EN MAN SOM HATAR EVERT TAUBE

En man som avskyr Evert Taube borde inte vara genomrutten men det var den här. Varje kväll gick han upp i en trappuppgång, ringde på en dörr och frågade: "Har ni ägt eller äger ni någon skiva med Evertåb?"
     Om svaret blev jakande begärde han skivan fram till dörren. Så knäckte han skivan med en hand, kastade bitarna i sopnedkastet och ringde på nästa dörr.
     Jo. Man ringde förstås efter polisen och polisen kom förstås: Fyra man och en hund med batong.
     Han ställde samma fråga till poliserna: "Äger ni eller har någon av er fyra någonsin ägt en skiva med Evertåb?"
     Och när svaret uteblev slog han ner alla fyra och så återstod bara hunden: "Äger du någon skiva med Evertåb?" sa han sakta så att hunden skulle fatta, den såg ovanligt dum ut.
     "Voff?" sa hunden och viftade på batongen.
     "OK Buster! Du får en chans till. Har du en skiva med E-v-e-r-t-å-b?"
     "Voff-voff?" svarade hunden osäkert, men nu slokade batongen betänkligt.
     "Då så!" sa mannen som hatade Evert Taube dystert eftersom han även hatade våld. Men ibland var våld det enda raka: "Då återstår bara en sak..."
     "Voff-voff-voff!" hävdade hunden, dum som den var.
     "Då återstår alltså bara en sak att göra!" sa mannen och gjorde så.
     Grannarna sa efteråt att det var bland det värsta dom sett.
     Och iväg till nästa trappuppgång. Samma sak där.
     Men han var i alla fall rättvis. Han behandlade alla lika. Han behandlade alla lika illa och han gick alltid rakt på sak: "Riiing! Har ni någon skiva med Evertåb?"
     Om svaret blev "ja", blev skivan knäckt.
     Om svaret blev "nej", blev det en följdfråga: "Har ni någon gång i edert liv innehavat en skiva med Evertåb eller har ni någonsin i något sammanhang uttalat eder positivt om densamme?"
     Och om svaret nu blev "ja", blev svaranden naturligtvis nedslagen. TJONG BARA! Så låg han där och blödde. Eller hon. Blod som blod. Men det låg aldrig något personligt agg bakom alla dessa nedslagningar. Det var en ren principsak.
     Och så vidare till nästa dörr. Inget onödigt tjafs. Pang på bara. Total koncentration.
     Man måste nog ändå beundra en sån här kille. Hans hängivenhet. Hans totala satsning på ett enda mål. Detta totala uppgående i saken, denna järnvilja, dessa nerver och armar av stål. Kort sagt, en seg men tjusig idrottstyp. Viljan att alltid vara bäst. En vinnarskalle inte av denna världen. En segertå snabb som en vinthund och en mästarmuskel seg som läder. Förmågan att alltid kunna ta fram det där lilla extra när det behövdes som bäst. Millimetrar, metrar, mil samt skålpund. Alla mått precis på pricken. Hans mål satt alltid som handen i handsken, Sverige skulle behöva flera som han. En två-tre tusen borde räcka, men vi säger väl tiotusen när vi ändå är på gång.
    Nä. Man måste verkligen beundra en sån här kille. Hans styrka. Hans koncentration. Hans uthållighet. Hans svenska sisu, hans frisyr, hans förmåga att kunna stänga av allt.
     Visst är det glesbygd där uppe på toppen. Visst. Och visst blåser det av bara hellwitti där uppe. Men det är det värt. Att tillhöra eliten är, som man alltid brukar säga, att tillhöra eliten.
     Man måste beundra honom även om det i och för sig var en jävla typ. Man tycker att en som så helhjärtat hatar Evert Taube också borde ha en massa andra goda egenskaper, men i det här fallet: SVAR NEJ.
    Rutten rätt igenom. Finns inte ett gott ord att säga om honom. I alla fall inget ord jag kommer på.
    Rutten. Ja. Men också energisk. Totalt omöjlig att stoppa.
     Och i kväll kommer han att stå utanför din dörr med sin fråga.
     Men kommer du verkligen att vara redo?
     Vågar du välja väg?
