vara nöjd. Eller mätt. Eller om han bara gör en limppaus. Ibland måste man göra paus för att få igång aptiten igen. Det är ett gammalt knep det där.
"Tack ska du ha iallafall. Dä va gott kaffe!" säger Kalle.
"Dä va inge. Dä va kokkaffe. Dä svårt misslyckas med kokkaffe. Men ändå är det många som lyckas. Men hörrdu. Från det ena till det andra, som dom säger inni stan. Jag sitter och funderar på de där med lyse. Om du sku krypa in i kylskåpet en gång till. En sista gång. Och sen aldrig mer. Bara på prov. Så vet vi sen om lampan slocknar. Eller hur det nu är. Ovissheten är värst som man säger?"
"Nää..." tycker Kalle "Ja ha ju just sluppi ut! Efter tjutvå år! Int längtar man då tillbaka in i tuben det första man gör!"
"Men du behöver int nödvändigt krypa in i själva tuben! Dä räcker bra om du bara sätter dig bekvämt på nedersta hyllan ovanpå gurkan! Sen stänger jag. Och så ser du om lampan slocknar. Eller inte. Det tar bara en sekund. Högst. Och när du sen bankar släpper jag ut dig öggonaböj!"
"Ja vet ändå int om ja ha nå lust just?" Kalle verkar vara väldigt tveksam till hela det där kylskåpsprojektet. Dom är visst ofta tveksamma dom där små säger dom.
"Du får en limpskiva till sen!" frestar Han.
"Näe..." anser Kalle.
"Å Fallukorv! En decimeter Fallukorv! Ja du får hur mycke Fallukorv du vill!" fortsätter Han fresta.
"Näe..." envisas Kalle. Jo, dom är ofta väldigt envisa dom där små. Det är väl för att kompensera storleken på dom skulle jag gissa.
"Och så kokar jag mera kaffe!" ökar Han på.
"Nådåså!" ger Kalle med sig "Om ja får mera kaffe må dä varra hänt! Hejdå på en stump!"
Och Kalle in i kylskåpet. Som en lekatt mellan två stenar. Eller nåt åt det hållet. Och dörren går igen. Med en lätt duns. Inget dåligt kylskåp det där egentligen. Fast det är mer om tjugo år gammalt. Säger dom i alla fall. Men en del ljuger så förbenat.
Vid vaxduken sitter Han och tittar ut för att försöka få syn på något. Vad det nu kan vara. Men det borde finnas något där ute eftersom det inte finns något där inne.
Men när katten med en lätt duns landar på köksbordet rycker Han till. Men sen tycker Han det känns bra med sällskap. Och en katt är inte bara en katt. Katter är inte mycket för att fundera. Katten får en först att rycka till, men sen rycker man upp sig. Så smått. Utan katten blir det lätt att man fantiserar för mycket. För när man sitter ensam i köket på vintern är det lätt att börja fantisera. Och har man väl börjat fantisera blir det bängligt sluta. Ungefär som dom som dricker för mycket. Dom har också svårt sluta. Ibland hjälper det inte ens att säga åt dom. Dom är ändå på korken i ett, i ett. Men katter är inte mycket för att fantisera. Det är fördelen med katter, jämfört med hundar. Även om dom hårar en hel del. Så katter är bra när man sitter och tittar ut. Utan att egentligen se något. Och utan att ens veta vad det borde finnas att se. Om man nu såg något. Det där med att se är sällan värt besväret. Och att bara titta ut är inte mycket bättre.
Och ändå gör dom inget annat.
Båda två.
Bara sitter och tittar.
onsdag 10 april 2013
WESTERN
DET BÖRJADE MED ATT PeråKersti GICK PÅ BIO
Ibland är livet tråkigt men då kan man ju alltid gå på bio. Inte blir livet alltid roligare på bio, men ändå.
OCH FILMEN HETTE
Filmen hette "Ginger och Fred" och var gjord av en som hette Fellini. Även sämsta Fellini är bättre än bästa action så PeråKersti var helt nöjda. Det hade hunnit bli rätt sent, det blir ofta sent med repriser.
