ÖN

Hur det nu var, så var det på 1800-talet.
     Det driftiga 1800-talet! Då mänskligheten äntligen fick upp ångan! Då man kartlade hela jordklotet under sina vetenskapliga fötter! Man for norrut! Man for söderut! Österut, och västerut! Men då var man tillbaka där man började, ty jordklotet är, konstigt nog, runt.
     Och rika blev rikare. Men fattiga förblev fattiga. Hårt men rättvist. Det var lika för alla. Fast olika. Och det fanns ju soppkök. Och allt.
     Arbete! Affärer! Pengar! Och Gud! Gärna blandat.


"Arbete, affärer, pengar och Gud!" tänkte Robert Campbell dystert. Robert befann sig på en ångbåt som var på väg till Indien. Som så många andra ångbåtar på den här tiden. Men Robert Campbell var missnöjd med det mesta: "Upp på morgonen, vad väntar? Arbete. Umgänge på kvällen, vad väntar? Prat om affärer. Och vad väntar kvinnorna på? Kvinnorna väntar på pengar. Kontantbetalning för en tråkig halvtimma. Eller livstidsbetalning, det vill säga äktenskap. Och Gud, vad väntar han på? Det vet ingen, inte ens han själv, han är tystlåten till tusen..."
     Robert Campbell tittade dystert på havet, eftersom det inte fanns något annat att dystert titta på: "Fast, jag tror förstås inte på Gud, heller. Och jag tror inte på allt det där andra som anses vara så viktigt. Men jag sitter fast i arbete-affärer-pengar-träsket. Och vad kan man göra? Ingenting. Och när man ingenting kan göra, finns det bara en sak att göra. Nämligen att supa sig full. Riktigt präktigt redlös. Och det redan idag. Inte för att det hjälper. Men ändå. Och dessutom är spriten rysligt billig här på båten. Så det vore nästan brottsligt att inte ta tillfället i akt och supa sig full. Tur man är påhittig. Och tur att baren är öppen dygnet runt."
     Robert Campbell gick till baren, och ångbåten ångade på. Ångbåten var alltså på väg till Indien för att där lasta och lossa lite av varje, vad vet jag. Men den här ångbåten nådde aldrig Indien.
     "Det drar ihop sig till ett präktigt oväder" sade kaptenen och hans välvårdade polisonger antogo en bister uppsyn.
      "Verkligen sir?"
      "Yes."
      "Vilken typ av oväder torde det komma att röra sig om sir?"
      "En orkanliknande tyfon. Med täta inslag av såväl storm som hurrikan. Samt stänk av tornadosar."
       "Inte så bra, om jag förstått er rätt sir?"
       "Vågorna äro redan fyrtio meter höga. Eller höga som hus, som man populärt brukar säga."
       "Ojoj sir!"
       "Men det finnes dock ingen anledning till grundgående oro. Han som är bosatt där ovan har nog sin mening även med detta oväder."
       "Ni torde åsyfta Gud sir?"
       "Yes. Vi har inte mycket annat att välja på i det här läget."
       "Ursäkta mig sir! Jag råkade stå så att jag inte kunde underlåta att åhöra eder intressanta konversation! Om jag tolkat eder rätt antyder ni att vår sista stund har för avsikt att inom kort inträffa sir?"
      "Yes."
      "Aha! Det är därför skeppsorkestern spelar den vackra psalmen Närmare Gud Till Dig sir?"
      "Yes. Den ansågs vara synnerligen passande."
      "Då passar jag på och komplimenterar eder till eder skeppsorkester! Den håller enligt min åsikt hög internationell klass sir!"
      "Orkesterledaren var, mycket riktigt, från Paris."
      "Aha, Paris! Det förklarar saken. Mannen med pinnen som just blåste över bord, antar jag sir?"
      "Yes. Men låt inte detta missöde oroa eder. Så länge detta fartyg befinner sig ovanför havsytan skall här spelas psalmer. Om jag så skall bli tvungen att själv vissla psalmerna!"
