2/

(Andra delen)

Vittnet heter han alltså, och broschyrerna hette: VAKNA! HÄPNA! GAPA! VAKTROPET! SLUTTAMPEN! Och alla hade ett utropstecken på slutet av sina storstilade titlar.
     Och så var det bara att ringa på. Och riinga på. Och riiinga på: "Får det lov att vara en broschyr om den snart stundande undergången?"
     "Undergången? Nä, den hoppar jag nog över!"
     Fast ibland att nån köpte en broschyr. Om den var gratis. Och ibland att nån läste. Eller i alla fall bläddrade. Och det hände till och med att nån välvilligt diskuterade allt det här nya, spännande, med undergången. Och ibland att nån svor åt vittnet, eller åt en broschyr, men det hände aldrig att nån trodde på det glada budskapet: "Nu är världens undergång äntligen på gång! Tidernas undergång stundar snart! Vakna, häpna, tro, sucka, samt bed!"
     Mottagligheten var, som sagt, mycket måttlig för detta budskap. Undergångar är inte fullt så populära, som dom själva ofta tycks tro.
     Men Vittnet ringde på, och ringde på, och tiden gjorde väl också sitt, för en vacker dag kom faktiskt den utlovade undergången. För den här gången hade man, för första gången, råkat räkna rätt, vilket verkligen var på tiden, men det blev ändå värre än väntat. Det är en sak att förtjust förfasa sig inför undergången, men det är en helt annan sak att plötsligt befinna sig mitt uppe i den.
     Och det blev dån och död, elände och dålig lukt. Det blev hunger och slams, det blev rasmassor och rasande folkmassor, men någon soptömning att tala om blev det alls icke.
     Men man får förstås räkna med en hel del svinn när det är undergång på gång. Så det var väl egentligen bara som väntat. Fast kanske ändå lite värre? Tyckte nog några Saliga-Heliga, även om ingen ville säga det högt, eftersom man predikat just eländes-elände i alla dessa år. Och man hade predikat för döva och dumma öron, som nu i gengäld fick sina öron fulla med sand, alger, och annat elände.
     Vittnet var förstås förtjust över att äntligen ha fått rätt. Det är rätt trevligt att få rätt, det säger många. Och tänk alla som hånat honom! Men som nu satt fast i helvetet! "Och där skrattar dom nog så lagom!" tänkte Vittnet belåtet. Men ibland nästan att han tyckte synd om dom. Men så fick man förstås inte tänka. Hade dom bara haft vett nog att läsa hans broschyrer, hade dom nu ingått i de Saligas-Heligas lilla skara.
     För nu fanns bara  Saliga-Heliga kvar på jorden. Resten försvann som i ett trollslag: Poff! Vrål! Borta!
     Och ingen ville väl riktigt veta hur dom nu hade det. Dom hade sig själva att skylla. Dom hade haft sin chans. Och nu låg dom på grillen. Hårt men rättvist.
     "Frid broder!", eller "Frid syster!", hörde man nu ofta, ja, det var väl i stort sett det enda man hörde.
     "Jaha! Det var det!" sa Vittnet och gnuggade förtjust, men fridsamt, händerna. "Det var det, och nu ska jag..!"
     Ja? Det var just det? Vad skulle Vittnet nu göra? Han beslöt sig för att göra ett fridsamt grannbesök, eftersom han var van vid att ringa på. Och ringde nu på hos första bästa granne, som misstänksamt öppnade sin dörr på glänt: "Vad gäller det?"
