SISTA CHANSEN

Nu tänkte Han fylla 68. Nu dags tänka på döden.
Livet hade väl varit. Sådär. Inget särskilt bra liv. Säger vi.
Nä. Ett ganska misslyckat liv. Måste vi erkänna.
Ljug inte. Säger vi.
Alltså dags se framåt: Döden kunde kanske bli bättre? Kanske.
Men bara att dö skulle inte lösa några problem. Men kanske ett bra eftermäle? Dom över död man? Sista chansen. Liksom.
    - Om man skulle bygga en pyramid som Rasmus IV? (tänkte Han) Men pyramider är dyra (fortsatte Han att tänka) gick bra bygga pyramider när man hade slavar men idag skulle Facket säga ifrån: "Glöm det grabben! Slaveri tar vi avstånd från, tacka vet vi kollektivavtal!"
    Så en fattigpensionär får sällan pyramid. Tyvärr.
    Men en ovanlig text på gravstenen då: "Här vilar den-och-den som var en riktig spelevink och gjorde det-och-det!"
     Och alla skulle stanna och läsa. Och häpna. Och skratta. Och undra. Och så vart man odödlig. Ett tag. Tills dom blev less läsa. Tills nån hitta på nå bättre.
     Men Piraten har förstört allt med sin fåniga gravstenstext.
    - Om det där Piraten skrev är roligt är jag Rasmus IV! (hävdade Han) Men en lyckad begravning borde man väl ändå kunna få till tycker jag! (tyckte Han)
     Begravningar är teater för efterlevande. Låt oss alltså försöka få till så bra teater som möjligt. Får man inte automatiskt. Tvärtom. Agerar du inte när du är död får du standardbegravningen. En död teater där kokkaffet är det enda som påminner om liv.
     - Nä! Man måst schälw dra i trådarna när man lever! Sen blir det bara schlams av alltet! Vet man ju hur det nu är (sa Han) nu är det ett litet kapell, en stor trälåda och en präst som antyder att det finns mening i det meningslösa.
     Nå. Prästens jobb är att antyda, ingen präst har själv varit död särskilt länge, men nu far jag till Gamla New Orleans! (kom Han på)
     - Om det någonsin var så i Gamla New Orleans vet jag inte, men nu säger jag eder, det skall sannerligen bliva så!
     Och Han tänkte ut ett trevligt testamente: Till min begravning anlitas ett tradjazzband. Så traddigt som möjligt.
    Trälådan får vara kvar. Trä är ett levande material som även passar perfekt för de döda.
    Några stadiga gubbar som kan konsten att kånka i takt.
    Först spelar bandet en långsam sak. Men inte religiös så det stör. Och gubbarna börjar kånka...nu närmar sig kistan gropen...nu sänks kistan sakta ner i gropen...och kistan är på plats...NU!
     Någon vettig säger några vettiga ord. Men inte religiösa så det stör. Lite Vadan & Varthän brukar alltid gå hem, men sen: Sen brakar bandet igång med en riktigt rivig tradjazzlåt!
     Och det där med döden? Det där glömmer vi. Vi som lever, vi lever och nu traskar den utvalda skaran till lämpad lokal.
     Många huttrar. Det blev väldigt kallt ute vid gropen. Döden drar, säger dom. Nu ska det bli skönt komma inomhus och nu är vi där.
     Man äter, man dricker, man tradjazzar, man surrar och man minns en massa som man glömt.
    (Jag glömde: På kistan hade man ristat in "Om man inte är road är man död!" och på andra långsidan "Om man är död är man inte road!" Eller något åt det hållet. Tänk om man rent av skulle rista runor? Tänk om det skulle visa sig att asatron var den rätta religionen? Konstigare saker än så har hänt.)
     Under tiden äter och dricker gästerna och surrar om Vadan & Varthän, man vet inte riktigt vad man ska tro, för många är det första gången.
     Men till sist är det en som knackar i glaset för att tala om att han löst allt det där med Vadan & Varthän. Hur det ligger till. I grunden. Och det.
     Men. Tyvärr. Han är för full. Han kan inte riktigt förklara. I alla fall inte med ord. Sånt händer. Men ändå. Bra försök.
     Hur har Han själv det i trälådan då?
     - I trälådan har jag det bra. Jag har sällskap av en katt och en cykel. Katten är död och cykeln är liten men man måste tänka framåt. Tänk på Yttersta Dagen! Alla vill vara först men har man med sig cykeln hamnar man i tätklungan. Först till kvarn - försten att bli salig! Halleluja! Eller halleluja är kanske att ta i, vi får se.
     Och en katt blir ett bra sällskap. Den kan spinna och så, det kan inte jag. Men jag kan lära mig, gott om tid, evigheten är väldigt lång säger dom som testat.
     Fast har man bra sällskap behöver evigheten ändå inte uppfattas som seg (tänkte Han men eftersom Han aldrig skrev ner vad Han tänkte fick Han en helt vanlig standardbegravning).
     Han sumpa sista chansen. Liksom