      "Det känns tryggt att erhålla klarhet om psalmsituationen sir."
      "Ursäkta mig sir att jag stör! Kan jag, ehuru blott andraklasspassagerare, få besvära om en ren faktaupplysning?"
      "Yes, men fatta eder kort!"
      "När beräknas fartyget sjunka sir?"
      Kaptenen tar fram sin guldklocka. Studerar den sakkunnigt och säger: "Vi beräknar insjunka någon gång mellan 8.10 och 8.25. Jag avser givetvis brittisk tid."
      "Givetvis sir. Då hinner jag knappast ta ett glas i baren före själva insjunkandet sir?"
      "Det torde knappast givas tid därtill."
      "Bra orkester, i alla fall. För att vara så få."
      "Då skulle ni hört den innan saxofonerna blåste över bord."
      "Det blir ofta så med musiker. Konstnärer är känsliga. Nå, då går jag att ansluta mig till min hustru. Hon är visserligen mycket tapper, men hon är blott kvinna."
      "Det blir ofta så med kvinnor."
      "Men jag vill ta tillfället i akt och berömma servicen ombord på båten! Maten har hela tiden varit utsökt. Inte minst fiskrätterna."
     "Kockarna voro också från Paris. Men nu äro också kockarna i havet."
     "Det blir ofta så med kockar."
     Och kaptenen tog fram den jättelika stormmegafonen. Fyra sjömän lyckades hålla den framför hans mun: "God morgon mina damer och herrar!  Detta är eder kapten som talar! Så gott det går under nuvarande omständigheter! Jag ber att få tacka för edert sällskap under denna båtresa, som nu nalkas slutet! Som några av eder redan känner till har det tillstött vissa komplikationer! Inte minst på grund av väderlekssituationen! Jag har personligen för avsikt att medfölja mitt fartyg neder i det mörka, men tyvärr också iskalla djupet! Vi befinna oss just nu ettusentvåhundra meter ovan havsbotten, enligt våra preliminära beräkningar! Jag inbjuder eder alla att åtfölja mitt exempel, inte minst emedan vi funnit att vi förargligt nog helt saknar livbåtar! Att utreda orsakerna till detta slarv få dock anstå till ett senare tillfälle! Alltså välkomna att medfölja mig på den sista resan1 Och detta erbjudande gäller även alla andra- och tredjeklasspassagerare!"
      Och passagerarkören svarade som en man: "Vi antaga alla med tacksamhet eder inbjudan att få medfölja edert fartyg ända neder till botten!"
      "Gott! Låtom oss då sjunka! Men innan själva insjunkandet vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve! Ett leve för 1800-talet! Ett leve för England! Ett leve för Gud! Och sist, men alls inte minst, ett leve för vår älskade drottning! Hon, och alla tidigare nämnda, leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaa..."


Och fartyget dök ned i det mörka men kalla havsdjupet. Och samtliga passagerare medföljde. Utom en. Robert Campbell.
     Men varför klarade sig just Robert Campbell, har många undrat. Så här gick det till, tror jag: Robert hade druckit sig redlöst berusad, precis som han planerat. Robert hade raglat runt på båten ett bra tag. Robert hade snubblat över en bortglömd trälåda med korkbälten. Robert hade krupit in i trälådan, stängt locket, och slocknat. Robert sov som en stock och missade det mesta.
      Kork flyter bra, mycket bra. Trä flyter också ganska bra. Och den stängda trälådan visade sig vara väldigt tät. I lådan sov Robert tungt, och lådan plumsade i havet, och lådan flöt, och tiden gick.


När Robert Campbell äntligen vaknade upp mådde han inte alls bra. Han var sjösjuk till tusen, präktigt bakfull, och dessutom trodde han först att han hade blivit levande begravd, till råga på allt. Men han var visst i alla fall vid liv?
    "Alltid något!" tänkte Robert Campbell och lyckades äntligen få upp lådlocket: "Men va inni!?."
