KOLLEKTIV SÖRJA

En del har otur. Som nu då med Palme.
     En del satsar fel. En del har otur. Som nu då med Hon och Palme.
     Palme gick på bio. Det var det sista han gjorde, och så var det dags börja sörja. Sörja kollektivt. Alla skulle sörja.
     Men nu var det så att Hon alltid hade pratat illa om Palme. Att prata illa om Palme hade alltid gått hem. Klart att nån då och då försvarade Palme lite lätt, och så fick man en lagom liten debatt som spetsade festen. Inga problem, det hade varit hur trevligt som helst att prata illa om Palme. Men nu stod Hon där vackert.
     Men sagt var sagt. Det gick inte att backa. Att nu plötsligt börja prisa Palme skulle bara göra saken värre. Att hålla tyst var bäst. Och egentligen hade Hon aldrig brytt sig om Palme. Palme var bara en manlig maktsymbol, och såna skulle man prata illa om. Som kvinna. Trodde Hon. Gjorde Hon.
     Men nu hade Hon ingen rätt att sörja, och att sörja var nu en gång det roligaste Hon visste.
    Egentligen för sorgligt för ord, men jag försöker ändå, och jag tar hela sörjan från början: Hon hade sörjt Finland, och balter, och Ungern, och Hammarskjöld, och Kennedy Ett och Kennedy Två, Martin-Luther-King, Gustav-Den-Femte och Gustav-Den-Sjätte, och Folke Bernadotte fast bara så smått, och Raoul Wallenberg fast han levde visst på nåt konstigt vis, och kusiner, fastrar, mostrar och allt vad släktingar nu kan kalla sig.
     Men den här gången fick Hon inte vara med och sörja. Hon hade himla otur med Palme. Hon var utanför. Ensam. Isolerad. Och kaffesugen.
     Alla Andra fick vara med i den kollektiva sörjan. Alla Andra fick tända ljus. Alla Andra fick skräpa ner med blommor. Alla Andra fick bli rödögda, goda & ädla.
     Ooo den härliga sorgen! Ooo den härliga gråten! Och, ooo ooo ooo, framförallt den härligt självbelåtna sorgkänslan.
     Men. Hon hade bundit upp sig. Gick inte att nu plötsligt sadla om till påbjuden Palmedyrkan. Men Många Andra sadlade om. Vilken tur Många Andra hade, ooo vilken tur.
     "Ingen blir väl bättre av att bli mördad?"  tyckte Hon surt i smyg. Men Många Andra tyckte annorlunda. Hon var ensam, isolerad, bitter, butter, sur, samt kaffesugen som sagt.
     Och, om inte kaffe hjälper, vad hjälper då?
     Kaffe hjälpte inte. Sorgen över att inte få vara med och sörja var för stor. Och därtill kom tankarna: "Men tänk om jag ändå, på nåt konstigt sätt, är ansvarig, eller så..?"
     Det anses klurigt att anklaga Wagner för Hitler. På något vis. Liksom retroaktivt. Va.
     (Nietzsche ska vi däremot inte dra upp. Är man så svårstavad har man rätt vara i fred.)
    Och! Säger jag eder! På precis samma sätt äro alla som förtalat Palme också ansvariga för hanses död! Vilket inte ens behöver bevisas! Amen.
     Nä. En del har otur. En del satsar på fel häst, utan att ens fatta att det är en häst. Och Hon fick inte tända ett enda ljus. Hon fick inte sitta och småsnyfta i en enda kyrka. Hon fick inte känna sig ädel & god. Hon fick egentligen ingenting, och bara att passera en blomsteraffär blev en pina. Hon var utanför allt och alla. Alla Andra fick sörja och ha kul.
     Sorgligare kan det inte gärna bli. Eller det kanske det kan.
    Men idag vet vi att bättre tider skulle komma även för henne. Det skulle komma Diana, Estonia och Noshörningen Nelson.
     GLÖM ALDRIG NOSHÖRNINGEN NELSON!
     Det skulle komma massor med mysigt elände. Inga problem. Hon skulle få sörja så det stod härliga till. Hon missade visserligen Palmetåget men det går fler tåg. Sorgen anländer till stationen varje helgfri torsdag.
     - Men maken? Hon var gift sa du? Vad gjorde han?
     - Han var som tystlåten. Han hade inte sagt ett ord om Palme. Eller om någon.
    - Vad gjorde han för att stödja henne i hennes sorg?
    - En bra sorg behöver inte stödjas. En bra sorg står för sig själv.
    - Hur gick det sen då?
     - Sen gick sorgen över av sig själv. Som så ofta.
     - Vem talade Hon illa om nu då?
     - Skolan.
     - Ah! Skolan. Ett säkert kort.
     - Kanske. Vi får se. Men man skulle kanske lära sig mer om man fick färre läxor och fler facit.
     - Kanske.
     TÄND ETT LJUS! SLÄNG EN BLOMMA! BLI RÖDÖGD! BLI SENTIMENTAL! GÅ I KYRKA! GÅ DIREKT TILL KYRKAN UTAN ATT PASSERA FÖRNUFTET!
     BÖRJA SÖRJA: Och vid vägkanten där en berusad bilist lyckades köra sig själv och två till åt hellwitti - tänd ett ljus! Jo, han var en skitstövel. Visst var han en riktigt skitstövel. Men nu är han död, det är viss skillnad. Tänd på!
     VILKEN SÖRJA: Om så Djävulen själv dog i en trafikolycka skulle det snart tändas tusen djävulsljus
     men nu får du väl ändå ge dig.