OCH SEN GICK PeråKersti HEM FRÅN BION
Det var sent, det var mörkt, det var mitt i stora stan. Och PeråKersti stötte ihop med Tre Små Gangsters. Tre Små Gangsters såg inte särskilt trevliga ut, men var i första hand affärsmän. Och deras affärskoncept gick ut på att genom rån utöka sitt rörelsekapital. Mysig makt genom våld var bara en lyckad bieffekt.
Per flydde när Tre Små Gangsters hotfullt närmade sig. Per visade sig vara oväntat snabb. Och visst kan det vara bra vara snabb. Visst. Men nu blev Kersti ensam kvar. Med bara Tre Små Gangsters som sällskap. Man väljer inte alltid sitt sällskap. Inte om man är kvinna.
HUR RESONERADE Per NÄR HAN FLYDDE
Jag tror inte att Per resonerade alls, men det bör ha varit ungefär så här:"Jag kan inte slåss eftersom jag saknar adekvat slagsmålsutbildning. Tack vare eksem slapp jag göra lumpen, så slagsmål tillhör inte min kultur. Och dom var minst tre mot en. Jag skulle ha blivit halvt ihjälslagen helt i onödan. Nu räddade jag i alla fall plånboken med alla kort, och allt. Och inte slår dom väl ändå en kvinna?"
Så förnuftigt resonerade Per. Men vad hjälper förnuftiga resonemang mot obehagliga sanningar: Per var feg. Feg, feg! Den bittra buttra sanningen: Feg, feg, feg!
Det är inget brott att vara feg. Visst inte. Men visst är det bättre att vara modig. Visst.
Ibland är det klokt att inte spela hjälte. Men ibland är det klokt att vara hjälte. Och ingen vet i förväg när det är ibland.
Och hellre hedra hjältar än hedra offer. Om man hedrar hjältar har man i alla fall en chans.
Det var fyra flygplan. Flygplan Ett kraschade i ett torn. Flygplan Två kraschade också i ett torn. Flygplan Tre kraschade i Pentagon, men flygplan Fyra kraschade i en leråker.
Folk i flygplan Fyra gjorde motstånd. Folk i flygplan Fyra valde rätt. Vet vi idag.
Och visserligen dog alla även i flygplan Fyra. Men inte som offer utan som hjältar. Det är skillnad på död och död. Och ibland blir man tvungen att välja hur man vill dö.
DET DÄR MED HJÄLTAR OCH HJÄLTEMOD SER JAG SOM HELT FÖRÅLDRAT. DET MODERNA SAMHÄLLET HAR PÅ SIN HÖJD IDROTTSHJÄLTAR. ETT BRA SAMHÄLLE BEHÖVER INGA HJÄLTAR. SOM NÅGON SA REDAN PÅ 1800-TALET. MEN HUR GICK DET FÖR STACKARS Kersti
Stackars Kersti hade hyfsad tur i oturen. Stackars Kersti klarade sig undan med 130 kronor mindre och en knuff in i väggen mer. Tre Små Gangsters var hyfsat humana men så var dom också ganska invandrade. Till och med busskortet fick Kersti behålla. Alltid något, ett busskort är en bra början, och så är Tre Små Gangsters ute ur sagan.
VAD SA Kersti SEN
"Det gör inget!" sa Kersti sen, men det gjorde det. Per kom aldrig över sin fega insats och då menar jag verkligen ALDRIG. Trots att han bearbetade och bearbetade, ältade och ältade, knådade och knådade som bara bagare och psykfolk kan. Men inte ens en drälldus psykfolk med de allra finurligaste teorier man bara kunde tänka sig kunde få Per att glömma att han bara stuckit. Och lämnat Kersti ensam kvar. Vad som helst kunde ha hänt. Hon kunde ha blivit misshandlad. Mördad. Eller kanske rent av våldtagen.