    Lådan låg och guppade vid en liten ö. Båten var borta. Alla var borta. Allt var borta: "Men va inni!?."
     Och vädret var vackert. Och Robert Campbell kravlade sig upp på den lilla ön. Obebodd, förstås. När öar är så där små, brukar öar vara obebodda. Och ön låg nästan löjligt isolerad någonstans i havet. I havet ja, men exakt var i havet? Svårt säga. Enligt sjökortet skulle det inte finnas någon ö där. Men det vet man ju hur sjökort brukar vara.
      Och ön var, som sagt, liten. Mycket liten. Det rymdes bara en palm, en gräsplätt runt palmen, och sand runt resten. Det var allt. Men det räckte. Robert Campbell klagade inte.
     En enda palm? Ja, men klimatet var så gynnsamt att han kunde skörda kokosnötter närhelst han hade lust. Gynnsammare än så blir sällan klimat. Det är gott med kokosnötter, även om man kan bli less. Men när man blir less kokosnötter, äter man förstås fisk. Och fiskerinäringen på ön gjorde snart stora framsteg eftersom Robert råkat få med sig en säkerhetsnål. Så då var det bara börja meta. Och förr eller senare fastnade någon korkad fisk på säkerhetsnålen. Och då var det bara börja äta.
     Men vatten? Dricksvatten fick han på det klassiska sättet: Uppifrån. Den täta trälådan visade sig vara förträffligt att samla upp regnvatten i. Och av korkbälten får man en hyfsad säng.
     Allt under kontroll. Inga problem. Bakfyllan dunstade snart bort, som bakfyllor brukar göra, och nu levde Robert Campbell ett nästan löjligt sunt liv.
    "Inte alls dumt det här!" kommenterade han själv "Här kan jag koppla av från allt. Behöver aldrig
tänka på arbete, affärer, pengar eller Gud. Enda pengar som finns här på ön, är dessa tre mynt, som jag härmed slänger ut i havet!"
     Och Plums! for tre mynt ut i havet, som inte brydde sig ett dyft. Ty hav är kända för att aldrig bry  sig om något, eller någon. Det är nog därför det är så nyttigt med havsluft, antar jag.
     "Och enda affärer som här begås, är de affärer som begås mellan mig och fiskarna! Och det måste väl erkännas att fiskarnas handelsbalans härvidlag inte är den bästa. Men, jag måste väl leva. Antar jag. Tills vidare. Och det lilla arbete som utförs här på ön, utför jag bara när jag själv vill. Det här påminner på sätt och vis om Paradiset, om jag kommer ihåg boken rätt?"
       Ja, på sätt och vis var det väl så. Men nog var väl ändå Bibelns Paradis mer spännande? Jag menar, där fanns ormar med skamliga förslag! Där fanns Gud själv, som spankulerade omkring och var allmänt knepig! Och där fanns KVINNAN.
      "Well!" blev Robert Campbell tvungen hålla med "Visst! Jag är ensam, men jag är vid liv. Och Gud är död, han drunknade som alla andra. Och ormar kan jag avstå ifrån. Värre är det förstås med KVINNAN, med KVINNAN är det som vanligt värst. Men KVINNAN lever kvar i mina minnen, mina drömmar, och mina fantasier. Annars är allt överskådligt, okomplicerat, och gratis. Och det där med KVINNAN var alltid dyrt, virrigt, och komplicerat. Så det kanske, trots allt, är lika bra, kanske, trots allt..?"
      Han flätade sig en klädsam solhatt av en torkad abborre. Han tog en stärkande promenad runt hela ön. Han dekorerade strandkanten med snäckskal. Och det blev vackert värre.
      Och i gryningen metade han. Det är nämligen då fiskarna nappar bäst, emedan de då är dummast. Det där känner alla fiskare till. Men det där har aldrig fiskarna själva fattat. Människan är slugare än djur och natur ihop.
      Men på söndagarna höll Robert Campbell andakt. Alltid på en söndag. Då metade han ej. Då skördade han ej. Ej heller promenerade han då runt ön.