"Nilsson 2 Christina, grevinna de Casa Miranda (1843-1921), sångerska,sopran; turnéer i USA och Europa; donator."

"1859 debuterade hon och fick samma år ett hem och mångsidig utbildning hos Franz Berwald i Stockholm."
"Från 1872 var hon gift med den franske bankiren A. Rouzeaud, och från 1887 med den spanske greven de Casa Miranda."
"Alla människor skulle spela på börsen, ryktena om kolossala förmögenheter vunna i en handvändning ryckte med sig även de mera betänksamma."
"Rouzaud lydde rådet. En miljon! Det vore ju alldeles tillräckligt för att Kristina och han kunde förverkliga den länge närda drömmen att sluta det tröttsamma kringflackandet."
"Nilsson, Christina (Christine, Kristina)"
"debuterade i Paris 1864, gjorde fram till 1887 triumfatoriska konsertresor i Gamla och Nya världen."
"Och i stället för att bli omåttligt rik såg sig Rouzaud plötsligt ruinerad."
"Grämelsen över allt vad han förlorat, gjorde honom grubblande, hypokondrisk, och tecken började snart visa sig till en förlorad sinnesjämvikt."
"Kristina förstod, gripen av fasa, hur det var fatt men lyckades behärska sig och låtsades gå in på hans förslag. Med entusiasm talade han då om det stora företaget."
"På detta sätt fortgick det fem dagar och fem nätter. Kristina dignade av trötthet, men Rouzaud sov ej, åt ej, han tänkte bara på sin stora bank."
"N. ägde en mjuk sopran, skiftningsrik och med högt utvecklad koloraturteknik, och var en utmärkt, intensiv scenartist."
"Efter en konsultation med tre specialister för sinnessjukdom, däribland den berömda Charcot, beslöts att han skulle föras till privat vårdanstalt."
"N. blev Sveriges näst Jenny Lind hittills mest berömda sångerska."
"Hans mani hade tagit sig ett nytt uttryck. Han inbillade sig vara en aktie som oupphörligt steg. Han ville klättra på träden i trädgården, från gren till gren, högre och högre, för att på detta sätt framställa stigningen."
"Hon firade triumfer även på konsertestraden, huvudsakligen med operaarior och koloraturutsmyckade svenska folkvisor."
"Fullständig apati inträdde, han åt nästan intet, talade nästan ej, blott då och då några ord utan sammanhang."
"Hans maka, som under denna tid dagligen besökte sjukhuset, led mycket. Hennes yttre bar även spår därav. All glättighet hade försvunnit ur hennes förut så livliga anletsdrag."
"varvid hennes "exotiska" charm bidrog till framgången."
"Konung Oscar skrev efter Rouzauds död följande innerliga brev till sin landsmaninna:"
"(med den för henne inlagda folkvisan `Näckens polska`)."
"Tre dagar efter dödsfallet ägde begravningen rum."
"Kristina Nilssons tillstånd var närmaste tiden efteråt högst oroande. Hon åt föga, sov ingenting alls och grät oupphörligt."
"Efter någon månad kunde hon åter flytta tillbaka till Paris och det började redan talas om ett förestående gästspel i april i London."
"och i USA, där hon 1883 medverkade vid invigningen av Metropolitan."
"I London mötte Kristina Nilsson bland andra bekanta personligheter Oscar Wilde. De träffades vid en middag, där författaren skulle föra sångerskan till bordet."
"(då hon 23 september 1885 sjöng i Stockholm från Grand Hôtels balkong, utbröt panik i folkmassan och 20 personer ihjältrampades)."
"Framåt sommaren genomgick hon en stärkande vattenkur vid den fashionabla badorten Harrowgate i Yorkshire."
"Turnén skulle räcka 6 månader och inbringa henne inemot en halv miljon."
"Hennes avskedsuppträdande ägde rum i London 1891."
"På grundval av en donation av N. stiftades 1931 Christina Nilssons fond, som ut delar stipendier åt svenska sångstuderande vilka ej uppnått 30 års ålder."