"Men nu blev jag ju inte det!" försökte Kersti trösta. Förgäves. Ingen kan trösta en man som inte kan ljuga bort sin feghet. Inte ens för sig själv.
MEN VI LEVER VÄL ÄNDÅ INTE I VILDA VÄSTERN
Vi lever i Vilda Västern. Vare sig vi vill det eller ej. Vare sig vi vet om det eller inte. Och alla män vill helst vara män. Att byta kön är bängligt till tusen och sällan värt besväret.
Livet är livsfarligt för män. Ibland kan det bli farligt bara att gå på bio. Tänk bara på hur det gick för Palme.
SKA DET VERKLIGEN VARA NÖDVÄNDIGT ATT BLANDA IN OLOF PALME I EN NOVELL. OM DET NU ENS ÄR EN NOVELL
När man kommer ut från bion brukar samhället vara skumt. Då kan det stå en dåre där på trottoaren. Och då kan det gå illa. Och man blir inte bättre av att bli mördad. Man blir inte sämre heller. Man blir ingenting. Man blir bara död.
Fast Palme fick behålla plånboken. Alltid något, och efteråt blev Palme populär.
Men hur modig var Palme, det får vi aldrig veta. Att skjuta folk i ryggen är säkrast. Det visste man i Vilda Västern och Vilde Bill Hickok gick samma väg som Palme. Fast då var det poker och inte bio som ställde till det. Död mans hand, inte död mans film.
JAG VÄGRAR DISKUTERA OLOF PALME PÅ SÅ HÄR LÅG NIVÅ. ÅTER TILL HUVUDSPÅRET. HUR GICK DET SEN FÖR Per
Gick och gick. Det beror väl på vad man menar med gick. Tiden gick vidare som vanligt men Per fick behålla skammen och sorgen.
Och moralen bör alltså bli: Det är bättre att du tar en smäll i kväll, än att du sen ska sitta och sörja över din feghet i evigheters evighet.
DET DÄR ÄR JU RENA RAMA MEDELTIDEN
Nej, det är inte medeltiden. Det har egentligen aldrig varit medeltiden. Inte ens medeltiden lär ha varit särskilt medeltida enligt nyare forskning. Det är, som jag tidigare påpekat, Vilda Västern. Som för övrigt var samtida med August Strindberg, 1849 - 1912.
DUMMASTE JAG HÖRT
Och det spelar ingen roll att det moderna samhället påstår sig vara civiliserat. Förr eller senare kommer där en dåre och skjuter civilisationen i trasor.
JAG KAN INTE GODTA MORALEN I DEN HÄR TEXTEN. OCH DESSUTOM ANSER JAG INTE ATT TEXTER SKA HA MORAL. JAG ANSER ATT TEXTER SKA GESTALTA
"Gestalta" är en mycket fult och mycket litterärt nedslitet ord. Som om man rört ihop "Gestapo" med "gespenster" och fått fram något tyskt i hästväg.
Men det tycks vara på tiden att jag klargör att jag skriver vad jag vill och hur jag vill. Om jag vill ha in moral så blir det moral. Massor med moral, tredubbel moral är det minsta. Och jag godtar inga påtryckningsgrupper. Sen må dessa grupper vara hur hedervärda som helst.
Så vill du ha en annan novell får du skriva den själv. Och punkt.
JAG ANSER DEBATTEN VARA AVSLUTAD FÖR MIN DEL
Det har aldrig varit någon debatt. Det har varit en som valt och vrakat ur verkligheten, och det har varit en som kommit efter och gnällt. Det har med andra ord varit som vanligt.
JAG SÄGER INGENTING
Men vi har ändå hunnit med en hel del tycker jag. Vi har varit på bio, och vi har varit i Vilda Västern och vi har varit runt lite överallt i samhället. Och allt detta på en kvart. Inte illa.
INGENTING
Och jag tror vi avslutar med att konstatera att Vilda Västern är den evigt manliga drömmen om att alltid vara den som drar snabbast och rättast replik och revolver.