     Då tillbad han KVINNAN. Han satt på trälådan och tänkte intensivt, med slutna ögon, på KVINNAN. Och snart tog minnena över, och bilderna blev tydliga. Och nu kände han KVINNAN i hela sin kropp! Och nu flämtade han! Och nu vidgades pupillerna! Och nu! Nu var mysteriet nära! Och NU!!!
       Nu var det fullbordat. Nu var han nöjd. Men matt.
       Vilken religion! Där ligger alla andra religioner i lä, inte utan att man blir avundsjuk.
       Nu var han styrkt i sin tro. Och det var bara en vecka till nästa söndag. Och en vecka går fort, när man bor på en ö, säger dom.
      Och tiden gick. Inte helt oväntat. Men blir man inte vansinnig av att vara helt isolerad? Kanske. Men vad gör det om man är vansinnig, när man är isolerad? Huvudsaken är att man inte stör andra.


Och åren gick.
Och han blev kvar på ön 1800-talet ut.
Och sen får vi se.

JÄGARN

Det ringde En Från Akademin och Jägarn svarade: - Hallå vem är det?
- Grattis! Du har fått Nobelpriset! (sa En Från Akademin)
- Har jag? (undrar Jägarn) I vaddå?
- I litteratur förstås! (säger En Från Akademin)
- Det var värst! (säger Jägarn) Vänta ska ja hämta pallen! Jaha, nu har ja satt mig. Var det för
  insändarn, eller var det för dikten?
- Båda. Vi beaktade hela din litterära produktion. (säger En Från Akademin. Jo, dom lär vara väldigt
  petnoga när dom väljer pristagare har jag läst)
- Jaha? Joo? Nå det var många som tyckte insändarn var bra. Älgjakten är höjdpunkten här uppe, så
  det där var ett ord i rättan tid som dom säger söderut.
- Och dikten var i sin komprimerade korthet nästan japansk! (säger En Från Akademin som kan det
  här med dikter)
- Japansk? Hurdå japansk? Dom har väl inga älgar i Japan just?
- Japanerna är mästare på kortdikter.
- Jaså är dom? Det beror väl på att dom är korta schälw. Men djur går väl hem över hela världen. Hur
  vill du ja ska göra? Ska ja dra dikten i telefon, inga problem, jag kan den utantill vid det här laget
  eftersom många velat höra han? Eller har ni kvar kopian ja skicka in?
- Jag har dikten framför mig här på skrivbordet. Vi fick in tusentals dikter i år. Därför beslöt vi oss
  för att satsa enbart på korta dikter. Det var enda sättet att hinna jobba undan. Och resten ska vi
  slänga. Vi har redan fyra fulla sopsäckar med dikter.
- Det är klart ni blev less dikter, det fattar man ju! Det fick räcka med en dikt för mig, se fick det vara
  stopp! Man blir som less skriva, och dom säger dikterna är värst.
- Men det blev väldigt spännande på slutet i år. Till sist stod valet mellan dig och en poet från Tibet.
- Tibet? Få se nu, Tibet? Är det int dom som har gula pyjamasar, lamer eller va dom heter, och som
   kan spotta nå så ini norden långt?
- Spotta? Det känner jag inte till. Vi försöker i görligaste mån hålla oss till rent litterära kvalitéer.
- Ni gör som ni vill, ni sitter ju på pengarna.
- Ja, vad tänker du göra med pengarna?
- Ja, göra och göra, vad brukar folk göra med pengar? Alltid finns det väl nåt fruntimmer som vill va
  me och dela. Hur mycke kommer det att handla om i schlutändan tror du?
- Vi har inte hunnit räkna klart än. (säger En Från Akademin som läser snabbare än han räknar) Vi
   har haft så himla mycket att göra. Inte minst med bordsplaceringen, och med maten. En del är ju
   vegetarianer nuförtiden till råga på allt.
- Vegetarianer är det värsta jag vet, bortsett från vargar! Hurfan tror dom det skulle gå med älgjakten
   om alla jävlar blev vegatarianer? Nä, det har dom inte ens tänkt på!
