Jag lämnade den pittoreska men norrländska staden Lule långt bakom mig hösten 1955 tillsammans med fjorton bärare och ett paket cigaretter. Jag darrade av förväntan över att åter få resa ut i stora världen!
Resan började dock icke alltför bra: Redan innan vi ens hunnit stiga av vårt tåg voro vi mitt inne i en rasande folkstorm. Folkstormen är den farligaste av alla stormar på grund av sin totalt oberäkneliga vindstyrka, samt sina pubertalt demokratiska pretentioner. Jag har aldrig intresserat mig för politik, även om jag alltid stått stadigt till höger. Men jag har gärna även stundtals sneglat snett till vänster vid behov.
"Den som reser flitigt måste vara politiskt flexibel!" som Svenne Hedin brukade säga, vi voro nämligen på sätt och vis skolkamrater, även om han gick i en annan skola, och i en annan tid.
Men när de massmediala stormtrupperna draga igång en rasande folkstorm finns inget annat att göra, än att göra ingenting. Så vi hukade oss alla vid sidan av lokomotivet, och bidade vår tid.
Men när så folkstormen någotsånär bedarrat var det dags för nästa prövning för vår expedition: Regnperioden utbröt utan förvarning! Det regnade och det regnade. Och regnade, och så vidare. Men till sist tröttnade jag på allt regnande och begav mig ensam, fast försedd med ett armerat paraply, ut i den djungel som låg närmast till hands. Plötsligt stötte jag ihop med två så kallade "tama tigrar! Tama tigrar äro de farligaste av alla djungelens djur. Detta beror på att alla andra djungeldjur retar dessa tigrar för deras forna kontakter med den i djungeln så hatade mänskliga rasen. Och ju tamare tigrarna en gång varit, desto fler glåpord få de höra. För att överkompensera, och därmed bevisa sin vildhet, gå dessa tigrar genast till attack mot allt och alla som rör sig i djungelen. Och i en djungel är det sannerligen mångt och mycket som rör sig, men just den här gången råkade det vara jag. Tigrar som äro tama, men samtidigt skitförbannade, äro oerhört svåra att få grepp om och skott på. nu voro goda råd dyra, vilket goda råd ofta äro i djungelen. Men turligt nog hade jag av misshugg råkat få med mig min elefantstudsare på min våta utflykt. Denna elefantstudsare var hela tre meter hög och brukade få även den mest garvade elefant att blekna. Jag avlossade mitt vapen. Båda piporna voro laddade. Och det blev tvenne tama tigrar färre uti djungelen. Slamsorna voro inte ens värda att samla ihop.
Vädret blev, om inte bättre, så dock inte heller annorlunda, så vi beslöto oss ändock för att tränga längre och längre in i den ogenomträngliga djungel som envist inneslöt oss, som seden var. Längre och längre in, våra Moraknivar kommo väl till pass, längre och längre in, och lite, lite till! Till sist hörde vi inte ens glassbilens desperata tutande, och då har man gått långt. FÖR långt tyckte en del av mina vidskepliga bärare, som dessutom till råga på köpet härstammade från Pite, med allt vad det innebar vid den här tiden, då det ännu rådde sexdagarsvecka i större delen av landet.
Nu hade jag bara trenne bärare kvar, vilket hade den stora nackdelen att jag blev tvungen själv släpa på mitt glasögonfodral. Men just som jag luttrad stod och fredligt putsade mina djungeldimmiga glasögon kom en väldig, och förmodligen också afrikansk, flodhäst rusande fram mot vår decimerade lilla skara! Mina återstående bärare släppte allt tänkbart och hörbart och klättrade likt viga apor upp i de balubabop-träd som där fanns gott om. Balubabop-träden äro visserligen erkänt lättklättrade, men på grund av min dåtida, något övermaga, kroppshydda kunde jag ändock icke åtfölja mina raska och tillgivna bärare utan stod nu ensam, ansikte mot ansikte, mot en rasande flodhäst, för övrigt det farligaste av alla farliga djur i djungelen. "Men som gammal konservator stoppade jag snart upp honom!" en vits jag lärt mig av ännu en gammal skolkamrat från ungdomsåren i Lule Högra Allmänna Läroverk För Välartade Gossar. Det var tider det! Jag, Martin, samt Svenne begingo månget fuffens samt även busstreck när vi voro i den därför avpassade åldern, men åter till flodhästen, hur gick det? Det gick som det måste gå. Även i djungelen är den dåliga vitsen det vassaste vapnet. Och djungelen hade fått ännu en död flodhäst till sin samling.
Efter mina föredrag får jag ofta frågan: "Huru ser ni på oskicket att döda oskyldiga djur?"
Och då svarar jag städse frimodigt: "Det finnes inga oskyldiga djur! Vi äro alla ansvariga för naturen! Och så länge djur dödar djur, ämnar jag glatt fortsätta att döda djur! Sedan skall jag, måhända, fundera på saken. Men därtill kommer att det är gott att äta döda djur, gärna helstekta! Finnes fler frågor?"
Och efter detta mitt dräpande svar finnes sällan fler frågor.