VILKEN DRÖM
I sanning en dröm. Men verkligheten består som bekant till trettiotre-och-en-tredjedels procent av drömmar.
OCH RESTEN
Resten är tystnad. Fast ibland en väldigt surrig sådan.
Ibland är livet tråkigt men då kan man ju alltid gå på bio. Inte blir livet alltid roligare på bio, men ändå.
OCH FILMEN HETTE
Filmen hette "Ginger och Fred" och var gjord av en som hette Fellini. Även sämsta Fellini är bättre än bästa action så PeråKersti var helt nöjda. Det hade hunnit bli rätt sent, det blir ofta sent med repriser.
OCH SEN GICK PeråKersti HEM FRÅN BION
Det var sent, det var mörkt, det var mitt i stora stan. Och PeråKersti stötte ihop med Tre Små Gangsters. Tre Små Gangsters såg inte särskilt trevliga ut, men var i första hand affärsmän. Och deras affärskoncept gick ut på att genom rån utöka sitt rörelsekapital. Mysig makt genom våld var bara en lyckad bieffekt.
Per flydde när Tre Små Gangsters hotfullt närmade sig. Per visade sig vara oväntat snabb. Och visst kan det vara bra vara snabb. Visst. Men nu blev Kersti ensam kvar. Med bara Tre Små Gangsters som sällskap. Man väljer inte alltid sitt sällskap. Inte om man är kvinna.
HUR RESONERADE Per NÄR HAN FLYDDE
Jag tror inte att Per resonerade alls, men det bör ha varit ungefär så här:"Jag kan inte slåss eftersom jag saknar adekvat slagsmålsutbildning. Tack vare eksem slapp jag göra lumpen, så slagsmål tillhör inte min kultur. Och dom var minst tre mot en. Jag skulle ha blivit halvt ihjälslagen helt i onödan. Nu räddade jag i alla fall plånboken med alla kort, och allt. Och inte slår dom väl ändå en kvinna?"
Så förnuftigt resonerade Per. Men vad hjälper förnuftiga resonemang mot obehagliga sanningar: Per var feg. Feg, feg! Den bittra buttra sanningen: Feg, feg, feg!
Det är inget brott att vara feg. Visst inte. Men visst är det bättre att vara modig. Visst.
Ibland är det klokt att inte spela hjälte. Men ibland är det klokt att vara hjälte. Och ingen vet i förväg när det är ibland.
Och hellre hedra hjältar än hedra offer. Om man hedrar hjältar har man i alla fall en chans.
Det var fyra flygplan. Flygplan Ett kraschade i ett torn. Flygplan Två kraschade också i ett torn. Flygplan Tre kraschade i Pentagon, men flygplan Fyra kraschade i en leråker.
Folk i flygplan Fyra gjorde motstånd. Folk i flygplan Fyra valde rätt. Vet vi idag.
Och visserligen dog alla även i flygplan Fyra. Men inte som offer utan som hjältar. Det är skillnad på död och död. Och ibland blir man tvungen att välja hur man vill dö.
DET DÄR MED HJÄLTAR OCH HJÄLTEMOD SER JAG SOM HELT FÖRÅLDRAT. DET MODERNA SAMHÄLLET HAR PÅ SIN HÖJD IDROTTSHJÄLTAR. ETT BRA SAMHÄLLE BEHÖVER INGA HJÄLTAR. SOM NÅGON SA REDAN PÅ 1800-TALET. MEN HUR GICK DET FÖR STACKARS Kersti
Stackars Kersti hade hyfsad tur i oturen. Stackars Kersti klarade sig undan med 130 kronor mindre och en knuff in i väggen mer. Tre Små Gangsters var hyfsat humana men så var dom också ganska invandrade. Till och med busskortet fick Kersti behålla. Alltid något, ett busskort är en bra början, och så är Tre Små Gangsters ute ur sagan.