     Har du mod nog?
     Svåra frågor det där.

TOMMY-OCH-ANNIKA

Tommy-och-Annika hånas ibland som typiskt svenska lagompersoner. Men då har man inte förstått att Tommy-och-Annika är de verkliga huvudpersonerna i böckerna om Pippi Långstrump.
     Tommy-och-Annika har det småtråkigt i sin småstad, men Tommy-och-Annika har barnslig fantasi och ett tomt grannhus. Grannhuset förses med en låtsaskamrat och så är Pippi på plats. Pippi får det som Tommy-och-Annika saknar: Frihet från föräldrar, evigt skollov, egna djur, extrem styrka och ekonomiskt oberoende.
     Tommy-och-Annika är två helt vanliga barn med helt vanliga barnsliga fantasier. Och barnfantasier uppskattas inte alltid av vuxna rätt-tänkare. Skolgårdshistorier är ofta osmakliga och därför får Pippi det här lite sjuka draget som dåtida kritiker retade upp sig på. Det var innan Astrid Lindgren blev ASTRID LINDGREN.
     Pippi ÄR konstig och det är just det konstiga som är poängen med Pippi. Två vanliga barn totar till en ovanligt konstig låtsaskamrat.
     Första Pippi-boken skrevs samtidigt som superseriehjältarna slog igenom i Sverige och det märks.
Den som tror sig vara Stålmannen är inte särskilt sund och den som tror sig vara Stålflickan är inte sundare, men Tommy-och-Annika tror sig aldrig vara Pippi. Pippi är en komplementfantasi, och så blir Tommy-och-Annika två hela personer. Men Pippi är bara en marionett som stoppas undan i leksakslådan, grannhuset, varje kväll.
     Tommy-och-Annika bestämmer och kan stänga av Pippi när som helst. Doktor Frankenstein kunde däremot inte stänga av sin skapelse och då gick det som det gick.
     Pippi finns bara i fantasin, det är därför Pippi alltid blir så pinsam på teater eller film:
     - Det är bara en vuxen som gör sig till!
     - Man kan inte vara sådär stark utan muskler!
     - Man ser ju trådarna!
     En fantasifigur mår inte bra av att konkretiseras. Ju mindre man visar av monstret, desto kusligare blir skräckfilmen.
    Pippi är alltså Tommy-och-Annikas kreativa komplement till en ibland tråkig vardag. Vilket visar värdet av att ha tråkigt och vara tvungen att hitta på något själv.
     Och som alla vuxna vet är det just den vanliga, småtråkiga, vardagen som är det verkliga livet. Vardagens värde varar men den barnsliga fantasin försvinner, på samma sätt som Pippi försvinner när Tommy-och-Annika växer upp.
     Ibland möter man fantasier om Pippi "när hon blir stor". Men Pippi kan naturligtvis aldrig bli stor. Det är huvudpersonerna Tommy-och-Annika som växer, utvecklas och blir stora. Pippi glöms bort när hon inte längre behövs och det är ingenting sorgligt med det.
     Men snart kommer nya barnkullar och kompletterar sina småtråkiga liv med en redan färdig fantasifigur. Och det är väl bra. På sitt sätt. Men det är alltid bättre att hitta på något själv. Det vill säga att göra som kreativa Tommy-och-Annika gjorde när de hittade på Pippi.
     Och sorgligast av allt är nog vuxna som har Pippi som förebild. Då har man inte fattat något. Att beundra starka kvinnor är dessutom lika korkat som att beundra starka män.
     Sådana barnsligheter hör hemma bara hos barn.

BOSSE ÄR SNÄLL HAN ATT HAN ÄR

Grannar omtalas alltid som par. Ett par exempel:  BosseåGreta, VeraåJohannes, AnnalisaåKent.
     Och när det gäller grannar finns också en dumregel: Ju sämre paret trivs ihop, desto mer envisas paret med att göra "allt" ihop.
     Och nu kom BosseåGreta oväntat över till HanåHon som helst hade velat slippa men vad gör man.
     "Komma över" är en förskönande omskrivning för att lasta av varandra på andra.
     HanåHon suckade invärtes och sa: "Men gu va roligt att ni kom över!"