     "Frid broder!"
     "Jaha? Frid på dig själv du!"
     "Jag tänkte bara jag skulle titta in ett tag, och prata lite..."
     "Prata? Vad ska det vara bra för? Jag har så gott som slutat prata. Det behövs inte längre. Men, kom in du ändå, om du nödvändigt vill."
     "Tack-tack! Jaha! Och här har du det lycksaligt värre ser jag!"
      "Så blir det av sig själver när man låter Gud inreda såsom han vill!"
     "Så det är Gud som har tapetserat?"
     "Synes det icke vemses handen äro?"
     "Visst syns det, visst! Fick du välja tapet själv?"
     "Varför skulle jag vilja hava egen vilja, när hanses vilja äro bäst?"
     "Visst. Att Gud är händig säger alla. Små lamm, och små moln, och feta små barn, och allt! Kan man tänka sig ett trevligare tapetmönster?"
     "Så jag är nöjd. Som sagt. Från det ena, till det liksom andra. Hade du något särskilt ärende med ditt oväntade besök?"
     "Nej, jag tänkte väl bara..."
    "Det där med att tänka, har jag också slutat med! Det behövs inga tankar längre. När Gud styr kan baksätespassageraren tryggt slumra in. Då tarvas icke längre något säkerhetsbälte."
     " Så sant! Så sant. Som sagt."
     "Så? Om det inte var något särskilt? Jag skall snart bege mig till den förberedande harpo-kursen."
     "Verkar som om nästan alla har börjat spela harpa?"
     "Det finns många strängar att slå an på en harpa. Och dessutom är det obligatoriskt."
     "Obligatoriskt? Det var det värsta! Jag menar, det var goda nyheter. Som sagt. Men, nog är det väl ändå högst behändigt, att man äntligen blivit frälst på heltid?"
     "Klart det är behändigt. Men i mitt fall var det förstås välförtjänt."
     "Och att det därtill ska hålla i sig i evigheters evighet!"
     "Man fick det bra. Till sist. Men välförtjänt. Som sagt. Fast släkten missade tåget."
     "Så släkten kom inte med på själatåget?"
     "Släkten var seg. Och ändå tjatade jag, och tjatade jag, i hundratals år! Men släkten var förstockad till tusen. För att inte säga tjockskallig. Bäst som skedde.
     "Man kan inte ta den med sig. Som man säger."
     "Så är det. Som sagt."
     "Som sagt..." sa Vittnet, som inte kom på något annat att säga.
     "Och nu ska du väl kila hem till dig då!" ansåg grannen.
     "Ska väl det..." sa Vittnet "Eller om jag tar en runda med broschyrerna?"
     "Vilka broschyrer? Det behövs inga broschyrer längre! Alla de goda krafterna äro redan frälsta, och resten kan knappast läsa där dom äro!"
     "Du har rätt..." sa Vittnet.
     "Jag har alltid rätt!" sa grannen belåtet, men otåligt på gränsen till oartigt.
     "Jag glömmer hela tiden bort att kampen är över" sa Vittnet.
     "Kampen är över, och det var vi som vann!" sa Grannen. "Vi behöver inte längre ränna runt och försöka frälsa en massa slödder! Vi är färdiga nu!"
     "Just det..." sa Vittnet "Vi är färdiga nu..."
     Och då var det väl bara att traska hem igen då. Antog Vittnet. Och gjorde så.