VAD SA Kersti SEN
"Det gör inget!" sa Kersti sen, men det gjorde det. Per kom aldrig över sin fega insats och då menar jag verkligen ALDRIG. Trots att han bearbetade och bearbetade, ältade och ältade, knådade och knådade som bara bagare och psykfolk kan. Men inte ens en drälldus psykfolk med de allra finurligaste teorier man bara kunde tänka sig kunde få Per att glömma att han bara stuckit. Och lämnat Kersti ensam kvar. Vad som helst kunde ha hänt. Hon kunde ha blivit misshandlad. Mördad. Eller kanske rent av våldtagen.
"Men nu blev jag ju inte det!" försökte Kersti trösta. Förgäves. Ingen kan trösta en man som inte kan ljuga bort sin feghet. Inte ens för sig själv.
MEN VI LEVER VÄL ÄNDÅ INTE I VILDA VÄSTERN
Vi lever i Vilda Västern. Vare sig vi vill det eller ej. Vare sig vi vet om det eller inte. Och alla män vill helst vara män. Att byta kön är bängligt till tusen och sällan värt besväret.
Livet är livsfarligt för män. Ibland kan det bli farligt bara att gå på bio. Tänk bara på hur det gick för Palme.
SKA DET VERKLIGEN VARA NÖDVÄNDIGT ATT BLANDA IN OLOF PALME I EN NOVELL. OM DET NU ENS ÄR EN NOVELL
När man kommer ut från bion brukar samhället vara skumt. Då kan det stå en dåre där på trottoaren. Och då kan det gå illa. Och man blir inte bättre av att bli mördad. Man blir inte sämre heller. Man blir ingenting. Man blir bara död.
Fast Palme fick behålla plånboken. Alltid något, och efteråt blev Palme populär.
Men hur modig var Palme, det får vi aldrig veta. Att skjuta folk i ryggen är säkrast. Det visste man i Vilda Västern och Vilde Bill Hickok gick samma väg som Palme. Fast då var det poker och inte bio som ställde till det. Död mans hand, inte död mans film.
JAG VÄGRAR DISKUTERA OLOF PALME PÅ SÅ HÄR LÅG NIVÅ. ÅTER TILL HUVUDSPÅRET. HUR GICK DET SEN FÖR Per
Gick och gick. Det beror väl på vad man menar med gick. Tiden gick vidare som vanligt men Per fick behålla skammen och sorgen.
Och moralen bör alltså bli: Det är bättre att du tar en smäll i kväll, än att du sen ska sitta och sörja över din feghet i evigheters evighet.
DET DÄR ÄR JU RENA RAMA MEDELTIDEN
Nej, det är inte medeltiden. Det har egentligen aldrig varit medeltiden. Inte ens medeltiden lär ha varit särskilt medeltida enligt nyare forskning. Det är, som jag tidigare påpekat, Vilda Västern. Som för övrigt var samtida med August Strindberg, 1849 - 1912.
DUMMASTE JAG HÖRT
Och det spelar ingen roll att det moderna samhället påstår sig vara civiliserat. Förr eller senare kommer där en dåre och skjuter civilisationen i trasor.
JAG KAN INTE GODTA MORALEN I DEN HÄR TEXTEN. OCH DESSUTOM ANSER JAG INTE ATT TEXTER SKA HA MORAL. JAG ANSER ATT TEXTER SKA GESTALTA
"Gestalta" är en mycket fult och mycket litterärt nedslitet ord. Som om man rört ihop "Gestapo" med "gespenster" och fått fram något tyskt i hästväg.
Men det tycks vara på tiden att jag klargör att jag skriver vad jag vill och hur jag vill. Om jag vill ha in moral så blir det moral. Massor med moral, tredubbel moral är det minsta. Och jag godtar inga påtryckningsgrupper. Sen må dessa grupper vara hur hedervärda som helst.
Så vill du ha en annan novell får du skriva den själv. Och punkt.