FORNA TIDERS MATTANTER

O forna tiders mattanter! Som såg ätande skolbarn som fiender! Besvärliga barn som bara störde verksamheten! Barn som skulle lära sig veta hut! För själva hade mattanterna minsann fått slita hund!
     (Men hur gör man egentligen när man sliter hund? Och vad går hundslitarprojektet egentligen ut på? Och om barnen bara stör verksamheten, vad går då verksamheten egentligen ut på?)
     Den som ständigt skäller och gnäller blir sällan populär. Men ingen mattant var ett dugg intresserad av att bli populär, det viktiga var att ungarna skulle lära sig veta hut. Det där med maten var bara en förevändning för hutvetandet. Att sen hutvetarprojektet ständigt misslyckades var en helt annan sak. Gnäll & skäll visade sig som vanligt vara kontraproduktiva. Båda två.
     Men forna tiders mattanter hade aldrig gått charmkurs, forna tiders mattanter hade inte läst pedagogik & psykologi, forna tiders mattanter var som dom var.
    Men tiden gick obevekligt vidare och forna tiders mattanter blev först pensionerade, sedan balsamerade. Och forna tiders mattanter blev K-märkta och hamnade på Historiska Museet. Idag kan man se mattanterna där i montern bredvid Caligula. Madame Tussaud i London visar mattanter i skräckavdelningen men det är att ta i.
    Caligula ja. Det var den där elake läraren i filmen "Hets" från den gamla goda tiden då lärarna hade makt att förtrycka eleverna. Idag är det tvärtom tack vare utvecklingen.
     Det var forna tiders mattanter det. Det var tider det. Men idag är mattanten en matfarbror eftersom könsroller bara är sociala konstruktioner.
     "Men vad är det för fel på sociala konstruktioner?" undrade en som inte hängt med i debatten. Såna ska hålla tyst. Tacka vet jag forna tiders mattanter. Då var det aldrig tal om någon debatt. Då var det sleva upp så det stänkte över hela klassen! Och passade inte galoscherna fick galoscherna gå hungriga! Och gunåde den som lekte med maten!
     Jo. Jag kommer väl ihåg hur det var då forna tiders mattanter härskade här på jorden. Först kom dinosaurierna, men sen grep mattanterna makten. Och sen kom Palme, men sen kom ingenting.
     Då var det ordning och reda. Då var det inge slams i samhället.
     Det var tider det. Men idag vet man inte vem som bestämmer.
     Somliga lagar, andra äter, men vem är det som slevar upp?
     Klasskampen tog slut, men vem var det som fick säga "Vi vann!" ?
     Förr fanns inga frågor. Bara svar.
     Idag är det tvärtom tack vare utvecklingen.

