EN MAN SOM HATAR EVERT TAUBE

En man som avskyr Evert Taube borde inte vara genomrutten men det var den här. Varje kväll gick han upp i en trappuppgång, ringde på en dörr och frågade: "Har ni ägt eller äger ni någon skiva med Evertåb?"
     Om svaret blev jakande begärde han skivan fram till dörren. Så knäckte han skivan med en hand, kastade bitarna i sopnedkastet och ringde på nästa dörr.
     Jo. Man ringde förstås efter polisen och polisen kom förstås: Fyra man och en hund med batong.
     Han ställde samma fråga till poliserna: "Äger ni eller har någon av er fyra någonsin ägt en skiva med Evertåb?"
     Och när svaret uteblev slog han ner alla fyra och så återstod bara hunden: "Äger du någon skiva med Evertåb?" sa han sakta så att hunden skulle fatta, den såg ovanligt dum ut.
     "Voff?" sa hunden och viftade på batongen.
     "OK Buster! Du får en chans till. Har du en skiva med E-v-e-r-t-å-b?"
     "Voff-voff?" svarade hunden osäkert, men nu slokade batongen betänkligt.
     "Då så!" sa mannen som hatade Evert Taube dystert eftersom han även hatade våld. Men ibland var våld det enda raka: "Då återstår bara en sak..."
     "Voff-voff-voff!" hävdade hunden, dum som den var.
     "Då återstår alltså bara en sak att göra!" sa mannen och gjorde så.
     Grannarna sa efteråt att det var bland det värsta dom sett.
     Och iväg till nästa trappuppgång. Samma sak där.
     Men han var i alla fall rättvis. Han behandlade alla lika. Han behandlade alla lika illa och han gick alltid rakt på sak: "Riiing! Har ni någon skiva med Evertåb?"
     Om svaret blev "ja", blev skivan knäckt.
     Om svaret blev "nej", blev det en följdfråga: "Har ni någon gång i edert liv innehavat en skiva med Evertåb eller har ni någonsin i något sammanhang uttalat eder positivt om densamme?"
     Och om svaret nu blev "ja", blev svaranden naturligtvis nedslagen. TJONG BARA! Så låg han där och blödde. Eller hon. Blod som blod. Men det låg aldrig något personligt agg bakom alla dessa nedslagningar. Det var en ren principsak.
     Och så vidare till nästa dörr. Inget onödigt tjafs. Pang på bara. Total koncentration.
     Man måste nog ändå beundra en sån här kille. Hans hängivenhet. Hans totala satsning på ett enda mål. Detta totala uppgående i saken, denna järnvilja, dessa nerver och armar av stål. Kort sagt, en seg men tjusig idrottstyp. Viljan att alltid vara bäst. En vinnarskalle inte av denna världen. En segertå snabb som en vinthund och en mästarmuskel seg som läder. Förmågan att alltid kunna ta fram det där lilla extra när det behövdes som bäst. Millimetrar, metrar, mil samt skålpund. Alla mått precis på pricken. Hans mål satt alltid som handen i handsken, Sverige skulle behöva flera som han. En två-tre tusen borde räcka, men vi säger väl tiotusen när vi ändå är på gång.
    Nä. Man måste verkligen beundra en sån här kille. Hans styrka. Hans koncentration. Hans uthållighet. Hans svenska sisu, hans frisyr, hans förmåga att kunna stänga av allt.
     Visst är det glesbygd där uppe på toppen. Visst. Och visst blåser det av bara hellwitti där uppe. Men det är det värt. Att tillhöra eliten är, som man alltid brukar säga, att tillhöra eliten.
     Man måste beundra honom även om det i och för sig var en jävla typ. Man tycker att en som så helhjärtat hatar Evert Taube också borde ha en massa andra goda egenskaper, men i det här fallet: SVAR NEJ.
    Rutten rätt igenom. Finns inte ett gott ord att säga om honom. I alla fall inget ord jag kommer på.
    Rutten. Ja. Men också energisk. Totalt omöjlig att stoppa.
     Och i kväll kommer han att stå utanför din dörr med sin fråga.
     Men kommer du verkligen att vara redo?
     Vågar du välja väg?
     Har du mod nog?
     Svåra frågor det där.