JAG ANSER DEBATTEN VARA AVSLUTAD FÖR MIN DEL
Det har aldrig varit någon debatt. Det har varit en som valt och vrakat ur verkligheten, och det har varit en som kommit efter och gnällt. Det har med andra ord varit som vanligt.
JAG SÄGER INGENTING
Men vi har ändå hunnit med en hel del tycker jag. Vi har varit på bio, och vi har varit i Vilda Västern och vi har varit runt lite överallt i samhället. Och allt detta på en kvart. Inte illa.
INGENTING
Och jag tror vi avslutar med att konstatera att Vilda Västern är den evigt manliga drömmen om att alltid vara den som drar snabbast och rättast replik och revolver.
VILKEN DRÖM
I sanning en dröm. Men verkligheten består som bekant till trettiotre-och-en-tredjedels procent av drömmar.
OCH RESTEN
Resten är tystnad. Fast ibland en väldigt surrig sådan.
onsdag 3 april 2013
VID 73?
Ibland kör det ihop sig: Först gick tvättmaskinen sönder, och sedan dog maken.
Nå det gick bra köpa ny tvättmaskin, men med maken blev det värre. När folk dör blir det inte mycket kvar trots den vackra versen:
I minnet du lever
du finns alltid kvar
i minnet vi ser dig
precis som du var.
Precis. Och det fanns förstås en grav att gå till, om minnet nu ändå skulle svika. Men i längden blir man less glo på gravstenens trista fakta:
- Namn?
- Ja.
- Född?
- Ja.
- När?
- Då.
- Död?
- Ja.
- När?
- Då.
- Mer?
- Nej.
Men visst kan man slå sig till ro med att sköta graven. Döden blir då bara en tomtbit. En tomtbit som det gäller att sköta så att grannarna inte klagar. Och även om grannarna är döda vill man ogärna skämmas när man är kvinna.
Nog kan döden vara bänglig, men det är ingen anledning börja slamsa med livet. Och man har ett behändigt utflyktsmål: Graven. Man kan gå dit, man kan cykla dit, man kan åka buss dit, man kan krypa dit, men dit måste man. Och man får motion, att man får, det är mycket jobb med dom döda, att det är, men en grav är ändå lättare att sköta än en hund. Graven dräglar inte, graven äter inte, graven skäller sällan, hundens oro viker. Så man sköter graven så länge man bara orkar, och sen får man väl se.
Och den behändiga uppdelningen av folk fortsätter förstås: Dom Rejäla mot Dom Slamsiga.
- Hon? Som inte ens sköter sin mors grav? Hon ska hålla tyst!
- Du skulle sett deras grav! Det var det värsta jag sett!
- Det var bara ogräs överallt! Precis överallt! Bara ogräs!
Den som krattar syndar icke. Man skall icke skratta på död mans grav, man skall kratta. Och räfsa. Och rensa. Och plantera. Och vattna, och så vidare.
Och kratta, kratta, kratta, tills man själv faller däri. Det gäller att vara så rejäl man kan, så länge man bara kan, och så länge man kan stå på bena.
- Men när man inte längre kan stå på bena?
- Då ska man vara död. Rejält död.
- Men det här med rullator då som en del?
- Gud uppfann ingen rullator. Antingen ska man stå på egna ben, eller så får det vara. Gud skapade inga slasahasar.
- Precis?
Tvättmaskinen ny, maken död, och graven tråkig. En grusplätt. En ful sten med basfakta. Men själv var hon bara 73. Hon var 73 och tänkte leva i 20 år till. Ungefär. Det får räcka. 73 är ingen ålder. Inte i våra dar inte. Annat var det förr. Då var dom gamla långt innan dom dog. 20 år till. Det blir lagom. 20 år till att kratta på. Först föddes dom. Sedan blev dom konfirmerade. Sedan fick dom en massa barn. Sedan blev dom gamla. Och sedan dog dom. Dom dog som flugor förr. Många hann inte ens med att bli konfirmerade. Stora som små. Men att det var sämre förr duger dåligt som tröst idag. 20 år till. 20 tråkiga år att kratta på. Vilket liv! Vilket liv? Det där är väl inget liv! Låt Kommunen kratta bäst han vill! Jag vill inte kratta, jag vill leva!