     "Vi svenskar är alldeles för stela med alla våra inbjudningar1 Annat är det i sydliga länder! Där bara går alla till alla precis hur som helst! Och när som helst! Så osvenskt1 Så spontant! Så trevligt!"
     (Så dumt.)
     Greta följde med ut i köket men Bosse blev kvar, och säga vad man vill om Bosse men han ansågs vara väldigt snäll. Och snällhet ansågs vara bra. Visst. Men Bosses snällhet var så nära släkt med dumhet att man bara blev trött. I synnerhet om man var man. Och det var Han ju. Kvinnor däremot framhöll gärna Bosses snällhet som förebild för de egna, mera normalsnälla, männen. Men skulle verkligen någon kvinna stå ut med Bosses evinnerliga snällhet i mer än ett dygn? Bortsett från Greta då, men Greta var ju dels van och dels i köket.
     Han suckade, satte sig och bjöd Bosse på det Han råkade ha hemma vilket råkade vara gin. Han försökte samtala med Bosse, men Bosse var så snäll att han sällan hade några åsikter om något eller någon, och då kan man tänka sig vilka givande samtal man hade med Bosse, suck.
     Snällhet är trevligt i teorin men odrägligt i praktiken. Ibland. Och kvinnorna var i köket för att fixa något i matväg. Så där satt Han. Och där satt Bosse. Och var snäll. Suck, suck.
     "Skål!" sa Han fyndigt och Bosse höll snällt med. Himla tur det fanns alkohol. Hur skulle det annars gå. Skulle någon stå ut med helnykter snällhet i längden? Vem i så fall? Jesus? Dag Hammarskjöld? Astrid Lindgren? Nä. Ingen. Skål!
     Alkohol är visserligen en välsignelse men i villans värld finns också PRYLAR. Prylar är viktiga. Prylar är till för att prata om, därav namnet PRATPRYLAR.
     Aktuellt exempel på pratpryl var: BASTU.
     "Ööö, jag hörde ni skaffat bastu..?" sa Bosse inspirerat och så pratade man bastu i en kvart. Hur skulle det gå utan pratprylar, det skulle inte gå. Men till och med bastukonversationer svalnar med tiden. Och fruarna fortsatte fixa i köket. Dom till och med skrattade konstaterade Han bittert där Han satt vackert med bara snälla Bosse.
    Vad kan man göra, man kan fylla på: "Ja, jag fyller väl på jag, kluck-kluck-kluck!"
     Och så kunde man konversera kring Bosses nya lättmetallstege några minuter. Men sen var pratprylarna slut. Fanns det verkligen ingenting mer, var verkligen allt slut, hjälp.
     Men! (kom Han på) Det finns musik att ta till när orden tagit slut: "Vad tycker du om för musik?" frågade Han förhoppningsfullt.
     "Jag tycker om all musik" svarade Bosse snällt.
    "Nej, nej, nej, nej! Bara inte den där idiotiska repliken! Suck, suck, suck!" tänkte Han tyst men sa högt: "Men vad vill du höra då?"
     "Ta vad som helst, jag tycker om all musik, ööö..." började Bosse utveckla, den för honom invecklade tankegången "all musik är lika bra, alla människor har samma värde, och, ööö, så all musik är bra, utom,ööö, kanske..."
     "Utom kanske?" uppmuntrade Han. Väldigt vilken fart det var på Bosse! När det gällde att få sprutt på folk var gin tydligen bäst! Även på såna som verkar vara ohjälpligt sinnessnälla! Nu hade Bosse åsikter om musik och allt, nu får vi höra:
     "Utom kanske, ööö, opera..." sa Bosse trevande "dom bara ylar hela tiden och, ööö, jazz är ju bara oväsen, och klassisk musik är bara plinkplonk och sån där jävla modern musik som låter som en motorsåg är bara bluff och popmusik är bara dunkadunka och dragspel tål jag inte och alla dansband är dumma i huvet och inga av dom yngre kan sjunga och alla äldre är antingen döda eller mossiga så när man börjar tänka efter, ööö, blir, ööö, all musik, bara buller..?" tänkte Bosse efter, kanske för första gången i sitt medelåldriga liv.
