VÄNTA NI BARA

Finns något dystrare än en stängd korvkiosk? Skulle då vara en öppen men nu var den hur som helst stängd. Tre stycken stod runt kiosken och vänta på att dom nån gång skulle öppna. Det var Strindberg, det var Beckett och det var en kille till jag glömt namnet på.
     Strindberg bankade otåligt på glasrutan: "Öppna! Annars!" morrade han. Beckett verkade vara van vänta, dom har andra seder söderut, men tredje killen sa: "Lugn i stormen! No vetti dom öppnar nån gång! Och då ska man verklitt käka korv!"
     "Kanske med mos?" funderade Beckett.
     "Korv med allt!" sa Strindberg bestämt.
     "Håll korvgluggarna öppna pojkar!" tyckte den tredje och man var väl i Skellefte om jag minns rätt. Skellefte är känt för tre saker: Varmkorv, senap, samer och nåt jag glömt, var nog inget viktigt.
     Strindberg var som vanligt prydlig. Han hade skinnjacka, blåa mockaskor samt något egendomligt på huvet, vetefan vad dom kallas dom där hattarna.
     Beckett verkade vara klädd lite mera hur som helst. Han hade platt hatt, röd blazer och byxor gjorda av 55 % terylen och 35 % vanolen.
     Tredje killen var klädd som folk. Synd jag glömt just han. Här hade jag alltså själva FOLKET men har ändå inte den blekaste. Men så är det ofta.
     Nu tände dom i alla fall lyset bakki glasrutan. Snålvattnet forsade fram men frös genast till is eftersom man faktiskt var frammi februari.
     "Fan va kallt!" hävdade Strindberg och hoppa runt värre.
     "Joo" höll Beckett tveksamt med men tredje killen gick fram till glasrutan: "Öppna då nån gång för inni helwitti" vrålade han.
     Enda som hände var att lyset slocknade. Att vråla är inte alltid effektivt. Tredje hade fått en läxa och nu vart han tyst.
     Strindberg kunde aldrig stå overksam och hänga, han hade alltid huvet fullt, så nu gick han till automaten och skulle köpa cigaretter. Men hade han enkroner? Tillräckligt många? Och var dom ändå inte för gamla?
     Strindberg svor, men Beckett bjöd i gengäld på Bill.
     "Tack-tack!" sa Strindberg surt, han tyckte inte om att vara skyldig.
     "Egentligen sluta ja röka igår!" sa Tredje men tog i alla fall en Bill för att inte vara den.
     "Joo. Nu står vi här" sa Beckett med viss rätt.
     "Nu är det bara att vänta" försökte Strindberg vara fryntlig och folklig.
     "Men no är det förbannat att dom alltid ska bängla!" sa Tredje och rökte långsamt men säkert sin andra Bill. Redan om trettio år skulle han få lungcancer. Men vafan. Man kan int hållpå bry sig i allt bängel dom hittar på söderut.
     "Det skulle kanske finnas fler korvkiosker i samhället?" föreslog Beckett försiktigt.
    "Nä, det finns bara en korvkiosk!" fastslog Tredje.
     "Det finns bara en korvkiosk, och det skall så vara, efter det är så!" avgjorde Strindberg.
    "Man skulle nästan kunna skriva en pjäs om några som bara stod och väntade?" funderade Beckett.
     "I hellwitti!" sa Tredje "Folk skulle smita hem i pausen!"
    Beckett ville inte riktigt ge sig: "Men om man slopa pausen..."
   "En hel pjäs?" sa Strindberg tveksamt "Det vore väl att ta i. Men man skulle kanske kunna ha med en scen om en grabb som står och väntar utanför en stängd dörr? Utanför en opera eller så? Som vill in, men egentligen aldrig kommer till dörren?"
    "Gu att ni surrar!" sa Tredje och spotta. Jo, han var från själva Skellefte minns ja nu.
     Men nu hände det saker. Nu tände dom lyset innanför glasrutan igen. Nu skulle dom väl snart öppna. Men sen tog det förstås ett tag tills dom fått fart på grillen. Man fick väl vänta och se. Tids nog skulle det bli korv. Det var det som var det viktiga. Resten var inte så noga.