GÅ PÅ JUPE

"Vi ska gå på jupe!" sa den tyske ubåtskaptenen, men besättningen svarade med butter tystnad.
     "När vi befinna oss i en ubåt är det självklart att vi ska gå på jupe! Poängen med ubåtar är att städse sträva mot största möjliga jup! Låtom oss dyka! Mot jupe! Det är en order!"
    Och när en tysk ubåtskapten vrålar ORDER! upphör all tankeverksamhet. Så måste det vara i det militära. Därför vore det bra om vi slapp det militära.
     "Ajaj!" sa besättningen buttert på tyska och ubåten började tveksamt att dyka. Ja, hade ubåten egentligen något val. Krigsrätter är inga tebjudningar. Då är det roligare att lyda order. Sen får order vara hur dumma dom vill, och det vill order ofta.
     Hundra meter under ytan var man, mörkt var det, och grumligt värre blev det.
     "Achja!" sa kaptenen förnöjt "Vi närmar oss jupe! Nu börjar det likna någonting!"
     "Tycker mest det liknar ingenting..." muttrade den småsinta och småväxta besättningen. Ubåtar är små i förhållande till sin storlek och därför har ubåtar helst dvärgar som besättningsmän. Det är praktiskt, det är billigt, och det ser konstigt ut. Men efter några år i en trång ubåt vänjer man sig vid det mesta. Det blir fukt, det blir lukt, himla tur det inte är krig jämt.
     "Dykom weiter!" gav kaptenen order. Kaptenen var inte dvärg, kaptenen var hela en-å-sexti och kaptenen var mjuk men orättvis, som så många andra kaptener.
     Ubåten dök och dök, men så TJAFF! landade ubåten i bottenleran.
     Man var framme. Man var på jupe. Det riktiga jup dit alla jupingar längtar.
     "Äntlich!" vrålade kaptenen på tyska, det bästa av alla vrålspråk, alltså ett gott språkval.
     "Äntlich är vi på yttersta jupe! Aldrig förr i mänsklighetens historia har någon lyckats sjunka lika lågt som vi! Vi har kommit lågt, vi har kommit långt och snart vetom vi huru verkligheten verkligen ser ut på jupe!"
     Men det var bara det att det var så mörkt att man egentligen inte såg någonting.
     Men det var bara det att det var så grumligt och grylligt att man i alla fall inte hade sett någonting.
     Och det fanns kanske ändå ingenting att se. Vilka växter vill frivilligt bosätta sig på botten? Vilket djur vill ha tusen-miljoner ton vatten som tak? Men, vem vet. Naturen är konstig.
     Men sen var det också det att ubåten fastnat i bottenleran.
    "Hum" muttrade en modig besättningsdvärg "Nu är vi alltså på jupe. Men nog verkar jupe vara överskattat..."
     "Hur menar du då din dvärgschweinhund!?" vrålade kaptenen eftersom det inte var något fel på hans hörsel, nej, det var inte kaptenens hörsel det var fel på.
    "Well!" menade den modige dvärgen Som jag ser det, eller snarare som jag inte ser det, är jupe överskattat av tre skäl!
     Skäl ett: Det är mörkt, det är svart, det är dunkelt på jupe.
     Skäl två: Det är grumligt, grylligt och grumsigt, det är otydligt, det är svårtolkat, det är svårbedömt på jupe.Inte ens det mest tyska teoribygge skulle kunna skingra hälften av den totala outgrundlighet som härskar här på jupe.
     Och så är jag framme vid skäl nummer tre, det för oss idag viktigaste skälet: Genom vår, i och för sig ambitiösa, resa mot jupe har vi fastnat i bottensörjan. Vi kommer kanske aldrig åter upp till den vardagliga yta där större delen av mänskligheten håller till, och i många fall även trivs förträffligt. Vem bryr sig om jup när man har det bra på ytan? Vi som är här får kunskap om jupe, ja det får vi förstås, men det enda vi kommer att lära oss är förmodligen att jupe inte går att tolka, att det i grunden inte finns något fast jup och att jupe alltså egentligen inte existerar.
     Nå, att gå på jupe är naturligtvis ingen dålig ambition för en ubåt men att för evigt sitta fast i bottensörjan är ett för högt pris. Anser jag, och många med mig. Ty alla kan inte vara jupa, några måste vara ytliga också, jupare än graven har jag inget behov av att bli, och annars...nej, jag vet inte riktigt..." avslutade dvärgen eftersom luften började ta slut.
     "Äch!" sa kaptenen heroiskt å allas vägnar "Något får man offra! Och vad kan vara mer lämpligt att offra än livet! Vi har verkligen lyckats gå på jupe! Jupare än vi har mänskligheten aldrig varit!
     Om vi sen sitter fast, eller inte sitter fast, det är en helt annan frågeställning!"
     Och det hade han förstås helt rätt i.