Det är lätt att säga leva, men hur gör man egentligen när man lever? Ja? Man reser väl? Eftersom alla andra reser, måste det väl vara roligt att resa? Och så får man komma hem igen. Skönt. Och man läser, man syr, man ser på teve. Man gör en massa, men man vet inte riktigt varför.
- Men barna?
- Barna hade nog med sitt. Barna hade egna barn som också hade nog med sitt. Och egna barn. Och så vidare. Man kan inte låna liv av andra. Inte ens av barna. Glöm barna.
- Men barnbarna då?
- Där barnbarn går in, går vettet ut. Glöm barnbarna.
På långfredagen blev hon förälskad, lagom till midsommar blev hon kär, och en bit in på hösten hade hon en ny make. Just det här året råkade långfredagen sammanfalla med första April. Det händer inte ofta, men det händer då och då, och det kan ha varit det som satte fart på allt. När långfredagen sammanfaller med första April kan allt hända, och så var hon omgift, som sagt.
- Vid 73?
- Nu hade hon fyllt 74.
- Vid 74 då?
- Precis.
- Men vad sa barna?
- Barna sa både det ena och det andra. Som barn brukar. Men barna hade egentligen inget att säga till om.
- Men vad sa folk då?
- Folk sa en hel del. Som folk brukar. Men folk hade ännu mindre att säga till om. Så folk fick säga precis vad dom ville. Men då var det inget roligt säga något alls, och då tystnade folk.
- Jaså? Jaha? Jaaa? Varför inte? Vid 73? Hon gifte alltså om sig vid 73, 74 menar jag. Men blev hon lycklig?
- Lycklig och lycklig. Vad är lycka, hon fick i alla fall fullt upp.
- Jaså, jaha, jag förstår? Hur var nye maken då?
- Han var mycket effektiv.
- Hurdå effektiv?
- Han var inte den som var den.
- Men hur var han då?
- Glöm nye maken. Nye maken är en bifigur. Nye maken är lika ointressant som den nya tvättmaskinen.
- Jag förstår precis. Ibland blir man helt enkelt tvungen att byta. Till en som går, eller till en som står, det är med makar precis som med tvättmaskiner.
- Precis. Det är hon som är huvudperson. Nye maken kom in först på slutet. Man måste lära sig att skilja på person och person.
- Precis.
Nå det gick bra köpa ny tvättmaskin, men med maken blev det värre. När folk dör blir det inte mycket kvar trots den vackra versen:
I minnet du lever
du finns alltid kvar
i minnet vi ser dig
precis som du var.
Precis. Och det fanns förstås en grav att gå till, om minnet nu ändå skulle svika. Men i längden blir man less glo på gravstenens trista fakta:
- Namn?
- Ja.
- Född?
- Ja.
- När?
- Då.
- Död?
- Ja.
- När?
- Då.
- Mer?
- Nej.
Men visst kan man slå sig till ro med att sköta graven. Döden blir då bara en tomtbit. En tomtbit som det gäller att sköta så att grannarna inte klagar. Och även om grannarna är döda vill man ogärna skämmas när man är kvinna.
Nog kan döden vara bänglig, men det är ingen anledning börja slamsa med livet. Och man har ett behändigt utflyktsmål: Graven. Man kan gå dit, man kan cykla dit, man kan åka buss dit, man kan krypa dit, men dit måste man. Och man får motion, att man får, det är mycket jobb med dom döda, att det är, men en grav är ändå lättare att sköta än en hund. Graven dräglar inte, graven äter inte, graven skäller sällan, hundens oro viker. Så man sköter graven så länge man bara orkar, och sen får man väl se.
Och den behändiga uppdelningen av folk fortsätter förstås: Dom Rejäla mot Dom Slamsiga.
- Hon? Som inte ens sköter sin mors grav? Hon ska hålla tyst!
