TOMMY-OCH-ANNIKA

Tommy-och-Annika hånas ibland som typiskt svenska lagompersoner. Men då har man inte förstått att Tommy-och-Annika är de verkliga huvudpersonerna i böckerna om Pippi Långstrump.
     Tommy-och-Annika har det småtråkigt i sin småstad, men Tommy-och-Annika har barnslig fantasi och ett tomt grannhus. Grannhuset förses med en låtsaskamrat och så är Pippi på plats. Pippi får det som Tommy-och-Annika saknar: Frihet från föräldrar, evigt skollov, egna djur, extrem styrka och ekonomiskt oberoende.
     Tommy-och-Annika är två helt vanliga barn med helt vanliga barnsliga fantasier. Och barnfantasier uppskattas inte alltid av vuxna rätt-tänkare. Skolgårdshistorier är ofta osmakliga och därför får Pippi det här lite sjuka draget som dåtida kritiker retade upp sig på. Det var innan Astrid Lindgren blev ASTRID LINDGREN.
     Pippi ÄR konstig och det är just det konstiga som är poängen med Pippi. Två vanliga barn totar till en ovanligt konstig låtsaskamrat.
     Första Pippi-boken skrevs samtidigt som superseriehjältarna slog igenom i Sverige och det märks.
Den som tror sig vara Stålmannen är inte särskilt sund och den som tror sig vara Stålflickan är inte sundare, men Tommy-och-Annika tror sig aldrig vara Pippi. Pippi är en komplementfantasi, och så blir Tommy-och-Annika två hela personer. Men Pippi är bara en marionett som stoppas undan i leksakslådan, grannhuset, varje kväll.
     Tommy-och-Annika bestämmer och kan stänga av Pippi när som helst. Doktor Frankenstein kunde däremot inte stänga av sin skapelse och då gick det som det gick.
     Pippi finns bara i fantasin, det är därför Pippi alltid blir så pinsam på teater eller film:
     - Det är bara en vuxen som gör sig till!
     - Man kan inte vara sådär stark utan muskler!
     - Man ser ju trådarna!
     En fantasifigur mår inte bra av att konkretiseras. Ju mindre man visar av monstret, desto kusligare blir skräckfilmen.
    Pippi är alltså Tommy-och-Annikas kreativa komplement till en ibland tråkig vardag. Vilket visar värdet av att ha tråkigt och vara tvungen att hitta på något själv.
     Och som alla vuxna vet är det just den vanliga, småtråkiga, vardagen som är det verkliga livet. Vardagens värde varar men den barnsliga fantasin försvinner, på samma sätt som Pippi försvinner när Tommy-och-Annika växer upp.
     Ibland möter man fantasier om Pippi "när hon blir stor". Men Pippi kan naturligtvis aldrig bli stor. Det är huvudpersonerna Tommy-och-Annika som växer, utvecklas och blir stora. Pippi glöms bort när hon inte längre behövs och det är ingenting sorgligt med det.
     Men snart kommer nya barnkullar och kompletterar sina småtråkiga liv med en redan färdig fantasifigur. Och det är väl bra. På sitt sätt. Men det är alltid bättre att hitta på något själv. Det vill säga att göra som kreativa Tommy-och-Annika gjorde när de hittade på Pippi.
     Och sorgligast av allt är nog vuxna som har Pippi som förebild. Då har man inte fattat något. Att beundra starka kvinnor är dessutom lika korkat som att beundra starka män.
     Sådana barnsligheter hör hemma bara hos barn.