     "Men vad vill du höra då?" sa Han desperat. Men egentligen utan hopp.
     "Ta vad som helst!" sa snälla Bosse "Jag tycker om all musik."
     Ingen musik blev det, men Han fyllde på det som gick, och lite till. Sen gick Han ut i köket för att se hur det gick där. Bäst kolla så kvinnorna inte hade det allför trevligt, någon jämställdhet får det vara i ett hushåll.
     Bosse satt snällt kvar i soffan. Utan sällskap och utan musik, men med gin i glaset.
     Han var snäll Bosse. Att han var. Det sa alla. Bosse var så snäll att ingen i onödan ville vara med honom. Ingen utom Greta, men Greta räknas inte. Hon var dels van, dels i köket. Då är det väl ingen konst vara med någon, då man får vara i ett annat rum.
     Bosse var snäll han. Att han var.
     Han är snäll han Bosse. Att han är.
     Bosse är snäll.
     Det är sällan man stöter på såna som Bosse i litteraturen.
     Det är därför man blir glad över att stöta på litteraturen.
  

DEN DJÄVULSKA DÄCKAREN

Den Djävulska Däckaren är inte så känd som den borde vara. En djävulsk bok. Verkligen djävulsk. Kalla kårar till tusen.
     Men egentligen hade man redan gjort allt med däckarna. Några roliga. Många tråkiga. Rafflande. Taffliga. Realistiska och listiga. Låsta rum och öppna slut. Påklistrad samhällskverulans. Mord och blod samt sex. Ointressanta intressen: Mat, vin, trav, pop, opera, stadsvandringar. Och mera mord och blod. Och slut som inte var några slut: "Men vem var det egentligen som mördade vem och varför?"
     Varianter: Offret är mördaren. Detektiven är berättaren som är mördaren som är skittråkig. Läsaren är mördaren. Butlern är betjänten som är så spännande att man måste gäspa. Men mest bara ingenting. Och allt för ingenting, men den som vill ha en dålig bok har bara att ta vilken prisbelönt däckare som helst. Så blir alla glada. Och dumma.
     Den Djävulska Däckaren däremot. Sålde dåligt. Sålde inte alls. Drogs in. Tystades ner. Alla berörda var dessutom döda.
     Men själva tanken var väl inte så tokig: Läsaren mördas när han läser. Eller, tokig och tokig.
     Verkar vara en helt vanlig töntdäckare ända tills läsaren kommer till sidan 58. Då sprättar det plötsligt upp en giftampull ur boken och läsaren avlider under sedvanliga plågor. Och giftet? Tja, det är inte så noga med giftet, det försvinner väl spårlöst på grund av en sinnrik kemisk process. Eller på grund av något annat, det är inte så noga, huvudsaken är att huvudpersonen dör. Och det gör han.
     Den perfekta däckaren. Har du  läst den kommer du aldrig att läsa någon annan däckare. Eller någon annan bok. Eller något.
     Författaren kan inte ha varit riktigt klok. Men eftersom alla däckarförfattare är galna var det ingenting särskilt med det. Skulle man spärra in alla däckarförfattare skulle man få ett fängelse som räckte tre varv runt jordklotet.
     Den Djävulska Däckaren såldes i 12 exemplar. Av förklarliga skäl fick den aldrig några recensioner. Större delen av upplagan gick till bokrean. Där såldes 45 exemplar. Alltså såldes. Men eftersom bara ett fåtal läsare dog som flugor lästes få av dessa 45 exemplar. Vilken tur.
     Och resten av upplagan gick nästan av sig själv till en container. Sen gick jag till containern och så hamnade större delen av restupplagan i mitt källarförråd. Två banankartonger.