- Du skulle sett deras grav! Det var det värsta jag sett!
- Det var bara ogräs överallt! Precis överallt! Bara ogräs!
Den som krattar syndar icke. Man skall icke skratta på död mans grav, man skall kratta. Och räfsa. Och rensa. Och plantera. Och vattna, och så vidare.
Och kratta, kratta, kratta, tills man själv faller däri. Det gäller att vara så rejäl man kan, så länge man bara kan, och så länge man kan stå på bena.
- Men när man inte längre kan stå på bena?
- Då ska man vara död. Rejält död.
- Men det här med rullator då som en del?
- Gud uppfann ingen rullator. Antingen ska man stå på egna ben, eller så får det vara. Gud skapade inga slasahasar.
- Precis?
Tvättmaskinen ny, maken död, och graven tråkig. En grusplätt. En ful sten med basfakta. Men själv var hon bara 73. Hon var 73 och tänkte leva i 20 år till. Ungefär. Det får räcka. 73 är ingen ålder. Inte i våra dar inte. Annat var det förr. Då var dom gamla långt innan dom dog. 20 år till. Det blir lagom. 20 år till att kratta på. Först föddes dom. Sedan blev dom konfirmerade. Sedan fick dom en massa barn. Sedan blev dom gamla. Och sedan dog dom. Dom dog som flugor förr. Många hann inte ens med att bli konfirmerade. Stora som små. Men att det var sämre förr duger dåligt som tröst idag. 20 år till. 20 tråkiga år att kratta på. Vilket liv! Vilket liv? Det där är väl inget liv! Låt Kommunen kratta bäst han vill! Jag vill inte kratta, jag vill leva!
Det är lätt att säga leva, men hur gör man egentligen när man lever? Ja? Man reser väl? Eftersom alla andra reser, måste det väl vara roligt att resa? Och så får man komma hem igen. Skönt. Och man läser, man syr, man ser på teve. Man gör en massa, men man vet inte riktigt varför.
- Men barna?
- Barna hade nog med sitt. Barna hade egna barn som också hade nog med sitt. Och egna barn. Och så vidare. Man kan inte låna liv av andra. Inte ens av barna. Glöm barna.
- Men barnbarna då?
- Där barnbarn går in, går vettet ut. Glöm barnbarna.
På långfredagen blev hon förälskad, lagom till midsommar blev hon kär, och en bit in på hösten hade hon en ny make. Just det här året råkade långfredagen sammanfalla med första April. Det händer inte ofta, men det händer då och då, och det kan ha varit det som satte fart på allt. När långfredagen sammanfaller med första April kan allt hända, och så var hon omgift, som sagt.
- Vid 73?
- Nu hade hon fyllt 74.
- Vid 74 då?
- Precis.
- Men vad sa barna?
- Barna sa både det ena och det andra. Som barn brukar. Men barna hade egentligen inget att säga till om.
- Men vad sa folk då?
- Folk sa en hel del. Som folk brukar. Men folk hade ännu mindre att säga till om. Så folk fick säga precis vad dom ville. Men då var det inget roligt säga något alls, och då tystnade folk.
- Jaså? Jaha? Jaaa? Varför inte? Vid 73? Hon gifte alltså om sig vid 73, 74 menar jag. Men blev hon lycklig?
- Lycklig och lycklig. Vad är lycka, hon fick i alla fall fullt upp.
- Jaså, jaha, jag förstår? Hur var nye maken då?
- Han var mycket effektiv.
- Hurdå effektiv?
- Han var inte den som var den.
- Men hur var han då?
- Glöm nye maken. Nye maken är en bifigur. Nye maken är lika ointressant som den nya tvättmaskinen.
- Jag förstår precis. Ibland blir man helt enkelt tvungen att byta. Till en som går, eller till en som står, det är med makar precis som med tvättmaskiner.
- Precis. Det är hon som är huvudperson. Nye maken kom in först på slutet. Man måste lära sig att skilja på person och person.
- Precis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)