- Men du kan nog räkna med, i storleksordningen, omkring en miljon.
- En miljon? Inte så pjåkigt! (säger Jägarn) Fast egentligen borde man väl lägga om taket? Det
   skwittrar in av barra hellskotta när det regnar! Fast först ska ja köpa ut så mycke ja orkar bära! Och
   sen ska ja, och det redan ikwäll, fast det törs ja int säga i telefon!
- Jag anar nog! (fnissar En Från Akademin som nog anar) Man har ju varit student en gång i tiden!
-  För mig är studenter och vargar i stort sett samma skit! (säger Jägarn surt)
- Men du kommer väl till Stockholm? (försöker En Från Akademin byta spår) Så kan vi ses på
   Centralen? Jag har glasögon, skägg, samt portfölj. Och en stor skylt där det står GRATTIS!
- Schtockholm? Nä va ska ja dit å göra?
- Ta emot priset förstås! Och diplomet! Kungen brukar ställa upp och dela ut!
- Man blir less kungar i längden. Jag är redan inne på min tredje.
- Men festen efter middagen brukar vara väldigt uppskattad.
- Festa kan man göra hemma. Så har man nära till sängen sen när man slocknar. Och vi har korvkiosk
  vi med. Inga problem. Jag brukar satsa på en dubbelburgare med allt, då blir man mätt. Och
  pengarna kan ni skicka på posten. Men glöm int frimärket för då blir Post-Nisse förbannad!
- Jaså? (försöker En Från Akademin avledande konversera) Så ni har kvar posten däruppe, den är inte
  nedlagd, eller liknande?
- "Så länge det finns rullator - så länge finns det rulljans!" brukar Post-Nisse säga. Han är rolig han,
   fast han är pensionär.
- Planerar du något nytt litterärt verk? (frågar En Från Akademin eftersom det är hans jobb att fråga
  sånt)
- Nja, den litterära skiten är ja no klar me. Men jag funderar på att ansöka om Bragdguldet till nästa
  år. När man nu ändå är på gång. Simborgarmärket hade jag sen förr, och då skulle jag ha precis allt.
  Alla tre. Och då vore det väl faan om int fruntimmerna skulle ställa upp, eller va tror du?
- Jag förstår? (säger En Från Akademin utan att förstå. Men nu måste han hursomhelst avsluta
   samtalet. Han har många att ringa upp. Det är många som väldigt gärna vill ha ett Nobelpris. Och
   många blir väldigt sura när dom inte får något. Det blir väldigt många, och väldigt långa
   telefonsamtal. Det blir väldigt dyrt för Sverige. Men det är det värt. Det säger alla)


Och visst. visst blev Jägarn först väldigt förvånad: "Nobelpris? I litteratur? Jag?
     Men insändarn var förstås bra. Det sa alla. Och dikten fångade älgen precis på pricken. Man riktigt
såg älgen stå framför sig. Stor, och brun, och behändig att stoppa i frysen.
     Och så var det väl dags för en svensk? Och så var det väl dags för en norrlänning? Och dags för en
riktig karl? Och dags för en jägare?
     Och då hade dom inte många välja på. Och då vart det dags för mig.
     Så det blir inte så konstigt när man börjar tänka efter.
    Och det är ju bättre pengarna stannar i Sverige. Utlänningarna får väl hålla sig med egna priser. Nåt ska dom väl klara av.
    Fast det är klart, nog vart man lite förvånad först. Men dom säger det går fort vänja sig vid framgång. För mig tog det högst en kwart. Eller låt oss säga, tjuge minuter.
   Nä! Nogsurrat om detta! Vars ha ja nu schnört mössan? Där va han. Han försökte gömma sig bakki skåpe, som vanligt. Och nu raka spåret till Systemet! Barra jag får igång mopedjäveln i kylan?
     Men det ska nog gå det med. Barra man är envis brukar det mesta ordna upp sig."