     Om någon tvivlar är det bara att gå ner i min källare. Om någon törs. Källartrappan är genomrutten. Lyset fungerar inte. Och nere i källarvarven finns ohyggliga vrår där ingen vet vad, eller ens vem, som döljer sig. Man har sett röda ögon lysa ondskefullt i mörkret, som röda ögon har för sed. Man har hört ohyggliga vrål. Man vet inte riktigt vad man skall likna dessa ohyggliga vrål vid. Vid "ohyggliga vrål" kommer nog närmast. Den skrämda ortsbefolkningen uppför sig som skrämd ortsbefolkning brukar göra på bio. Det är nästan omöjligt för mig att få fatt i dugligt tjänstefolk. Inte ens enarmade eller enögda vill, eller vågar, ställa upp. Möjligen någon enstaka puckelrygg. Alla gör korstecken så snart jag nämner mitt postnummer. Ganska irriterande.
     "Vissa saker skall man icke forska i!" svarar byborna och spottar på fönstret. Deras händer skakar så att de spiller ut, inte bara sitt eget, utan även ditt glas. Du beställer en ny omgång. Rom. Skitstark rom. Men samma sak igen. Skak, spill, vidskepelse, och du vet  inte vilken av dom som är värst.
     Finns bara en sak att göra. Att dricka direkt ur flaskan. Det går det med. Du har redan sjunkit lågt när du nu halsar skitstark rom direkt ur flaskan. Men det ska bli värre ändå. Jajamen.
     Ett ganska ohyggligt ställe denna bortglömda gamla by. Djupt uppe i den fasansfulla dalen där man anar sju sekels församlade ondska. Och på sju sekel bör man få ihop en rejäl bunt ondska.
     Och nätterna är ännu värre. Dinosaurier springer omkring och hojtar efter hämnd. Men du kan inget göra. Du vet bara att du aldrig mer kommer att våga gå in i duschen. Du vet att du inte längre bryr dig om något. Du vet att du inte längre vet ett dugg.
     Så länge du bara får sitta kvar i det mögliga värdshuset och halsa skitstark rom går det väl an. När man är full blir alla monster små. Varulvar & vampyrer? Tja! Har man sett en varulv har man sett dom alla! Och vampyrer är vanligare än getingar numera. När man är full finns det inga problem. Problemen pausar för den fulle.
    Ni försöker förgäves ge varandra trygghet.Den trygghet som den ondskefulla månen för evigt försöker beröva eder. Ni dricker, och varulven vrålar. Ty ute i den blodröda men isande natten vrålar varulven ohyggliga ramsor. Ramsor som du sluppit höra sedan du äntligen fick lämna skolgården långt, långt bakom dig. Men nu är ramsorna tillbaka. Här hos dig. Precis bakom knuten.
     Du vet vad du måste göra. Men du vill inte. Vill inte. Kan inte. Vågar inte. Orkar inte. Ids inte, du har nog blivit lite lat. Men det hjälps int. Du måst det du måst.
     Och plötsligt krossas det väldiga blyfönstret med ett olycksbådande KA-BA-SLAM!
    Och en jättelik berguv flyger in på jakt efter någons blod. Det handlar troligtvis om ditt blod eftersom berguven nu styr rakt emot ditt oskyddade huvud, men DÅ! Då mister du medvetandet. Och lika bra var väl det.
     Ett alternativ vore att ha en kniv som hoppar upp när man bläddrar fram sidan 58. En inbyggd men mycket kraftfull fjäder får kniven att med våldsam kraft flyga rakt upp i strupen på den intet ont anande däckarläsaren. Som sen dör under sedvanligt vidriga former. Ren rutin. Och sen? Tja, sen efter sidan 58 kan boken vara hur svagt skriven som helst. Eller inte skriven alls. Helt tom. Det bör bli enklast. Tomma, men ändå ack så talande, sidor.
     Så. Hur man än gör. Det kan bara sluta på ett sätt. Läsaren dör. Det är alltid däckarläsaren som är offret. Någon har slagit ihjäl läsarens tid. Kan man tänka sig grymmare brott än att döda någons dyrbara tid. Tid är det enda vi har. Och tid är det enda vi har att förlora.
    Eller. Man kanske kan tänka sig att sidan 58 vid beröring växer ut till en vidrig samt slemmig fångstarm som obönhörligt slingrar sig runt läsarens hals och sakta stryper läsaren så att alla ögon tränger ut ur sina invanda hålor.
     En ganska otrevlig bok på det hela taget. Och jag vet vad den heter. Jag kan alltså undvika att läsa den. Men det kan inte du. Du lever farligt.