Någon månad senare råkade vi på grund av ett förargligt kompassfel hamna långt inne i en oändlig och eländig öken. Sand, sand, sand, och så vidare. Samt sand. Vi hade så gott som ingen proviant att förtära. Vi hade inte en droppe vatten att dricka, och vi saknade dessutom ofta sysselsättning. Det såg sannerligen mörkt ut, inte minst nattetid då tristessen gärna tilltog. Hela vår lilla karavan verkade vara dömd till en snöpt undergång. Det kunde nu bara handla om dagar, veckor, månader, minuter, samt sekunder, men huru många av varje tidsenhet visste vi inte. Och "ovissheten är värst" som man säger söderut. Våra virriga tankar gingo ofta till vår kylslagna hemstad Lule, men det förbättrade sannerligen inte situationen.
Men. På något sätt ordnade det upp sig. Jag har tyvärr inte detaljerna tillgängliga.
Från öknen kom vi, helt oväntat, till en myllrande och kryllande infödingsby. Där hälsade man oss förvånat, men värdigt och vänligt, välkomna. Den afrikanska gästfriheten är världsberömd över hela kontinenten, och är dessutom en lönsam exportartikel. Så kom en lång och mager man fram till oss, endast iförd en rostig konservburk. Han påstod att han föreställde landshövdingen. Trots konservburken, som var av det erkända märket Eldorado, visade han sig vara en helt modern typ av landshövding. Han hade studerat lite av varje, lite här och var och där, alltså precis som en nutida svensk student. Dessutom hade han svart bälte i magi, samt en halv doktorsexamen i Jämförande Kommunal-Afrikansk Ekonomi-Ekologi fick jag till min häpnad höra! Landshövdingen förklarade sig vara, i stort sett, nöjd med sin situation, och sina fruar, samt med min ekonomi, så han nöjde sig med mycket måttliga mutor med afrikanska mått mätt. Men mina glaspärlor fnös han bara åt. Och ingen kan fnysa som en inföding. Hela byn var på sitt säregna sätt en tjusande idyll. Gladlynta, men samtidigt genomsympatiska, infödingar av alla de färger och kulörer levde där i symbolisk samklang med en massa djur och en brokig natur. Och de djur man inte förtärde lämnade man i fred, ända tills det var deras tur att bliva uppätna. Tänk om även vi, förslappade och förstoppade, västerlänningar kunde lära oss att leva lika förnuftigt som dessa nativister! Tänk vad våra liv då skulle vara annorlunda! Tänk!
Men nu var hög tid att tänka på hemresan. Mina få återstående bärare hade på något oförklarligt sätt gått upp i rök. Troligtvis på grund av intorkad vidskepelse, flera av dem tillhörde ju fortfarande den svenska statskyrkan i Pite. Därför var jag inte förvånad, bara förbannad. Nu var jag tvungen att själv släpa på mitt hopskramlade elfenben. Och att försöka smuggla elfenben genom den afrikanska tullen, som kallas trång, och detta med rätta, tillhör sannerligen inte det lätta!
Men även en trång tull har sina kryphål. Och säg mig den skickligt insatta sedel som inte snart öppnar stängda dörrar!
Men därtill kom att jag hade att bära min balsamerade hyena runt halsen för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Detta var dock ett kärt besvär eftersom jag för denna hyena hyste vissa, visserligen oklara, men dock framtida planer. Utan att här avslöja alltför mycket, men, som vi alla vet, kallas ju massmedian allmänt för just "vår tids hyena". Så jag avsåg att på ett infernaliskt, men samtidigt godmodigt, sätt använda min hyena som en välriktad och kännbar pikspark mot massmedians frivola sätt att utprångla lösnummer! Men, icke ett ord mer om detta! "Kommer tid, kommer tid!" som Svenne brukade säga på sin tid, och "När man inte kan surra, måste man hålla truten!" som Martin i sin tur brukade tillägga.
Men såväl hyenan som massmedian göra dock nytta i naturens tråkiga kretslopp genom att glupskt förtära alla de kadaver som utvecklingen så gärna lämnar efter sig på sin ostoppbara framfart , men som sagt, inte ett ord om detta mitt kommande projekt här och nu!
Djungelen är mitt liv. Och att resa har alltid varit viktigast av allt för mig. Ty att resa, är att leva. Den som inte reser, vet inte vad han går miste om på vägen. Och den som aldrig hört en kamel muttra, vet heller inte hur just det ljudet låter. Det bara är så.
Men ändock. Ändå var det skönt att åter få betrampa Lules små men stenlagda gator. Att resa är ofta besvärligt. Man sover dåligt, man äter dåligt, man mår dåligt, och man måste hela tiden putsa glasögonen. Sådant sliter.
Min nästkommande resa kommer jag därföre att företaga till största delen i min uppstoppade fåtölj. Men i gengäld har jag för avsikt att arbeta desto flitigare på min reseskildring.
Ty reseskildringen är dock det viktigaste inslaget i alla mina resor.
Och att sedan fritt få framföra mina föredrag i såväl skolor som radioapparater! Det är först då man verkligen fattar, att man verkligen rest, och dessutom verkligen kommit tillbaka.
Själva resan må visserligen snart gå upp i rök och damm.
Men en omfattande reseskildring varar evinnerligen.