 

OCH ALLTID KOMMER TILL DÖRREN

(Jag delar upp. Och det här är förstås första delen.)

I utkanten av Stan där hyror och hus var högre, bodde en Arbetare.
     Och visst hade Arbetaren arbete, men för övrigt hade han mest bara otur. Arbetaren hamnade liksom utanför allt och alla och var väldigt ensam.
     Fast det var väl egentligen inget direkt fel på han? Men han var som lite blyg, han var inte från Stan, han var inte mycket för idrott, dans, eller ens öl. Ja, egentligen var han väl inte särskilt mycket för någonting? Man skulle kanske kunna säga att han var lite tråkig? Och inte så lite heller.
     Han kände egentligen inte en enda människa i hela Stan. Och ändå var Stan hur trevlig som helst. Ja, kanske inte hur trevlig som helst. Stan var väl som städer brukar vara, och det brukar duga bra för dom flesta. Men inte för Arbetaren alltså, som var ensam, väldigt ensam. Fast han började förstås att så smått vänja sig vid ensamheten. Men att vänja sig är inte alltid så bra som många tycks tro.
     Och när han en kväll, mest av misstag, satt och tänkte på Livet tyckte han väl inte att Livet var särskilt roligt. Så därför övergick han till att tänka på något helt annat. Han tänkte på den bil han tänkte köpa. En ny bil, en dyr bil. För det är ofta lönsamt att leva ett tråkigt liv. Och arbetarlönerna är inte heller så dåliga som dom förr påstods vara, pengar var hans minsta problem.
     Arbetarens livslösning var alltså Kommersialismen. En känd och populär livslösning, även om det finns invändningar mot han, men invändningar finns det förstås alltid, så det är inget att bry sig i.
     Det fina med Kommersialismen är att den faktiskt fungerar. Och fungerar bra för dom flesta, för det mesta. Man får hur många trevliga livsmål som helst. Som man sen då behändigt uppnår. Och delmålen tar dessutom aldrig slut. Nya delmål, nya inköp, inga problem, det bara rullar på.
     Arbetaren köpte ny bil och detta medförde en trettiotreprocentig höjning av hans självuppskattade lycka. Inte dåligt.
     Så var det. Och det är inget jag hittat på. Jag bara redovisar Sanningen. För även om Sanningen stundtals är sorglig ska han alltid släpas fram i dagsljuset. Många har problem med Sanningen, men som jag ser saken finns det egentligen bara tre val: Gömma! Glömma! Eller göra som jag gör: Ärligt redovisa.
     Fast med tiden flagnade förstås glansen från bilen och lyckan. Det är väl det som är nackdelen med Kommersialismen, att den flagnar så förskräckligt fort?
     Och till sist fanns inte ens tre procent kvar.
     Arbetaren satt och stirrade dystert ut över lekplatsen. Där oskyldiga små barn var fullt sysselsatta med att glatt misshandla andra, minst lika oskyldiga men påtagligt svagare, barn. Varvid Livets grymhet framgick på ett nästan löjligt övertydligt sätt.
     Arbetaren såg, insåg, instämde, suckade, och sa: "Att det egentligen är förjävligt! Att inte ens oskyldiga små barn är särskilt oskyldiga! Att det är ett helvete att alltid vara ensam! Och att vad hjälper det en man, om han har hundra Cadillackar? Som Elvis hade. Men inte blev han gladare för det! Nä, han blev ändå bara fyrtiotvå! Och när man inte ens har en enda Cadillackare? Vad har man då? Då har man ingenting! Absolut ingenting! Och ingenting är inte mycket att ha, lita på mig! Och frågan är väl, om man egentligen inte lika gärna borde ta och..."
     Men just då ringde det på dörren. Som det så ofta gör i litteraturen. För att inte tala om hur ofta det ringer på dörren på bio.
     Finns sorgligare syn än ett Jehovas Vittne i dörröppningen när man väntar sig en levande människa? Det skulle i så fall vara två mormoner. Men då har dom i alla fall sällskap, så då känns det som trevligare att vara otrevlig mot dom.
     Arbetaren hade hört att mormoner hade månggifte: "Så dom behöver man väl ändå inte vara trevlig mot? Orättvist att en del har månggifte, när andra har ingenting!" Tänkte Arbetaren, utan att precis tänka det i ord. Det finns flera sätt att tänka, och han fortsatte på sitt sätt: "Så även om man någonstans inom sig är hur snäll som helst! Har man ändå rätt att slamma igen dörren mitt framför nosen på mormoner!" Trodde Arbetaren, som dessutom hade hört, eller läst, att det var väldigt nyttigt att vara arg. På något vis. Även om det förstås inte fick urarta. Det fick förstås vara viss måtta även på att vara arg. Hur skulle det annars se ut? Ungefär som vanligt, antar jag, men nu var det hur som helst inte två mormoner utan ett enstaka Vittne utanför dörren.
     Arbetaren växlade några artigt avböjande ord med Vittnet och kunde stänga dörren redan efter fem minuter, vilket var nytt personligt rekord.
     Och det var det. Det. För det var det väl? Men inte för Vittnet som glatt gick vidare till nästa dörr och ringde på. Men där var dom inte ens hemma. " Typiskt! Jävla sätt!" skulle Vittnet ha tänkt, om han inte hade varit lagd åt det religiösa hållet.
     Och här byter berättelsen fot, och hakar på Vittnet istället för Arbetaren. För jag måste erkänna att den där tråkige Arbetaren har jag hela tiden haft svårt för. Det är nämligen med litteraturen, som med vampyren: Båda vill hela tiden ha nytt friskt blod att suga i sig.
    Så nu är vi alltså ute och ringer på dörrar. Vilken scenväxling! Undrar hur det här kommer att sluta, själv har jag ingen aning! Men det är bara roligt att överraska sig själv, även om det ibland irriterar andra. Men det är dom det.
     Fast jag känner mig fortfarande lite osäker på det här Vittnet? Är det verkligen ett riktigt Vittne? Eller tillhör han kanske någon slags extrem utbrytargrupp? Som kan hitta på precis vad som helst? Jag tycker att han verkar lite konstig? Men det kan förstås bero på att jag ännu inte riktigt lärt känna honom? Jag har i alla fall inte lärt känna honom på djupet. Var nu djupet ligger, och vad jag har där att göra.
     Men att han hade något med frälsningsprylen att göra var väl ändå helt klart. Så han får heta Vittnet till vidare. Och sen kanske jag kommer på ett bättre namn. Det kommer att visa sig.