    Du kan ta fram vilken dussindäckare som helst. Tror du. Den ser helt ofarlig ut. Och du börjar läsa. Du fortsätter att läsa. Du närmar dig sidan 58. Och allt ser ut att vara lika poänglöst som vanligt, en typisk däckare med andra ord, andra böcker finns inte längre, men då: SVOOOSCH!
    Så jag vet. Men du vet icke. Och du kommer aldrig att få veta. Därför finns bara en sak att göra för dig. Att aldrig, aldrig läsa en enda däckare.
     Då har du en viss chans att åldras. Och att åldras har alltid varit din dröm. Åldras omgiven av barn, barnbarn, hamstrar, fåtöljer, tavlor, tårtor, gulnade teveapparater och kaffekoppar till förbannelse. En lycklig, och lyckad, ålderdom. Du sitter i gungstolen insvept i det vita hårets virriga vishet. 
      Men han kan vara djävulskt listig: "Djävulen ligger ofta gömd i en kaffekopp!" som det spanska uttrycket lyder. Men Djävulen själv lyder ingen. Inte sen han startade eget. Han kan slå till när och där man minst anar det. Och däckaren kan vara förklädd. Kanske Den Djävulska Däckaren kommer förklädd till en helt vanligt hederlig svensk kokbok. Då ligger du illa till vill jag lova. Kanske att du aningslöst bläddrar fram till sidan 58 i kokboken. Kanske att du är intresserad av KALOPS. Det skulle du inte ha varit. Ibland är husmanskost det sista du behöver.
     Himmel!
     Djävulskt grymt!
     Fast finurligt förstås.

DEN OBETÄNKSAMME EKORREN

Den Obetänksamme Ekorren bodde i skogen. Och på sommaren gick det bra att bo i skogen. Skogen serverade nötter, rötter, frukter och bär. Och Den Obetänksamme Ekorren proppade i sig så att det stod härliga till. Ja han blev så fet att träden vägrade bära honom och så fick han gå i stället för att hoppa. Men Ekorren var lika glad för det. Att hoppa i träd blir rätt tråkigt i längden, och så lade sig Den Obetänksamme Ekorren för att sova under en gran.
    Han sov tungt, och när han vaknade var det vinter. Vått och kallt var det, och snö och slask och allmänt elände.
    "Men va inni!?." sade Den Obetänksamme Ekorren "Det måste vara den där vintern som jag har hört en del om. Vintern verkar inte vara  särskilt trevlig, och dessutom är jag hungrig. Nu ska det sannerligen smaka med en nöt!"
     Men alla nötter var spårlöst försvunna.
    "Nå!" sade Ekorren "Finns det inga nötter så nog finns det rötter!"
     Men alla rötter var fastfrusna.
    "Det var värre det!" sade Ekorren "Men lite frukt och bär bör man väl ändå kunna få tag i?"
    Men frukt och bär fick han inte alls tag i. Däremot blev det kväll och Den Obetänksamme Ekorren var såväl sur som hungrig. Natten kom och när månen tveksamt dök upp var Ekorren fortfarande hungrig och sur.
     Nu började Den Obetänksamme Ekorren högljutt klaga över naturen och dess idiotiska organisation. Han klagade över bristen på ätbara produkter. Han hånade det så kallade naturliga kretsloppet. Han klagade över livets gång, över kylan och snön samt över hela konceptet med årstidsväxlingar.
    Just då flög en berguv förbi. Berguvar kan på grund av sin storlek och stora klokhet aldrig hålla tyst. Så vill du ha ett gott råd eller en lång föreläsning ska du vända dig till närmaste berguv. Och den där och då aktuelle Berguven slog sig ner på en gren och sade: "Det är lätt att sitta där och klaga! Men du har egentligen bara dig själv att skylla! Varför samlade du inte förråd sommartid som alla de andra skogsborna?"
     "Förråd?" sade Ekorren förvånat "Jag har inte hört ett pip om att samla förråd? Är det så det är tänkt? Att man skall samla förråd sommartid för att senare förtära dessa förråd vintertid?"
     "Just så är det tänkt!" sade Berguven självbelåtet "Ta bara mig som ett sedelärande men blygsamt exempel! Jag började samla redan i maj och idag har jag fullt med möss i mitt skafferi! Obetänksam har du varit, men jag kanske ändå får bjuda på en kall mus?"
     "Tack men jag nyttjar inte möss!" sade Ekorren med viss avsmak "Men här har vi tydligen råkat hamna rakt in i en viktig principdebatt! Varför har ingen informerat mig om förrådslagringsprincipen? Jag har bott här i skogen i hela mitt liv, det vill säga en vår och en sommar och en höst, men inte ett enda ord om livsmedelslagring har nått mig! Så här får det bara inte gå till! Vem är det egentligen som ansvarar för informationen här i skogen?"
     "Jaa, det är i första hand Räven..." sade Berguven som inte alls var nöjd med den vändning som diskussionen hade tagit.
     "Och var befinner sig då Räven?"  frågade Ekorren.
     "Räven raskar över isen, därborta!" pekade Berguven. Och mycket riktigt. Över isen därborta raskade just en räv.
     "Ohoj du där!" ropade Ekorren "Kom hit ett tag! Det är några punkter jag skulle vilja ha lite klarhet i!"
    Räven närmade sig motvilligt: "Vad gäller saken?"
    "Det är alltså ni som har hand om informationsbiten här i skogen, är det rätt uppfattat?" sade Ekorren.
    "Jaa..." sade Räven "Det kan man kanske säga..."
     "Hur kommer det sig då att ni har underlåtit att meddela mig om att allmän lagring av matprodukter skall ske under sommarhalvåret?"
    "Men?" sade Räven "Men det har aldrig utgått separat skrivelse till varje enskild skogsbo om detta. Vi bedömde det nog som tämligen självklart..."
    "Självklart!?" fnös Ekorren "Och ni skall föreställa informatör! För en informatör får inget vara självklart! Här föreligger en uppenbar informationsmiss. för att inte säga ett allvarligt tjänstefel, som jag givetvis kommer att beivra! Nu är ni så god och följer med mig till närmaste högre myndighet!"
     Men Räven hade ingen som helst lust att följa med till närmaste högre myndighet som var Björnen. Och om man väcker den björn som sover på vintern blir denna björn väldigt. väldigt vrång, ja, det där känner alla till.
     "Vänta ett tag!" sade Räven listigt "Om vi skulle göra så här i stället..."
     "Hurdå så här?" undrade Den Obetänksamme Ekorren.
    "Vi skulle kunna utrusta er med ett reservförråd tills en noggrannare utredning kan sättas igång frampå vårkanten. Hela vårt utredningsmaskineri står nämligen så gott som stilla vintertid."
    "Tja?" sade Ekorren "Visa mig ett reservförråd så skall jag besiktiga det. Och sen får vi se."
    "Vi råkar ha ett reservförråd precis här intill!" sade Räven och visade Ekorren en ihålig men trevlig tall fullproppad med nötter, rötter, frukter och bär.
     "Tja! Det här ser väl inte så pjåkigt ut. Det får duga, tills vidare. Vem ligger bakom det här förrådet?"
    "Det var en mycket flitig skogsarbetare av hamstersläktet som släpade och slet sommaren lång. Men tyvärr hamnade han under en fyrhjuling i september och eftersom han saknade anhöriga tillföll förrådet skogskommunen. Så det är bara att flytta in! Jag skickar över alla papper i morgon så får du fylla i!"
    "Vi säger så!" sade Den Obetänksamme Ekorren och flyttade belåtet in i den ihåliga men välutrustade tallen.
    "Puh!" pustade Räven till Berguven som satt helt förstummad på sin gren.
     "Det där var en hård jävel!" fortsatte Räven "Vi måste se till att få han invald i skogsfullmäktige så snart som bara möjligt! Om han får stå utanför fullmäktige kan han nog ställa till en hel del besvär!"
     "Uhu!" instämde Berguven, klokt nog.
     Och snart var Den Obetänksamme Ekorren invald i skogsfullmäktige, vilket bara var början på en lysande politisk karriär som med tiden skulle föra honom till riksdag & regering.
    Men det är en annan historiett, även om det egentligen är samma.